Årets skyttepremiär avklarad

Kyligt men härligt soligt, med andra ord en dag att ta sig ut till klubben och skjuta årets första serie med pistol och revolver. Precis, High Standard .22LR och S&W .38Spl. Och det gick ju bra och trevligt var det nåt helt fruktansvärt och inte var det så illa kallt heller faktiskt. Kallt men med rätt kläder helt klart uthärdligt, för att inte säga rent njutbart för det var precis vad det var. Lite vår i luften måste jag nog säga, särskilt nu framåt eftermiddan. Ibland undrar jag nästan varför jag inte varit ute och skjutit hela vintern för så hemskt är det faktiskt inte om man klär sig ordentligt. Till och med greppet om den svinkalla pistolen var riktigt mysigt. Förvisso sannolikt delvis solens fel för aldrig så lite solsken brukar ju tina upp vilken situation som helst. Nåväl, inte en dag för tidigt på året att skjuta några riktigt härliga serier.
Första serien med .22:an blev en lätt oväntad 45 poängare som dessutom var snuddande nära att vara en 46:a. Jag orkade inte tolka utan avgjorde med ögonmått att det nog var en 45:a. Helt okej med tanke på att jag inte avlossat ett skott på bra länge, dessutom i relativ kyla. Lite senare kom den, årets första guldserie om 46 poäng. Det kändes bra.
Dessutom sköt jag med Smithen och det gick bra det med och laddningen med 5,0 grains N340 bakom en 158 grains kopparpläterad TC kula. Inbillar mig att den kändes nog aningen styvare än motsvarande laddning med N320 men det tål att undersökas närmare. Har en del laddat av båda så det får bli en mer jämförande test nån dag. Det var verkligen en stor fröjd att lyssna på smällen av .38:an och känna den mysiga rekylen i handen igen. Revolver är verkligen väldigt trevligt.

Siktet på Smithen är måste jag säga riktigt bra, trots att det är fast, eller snarare tack vare skulle jag drista mig att säga. Siktbilden blir väldigt skarp och fin då kornet fyller siktskåran perfekt för min smak. Det betyder ganska lite luft mellan sikte och korn. Och formen på hela siktet i sig ger en lite egen siktbild i sig. Jag gillar den skarpt och jag tror vi kommer komma bra överens framöver lilla Smithen och jag.
Rätt laddning till Smithen blir ett av projekten för våren. Nu har jag en hel del kulor hemma av typen jag köpt förr och som är av konisk flatnos modell på 158 grains, coatad med nån skum grå färg. Funkar dock enligt min erfarenhet hittills, vilken må vara relativt liten men vad jag sett av den går den bättre än motsvarande kopparpläterade variant. När jag sköt med CZ revolvern jag hade i somras gick dessa kulorna betydligt bättre än den andra sorten, den kopparpläterade alltså. Idag sköt jag bara kopparpläterat för jag hade just en liten sats laddade patroner med den kula över som jag laddat med N340 krut. Nästa sväng blir det att jämföra de olika kulorna och krutsorterna mot varandra då jag har lite av varje laddat i skåpet. Sen blir det att laborera järnet med den skvätt N340 och coatade kulor jag har tills det blir dax att köpa nytt krut. Vilken sort det blir återstår att se.

Dessutom gillar jag min gamla High Standard, ombyggd så smått som den är. Rak i kolven, lite ful och cool på samma gång. Men den har en speciell balans och kommer man väl underfund med hur man ska greppa den skjuter den snuskigt bra. Några serier idag var riktigt tighta men satt lite åt endera hållet från tian sett. Hade jag satt träffbilderna lite mer åt så att säga rätt håll hade jag om inte satt en femtiopoängare så i alla fall ett par förtinior åtminstone. Synd att man skjuter sådär snygga träffbilder på fel ställe på tavlan ibland, men samtidigt gör det ju inget, det var inte tävling. Dessutom är det träffbilden som räknas. Lite.

