Smith & Wesson mod 19

Så var det dax att skriva in en verklig legend till historien och namnet på denna är Smith & Wesson modell 19-4. Mycket vackrare än så blir det inte. Om något ska kallas för klassiker är då detta en av de mer definitiva kandidaterna vid sidan av andra lika givna som 1911, High Power och Colt SAA. Få vapen uppbär samma delikata grace, samma outplånliga skönhet. Ytterst få mer sentida modeller oavsett märke och modell kommer ens i närheten av dessa tidlösa ikoner i fråga om vare sig estetik eller något annat heller för den delen. Helt konstruerade utan datoriserade CAD-program eller liknande modern teknik. Ändå, eller ska vi nog se snarare se, tack vare just detta är de vad de var och alltid kommer vara; outplånliga klassiker. Såna växer inte på träd, verkligen allt annat.
Man känner omedelbart ett uppvällande awe inför greppandet av en slik, den slinker tillrätta i handen på ett sätt få andra ting gör. Man ser på den och fylls av samma närmast religiösa upprymmelse. Man skjuter med den och man är om inte tidigare övertygad. Mekaniskt står den att jämföra med ett finare ur med sin distinkta känsla när hanen spänns, de små klicken från fjädrar, metall mot metall i en sammansatt konstruktion som får hela kroppen att rysa. Det handlar ju om en old school revolver när dessa visar sig från sin allra bästa sida. En sida man sällan ser bättre än från Smith & Wesson och deras legendariska mästerverk till konstruktioner, företrädelsevis då i form av denna modell 19 men naturligtvis även 29 osv.
Nu låter det som jag är fanatisk och det är helt korrekt. Jag blygs inte erkänna min djupa fascination över dessa tingestar av närmast overklig skönhet. Vapen är mitt intresse och det är en underbar hobby på fler fronter än bara på skjutbanan. De är så vackra, så mäktiga, så tekniskt intrikata. Så mycket mer än bara döda objekt och jag ser inget ont i dem mer än det onda i människor som för sjuka och perversa syften missbrukar dem. För min del handlar det i mycket om ren konst.

Ställbara riktmedel med korn som ett korn ska vara konstruerat. Rampen är diskret till formen där det kröner pipan längs fram varpå det rättvända kornet ger en perfekt siktbild. Rakt på rätt sida, det vill säga mot ögat, svart och skarpt. Man fångar upp det snabbt i siktgluggen på det ställbara riktmedlet bak på stommen och siktbilden blir ren som den kan bli.
Trycket är förstås helt i en klass för sig. Jämför man med Colt som särskilt på Phyton är rent på ett närmast mästerligt vis så har den här ohjälpligen ett bättre DA-trycke, liksom extremt rent och exakt SA. Jämför man sen trycket i sin helhet med exempelvis Ruger eller Taurus vinner Smith igen, jämför man med något annat vinner samma Smith. Såvitt mig anbelangar och otaliga med mig. Inte för att andra inte är bra men för att Smith & Wesson helt enkelt lyckats något precis kolossalt med helheten på sina trycken i dessa modeller. Och här talar vi retro, nog för deras senare produktion i stort är bra så är dessa äldre modeller klart överlägsna. Särskilt deras DA-trycken, det är här den stora skillnaden ligger de olika märkena emellan. Smith är bäst och särskilt deras äldre produktion vilken var av en helt egen och dessvärre så gott som förlorad skola.

Trumlåsningen på just det här exemplaret är till råga på allt det tightaste jag personligen ägt. Jag har vid det här laget både själv ägt och dessutom klämt och testskjutit en del olika varianter och märken men just den här är helt exceptionell. Glappet vid spänd hane är absolut noll och ingen, inte ens minsta nyans till rörelse. Den är stum som var den gjuten på plats. Detta är en detalj jag gillar ungefär lika mycket som jag gillar det extrema finliret i trycket i övrigt. Man känner en djup känsla av närmast namnlös tillfredsställelse inför betraktandet av sådan här ypperlig teknisk fulländan. Sen att hela revolvern i stort fullkomligt lyser av estetisk elegans gör inte saken sämre.

