Trästock - del 5

Plötsligt slog den stora lusten till och genast sitter bakkappan fint på plats. Genast ser det mer ut som en bössa än ett stycke inoljat trä, vilket det förvisso fortfarande är men ändå mer av en gevärskolv, på riktigt. Med den på plats känns det plötsligt som projektet som stannade av lite mitt i fick nytt liv. Lusten kom över mig och idag har jag pysslat med det där större delen av dagen. På prickiga köksbordet för köksbord kan användas till förvånansvärt mycket. Bra det för ute har det regnat större delen av dan, javisst, regnat. I slutet på december, mitt mellan jul och nyår, vansinne. Typ tio grader varmt och grådask till pissregn på tvären. Världen är sannerligen på glid.
Nåväl, världen och vädret må vara på brant lut åt fel håll men mitt projekt bär av åt rakt motsatta riktningen. Framåt med andra ord. Praktiskt taget skulle jag kunna sätta ihop den för provskjutning nu när bakkappan är på och allt men det ska jag inte göra. Först ska allt bli klart, allt, sen ska den sättas ihop, inte en minut förr. Och än är en del kvar att göra, blånering står på tur och till det köpte jag lite prylar igår.
Fast att få bakkappan på plats är som sagt ett stort steg mot färdigställande då den var en av de större grejerna att få till. Jag har aldrig monterat en bakkappa förut, särskilt inte en universal som ska passas in. Lite spänt var det allt, kanske därför det tog ett tag innan jag tog tag i det och satte igång. Men det var ju kul, helt fantastiskt roligt arbete. Det är ju lite spännande att göra något nytt, nåt avgörande som detta, att få till det och inte klanta bort det hela. Hade den hamnat snett vore det katastrof men jag fick till det och nu sitter den där och jag är i tilltagande sugen på att redan börja med nästa projekt.

Bakkappan jag köpte var från Pachmayr och känns väldigt bra. Universal som den alltså är finns den i tre olika storlekar varav min var modell small. Perfekt till en m96 originalstock, lite stor men det ska den vara. Lite lång så först måtta upp, kapa av en bit och sen slipa, fast fila blev det. Jag skulle ju köpa en sliprulle till borrmaskinen men jag hittade inget jag tyckte verkade bra nog så det blev att fila för hand. Old scool som jag är känns det bra att jag ingen sliprulle köpte, maskiner saknar helt känsla medan fingrar är förnämliga redskap att arbeta med. Så fila med krysskuren fil blev det och tid tog det och härligt var det, som vanligt när man arbetar med händerna. Resultatet svettas och känns fram, långsamt och metodiskt istället för snabbt och effektivt men för den skull inte bättre utan tvärt om. Hantverk och konst ska svettas fram.
Det fina med att den är gjord av gummi göra att när skruvarna sätts på plats med lite smörja så blir det inga märken efter dem. Först när jag fick bakkappan undrade jag hur i hela världen den skulle skruvas fast, det fanns ju bara hål i botten, den hårda plastplattan som sitter mot trät. Det skulle nu visa sig uppenbart. Slå hål med en liten stjärnmejsel mot en träkloss sen smeta in skruvskallarna med lite minkolja (läderfett), skruva i och vips försvann de i gummit som slöt sig efter att de gått in en bit. Nu syns inte ett spår av några hål och inga skruvskallar heller. Smutt värre.

Att fila i gummi var en upplevelse, först undrade jag om det alls skulle gå men jag tänkte att klart det måste gå, och det gjorde det förstås. Att slipa med sliprulle eller liknande går givetvis fortare och smidigare men allt behöver faktiskt inte gå fort, världen och vardagen är sjuk av stress som det är ändå. Att låta saker ta lite tid är bara härligt ödmjukande för kropp och själ, sånt är nyttigt och dessutom riktigt skönt. Världen och livet går inte på tid, inte projekten jag sysslar med heller. Tid är en resurs, inte en begränsning.

Nästa del blir alltså att gå loss med blånering. Eftersom jag låter saker ta sin tid har jag med tiden som passerat sen sist jag funderade på det här kommit till slutsatsen att testa gamla Birchwood Casey kallblånering igen. Inte bäst, jag vet men det ska ges en chans, blir det inte bra är det bara att ta bort och göra om. Jag blånerade ju hagelbössan en gång och det gick ju rätt bra men den här gången ska jag göra det mer grundligt. Först och främst ska den gamla blåneringen och den lilla rost som finns slipas bort, sen ska det finslipas med våtslip och sen poleras med stålull. På det sen ska kallblåneringen på och efter det ska det hela behandlas med min hopkokta smörja bestående av linolja och bivax. När det härdat som på gevärskolven till en matt hård yta ska den poleras in med en trasa. Det borde väl rimligen bli bra, rent teoretiskt. Enda sättet att bli säker eller avfärda är att testa.
Först blir det att gå loss på magasinet, eller hela den stora delen som utgör magasin, bottenplatta, varbygel och det. Att börja med pipan känns onödigt, jag testar på de mindre delarna först för att se hur det blir. Funkar det bra kör jag vidare och funkar det inte till belåtenhet tänker jag om och testar nåt annat. Låter som en plan.
Nu köpte jag diskhandskar, man ska ju inte talla på metallen med bara fingrar efter att den slipats vit, det blir inte bra. Eftersom bottenplattan/magasinet-delen till större delen sitter i kolven och inte syns gör det inget om den biten inte blir perfekt, bara den inte rostar. Men med en behandling av min fina oljevax från självaste naturen ska det nog bli bra och därmed fungera som utmärkt långtidsskydd. Jag tänker först borsta, hör och häpna, med stålborste i borrmaskin, ja maskin för till det här känns det som det borde funka. I med en roterande stålborste och det kommer bli så rent som det kan bli, sen putsa till med finare slip på varbygel och botteplatta och sen polera. På med lite kallblånering på det med en liten trasa och när det är klart polera in det berömda vaxet. Måste ju bli succé.