Nåväl, det firar vi med en kall eftermiddaspilsner från Ica,,


//The Orator

Trimmad, testad och godkänd

Var på rangen här om dan, var det i förrgår tror jag, och sköt in första ett par serierna med bössan. Ett sånt trycke! Trimmade ju ner slaglängden på slagstiftet 10mm så upphaket vid repetering blivit kortare och alltså trycket avsevärt förbättrats. En ganska enkel insats som var gjord på några minuter med enkla medel ute i verkstan. Bara slipa ner upphaksytan på cocking peace och slaglängden var nere på 17mm istället för originalets långa 27. Låter kanske inte så mycket med en centimeter men det gör betydande skillnad i det här sammanhanget. Och i och med att jag trimmade ner ytorna trimmades trycket i samma veva och ny bryter den som som en glasstav, helt perfekt. Nästan så jag har lite ångest inför att byta avtryckare men det lär jag göra ändå. Jag vill ha profilen på bössan med nya boltshrouden jag beställt från Brownells och med den behövs ny avtryckare med sidosäkring. Det blir nog bra för den där avtryckaren har ställbart trycke.
Klåpare som man är ibland glömde jag i min blinda iver att provskjuta min trimmade bössa ta med mig systemkameran. Därav dagens urusla bild som jag i nödens bittra timme lyckades knäppa med mobilen av årsmodell cirka retro. Vad jag då med detta eländiga tilltag ville åstadkomma var ett bildminne att spara av detta spännande lilla äventyr kallat premiärskjutning med projektet. Lycka non the less, ty det var en stor fröjd.
Enda orosmolnet med mitt ingrepp på trycket var främst att det skulle bli osäkert, att det skulle bli för fint och därmed kunna orsaka oavsiktlig avfyrning. Detta var förstås en onödig oro, jag utsatte bössan, naturligtvis tom, för diverse hårdhänta tilltag i avsikt att orsaka tryckeshaveri, dock utan att lyckas. Inga hårda stötar, inget slammer med slutstycket fick den att klicka utan att avtryckaren var med i spelet. Sålunda säker nog att ladda och ta med på skarpt test. Där kom nästa moment av förvisso missriktade oro vilken gick ut på att slaglängden skulle vara för klen för att åstadkomma antändning av tändhatten på patron. Givetvis en helt befängd misstanke, det small naturligtvis varje gång. 17mm slaglängd med modifierad cocking peace och fjäder från en CG63 gjorde jobbet utan några som helst protester. Tvärt om var hela operationen så lyckad i varje aspekt man alls kan önska.

Alltså har jag kortat ner slaglängden och därmed upphaket på slutsycket vid repetering respektive avfyrning. Två effekter av ett enkelt ingrepp. Kort och distinkt, för att vara en m96 mekanism, repetering och inte minst ett utomordentligt krisp trycke. Allt detta i en ombyggd gammal bössa som numera känns riktigt trevlig. Inte på något sätt för att den inte är trevlig som original m38 för det är också väldigt angenämt, om än på ett helt annat sätt. I ombyggd och lätt trimmad form är den betydligt mer av ett jaktvapen än något annat.

Balansen är förnämlig för att använda ett ord som känns lämpligt. Kolven är nätt samtidigt som den känns robust och avsaknaden av pistolgrepp ger verkligen precis rätt känsla. Just den här kolven är dessutom rätt trind i dimensionerna där avfyrningshanden greppar, rund och mjuk. En detalj jag uppskattar omåttligt. Tror det kan bli riktigt bra med trycket från Bold på plats då den har lite annorlunda form på själva avtryckaren. Den går liksom lite mer bakåt i en rundad form som får hela trycket och därmed greppet att hamna i en positiv position. Detta återstår att se men av det praktiska testet hittills tror jag mig veta på förhand. Eftersom greppet redan nu är så bra som det kan det bara bli ännu bättre med ett litet förflyttat grepp bakåt.
Piplängden om 60cm som den har är inte på något sätt kort men heller inte lång. Den är för den här bössan precis rätt, längden på pipan tillsammans med kolven ger en närmast unik balans jag nog inte upplevt på samma sätt i ett annat gevär. Helt klart unik eftersom den inte liknar något annat, riktigt. Den känns väldigt bra helt enkelt.
Bakkappan var en fröjd dessutom, mjuk och fin samtidigt som den förlängde stocken precis så mycket att den kom att passa mig precis perfekt. Anläggning och sikte kändes fint och de fasta riktmedlen överraskade under praktiska förhållanden. De syntes riktigt bra i alls in enkelhet och nu om nånsin ser jag fram emot fler utflykter till skjutbanan. Nästa gång ska jag ta med bättre med målmaterial och förhoppningsvis är banan inte fullt så igensöad.

Önskar verkligen jag kunde byta tillbaka till en Jeep Cherokee igen, en vanlig bil var närmast en utmaning att plöja sig ut till banan med. Det gick men det var på gränsen. En svävare hade varit bra, eller som sagt en Jeep. Anständigt fordon det där, nästa bil blir tveklöst just en Jeep Grand Cherokee.

Målmaterial hade jag inget med mig men det satt en testskjutningstavla uppe som jag sköt några skott på för att se om jag skulle träffa alls. Det gjorde jag, inte en fantastisk träffbild men så sköt jag stående utan stöd på 80 meter, lätt andfådd efter att jag kollat målmaterialet först. Pulsa genom halvtöad snö utan kondition är ingen bra idé direkt före skott på fri hand men så var det primärt en funktionstest av min trimmade mekanism. Den fungerade som sagt utomordentligt bra och så träffade jag tavlan dessutom. Nästan så man fick lite hopp om att det ska kunna gå riktigt bra vid nästa lite mer välarrangerade testskjutning. Med riktig ammo, nu testade jag med kronans gamla trubbiga övningspatroner. Som bevisligen både fungerade, träffade min trötta kontition till trots och dessutom doftade härligt välbekant bränt. Krutrök luktar alltid gott, särskilt efter några härliga stötar rekyl mot axeln.
Så så snart snön sjunkit undan lite mer blir det att packa med sig Lapua FMJ som jag har ett par askar för test. Borde funka bra. Dessutom ska jag då ta med kameran och en termos kaffe, det ska bli en heldag, eller halv i alla fall. Mycket skjuta och då med stöd.

Min bössa liknar ingen annan och det gillar förstås jag,,


//The Orator

Min Smith

Min Smith, min favorit bland allt som finns att välja på. Hade jag varit tvungen att leva resten av livet i monogamt ägande i fråga om vapen (enhands) torde valet falla på denna gedigna skapelse. Smith & Wesson modell 64 av årsmodell 1975. Världens utan vidare skönaste revolver, vid sidan av andra nämnvärda godingar som Colt SAA, S&W mod 29 och Ruger Redhawk. Och Ruger Bisley. Och 1911 förstås men det är ju en pistol och inte en revolver. Eller Browning High Power för den delen, eller kanske en Star Firestar eller Tokarev TT33 eller...
Oj, spårade visst ur lite. Är man hopplös så är man. Nå, skulle jag alltså tvingas leva solo med en enda revolver resten av evigheten hade valet ändå fallit på denna pålitliga gamla skottsnurra. Nog för att 1911 har vad inget annat har men ska man dra det till sin yttersta spets, vilket var den fasansfulla tanken, måste den ändå falla åt sidan till förmån för en revolver. Till förmån för denna Smith. För när det handlar om absolut driftsäkerhet finns inget som slår en gammal hederlig DA-revolver, oavsett om man jämför med en 1911 eller Glock eller vad det må vara. Nog för att det mesta, och kanske i synnerhet nämnda pistoler, är mer än pålitliga så kan ammunitionen kärva. Skulle man lyckas försätta sig i en slik situation önskar man om någon gång (ve för det men som sagt, i yttersta tänkbara fall hur osannolikt det än må vara) kunna lita på att det smäller. Gör det då inte det på grund av exempelvis en död tändhatt vore det inte hela världen med en revolver. Man klämmer bara av avtryckaren igen och trumman roterar fram en ny patron som antagligen smäller. Med pistolen krävs en mindre manöver innan nästa skott kan avlossas.
Förvisso meningslösa funderingar men så sitter det ändå nån stump av en primat nånstans där inne i ryggmärgen, eller om det är i roten av hjärnan. Den där lilla gnistan av ursprunglig drift snarare än förnuft finns där på oss alla och i mitt fall är jag relativt bra kompis med min. I teorin i alla fall, för att det ibland är kul att spåra ur i onödiga funderingar. Livet är ju så väl ordnat nu för tiden att lite av det där primala tänkandet onekligen kittlar lite mysigt. Varför annars titta på horribla filmer och serier som Walking Dead till exempel, om det inte var för att reta den där numera sorgligt nog halvt domesticerade nerven aldrig så lite. Det behövs, man mår bra av det.

Fast skit i det. Revolvern på bilden är hur som helst i mina ögon och för mina händer och sinnen för den delen något av det mest delikata jag vet. Smith & Wesson har enligt min ringa mening med skapandet av denna fantastiska revolver kommit så nära perfektion man kan komma. Vacker så det nästan skapar ångest, så väl balanserad med sina 4" bull barrel att den bokstavligen känns som en förlängning av kroppen. Sen rostfri till råga på allt, med andra ord i det närmaste oförstörbar, eller ouslitlig i alla fall. Dessutom kamrad för den kanske mest mångsidiga patronen som finns, jämte .45ACP och .45LC. Men gamla .38 Spl duger allt bra den med. Dels för att den är så behändig att skjuta, precis lagom även om man jagar upp laddningarna över medel. Alltså med denna bredd på laddområdet erbjuder den mig som lycklig ägare allt jag kan önska.

Nu är det lyckligtvis så att jag inte behöver välja blott ett enda vapen, för målskytte, utan jag har möjlighet att ha fler. Prisat vare detta faktum i höjden. Därför äger jag även en 1911 i form av en Norinco, vilket i sin tur betyder så original 1911A1 man kan komma utan att vara en Colt. Faktiskt ska sägas är mitt exemplar riktigt fint med djupt blåsvart blånering och tajt nog att vara solid men ändå funktionssäker. För tajt är inte bra heller, minsta krutrest kan då orsaka trista eldavbrott som följd och sånt vill man inte ha. Särskilt inte under fält, då om någon gång önskar man driftsäkerhet före mycket annat. Vilken tur då att jag har en så bra 1911 som komplement till min fina Smith. Dom utgör tillsammans verkligen det optimala paret.
Skulle jag då ha en triss börjar det bli jobbigt. Och ja, klart jag vill ha triss, det vill man givetvis ha, eller fyrtal eller för all del, kåk. Nåväl, vad denna tredje då skulle vara är något jag på senare grubblat mig skrynklig i halva ansiktet över, utan att komma till något som helst definitivt utslag. Egentligen har jag nog grovt räknat tre mer eller mindre definitiva kandidater att välja på, fast fyra egentligen.
Nummer ett av dessa är inte helt oväntat Rugers Bisley i kaliber .45LC. Den förblir något av en optimal fantasi. Nummer två skulle mycket väl kunna vara en Ruger Redhawk i kaliber .44 Mag alternativt .45LC. Den har något helt eget över sig den med, en verklig pjäs. Och nummer tre är skulle jag vilja tro lite kluven. Antingen en S&W mod 66 med 6" pipa eller en Colt Trooper. Två riktigt heta alternativ i kaliber .357 Magnum. Så primärt kan man väl säga att dessa är de varianter jag grunnar över att eventuellt i en förlorad framtid möjligen köpa. Om jag alls ska ha något mer men livet är allt för långt och förvisso dessutom såvida pass höljt i absolut dunkel att sådant blott kan hänvisas till blind spekulation. Vilket samtidigt är något av en fröjd i sig.

Dessutom kliar det nåt precis infernaliskt i laddnerven på senare. Laddskrubben är städad efter att den varit överhopad av pågåendet med projektet med bössan som numera är så gott som klar. Några få detaljer återstår men inget som kräver något direkt utrymme. Så, laddpressen står där och väntar omgiven av kulor, tomhylsor, krut och tändhattar. Nog för att jag redan laddat upp några hundra .38:or men ammo kan man förstås aldrig ha för mycket av. Bara det att egentligen vill jag inte ladda på en massa utan att först veta hur denna laddning går i revolvern. Alltså måste jag invänta bättre väder så jag i lugn och ro kan åka till rangen och testa laddningen jag redan har. Det brukar krävas något hundratal skott eller så innan man säkert kan avgöra ehuru laddningen duger eller kräver vidare förädling.
De senaste dagarna hade jag haft siktet inställt och fixerat på att åka ut och testa lite men så kom det stora snöovädret. Snön har verkligen vräkt ner i helt bisarr omfattning i flera dagar, till idag då solen strålar som bäst. Men då är väl skjutbanan helt igensnöad istället och att vada fram genom minst en halvmeter snö till tavlan för att markera med stelfrusna fingrar känns solskenet till trots inte nödvändigtvis helt lockande. Med andra ord blir det att skjuta på det hela ytterligare lite, igen. Men snart, snart ska jag ut och njuta krutrök igen.

Min Smith är hur som helst utan all konkurrens, i alla avseenden.