Ja, jag är fanatiskt förtjust i den här revolvern. Den står för allt vad estetik och teknisk fulländan man kan önska och mer -eftersom den har allt. Sex tums pipa, blånerad finish. Just det, allt. Det enda jag kunde önska till den nu vore ett handsytt läderhölster och det ska den så småningom få men inte just nu. Jag har ett skitbra nylonhölster av typ universalmodell som faktiskt funkar lika bra till den här som till min andra S&W 4506 och så passar det dessutom utmärkt till min High Standard. Rätt bra hölster med andra ord, men så förtjänar den här revolvern på lite sikt ett hölster i samma klass som den själv.
Självklart är den i kaliber .357 Magnum. Som det står på originalpappren som ligger i originalkartongen jag fick till den; .357 Combat Magnum Revolver Model No. 19. På lätt gulnat papper, tryckt med lika ålderdomlig font. Givetvis tillsammans med borstviska, mejsel och gammal reklam för passande hölster och Smith & Wesson ammunition. Och sist men inte minst är kartongen märkt med handskriven kulspetspenna på gaveln där modell, utförande och serienummer står att läsa. Numera står förstås allt sånt skrivet med trist datoriserad hjälp på en ful och opersonlig etikett. Nej, retro är det för att det är just retro och ingenting annat, eller med andra ord för att man på den tiden man numera kallar retro gjordes saker nämligen mer än bara ordenligt. Exempelvis sådana detaljer som att passa in trycken och märka kartonger med vapnets individuella serienummer för hand. Det du.
Sen att jag fick alt det här till ett nästan löjligt bra pris tar jag som en ren bonus. Märkligt för övrigt att en revolver av så hög kvalitet säljs så billigt. Nästan mystiskt. Den hade när jag ringde på vinst och förlust på annonsen redan legat ute i flera veckor utan att bli såld. Förvisso hade han sänkt priset kraftigt och det vet jag inte exakt när han gjorde, kanske var jag först att ringa efter prissänkningen, vad vet jag. Glad är jag hur som helst att denna oförlikneliga skönhet fann sin väg hem till mig. Här lär den bli kvar åtminstone ett bra tag om inte mer.

För inte mycket kan mäta sig med en äkta Retro-Smith.


//The Orator

Om 2x Remington & en Smith

Planen på en Remington vaknade plötsligt igen, lite halvt oväntat sådär som det är så roligt när saker gör. Eftersom jag är en lika plötslig som impulsiv människa passar det så bra när saker just plötsligt dyker upp och särskilt då när dessa dyker upp i form av oväntat bra möjligheter. Dock inget gott utan att det även är lite ont. Fast inte ont men lite dilemmatiskt.
Saken är den att jag för en tid sedan snubblade på ett fynd jag omöjligen kunde låta bli, som vanligt. Ett fynd av nästan episka proportioner ska vi se, närmare bestämt i form av en revolver av märke Smith & Wesson och modell 19. Targetmodellen med bred hane och avtryckare och targetkorn. Förr gillade jag inte den breda spaden till hane och den feta avtryckaren men så har jag på den punkten kommit att mogna till insikt om dess fördelar, för att inte tala om targetkornet vilket är precis ojämförligt bra mot det vanliga rampkornet. Som det inte var nog med det är det alltså fråga om en äkta retromodell tillverkad 1980, det vill säga modell med stiftad pipa, slagstift i hanen och försänkta patronlägen. Detaljer man på fabriken frångick ett par år senare på grund av kostnadseffektivisering vid produktionen. Revolvern är på allt detta i så gott som oskjutet skick då farbrorn som haft den dels varit en absolut pedant och därtill inte skjutit den mer än vid en handfull tillfällen sen han 1981 köpte den ny. Nu är den alltså min, licensen kom här om dan och snart kommer själva revolvern. Mitt livs fynd hittills.