Sen saknas bara nytt trycke från Bold, mer nya delar och lite till pyssel och sen är den så gott som klar. Plus en till rembygel att fästa fram på stocken för bak använder jag originalet. Inte så mycket kvar mer än det som kostar pengar och några pengar har jag som vanligt inte men det löser sig. Tid är lösningen på allt man inte kan lösa direkt.

Med andra ord är det snart dax med fler projekt.


//The Orator

Grovt & primalt

Ingen annan kaliber tilltalar på så bred front som den jag för egen del ser och mycket länge sett som den absoluta favoriten över alla andra; .45ACP. Kanske för att den har en så att säga rätt färgstark historia. Helt säkert för att den är mysigast, för så är det.
Nu är det förstås rätt svårt att på ett begripligt sätt att klä i ord något så stort som detta delikata ämne vilket helt bygger på personlig smak och känsla men stämningen sen igår kräver åtminstone ett försök. Jag klämde nämligen lite på mina vapen igår kväll, något jag inte gjort på ett tag och än mindre har jag skjutit med något av dem. Skamligt men sant. Hur som helst tog jag fram min relativt nyinköpta Norinco 1911A1 för att i aftondunklets mysiga skumrask avnjuta dess mytiska tyngd. Inte för att den är tung i vikt utan för att den är en sån tungviktare rent historiskt, och naturligtvis estetiskt inte minst. För att den är det mest magnifika jag vet. Den har allt. Inte minst är den byggd på en kaliber och en patron som gjort den tidlös, till en ikon. Patronen .45ACP i koncept med en pistol av helt ojämförlig framgång.
Patronen av den moderna grova kalibern bygger på traditioner långt tillbaka i tiden då finkalibriga projektilvapen av praktiska orsaker var mindre vanligt förekommande, om alls. På den tiden då krutet ännu var ungt och skjutvapen kom i bruk laddades ett skott åt gången från mynningen. Man anar redan här det smidiga med en grov kaliber. En allt för fin kaliber skulle dels kräva att halva pipan fylldes med krut och det vore givetvis inte helt praktiskt, det skulle mer likna en potentiell rörbomb än ett lyckat skjutvapen. En grov kaliber ger naturligtvis större laddvolym åt en i sin tur tung kula som med en enkel fysisk beräkning åstadkommer, låt säga, intressant ballistik. Så från tunga luntlås, hjullås, flintlås och slaglås till gastät enhetspatron har grov kaliber framgångsrikt alltid gällt och fortsätter så göra. Särskilt för handeldvapen avsedda för kort distans. Fin kaliber har helt andra egenskaper men det säger sig själv och mer om det en annan gång.

Min 1911 är en fröjd att hålla, att känna och inte minst se på. Som alla 1911:or för övrigt men särskilt min eftersom den är just min. Att snegla in mot mynningen ger onekligen en viss känsla av, som man säger på engelska awe. I brist på svenskt ord lika bra lämpat lånar jag helt fräckt av det täcka språket från öriket i väst. Ordet uttrycker precis vad man känner vid åskådandet av den den fantastiska mynning en 1911 erbjuder. Den tunna pipan, det mycket grova eldröret ur vilket den gruvliga projektilen under extremt gastryck slungas mot målet. Det ser nästan lite sjukt ut med en så grov mynning, eller fantastiskt helt enkelt. Vilket det dessutom defacto är till råga på allt. Fantastiskt.
Samtidigt kan jag ibland tycka mynningen och trumman på min trinda S&W mod 64 kan te sig rätt grov. Den uppfattningen bleknar dock dramatiskt jämfört med den större, men ändå. En .36 kaliber (patronen heter förstås .38Spl men är defacto kaliber .357, eller avrundat till .36) är inte direkt en liten, eller som man säger fin kaliber utan snarare ganska grov. Knappt en centimeter i diameter på en projektil är ganska grovt, egentligen. För övrigt en synnerligen angenäm patron att ladda och skjuta, kanske den trevligaste som finns, jämte .45ACP och .45LC. Jag tittade på den igår när jag beundrade 1911:an och den är en grann syn. Inte lika groteskt brutal jämförd i mått vid mynningen med 1911:an men fullgod, det perfekta mellantinget. Den är som vi säger, lagom.

Men skulle jag ha något mer att skjuta med i grov kaliber måste det nästan utom allt tvivel bli en revolver i kaliber .45LC. Företrädelsevis en Ruger Bisley. Nu har jag allt utom råd att skaffa mig en och lika bra är väl det men önskan är inte mindre för det. Lust har man alltid, till endera det ena eller det andra. Alltid till något i kaliber .45 och särskilt något i stil med en Colt SAA eller någon variant därav.
Som sagt är det något med historia och vad den fört med sig in i våra dagar. Som grova kalibrar till exempel och inte minst den främsta av dem alla som överlevt och mer, som lever och frodas som aldrig förr -.45ACP. En gamling, en klassiker som tycks begåvad med evig ungdom. Det är den patron som utan tvekan står för en hel klass för sig. Även om 9mm är vanligare är den som bäst ett utmärkt komplement men aldrig ett fullgott alternativ. Båda är bra, båda är fina men som alltid kan bara en vara störst och där råder inga tvivel, oavsett hur man mäter. Det finns ingen upplevelse som kan mäta sig med en .45ACP i en 1911, hur bra det än är. Inte ens en Luger artillerimodell i 9x19 väcker sådana känslor och då förstår varje sann entusiast vad det är fråga om, det är stora saker det här.

Annars är jag åter igen inne på att skaffa en Remington rullblock i kaliber .50 att ladda modernt svartkrut med. Skaffa en sån, renovera den ordentligt, snickra ihop den där kofferten med fack för kultång och hela kitet. Köpa hylsor, tändhattar och ladda själv med egenhändigt stöpta kulor där varje smäll är en salut till det grovkalibriga vidundrets högvördiga ära. En sån och den där Bisleyn och jag är helt nöjd, vågar jag nästan påstå. Jag menar, jag har min 1911 i .45ACP, jag har min S&W modell 64 i .38Spl och jag har mitt 6,5x55-projekt. Mycket mer behöver inte ens jag. Eller så känns det bara så, bara för att det känns så bra, just nu.

.45 och .50 är läckrast, så är det bara. Även om .38 är bra mysigt,,


//The Orator

Julen är här, snart är det vår

Allt som saknas nu är hylsor, kulor, tändhattar, krut, mer tändhattar, mer krut och ännu mer kulor. Sen är det bara att köra. För närvarande har jag nämligen bara några hundra .38 kulor och ungefär lika många tändhattar, small pistol. Vad som saknas är alltså med andra ord large pistol hattar och även tändhattar till 6,5:an, och krut och kulor. Två olika sorters krut, ett till handeldvapnen och ett till bössan. Och kulor, jag behöver massor med kulor .45 så jag kan börja ladda och så behöver jag hylsor i stora mängder. Egentligen har jag bara laddverktyg men det är ju inte så bara, utan dem kommer man inte heller särskilt långt. Till .38:an har jag två satser verktyg varav ett som pensionerats på grund att jag inte gillar dem, RCBS. Funkar men jag har skaffat Lee istället. Mycket bättre enligt min ringa mening. Faktum är att alla laddverktyg jag numera har är Lee. Tre satser varav en alltså är .38Spl, en tre-verktygssats som snart ska kompletteras med en Lee Factorycrimp. Till .45ACP har jag alldeles nyss köpt en fyra-verktygssats Lee med Factorycrimp. Till 6,5x55 har jag en vanlig två-verktygssats. Bara Lee för Lee gillar jag bäst.
Dyrt ja, precis, det kommer kosta på att skaffa allt som saknas. Verktygen är skönt att ha för de är trots allt grunden för att det alls ska bli något ladda av och nu har jag verktyg till allt. Skönt så långt men krut, tändhattar och kulor i till synes oändlighet saknas fortfarande. Och hylsor till .45:an. Hylsor till 6,5x55 har jag massor liksom till .38:an. Kanske inte massor men hundratals av båda i alla fall. Så jag klarar mig ett tag i alla fall. Men .45ACP hylsor måste jag skaffa och polarn köpte på eGun så det blir väl att hålla ett öga där. Annars kanske man snubblar på ett gäng nån annanstans, man vet aldrig. Men dyrt blir det med allt detta med kulor och krut och tändhattar. Eller inte dyrt men mycket pengar för en fattig riddare som inga pengar har. Det får lov att lösa sig och det gör det, förr eller senare, på endera sättet.

Dessutom vill jag komma igång med kulgjutningen som inte riktigt tagit fart än då jag ännu saknar smältgryta med tapp. Polarna har varsin och de jublar i kör över hur smidigt det är att gjuta med dessa, något som styrker min drift att ha en egen jag med. Förvisso kan jag alltid åka och gjuta hos dem men det är ju bra att ha sitt eget. Men som det ser ut nu lär det bli att åka en sväng bort till herrn med utrustningen, han har dessutom kultänger för .45ACP vilket jag ska skaffa med tiden. Perfekt att börja med hans, dessutom har han hur mycket bly som helst, nästan. Billigare blir det inte, jag kan gjuta både .38:or och .45:or i stora drivor till väldigt låg kostnad så det lär jag göra tills jag skrapat ihop medel till en egen gjutfabrik.

Fast nu är det så kallt så jag har faktiskt inte varit på rangen på jag vet inte hur länge, allt för länge känns det. Man saknar liksom krutdoften och tavlorna med träffbilder att klistra. Men så var det vädret då, nog för att jag gillar att välklädd vara ute i vinterkylan men att stå och skjuta är inte fullt så kul när händerna omedelbart börjar skifta i blålila. Fingrarna blir som det inte var illa nog stela som gamla torra grankvistar och det funkar förstås inget vidare. Nä, det får bli att pyssla på med annat så länge. Gjuta kulor hos polarn till exempel. Bra att bygga upp ett litet lager med kulor till våren.
Och projektet med bössan har man också, även om det står mer eller mindre still just nu, dels på grund av finanskris och delar som behöver skaffas men mest för att orken sinat. Oväntat men sant. Lusten finns men så drar jag mig för att börja passa in bakkappan, vet inte varför men det har bara blivit så. Ork liskom det mesta här i livet kommer och går medan lusten i regel består. Som i det här fallet. Jag brinner verkligen passionerat för det här men så har jag kommit till en punkt i det hela där allt plötsligt stannat av. Delvis beror det på finanskrisen som plötsligt slog till, pengarna jag lagt undan behövdes oväntat på annat håll så det finge liksom bli att stanna upp lite grann. Men snart ska jag köra igen, allt jag behöver för att komma vidare nu är sån där rund sliptrissa eller vad det nu heter man har till borrmaskinen, som jag köpte på Jula för 149kr. Men sliprulle alltså, och ett par extra slipband/rullar till behövs och det ska väl inte kosta mer än en utblottad man såhär till jul inte ska kunna ordna. Perfekta julklappen vore liksom att få bakkappan på plats, det vore att ta ett rejält steg framåt med älsklingsprojektet. Så får det bli, hör och lyd, tomtejävel, din rödmosiga fetknopp!
Nåväl, annars är väl allt mer eller mindre som det ska. Just nu laddar man liksom upp inför våren, typ bokstavligen. Jag gläds oändligt åt mina nya laddverktyg och min Norinco 1911A1. Jag gläds åt allt. Mest åt 1911:an men även för den fina revolvern jag köpte i höstas och som sagt för att jag har laddverktyg till alla kalibrar jag för närvarande skjuter. Sånt känns bra. Och så gläds jag inte minst åt utsikten av mitt bössprojekt som så sakteliga trevar sig framåt, i nöd och lust så att säga. Härliga tider med mycket att njuta och glädas åt.

Dessutom upptäckte jag att de på ICA Maxi här säljer Falcon Julöl till det ringa priset av 39.90kr för ett sexpack halvlitersburkar. Sånt tar man sig förstås råd med. Vad vore väl en jul utan julöl, även om det bara är 3,5:or, det smakar trots allt julöl och det är gott. Det har ju blivit några från bolaget också, kanske därför man inte har råd med andra viktiga saker...

Nää, men god jul då, för böveln,,


//The Orator

Trästock - del 4

Att få till en bra kolv tar sin tid, även om det givetvis går att fuska och göra det med snabbare metoder. Om man vill. Det vill inte jag, det får gärna ta lite tid, fast gärna mycket. Först grovslipa, sen finslipa och sen olja och på det polera. Upprepa det sista steget gör man med fördel tills resultatet är vad man önskar och trät blivit ordentligt mättat. Och det fina med linolja är det att den härdar så fint vilket ger flera tämligen positiva effekter. Först och främst tränger oljan in djupt i träfibrerna där den med några dagars tid härdar och bildar ett ogenomträngligt lager, som ett skal nästan. Ett osynligt skal. Samtidigt ger oljan trät lite färg, inte mycket men lite och inte minst i ådringen som får något av en våteffekt som stannar kvar och framhäver karaktären i detaljerna. Sen när trät mättat stannar sista oljan kvar nästan helt, kolven blir blank och hård och ser som lackad ut. Då är oljningen komplett och slutfinishen kan påbörjas genom att den härdade oljan, som ser ut som ett lager klarlack, poleras bort, eller snarare in i trät. Till det använder jag stålull 000, ett mycket fint stålull som polerar ytan till en sidenmatt, slät och hård yta. Det är här man börjar ana hur fint det kommer bli.
Sista steget är nog det roligaste, nästan, för grovarbetet man gör först är rät kul det med, särskilt när man helt gör om en kolv som jag gjort den här gången. Den blir helt egen. Så sista handen går alltså ut på att ge den där sista karaktärsgivande behandlingen, den som verkligen ger kolven dess slutliga finish och absoluta karaktär. Vaxningen, ännu en delikat handpåläggning som ger både en sista touch av karaktär och skydd.
Till detta avgörande steg kokar jag ihop ett vax, eller en smörja snarare, bestående av en del bivax och två delar linolja. Jag smälter först vaxet och fyller sen på med olja som får smälta samman i en skönt doftande soppa. Medan den sen fortfarande är varm och flytande stryker jag på den med en bit fin bomullstrasa i ett tunt lager som jag liksom masserar in i trät. Ganska omgående händer det saker, karaktären i färgen kommer direkt, det mörknar till en moget djup nyans som bara blir bättre ju längre den får vara ifred. Där hänger den nu sen ett par dagar för att mogna och ska så fortsätta göra åtminstone en vecka till, kanske mer. Sen när jag tycker det börjar se klart ut tar jag ner den för att slutpolera med polerduk. Resultatet blir fantastiskt, både vackert att se på, behagligt att ta i och inte minst mycket vädertåligt.

Det fina med vaxet jag kokar ihop är att det fungerar utmärkt även som impregnering av läder, typ skor och liknande. Det doftar trevligt, är så naturligt och miljövänligt att man utan att för den skull rekommendera kunde äta det om man vill. Det vill man inte men man skulle inte bli förgiftad och dö. Skulle inte förvåna mig om det skulle fungera utmärkt som bodylotion universal, fast det gör jag naturligtvis inte. Här används det trä, och faktiskt att polera in i metall som rostskydd. Typ hela bössan. Naturligare vapenvård får man förmodligen leta efter.

Dessutom kom bakkappan för några dagar sen men den ska inte passas in förrän kolven fått vila klart. Det är en Pachmayr F250, fin bakkappa. Betydligt trevligare än hästskon i stål som sitter på som original. För det här projektet är inte en renovering av originaldelarna utan en ombyggnation, en varsam sådan. Originalkolven står i skåpet, den ska behållas som den är, däremot kanske jag med tiden köper en till m38-kolv att renovera till originalskick. Kolven jag nu gjort är något helt annat, det är som bekant en kapad och ganska kraftigt modifierad m96 originalkolv som numera ser ut som något väsentligt annat. Den ser ut att bli riktigt bra, så bra att jag gärna skulle göra ett par till, bara för nöjet, och för att göra fler med olika finish.
Ska jag ta mig för att göra ett par till kolvar blir det som sagt att göra dem olika, en i så fall med betsad finish, som jag på nåt vis såhär i efterhand lyckligtvis misslyckades med nu. Jag betsade ju på en redan oljad kolv, det går inte. Nej, en till och den ska betsas med samma bets, bara för att jag har betsen stående hemma till övers och för att det vore kul att se hur ett sånt resultat kunde se ut i färdigställt skick. Sen faktiskt vore det lite kul att testa en annan bets jag såg när jag köpte den bruna jag har, en grafitsvart. Kanske ser det intressant ut på en kolv, kanske fult som stryk, det kan bli rätt coolt. Lite möpigt men det får det vara ibland, bara på kul. Inget går ändå upp mot min linolja-bivaxfinish. Slöjdaren i mig bara måste få utlopp för kliet i fingrarna och bättre att göra än göra om gevärskolvar finns inte, det är så vansinnigt roligt.

Hela det här projektet med att bygga om en m38 till ett lite eget jaktvapen bygger mer eller mindre helt på inspiration från Rugers Scout Rifle. En fin bössa som jag tycker om grunderna i, även om vissa detaljer som det jättelika magasinet gärna fick vara lite annorlunda. Perfekt då att bygga sin egen variant och vad kunde väl bättre lämpa sig än en gammal Husqvarna från andra världskriget. Perfekt att bygga på. Pipan är precis lagom lång, inte för kort och inte otympligt lång. Korn med kornskyddet jag beställt till ger den en helt fantastisk profil samtidigt som kornskyddet ger perfekt skydd åt det annars rätt vassa och utsatta kornet. Siktet bak som är av ställbar typ är utmärkt och lätt att plocka av om man vill byta till kikarfäste för LER )Long Eye Relief) kikarsikte som sitter på äkta scoutrifleskt mannér framför mekanismen, ur vägen för slutstycke och opererande händer. Och så ser det bara trevligt ut på nåt vis och det gör ju inget, estetik är lika viktigt som ergonomi, för mig.
Med den här kolven på kommer det bli helt grymt. Dock funderar jag fortfarande på huruvida jag ska blånera i någon form eller om den ska coatas. Båda varianter har sina för och nackdelar och jag kan inte riktigt bestämma mig. Jag försöker tänka mig hur de olika alternativen skulle se ut i praktiken och det lutar lite åt blånering, old scool liksom. Lite mer än coating i alla fall även om det har fördelar det med. En mattsvart coating skulle nog kunna se riktigt bra ut det med, även om en svart blånering ser väl så trevligt ut det med. Tål att funderas på för är det något jag har gott om så är det tid.
Kalibern till råga på allt känns i tilltagande som det perfekta alternativet till den här bössan, en patron med prestanda på långa håll, en klass ett patron med stor laddpotential. Inte för kraftig, inte för klen. Den kan laddas ner i klass två och den kan laddas upp. Dock tror jag mest på ett noga övervägt kulval beroende på ändamål än mängd krut i hylsan. En bra kula och ett väl satt skott gör vad som krävs. Som kuriosa kan ju nämnas de många inuiter som jagar björn med .22 Hornet till exempel. Helt horribelt känns det som men uppenbarligen går det, även om jag själv inte gärna skulle prova. Däremot en väl komponerad 6,5x55 tror jag utan vidare duger om skottet sitter bra, större vilt har som sagt fällts, och det åtskilligt, med klenare utrustning förr. En patron som denna har, är jag övertygad, mycket att ge behandlad på rätt sätt. Som alla andra patroner. Hur som helst känns den som den perfekta Sout Rifle-patronen.

En annan lite halvexotisk tanke som slog mig var att möjligen skaffa en extra underdel, eller vad den nu kallas. Magasinet med bottenplatta och varbygel i ett. Tanken var att helt enkelt ta bort bottenplattan, färlänga magasinfjädern och med tunn plåt bocka till ett lite större magasin. Inte som Rugern utan bara lite större, för att få ner säg tre till fem patroner till. Ett fast magasin som sticker ut bara lite undertill. Inte för att det egentligen behövs utan bara för att det vore kul att göra och för att det skulle ge ytterligare lite Scoutprofil åt bössan. Möpigt, njä, kanske lite men vad skadar väl det att vara lite lekfull. Förmodligen blir det inget av det där men tanken var kul i alla fall, och det är ju tanken som räknas.

Hur som helst blir det en grym liten bössa, när den blir klar..


//The Orator

Norinco 1911 .45 ACP

För allt annat vore förstås otänkbart så jag slog till när tillfället uppenbarade sig. Därmed är jag äntligen att betrakta som en hel människa igen, på riktigt, för gott, permanent. Att köpa en 1911 år 2011 känns nästan som ett måste, det är ett måste. Dels för att hedra hundraårsjubileet men egentligen mest för att man bara måste ha en 1911, för ingenting väger upp mot något som en ren 1911, oavsett vad man jämför med. Den är och förblir oförliknelig. Sen att som sagt hedra året såhär i elfte timmen mer eller mindre bokstavligt känns förstås extra bra. Köpa en 1911 nu alltså, år 2011, månad 11. Nu tog licensen bra med tid men det räknas inte, nu äger jag den och har så gjort i lite drygt en vecka. Lycka är att ha en 1911, lycka är att vara lycklig.
Först såg jag den, annonsen på skytteforum, jag fick genast hjärtat långt upp i halsen, pulsen höll intensiv takt till dess hjärtflimmer närmast kunde beskriva tillståndet. Annonsen låg kvar, ingen verkade vilja köpa mer än jag men jag tyckte jag borde behärska mig. Det borde jag naturligtvis inte och det gjorde jag förstås inte heller. Klokt nog. Nu däremot lär det bli att ligga lågt med köp ett tag för dels har jag ganska precis allt jag behöver och vill ha, i princip. Alltid finns det något mer man vill ha men som det ser ut är jag rätt nöjd faktiskt. Jag har min 1911, jag har min Smith mod 64, min tidlösa High Standard och min bössa. Mycket mer kan man inte begära. Fast jo, en hagelbössa borde man ha, det vore bra, och en revolver i .45LC. Och en Marlin 1895 i .45-70 och en enkelskottare, helst i .30-30. Kanske en Browning HP när man ändå håller på, eller så får det vara bra som det är. Ett tag i alla fall.

1911 som sagt, en riktigt fin faktiskt, djupt blåsvart med riktigt bra yttre finish. Just det, det är en Norinco. Jag gillar Norinco, har ju haft en Commander tidigare, bra grejer som nästan inte kostar nånting, skamligt billiga. Och bra för sin peng. Jag gillar just att de är såpass original, de har inte en massa onödigt, bara 1911 rakt igenom. Rå, grov, vacker och praktisk. Allt man kan önska av en utomordentlig pistol. Dessutom givetvis i den enda kalibern som duger i längden, sitt höga pris till tros. Precis, vad annars än .45 ACP.
Direkt när jag såg den ligga där i originalkartongen av papp inredd med äkta frigolit var det som att komma hem. Jag sträckte ut handen och plockade upp den och fylldes genast av en närmast religiös övertygelse om att skulle jag tvingas till det orimliga att välja ett enda vapen att leva med resten av livet torde detta vara valet. Dock inte utan våldsamt kval trots allt, för Smithen (m64) äger ungefär samma tjuskraft, men det är en revolver och därmed något helt annat. Så att välja bara en av dem vore orimligt. Tur jag slipper välja, nu har jag båda och ingen av dem ska offras, inte för något som helst i världen. Möjligen att döden själv kan skilja mig från dem men då tar jag nog och blir hedning på riktigt. Alltså jag anammar tron på ett liv efter detta varvid jag efter hädanfärd likt en viking tar mina saker med mig, typ sköld, svärd och lite bröd och mjöd. Med andra ord min 1911 och min Smith, kanske en påse Falcon Bayersk.
Ergonomi och teknik i absolut harmoni. 1911 är vad man än jämför med helt överlägsen allting annat. Snarare är det så att allt annat jämför man med en 1911 och inte tvärt om eftersom den kom först, slog ut all konkurrens och tronar än och kommer för all framtid utgöra måttet efter vilket allt annat kommer fortsätta jämföras. Nog för att många vapen är bra men inget är väsentligen bättre än den gamle. Detta känner jag intensivt varje gång jag tar den i hand, en sann upplevelse. Sen att patronen överglänser allt annat är bara en bonus, och vad gäller åsikter därom bryr jag mig inte nämnvärt. För att citera en gammal sanningssägare (Clint Eastwood); opinions are like shitholes, everybody´s got one,,

Dessutom har jag såhär i nådens år 2011 beslutat utöka mitt laddande med verktyg även till den härliga .45:an. Därmed kommer jag ladda till allt jag skjuter, sånär som på .22LR förstås för den laddar man inte själv. Kanske inte hagel förresten men nån hagel har jag för närvarande inte heller. Dock ska det bli en och vad det blir vet man inte. Kanske en Husqvarna 51 eller en WInchester 1200. Båda har sin charm på varsitt vis. Men ladda upp måste jag göra om det ska bli något skjuta av. Sist jag köpte .45ACP kostade de drygt tvåhundra spänn asken, för dyrt för att det ska smaka tillräckligt bra. Nästan men inte riktigt för .45 är värd i princip vilket pris som helst men att vara ekonomisk är att vara klok och dessutom kommer skyttet smaka än ljuvare av blotta vetskapen om att man laddat varje patron själv. Det är något visst med att ladda sin egen ammo, det liksom skänker skyttet ytterligare en dimension av njutning. Eller flera faktiskt, dels den man njuter i laddskrubbens timida dunkel och förstås den på rangen. Det blir liksom lite extra högtidligt varje gång det smäller.

Sålunda ska min vackra 1911 lämnas som den är, nästan helt. Det enda jag har för avsikt att göra är att byta ut sear, disconnector och hane. Trimma till det så det känns bra och sen ska den vara precis så. Möjligen byta ut beavertailen till en bara något mer avrundad variant då den som sitter på är aningen vass. Kanske, högst kanske. Eventuellt kan det bli fråga om ny mainspring då det är en detalj som intimt hänger samman med tryckets övriga delar. Till det yttre ska inget göras för den är redan perfekt som den är. Det är ju en 1911.
Alltså blir det till att ragga pengar framöver för nu börjar det bli mycket som ska köpas hem till både denna och till bössprojektet. Inte minst kostar jiggen till tryckestrimning med brynen och allt en del, men det är det värt. Bra verktyg och delar kan man aldrig ha för mycket av. Om inte annat kanske man rent av kan trimma trycken åt andra mot en ringa kostnad, mest för att det är roligt att pyssla. Om projekten tar slut får jag ångest och sånt vill man inte veta av. Alltid ha minst ett par projekt rullande och nu ser det ut som jag skaffat mig så det räcker ett litet tag. Att trimma trycke och bygga bössa och dessutom ladda ammo att sen skjuta. Mysigt att ha nåt vettigt att göra av livet liksom.

För övrigt tar det flera veckor att få till oljningen på en träkolv som ska duga något till, nu har kolven till bössan hängt på tork en vecka till. Mognaden såg här om dagen ut att tillåta nästa steg i processen; att polera slutfinish med stålull. Sen återstår blott tid för mognad av karaktär i färg och det gör sig självt. Dessutom ska jag skaffa mig en likadan kolv till att göra ungefär samma sak med, fast nästa ska betsas före oljning, bara för att se hur det blir. Och för att det är så löjligt kul. Av projekt med trä kan jag omöjligen få något som helst nog.

- 1911,,


//The Orator

Trästock - del 3

Det går inte fort men ganska sakta. Och fint lär det bli, trots allt ska vi se. Oljebetsen jag strök på i fel ordning i förhållande till tidigare behandling av kokt linolja är nu (bort) polerad med fin stålull. För tack vare att jag strök på betsen efter att den redan oljats in och härdats bet liksom inte pigmentet riktigt som det var tänkt. Jag måste nog konstatera det att jag inte tänkte alls. Att olja med en härdande olja först och på det stryka på bets är naturligtvis lika dömt att misslyckas som det låter. Men man lär ofta i efterhand. Erfarenhet kallas det lite fint, att lära av misstagen, men så lär man sig verkligen. Det här förstod jag väl egentligen innan men så blev det som det blev ändå för ibland blir det bara så.
Nåväl, som det ser ut var påstrykningen av den där oljebetsen inte fullt så misslyckat som det först såg ut att bli. Såhär efter ett par timmars intensivt polerande för hand med 000 stålull ser resultatet faktiskt bättre ut än jag kunde hoppas. Tur jag inte gjorde som jag först tänkte, slipa av det hela med slipkloss och duk, då hade jag slipat fort den lilla ton jag nu mer eller mindre oväntat lyckats åstadkomma. Det ser lovande ut och återigen hänger den gamla träbiten på tork i sitt snöre inne i laddskrubben igen. Riktigt bra resultat ska mogna fram och sånt tar tid. Tålamod är en dygd och i många fall en nödvändig sådan.
Resultatet av det här träarbetet ska få mogna fram med tidens hjälp. Nu har den först slipats ner och formats om, sågats av en bit dessutom. Den har oljats, putsats till och oljats igen och på det denna ständiga oljebets vilken precis nyss alltså polerats av, eller in, lite grann. Lite karaktär har den faktiskt bidragit med på ett positivt sätt. Ådringen i trät har framhävts precis lagom mycket och nu har den som sagt oljats in igen. När det torkat ska den poleras ånyo. Går det som jag tror blir det en fantastisk kolv till en om möjligt än mer fantastisk bössa. Det ser så ut.

För övrigt kan jag inte nog prisa egenskaperna kokt linolja har, det är en makalös produkt som till det här förmodar jag helt måste sakna allt motstycke. Tar man en trött gammal träkolv, slipar till den lite, putsar lite till och stryker på denna kokta olja på det, låter torka för att på det upprepa och sist grundligt polera. Det blir otroligt fint. Tror inte ens det behövs något annat eller mer, inte ens bivax. Oljan som härdar gör sig utmärkt som både polermedel och vax i samma veva. Snacka om universalmedel deluxe.

Nu längtar jag på riktigt efter att få sätta ihop bössan igen, med nya kolven för den gamla ska stå som ständig reserv ifall jag får lust att ha en m38 original igen. Nya kolven ser ut att kunna bli precis utomordentligt bra. Något av en positiv vändning såhär precis efter att besvikelsen över resultatet med oljebetsen vänt till stor lycka. Det lilla av pigment den trots allt bidragit med efter poleringen blev precis rätt nyans. Innan jag polerade var jag nästan lite förtvivlad stundvis över hur illa det såg ut. Teststrykningen jag gjorde på den avsågade stumpen såg ju bra ut men tack vare att jag redan oljat in den före såg den mer målad ut än betsad. Ja, jag var sannerligen besviken på mig själv men hoppet förlorade jag aldrig, jag tänkte det får lov att gå att göra något positivt av och så blev det med besked.
Trät i den här kolven var får jag för mig en smula ljusare än förra kolven jag renoverade, och den fick bara linolja inpolerad. Med tiden har den blivit en sann skönhet, riktigt fin. Men ljus alltså, så ljus att jag fann mig nödgad att skapa något av en färgeffekt på något vis, ett något vis som blev bets i oljeform. Som sagt blev det fult som stryk, det såg påkletat målat ut. Vedervärdigt. Fast inte riktigt så illa men ändå långt ifrån vad jag tänkt mig och då blir man ledsen i sinnet. Nu ser den mer ut som förra projektet och det är bra. Det ljusa har dämpats precis lagom för jag ville inte att den skulle bli så mörkbrun som betsen gjorde den. Nu syns ådringen tydligt igen, tack och lov, och färgen kommer med tiden att bli perfekt. Det får helt enkelt lov att ta sin tid, för om några veckor har den mognat till ett resultat bara tiden kan åstadkomma.
Mörk som ett exotiskt trä ville jag inte att den skulle bli. Inte att den skulle vara närmast gulvit heller. Jag ville den skulle framhäva karaktären den sin ljushet till trots faktiskt har och det tyckte jag betsen skulle framhäva. Såhär lite i efterhand är jag riktigt glad att det blev som det nu är, att jag gjorde "fel" så det i slutänden blev rätt. För hade jag strykt på oljebetsen direkt på det nakna obehandlade trät skulle den blivit bra mycket mörkare, oljan jag putsat in innan dämpade nu den effekten avsevärt. Nu har den bara trängt in där jag faktiskt ville ha den, i träts egen struktur, inte över hela trät. Blank av linolja på nytt som den nu är anar jag vad resultatet kommer bli när den polerats igen. Det blir fantastiskt.

Snart drar det även på allvar ihop sig till att fatta beslut om finish på stålet också nu när träarbetet närmar sig sitt färdiga tillstånd. Fast helt klart är det inte men nästan för bakkappa ska till och så ska ett par andra små detaljer ses över. Rembyglar ska ska bland annat ordnas. Men metallen ska förstås fräschas upp den med, det är ju minst lika viktigt. Som sagts tidigare lutar det åt Wonder Blue men man vet aldrig.
Delar ska köpas dessutom och såna kostar pengar. Just nu har jag som vanligt inga för dem har jag redan spenderat på en massa annat och lite till. Vad som ska till är ny avtryckare, boltshroud, cock-on-open-kit, kikarfäste special och sist men dyrast ett kikarsikte. Det får som alltid bli en sak i taget. Tur det inte är mer brottom än att ivern blossar het som en vildsint feber men den helt enkelt lov att svalna för hur het den än är genererar den inga likvida meldel. Vad den däremot gör är att agera blåslampa i ändan så man gör allt man kan och mer för att lösa det ständiga finansiella flödet. Det är liksom inga svindyra delar och inte många heller men är man som undertecknad en fattig krake är det bara att aldrig ge upp som gäller. När det ser som mest orimligt ut löser det sig på endera sättet. Pessimist kan man inte vara, det är meningslöst, hopplös optimist funkar bättre.

Man ska kastas lite lagom mellan lycka och förtvivlan, det är först då man känner sig som mest levande. Just nu känner jag mig närmast berusad av lycka. Trött och öm i kroppen av det faktiskt riktigt krävande polerandet. Nyttigt som det är, och ödmjukande. Sällsam är lyckan ett hårt arbete med gott resultat åstadkommer. För den där jämmerliga oljebetsen har verkligen kastat mig hårt mellan bitter uppgivenhet, vrede och hopp tills jag nu alltså sitter här med ett fånigt leende över hela ansiktet. Ganska nöjd med mig själv,,

Kokt linolja och 000 stålull är just nu mina bästa vänner.


//The Orator

Trästock - del 2 1/2

Tiden går och där hänger kolven på tork. Har inte gjort mer med den på senare än olja in den med oljebets för att ge den lite mer färg, ett ingrepp jag såhär flera dagars intensivt tänkande senare är en smula tvivlande inför. Resultatet är inte vad jag hade hoppats. Det är inte dålig, inte fult, inte kass men heller inte som jag hade tänkt. När det inte blir som jag tänkt mig tar allt stopp och jag måste ta en time out och fundera. Ska den få en chans att visa vad för slutresultat det kan bli, efter att den putsats till med superfint stålull (000) eller så ska den slipas ner för omstart. Sådana frågor tar tid att ta ställning till. Nu har jag nog bestämt mig för att ge den en chans då det i sämsta fall kan sluta med omslipning om det visar sig inte hålla det mått jag kräver. Den är liksom redan färgad, lika bra att låta den bli klar som den är och blir det inte till belåtenhet är det som sagt bara att göra om och göra på nåt annat sätt.
Hur det än blir har jag i alla fall bestämt att någon Herdins Oljebets blir det inte fråga om igen till några fler projekt av det här slaget. Förmodar den lämpar sig bättre för dörrposter och möbler än kolvar. Snarare lutar det åt att köpa en skvätt Birchwood Casey Tru-Oil. Den är i alla fall gjord för det jag ska ha den till. