Ruger P90

För övrigt skulle jag gärna ha en sån här också. Visst, en Ruger P90, samma som P89 fast för kaliber .45ACP istället för 9mm. Och så skulle min vara i rostfritt utförande, inte som på bilden blånerad. Just den här modellen gör sig klart bättre in the white så att säga, tycker jag. Så är det bara, vissa vapen gör sig helt enkelt inte helt bra i blå/svart färg, det ska vara vitmetall. Som den här helt prima saken, den gör sig klart bättre i rostfritt.

Självklart har jag klämt på ett par stycken, väldigt fina saker skall sägas. De rejäla och ordentligt tilltagna i dimensionerna, vilket ju borgar för något av Rugers specialitet: slitstyrka. Det här är prylar som tål att användas, dessutom är precisionen så god som någon. Det är ett tjänstevapen, ett mycket robust sådant. Precis vad jag gillar.

Principen i konstruktionen är en gammal god kändis, den bygger förstås på 1911:ans grunder. Japp, vippande piplänk. Och så låser den upp i mantelns utkastarport med pipans bakre del. En mycket vanligt förekommande lösning. Piplänken däremot är inte fullt så vanlig mer än i 1911:or och dess kloner och halvkloner.

Single stack och Double Action med säkring/decocker som sitter på manteln. Snygga linjer och bra kolvvinkel. Tillsammans skapar detta ett vapen som tål att mer än bara beundras, det tål hårt bruk idecennier. I love it.

Modell P89 är som sagt för kaliber 9mm och P91 .40S&W. En rar liten familj av pistoler ur ett och samma koncept, ifall man skulle vilja ha en i vardera kalibern. P90 är som bekant modellen med stort M för min del, i kalibern med stort K. Naturligtvis .45ACP, kalibern som står i en klass för sig.

Min beundran för detta sköna vapen har djupa rötter ner i tidens voluminösa mylla, jag upptäckte den för ganska många år sen och har aldrig lyckats sluta tycka om den. Aldrig har jag heller köpt en, ganska märkligt kan tyckas. Fast inte värst konstigt ändå, man kan ju inte köpa allt man vill ha. Eller så är så inte fallet, man kan, tids nog.

Siktet är och har länge varit fixerat, viljan klar och lusten stark, ändå har ingen deal blivit av. Synd, men som sagt, tids nog kan det nog bli av.

På den här lilla läckerheten skulle jag mer eller mindre genast sätta en kolv från Hogue, en sån där fin wrap-around med sköna finger grooves. Har man en gång sett en Ruger P-series med en sån på vill man för all tid ha.

Klart slut, over and out,, ~ *fräs*

//The Orator

Bokdax

För övrigt har jag i dagarna beställt mig en bok. Jag gillar ju att läsa. Nä, inte fiction, jag föredrar reality, även om en god fiction naturligtvis har sin charm. Särskilt uppskattar jag skildringar av verkliga ting direkt ur livet. Att ta del av någons äventyr och leverne berikar verkligen livet. Det inspirerar och tilltalar. Särskilt tycker jag om att frossa i just inspirationen en bra skildring av något slag kan ge, inget eller mycket få ting kan mäta sig med det. Möjligen en bra stunds jakt eller skytte.

Boken jag nu beställt hittade jag efter läsningen av förra titeln jag slukade, ja, Floder av Röd Jord av Natasha Illum Berg. En mycket bra bok som skulle visa sig leda till en annan, vilken jag som sagt nu beställt. Titleln lyder Exploring the Central Brooks Range och är författad av Robert Marshall. En verkligt stor äventyrare värd namnet. Denna bok känner jag på mig kommer ha stor betydelse för mig, sånt känner man på sig. Klicka här om du vill avnjuta ett provsmak från Google Books.

En annan titel som står på tur är Out There: In the Wild in a Wired Age av Ted Kerasote. Ännu en bok jag tror kan erbjuda både inspiration och njutning. För det är ju inte bara laddtabeller och ballistik som gäller.