//The Orator

Ny cocking peace

Ibland får man kompromissa med saker och nu gör jag det med delarna till slutstycket. Skulle haft ett sånt där trevligt trimkit för kortare upphak av slagstift men det verkar lite bökigt att få tag på så det får vara så länge. Det är ju inte avgörande även om det vore trevligt. Nu ger jag inte upp tanken på det så lätt utan lägger det på is tills vidare bara, ska nog komma över ett sånt så småningom. Till dess kör jag som sagt med en dugande kompromiss som jag nog tycker delvis fyller samma syfte, nämligen att slimma till estetiken en hel del. Det var i ärlighetens namn mest det jag var ute efter från början, att få en smidigare profil med sidosäkring, även om det där kortare upphaket vore mysigt. Men som sagt, det kommer, bara lite senare, en annan gång. Funktionen är inget fel på som den är, tycker rent av det är lite skönt med det där lilla spännet när slutstycket går in sista biten och låser. Det är förbanne mig mysigt faktiskt, del av charmen med gamla 96-systemet som jag av olika anledningar, dels denna, gillar så mycket.
Stockholms Vapenfabrik som jag nämnde tidigare är verkligen en precis fantastisk plats att ha med att göra. Leveransen kom, var det igår, och nu ligger en beställning till som säkert kommer idag eller imorrn. Glömde ju beställa nytt slagstift/tändstift, vad den korrekta termen nu är, själv tycker jag slagstift känns mest rätt. Tändstift, då tänker jag på såna där som sitter i motorn på bilen eller gräsklipparen. Skit samma vad det heter, ny sån blir det i alla fall.
Ny cocking peace har alltså anlänt och det bådar gott. Som synes på bilden jämför jag originalet mot samma original fast från en CG63, båda 96-system förstås. Den övre givetvis m96 original och den undre CG63. Tillsammans med bultmuttern från Brownells som är på väg blir det en helt ny bössa. Mycket smidigare och snyggare, och bättre med sidosäkringen på det sen, när nu trycket kommer.

Trycket ja, ett litet kapitel för sig. Skulle beställa trycke från Boyd´s igår men satte bokstavligen kaffet i vrångstrupen när jag skulle checka ut min beställning. Priset på trycket i sig är otroligt bra, endast $38, ett pris ingen annan jag lyckats hitta matchar. Dock hade dom mage att ta i med $48 för frakt. Ett sorgligt övertramp som definitivt satte stopp för den affären. Ungefär som när jag skulle beställa rembyglar från en svensk handlare, byglarna kostade 70kr medan de sen krävde 95kr för kortbetalning alternativt 195 för postförskott. Helt osannolikt korkat. Det slutade med det som med trycket; ingen affär.
Nu har jag fått tag på rembyglar på annat håll och jag ser fram emot att vittja brevlådan idag, de borde hamna där idag. Trycket vet jag inte riktigt hur jag ska göra med men förmodligen blir det att beställa från Brownells som tar $55.92. Frakten från dem brukar landa på en vettig nivå och sålänge dollarkursen håller sig rimlig blir det billigare att köpa där än från Midway, som faktiskt inte är helt dyr på den delen. Bold Optima blir det hur som helst.

Därmed ligger sen igår slutstycket nedplockat i beståndsdelar här bredvid på skrivbordet, en för mig mycket vacker syn. Det är så fint, så enkelt och bra. Bara att byta ut the cocking peace, vad det nu heter på svenska har jag inte orkat ta reda på, gör stor skillnad. Från rätt ful måste jag väl säga med den där vinkelhaken bak på 96:ans original till CG63:ans runda lite kortare ger genast precis rätt stuk. Plötsligt ser den nästan modern ut. Tänk bara hur smäcker och fin den blir med nya bultmuttern till det. Profilen kommer bli helt fantastisk.

Mycket roligare än såhär blir det helt enkelt inte. Bygga om den här bössan har verkligen varit en resa av episka proportioner och fortsätter så vara. Än är den ju inte helt klar, delarna ligger ju som sagt här intill i tålmodig väntan på fler nya delar. Ack, det är verkligen roligt att se förändringarna växa fram, långsamt, nästan plågsamt långsamt. Men så är ju vintern lång också, man ska ha lite att sysselsätta sig med i dunklet och vad passar väl bättre än att saktfärdigast rimligt bygga om en gammal bössa. Precis, det är njutning av högre klass.
Särskilt upphetsande är det förstås nu när man riktigt påtagligt börjar ana resultatet i sin kapitala helhet, för än saknas blott ett par mindre om än avgörande detaljer, som ju är på ingång. Så, blotta känslan av att ta ut den ur vapenskåpet, uppleva balansen, provsikta lite, maövrera slutstycket lite försiktigt. Man fylls av en närmast religiös lycka som är svår att klä i ord. Ja, nörderi på hög nivå, svindlande hög.
För inte har jag tagit mig för att åka ut till banan och provskjuta heller, det känns liksom onödigt eftersom delarna jag tänkt skaffa plötsligt och lite halvt oväntat gick att komma över. Trodde inte jag skulle ha råd riktigt än men det löste sig, som det ofta gör. Små medel blir ju lätt stora för en fattig riddare. Nåväl, ammo har jag till den så direkt vill jag tro när sista delen sitter på plats bär det av ut för premiärsalut. Upp med målmaterial och andas djupt, smälla och se vad den gamle har att ge. Förhoppningsvis en hel del.

Målet är inte alltid själva målet, utan vägen dit.


//The Orator