Men så var det inte revolvern det skulle handla om, den kommer jag presentera närmare senare när den kommit hem och provats och fotograferats. Nu var det Remington 1867 som var på tapeten. Det var nu så att farbrorn jag köpte revolvern av visade sig vara en riktigt rolig typ, en pigg 80-åring som sådär på ålderns vackra höst satt igång att ta jägarexamen. Härlig gubbe. Vi snackade i telefon en halvtimme igår och vi dryftade allt från jakt och byråkratin denna omges av till vardagliga ting och allt däremellan. Mycket trevligt. Lite sorgligt i det hela är anledningen till att han säljer av en del vapen, de var nämligen hans brors som gick bort för en tid sedan. Nu har han till slutet på augusti på sig att sälja eller lämna in vapnen brorsan lämnat efter sig och hittills har jag alltså lyckligt kommit över denna fina revolver. Men så kom det att under det mycket trevliga samtalet att visa sig han hade inte mindre än två stycken Remington gevär stående som han inte själv vill ha. Dem vill jag förstås hemskt gärna ha.
Enligt honom var brorsan alltså något av en nästan extrem pedant när det gällde vapnen och han har tydligen skött och vårdat dem å det synnerligaste. Som jag ungefär fast nog stråt värre rent av. Och en rullblock har jag ju velat ha rätt länge och här står man plötsligt inför förslaget att "du kan ju lika gärna få dem hellre än att polisen gör skrot av dem...". Jag kunde naturligtvis inte annat än å det allra varmaste hålla med. Att skrota två gamla Remington bössor bevarade i nära nog nyskick vore inte synd, det vore att betrakta som ren blasfemi, katastrof. Sånt borde vara förbjudet och straffbart. Inte bara är det två full dugande vapen, de är två välbevarade kulturföremål, historiska artefakter av nästan ovärderlig karaktär. Jag känner det nästan som en förbannad plikt att tillse dessa två dyrgripars räddning.
En 12,7x44 och en 8x58RD. I perfekt skick. Att få dem gratis, eller så betalar jag gärna en symbolisk summa för dem även om han protesterar. För mig och eftervärlden är de ovärderliga, egentligen, även om marknaden nekar dem ens värde i form av materialskrot, vilket för mig ter sig precis obegripligt. Men så fungerar å andra sidan marknaden, på gott och ont. Gott på det viset att jag med mitt kanske lite udda intresse för dessa bjuder tillfälle att verkligen fynda för att uttrycka det försiktigt. Ja, ju mer jag tänker på det desto självklarare framstår det att båda dessa måste hamna under mitt förbarmande. Allt annat vore som sagt att betrakta som en fullskalig tragedi.

Nu är det ju så att planerna på att registrera firma och ansöka om handlartillstånd framskridit så vida pass att allt är nedtecknat och klart, det enda som saknas är finansiering av tillstånd. Detta kostar några tusen, tror det var tretusen drygt nånting. Pengar jag inte har, om jag inte tar en del av skatteåterbäringen då, som jag egentligen tänkt investera på annat håll. Men finge jag bara medel och att resten av omständigheterna kring det hela klaffade slår jag till och då är bössorna firmans. Gjorde jag så slapp jag krångla med licenshandlingar för dessa två fantastiska dyrgripar samtidigt som de blev firmans första inköp. Förvisso inte att sälja omedelbart men material för det finns det gott om, på det har jag koll om något. Men som sagt, firma kan det bli fråga om först som bäst om allt klaffar med saker runt omkring. Jag kan givetvis inte försörja mig från dag ett på verksamheten så försörjning i form av annan inkomst är givetvis en förutsättning. Och just den detaljen ser ut att vara så gott som beseglad. Det ser med andra ord ljust ut.

Men som alltid och med allt, en sak i taget, var sak har sin tid, även om det tar tid. För tid tar saker och särskilt tycks det sådant man vill skulle ta så lite tid i anspråk som möjligt tar mer än man önskar de gjorde, ändå gör de just det. Tar tid alltså, inte sällan mer än man har lust att upplåta. Tålamod är således en dygd och det är bara att finna sig i att låta dygden gå före allt annat. Nu har jag å andra sidan väntat och planerat större delen av mitt vuxna liv så det känns som det vore dags nu och det ska vi nog se blir fallet också.
Rullblockarna ska bli mina, jag har som sagt fram till slutet av augusti på mig så bara lag har lite is i magen kommer det lösa sig. Farbrorn som har dem tänker hålla på dem åt mig tills jag antingen tar dem eller avsäger mig intresset, vilket inte kommer ske. Nästan så det känns som jag funnit mig en ny vän i den där herrn, han är så otroligt kul att snacka med om allt och inget och vi har mer eller mindre sagt att jag kommer hälsa på honom under säsongen. Vi har liksom kommit överens om att bössorna ska hämtas nån gång under sommaren, vilket jag starkt känner är mer än bara blint önsketänkande, det är skrivet i stjärnorna. Hugget i sten. Så känns det. Märkligt hur saker kan segla upp som från ingenstans, mitt i livet. Vänskap och affärskompanjonskap. Trevligt.

En sorts solskenshistoria skulle man nästan kalla nåt sånt här,,


//The Orator

Skatteåterbäring

Det är maj månad, våren är på väg in, säsongen på skyttet har börjat bra, allt ser ljust och lovande ut. Fler projekt på gång, flera affärer under lupp, det rör på sig. Det börjar helt enkelt likna nåt skulle man kunna säga för att inte trassla in sig allt för närsynt i detaljer kring allt och inget.
Sökandet efter perfektion och harmoni i vapenskåpet fortskrider alltså, trots att man ständigt får för sig att det perfekta ägandet är närmast åstadkommet. Men så är det inte det, inte riktigt. Bara nästan. Därför har det rört på sig betänkligt igen och ett par större förändringar är på gång men mer om detta en annan gång. Nog för att det är intressant men för dagen står en annan sak som inte går av för hackor den heller. Så för att bryta trenden med att skriva i bloggen allt mer sällan tar jag härmed ett djupt andetag för att ånyo djupdyka i min lilla ankdamm i den vidsträckta ocean vi kallar internet.
Skatteåterbäring. Jovisst, man har ju lyckats åstadkomma en rätt hyfsad återbäring på skatten och det är såklart en stor grej. Särskilt för ett hopplöst finansfiasko som undertecknad. Och återbäringen är för att röra min skamligt ringa ekonomi att betraktas om relativt ansenlig. Sånt känns bra och så bra känns det att jag nu under ett par veckors tid gått och noga grunnat på hur denna halvt oväntade ekonomiska återbörd bäst bör tas om hand. Och se, på detta högst delikata dilemma har jag nu en mer eller mindre definitiv plan.

Investeringar är förstås bästa sättet att spendera pengar. Att bränna pengar på allt möjligt är allt för lätt men att däremot förnuftigt men samtidigt förnöjsamt spendera desamma kan vara mer besvärligt. Är man som jag spontan på gränsen till vansinnig slinker pengar allt som oftast mellan fingrarna som vore den torr sand men den här gången måste jag skärpa till mig lite. Pengarna ska inte spenderas, dom ska omsättas, eller investeras, i hårdvara. Och temat på denna tycker jag själv rätt genomtänkta investering är Outdoors.
Yxa, sovsäck, tält, stormkök, kläder. Sånt ska pengarna omvandlas till. Och en jaktresa inte minst, för böveln. Men prylar alltså för ett aktivt liv i det fria, bättre och mer än det jag alltså har idag, vilket inte kan kallas riktiga saker. Inte riktiga kläder heller och just kläder är en sån där sak man verkligen måste att ha. Utan bra på kroppen kommer man inte långt, vare sig på fjällvandringen eller utflykten i skogen. Eller jakten. Kläder är viktigt och kostar en del men kostnaden är alltså egentligen ingen kostnad utan ren investering. Lyckat då att jag har tio procent rabatt på Naturkompaniet att utnyttja. Passar perfekt just såhär i skatteåterbäringstider.
Dyrt känns det som det kommer bli men samtidigt måste jag hela tiden korrigera mig själv för att istället konstatera att snarare blir det tvärt om. Pengarna går åt, och pengar som går åt känns som att tömma alla reserver och sen står man medellös men det är inte alltid sant. För investerade pengar är ju egentligen inte spenderade utan som sagt investerade, omvandlade i praktisk hårdvara. Alltid skönt att ha pengar på hög men så gör dom å andra sidan inte mycket nytta i form av siffror på bankkontot. Bättre då att klä sig i rejäla kläder, ha bra utrustning och verktyg. Det är värde.

Förvisso är man förstås inte helt främmande för andra investeringar men så räcker slantarna inte till hur mycket som helst. Det handlar trots allt bara om relativt ringa summor men ändå tillräckligt att räcka till en bra uppsättning grundläggande utrustning. Bössa vore trevligt att toppa det hela med men kanske får den önskan stå åt sidan för en gångs skull. Andra saker är mer trängande. Men nog vore det mysigt med ett nytt byggprojekt, en m98 kanske, eller för all del en trevlig liten Handi Rifle i .45-70. Eller nåt annat intressant och nyttigt. Men så har jag som sagt redan lite annat på gång så det där får vänta, det handlar nog mer om köplust och hett begär trots allt snarare än direkt behov. Den sortens behov av vilket tilltänkta investering i kläder och utrustning jag kommit fram till. Det är vad jag verkligen behöver och därtill verkligen vill ha. Så, så blir det. Naturkompaniet nästa.

Som parentes i marginalen kan jag alltid passa på att nämna det att jag släpat hem ett par stadiga bitar klibbal i form av nedkapade träd efter en kommunal röjning i närheten. Dessa ligger nu på tork att på längre sikt sågas upp att så småningom bli till stock åt någon bössa. Drömmen om att göra en egen stock från scratch lever sålunda för fullt. Nu återstår bara tiden trät tar i anspråk att torka till sig först, sen blir det slöjd med fröjd.

Skatten framför allt, särskilt återbäringen,,

//The Orator

Smith & Wesson 4506

Och en Smith för en Smith. Jo, det är sant, jag bytte bort min S&W mod 64 revolver mot en minst lika fantastisk, om inte mer fantastisk rent av, S&W 4506-1 pistol i kaliber .45ACP. Revolvern var i nyskick, liksom den här pistolen, båda kom med originalkartong, knappt skjutna. En riktigt bra deal jag inte ångrar ens lite. Definitivt nöjd faktiskt nu när jag haft den ett litet tag, trots att revolvern var helt fantastisk men så är det precis vad den här är också. Få pistoler har jag gillat så mycket som den här, nog ingen, om man inte räknar in 1911 som förblir i något av en egen klass. Men, den här utmanar nästan den i allt hedervärda 1911:an på sitt sätt ska vi nog se, för den har både utseendet för sig liksom ergonomin. Och är det något som är viktigt när det gäller vapen är det ergonomi och känsla. Stämmer ergonomin känns det bra. Den här pistolen utmanar faktiskt min andra storfavorit 1911 aldrig så lite, inte nödvändigtvis att den tar dess plats för det går inte men den är definitivt en kraft att räkna med.
Helt tillverkad i rostfritt stål, sånär som på ett par fjädrar och pinnen rekylfjädern styr på vilken är gjord av aluminium med klack längst bak av, just det, rostfritt stål. Den är precis lika gedigen som den ser ut men detta utan att för den skull vara det minsta klumpig, för den är dessutom rätt stor. Tvärt om känns den som en naturlig förlängning av kroppen, underbart väl balanserad med lite vikt som gör den stabil och trygg att sikta med.
Ställbara riktmedel som till råga på allt dessutom är inkapslade i ett skydd av rostfritt stål, ingen risk att man av olyckshändelse råkar stuka till det ömtåliga siktet här inte. Själv tycker jag det ger pistolen något av en extra skön profil, ett estetiskt lyft samtidigt som det är praktiskt. Sikte och korn är som på de flesta tjänstevapen begåvade med vita prickar vilka jag förvisso kunde vara utan men samtidigt är de inte i vägen heller, rent av till viss fördel vid fältskytte. Kornet är utbytbart om nöden skulle kräva att det byts ut av någon anledning vilket är en skillnad från tidigare generation (andra generationens Smith pistoler som bestod av tresiffriga modellbeteckningar) som hette 645, dessa hade korn frästa direkt i manteln på samma sätt som bla Beretta 92FS. Men hur som helst, väldigt fältmässiga och banmässiga riktmedel alltså.

Double Action är det förstås, inte något jag direkt behöver eller ens föredrar på pistoler men å andra sidan spelar det inte helt stor roll. Jag skjuter alltid single action oavsett eftersom jag bara skjuter nationellt, än så länge. Jag flirtar av och till med tanken på att testa PPC som några på klubben sysslar med. Kanske testa det nån gång.
Men hur som helst, trycket är som det ofta är på den här typen av vapen, lagom hårt, lite släpigt men så är det på just den här faktiskt aningen bättre än det brukar, på de vapen jag testat i alla fall, out of the box som man säger. En smula hårt men utan direkt släp. Utrymme för att trimma finns men är som jag ser det inget nödvändigt, det är inte perfekt men heller inte kass, det duger gott som det är. Dessutom är pistolen som sagt så gott som ny, enligt säljaren har den gått max en ask eller två och det syns, den ser ut som den kom direkt från hyllan. Magasinen ser helt fräscha ut (fick med två) och på patronföraren ser man så gott som inget slitage, en god indikation på hur mycket den använts. Så gott som inte alls alltså. Detta betyder förstås att trycket kommer bli allt bättre ju mer jag skjuter med den, trycken är så gott som alltid lite råa i början, om det inte är ett customvapen då men det här är som sagt en standardmodell.

Första generationen av generation tre. Just det, modell 4506-1 vilket innebär samma form på varbygeln som på andra generationen som hette 645 vilken alltså var av generation två. Generation ett var tvåsiffriga. Generationerna är alltså indelade i "subgenretaioner" på samma sätt som modellerna på revolversidan (ex Smithen jag bytte som var modell 64-1). Inte så viktigt men viktigt ändå eftersom modellen jag kommit över alltså är första generationens 4506 som delar vissa likheter med generation två (mod 645) med samma form på varbygeln, vilken man ändrade på till senare generationer i generation tre. Småvirrigt men så är det.

Magasinet rymmer fullt tillräckliga åtta patroner av kalibern .45ACP som är utan allt motstycke vad gäller skjutglädje, åtminstone bland pistoler. Enkelradiga magasin vilket medger en rätt slimmad stomme vilket i sin tur ger en tight och fin konstruktion helt och hållet. Jag har alltid gillat pistoler med enkelradiga magasin av den anledningen. De blir så smäckra och fina på nåt vis och så tycker jag det känns så mysigt att ladda enkelradiga magasin med feta små (fast rätt stora) .45ACP patroner. Bara positivt hela vägen med single stack.
Kolvsidorna, eller kolven, är av en typ som täcker baksidan och sidorna och i original är de av någon sorts plast eller vad man ska kalla det. Faktiskt inte dumma alls, även om valnöt alltid är trevligt men de här ger ett riktigt bra grepp, är tunna och bidrar till den slimmade känslan som för min del är bara positivt. Och så är magasinbrunnen rätt bra trattad så att snabbt byta magasin är inga problem, till skillnad mot 1911 original där det är ganska trångt och vasst. Ännu en positiv detalj som tillsammans med allt annat bra bidrar till att göra det här till en mycket angenäm pistol på alla sätt. Såväl estetiskt som praktiskt.
Enda detaljen jag inte gillar med första generationen av generation tres modeller är den välvda formen baktill på kolven. Min hade förstås en sån kolv och den kändes helt galet men eftersom jag visste att senare generationen satte man raka kolvar såg jag det inte som ett problem, vilket det heller inte var. Så i samma veva som jag gjorde upp affären med pistolen beställde jag en ny rak kolv från Numrich i USA, vilken lustigt nog kom med posten dagen efter jag hämtat hem pistolen. Som alltid när jag köper ett nytt vapen plockar jag isär den i småbitar och sätter ihop den igen. Så även den här gången, med skillnaden att vid ihopmontering bytte jag ut den välvda kolven mot den nya raka och voíla, ergonomin var fulländad. Och estetiken om man frågar mig. Kolven är verkligen av absolut avgörande betydelse för ergonomin och den här raka modellen som alltså blev standard på senare modeller i generation tre. Ett klokt drag av Smith & Wesson tycker jag. Sån tur att jag fick tag på en sån här annars hade jag varit inte fullt så lycklig, Numrich var faktiskt enda stället jag hittade kolv på förutom Midway som inte hade den i lager. Nu har jag en och monterad sitter den och aldrig åker den av. Ergonomin den ger är helt olik allt annat jag känt.

Dessutom delar den här vackra pistolen en hel del likheter med en viss 1911. Dragen rent estetiskt har vissa likheter, inte påfallande men dom finns där. Magasinen lär vad jag förstår vara såpass snarlika att man kan modifiera 1911-magasin att passa i en S&W 4506. Inget jag ser någon poäng i att engagera sig för men tydligen ska det gå. Hur som helst känns det som jag gjort mitt livs fynd hittills med den här. Jag är mer än nöjd och det är jag inte alltid, även om jag alltid uppskattar en fin konstruktion oavsett vad den heter. Den här står plötsligt i en klass för sig på samma sätt som två andra klassiker jag alltid kommer högakta; givetvis 1911 och såklart S&W revolvrar byggda på den legendariska K-stommen.

Smithad indeed,,


//The Orator

High Standard -reborn

Tävling på söndag, det betyder att gamla trotjänaren High Standard måste vara i skick att leverera, vilket den inte varit på senare. Men nu är den det. Problemet med den på sista tiden har inte haft något som helst med precisionen att göra, den är förstklassig, guldserierna har duggat tätt varje skjutning under året hittills. Problemet har däremot bestått i det att den haft för sig att  klicka precis hela jämrans tiden och det med all ammo jag matat den med. Mycket irriterande, särskilt vid fält, eller tävling, fast vid skytte över huvud taget faktiskt. Men särskilt vid tävling förstås. Men problemet var nu inte något problem längre, sen igår, då allt löste sig så fint.
I söndags var jag på klubben senast och sköt och det gick väldigt bra, sånär som på dessa klickar som grusade glädjen av och till. Så, igår for jag åstad till smeden för att se om han hade lust att förbarma sig över eländet under veckan så den kan tjänstgöra för fälttävling på söndag. Vilken tur säger jag bara att man har en sån fantastisk doktor till smed i krokarna. Väl där satte han genast igång att operera, plocka isär och noga granska in i minsta detalj. Efter en stunds pill slöt vi oss till att slagstiftet måste vara roten till allt det onda, en gammal misstanke som nu efter noggrann undersökning konstaterats.
Stiftet som satt i var inte bara för kort skulle det visa sig, så mycket som sju tiondels millimeter, det var dessutom av en helt annorlunda form än de originalstift han hade på lager. Han hade för länge sen fått in ett gäng slutplågade High Standardpistoler från en gammal skytteförening som lagt ner och dessa hade skrotats efter att allt användbart plockats ur. Slagstift bland mycket annat. Och stiftet alltså som satt i min pistol var av en helt annan form än de äkta, eller vad man ska kalla dem, dessutom lite längre. Klart felet var där, ett för kort slagstift gör ingen succé.

Nyopererad och grann, nu är min gamla älskade pistol i skick som ny igen. För inte bara fick den nytt slagstift, vilket naturligtvis var det väsentliga, men även fick mantelspärren ny fjäder. Alla som någon gång plockat isär en sån här pistol vet hur obeskrivligt liten den där fjädern är som gör så stor nytta sin ringa storlek till trots. Utan den krävs nämligen ett tämligen knepigt handhavande för att släppa fram manteln vid laddning då själva spärren sitter på fel sida vapnet, på häger sida. Är man vänsterhänt (som konstruktören kanske var, vad vet jag) är det säkert en prima lösning. Nu är jag högerhänt och därför passar den högermonterade mantelspärren som bäst direkt urdåligt. Men, med nya fjädern som alltså inte ser mycket ut för världen, närmast mikroskopisk som den är, fyller en funktion som inte nog kan understrykas. Istället för att som tidigare efter att pistolen greppats släppa fram manteln med andra handen på fel sida vapnet tar jag nu bara och drar till lite lätt och den far fram vid släpp. Laddad och redo. Underbart! Länge leve smeden.

Därmed var det tänkt att årets första fälttävling ska gå av stapeln för min del, med äntligen till slut helt färdigtrimmad pistol av modell antik, åtminstone sånär. Ombyggd efter många (otaliga närmast) om och men till att som sagt på sista versen få för sig att klicka precis hela tiden, nästan, för ibland funkade den bra. Men klick ibland är klick för ofta så först nu är den alltså klar. Helt färdig, med nytt slagstift som är av rätt konfiguration och dessutom med fjäder till mantelspärr till råga på allt. Måste säga det känns rent lyxigt.
Den skjuter liksom så fruktansvärt bra så att avveckla den har aldrig varit aktuellt, tvärt om. Och se, nu är den komplett. Inte bara helt grym att skjuta, den ser lite egen ut för att vara vad den är. Väldigt lik förvisso en modell Victor men det är faktiskt "bara" en modell Military 107. I ny skrud och som sagt med en del nytt inkrom i form av diverse vitala fjädrar och sist slagstift, det kanske mest avgörande av allt. Med allt detta återstår blott oräkneliga skott ytterligare innan det är dags för pension, om så alls sker. Inte så länge jag lever kan jag säga.
Kolven fixade jag ju dessutom i ett mindre utbrott av frenesi, var det förra året. Ett par andra experiment blev det av såväl gran som en. Men originalet blev det till sist, lite tillputsad och oljad och glad för det är jag då jag gillar det enkla, närmast asketiska greppet den i detta skick erbjuder. Rak, platt och i största allmänhet enkel. Passar en enkel man som med denna gamla pistol skjuter så bra man kan önska. Jo, jag gillar verkligen min gamla High Standard, väldigt mycket.

Säsongen har bara börjat,,

//The Orator