Böckerna är givetvis skrivna på engelska, ett utomordentligt bra språk. Känslan i berättandet skulle gå förlorad om det översattes till svenska, fast nu tror jag inte att de gjorts, men ändå. Engelska är språket de skrivits på och därmed språket det ska avnjutas med.

Vinter, höst och dyster väderlek inviterar till sådant som läsning i soffan. Många långa kvällar har spenderats på detta sätt, kanske den bästa formen av rekreation som finns. Av det mer stillsamma slaget i alla fall.

Att läsa är att uppleva, särskilt när det handlar om litterär frossa av det slag som avhandlas här. Inspiration till ett rikare liv, det är som att vattna en törstig planta. Jag suger i mig av världen bland sidorna och slår så småningom igen boken som en rik människa. Själsligt rikare, och därmed lyckligare.

Mina förebilder i livet är av just det slag som dessa herrar vilka för eftervärlden lämnat sina ovärderliga erfarenheter i nedtecknad form. Naturliga hjältar, verkliga äventyrare av det mest gedigna slaget.

En av dessa är/var för all del herr Everett Ruess. Mannen, eller ynglingen faktiskt, som försvann under sitt livs odyssé nån gång 1934. I Boken A Vagabond for Beauty tas man med på en färd som heter duga. Brevkorrespondens mellan Ruess, familj och vänner ger en unik inblick i ett verkligt märkligt livsöde. Extremt läsvärt måste jag säga.

Nu återstår väntan på paket, vilket bör komma inom de närmaste dagarna. Sen blir det att förkovra sig i en sinnlig tripp av mått, en utsvävning utöver det vanliga. Vildmark, vild som i otämjd.

En god bok förlänger livet.

//The Orator

.308 Winchester

En annan bra kaliber är klart utmärkta .308Win, mångsidig, kraftfull och potent. Att den erbjuder goda förutsättningar för handladdning gör knappst saken sämre. Lätt kula för det lite mindre viltet, tyngre för det större. Krut kan dessutom varieras för alla tänkbara behov, korsad med rätt kula kan det här vara den optimala kalibern. Rätt laddad kan den nämligen komma ifråga till så gott som allt.

Till saken hör att jag föredrar en studsare med en lite kompaktare låda viket i sin tur medger en något kortare repetitionscykel. Ett lätt aber som 30-06 och andra bra kalibrar dras med, som jag ser det. Lite lång och otymplig låda. Prestandan i en .308 är ju faktiskt inte helt fjärran från de större. För min del kan det väl komma bli en sån här i någon form. För .223:an kan man alls inte göra avkall på, det går inte.

Dessa två kan bara bli det optimala paret, pair of aces liksom. En lite lättare kaliber med lite magrare tryck i och en fullvärdig klass etta. Kanske kan det komma ifråga med en Ruger M77 rent av, i den större kalibern altså. En med läcker laminatkolv och rostfritt utförande. Eller kanske en Winchester mod 70. Hmm.

Kulbanan på denna kaliber tycker jag rent teoretiskt verkar vara något av perfekt. Anslagsenergin ligger på rätt nivå för att vara vitt gångbar med rätt kula, och så är den händig i dimensionerna. Just precis, den är betydligt smidigare i måtten än storebror 30-06. Kolla in Normas hemsida, klicka på länken Ballistik längst upp till höger och njut.

Ett smidigare format på patronen medger just en mindre låda på bössan, vilket i sin tur ger den naturliga effekten att hela bössan blir mer balanserad. Well, ur mitt perspektiv att se det that is. Jag har noga jämfört under lång tid och detta är min slutsats.

Tanken med att i en inte helt avlägsen framtid investera i en bössa med denna eminenta kaliber är förstås jakt. Främst jakt, men även en hel del långdistansskytte. Och handladdning så klart, då denna fina patron för detta lämpar sig särskilt väl.

Mångsidig sa jag visst, och nog är den det alltid. Jag diskuterade detta delikata ämne med min gode vapenbroder idag och vår gemensamma slutsats blev att så är fallet. Där finns gott om kulor att välja bland, en nog så frestande detalj. Sen finns laddata till absolut vansinne att utforska, listorna är långa på recept. Och då har jag ännu bara tittat på Vihtavouri,,

Vem som helst med aldrig så lite förstånd begriper ju vilken nöd som kniper ömt kring mitt arma hjärta dessa dagar. Bitterljuvare ögonblick har sällan tidigare hemsökt mina känsliga sinnen. Och så bra det känns, så olidligt njutbart.

Ballistik; kvällslektyr för fullvuxna (laddtabeller).

//The Orator

Spontan Roadtrip

Råkade som av en händelse ha vägarna förbi Svante Nilsons Vapen i Uppsala idag, det var trevligt ska sägas. Där finns en hel del fint att klämma på, allt från utrustning och kläder till vapen och knivar. Vapnen var förstås det som attraherade mest intresse. Bland mycket annat en utsökt sak i kaliber .243Win. Ja, en Remington och ja en mod 700, svart. Ljuvlig, utsökt, bedårande. Jag är ånyo förtrollad och yr av intensiv känsla.

Där fanns ju en hel del annat som var fint, men inget som kan mäta sig med denna 700. Balansen i detta vapen saknar allt motstycke. Jag klämde och neg, lade an och siktade mot väggarna. Det susade i öronen och flimrade för blicken.

Just den här var utrustad med utsökta fasta riktmedel samt skena för kikarsikte. Ingen kikare satt på så det gick utmärkt att sikta och känna in de härliga fasta riktmedlen. Pipan var kort vilket gjorde hela bössan till en sinnlig fest att hantera. Ja, orden tryter, det var en upplevelse av den högre skolan.

Jag var nu inte ensam på detta högst improvisrade besök, mannen med jakten var med. Vi hamnade där helt oplanerat då dagen bjöd på en fullständigt oväntad resa. Vår färd tog oss förbi just den här handlaren, så där stannade vi till.

Jag föll föga oväntat (igen) för en Remington 700 medan polarn fann sig till rätta med en skön dubbelstudsare från Baikal. Javisst, en urtrevlig sak som fanns i kaliber 30-06 och 45-70. Inte utan att jag kastade ett snett öga på den jag med, ja, 45-70:an för min del, 30-06:an för polarns.

En annan skönhet var en Marlin bygelrepeter i rostfritt stål med urfin träkolv. Även denna i kaliber 45-70, förstås. Den stang oss båda i hjärtat. Han såg helt kär ut, vilket säkert jag också gjorde. Jag har ju haft en sån, fast blånerad.

Som det inte var nog med allt detta såg jag i ögonvrån att där låg en Hämmerli X-esse. Den såg så ensam ut där den låg och samlade damm under glasskivan under disken. En sån kanske man skulle ta och skaffa. Den såg faktiskt riktigt nice ut.

Naturligtvis frågade jag ifall han hade lite .38/.357-kulor på lager. Det hade han inte, men krut fanns och det till bra pris. Nu kommer jag inte ihåg exakt pris, men det var riktigt bra. Det ska jag komma ihåg.

Nu är det så illa ställt att jag inga pengar har, inte ens lite. Hade jag haft det skulle jag handlat lite ammo, men se det gick då inte. Plan B gick åt fanders, han tog inte American Express, mitt ekonomiska nödvärn.

Ett kreditkort kan vara bra att ha, förutsatt att stället är intelligent nog att ta emot det som betalningsmedel. De allra flesta gör nu det men inte alla. Piss, ingen ammo, inga kulor, inget krut.

Tur då att man kan vara glad åt lite. Ty, så säger jag uti denna min ack så svåra belägenhet, att en dröm of mine växte och blev just än större idag. Besöket odlade på min iver att köpa en Remington, en svart skön sak vilken omtalats i detta oratorium förr. Just det, en modell 700 i kaliber .223Rem.

En annan sak att glädjas åt var tankefröet att skaffa en Hämmerli X-esse. Banpistolen jag tillägnat viss eftertanke, kanske är det en sån jag sökt. Hmm, kan så vara.

En dag att minnas, denna dag.

//The Orator

Urladdning

Var det inte för det urbota klena ljuset om eftermiddagarna skulle en hel del mer tid ägnas åt nya hobbyn. Handlanning ja, vad annars. Världens jämte skyttet självt kanske i särklass trevligaste hobby. En på sina håll rent nyttig sådan, användbar för såväl sport som jakt.

En andra omgång patroner har ju laddats upp, som dock inte kan utvärderas förrän tidigast till helgen. Tid är ibland ett gissel. Dagarna i ända har man att göra, ända tills det är dax att gå hem. Och då är det mörkt redan, allt för mörkt för det jag vill syssla med. Skjuta förstås, laborera mera, testa, och så laborera igen och lite till.

Här sitter man med en låda om 50 patroner och ivrigt väntar. Ja, det är så illa ställt att jag drömmer handladdning och ballistik om nätterna. Helt sjukt, galet så nördigt.

Sista laddningen, vilken som sagt inte kunnat testas ännu, består då av samma kula, hylsa och tändhatt. Skillnaden ligger givetvis i krutmängden. Den senaste laddningen ville jag optimera genom en något mer återhållsam dosering krut. Närmare bestämt exakt 4,1 grains N320.

Denna laddning har jag vissa förväntningar på, vilket jag förstås hade även på den första. Den förra var skön med perfekt avvägt sting för en fyra tums pipa. Precis lagom hård för att fortfarande vara beskedlig med nya kolven med stort K. Mycket snällare än en .357:a, mycket hetare än the average .38.

Den nya är tänkt ska uppfylla kravet på en mångsidig patron med mildhet som adelsmärke. Den ska vara mjuk på gränsen till snäll utan att trampa snett och bli klen. Ett aldrig så litet praktiskt test bort ligger svaret på lur, det får bli till helgen.

Fler varianter står på tur. Jag vill testa lättare kulor, kanske någon 125 grains eller så, kanske lättare ändå. Fast den är nog lagom lätt ändå, mellantinget 148 grains kunde vara nåt. Men, som det ser ut idag lär det få vänta, börsen är tunn.

Krut är ett annat kapitel som tål närmare granskning. Jag vill testa flera kvalisorter korsade med diverse kulor. Kort sagt; jag vill just Laborera.

Sen brinner det bokstavligen i lusten att prova fler kalibrar. Allt möjligt, jag visionerar vilt, högt och lågt. Man vill ju ha bössa, en, två tre stycken. Minst två till att börja med. En klass 1 och kanske nåt i låt säga klass 3, eller en klass 2. Jag är full. Ja, fullproppad av vilja alltså.

En Winchester mod 70 kunde väl vara nåt, en sån i kaliber .270 kanske. Ja det vore väl inte fy skam. Det är en sabla fin bössa. Och en lika sabla skön kaliber flör den delen. Och så vore nåt i kaliber 30-30 rätt fint att ha, och en 45-70, och en 7mm Remington. Och så kanske en i sköna gamla .22Hornet. Du förstår ju vilka mått mitt vapenskåp skulle ha, det lutar brant åt kassun.

Tänk; att sitta där i källaren på denna lätt magnifika byggnad och ladda ammo, omgiven av våning på våning med vapen. Som ett antikt bibliotek, fast för bössor, pistoler, revolvrar och så. Vilket bo, där skulle jag trivas.

Miniubåt istället för bil och skjutbana på taket. Ett själförsörjande paradis för den absoluta ultranörden. En sorts Fortress Fortyfive, fritt sprungen ur skvatt galen fanatsi.

Jag har en plan,,

//The Orator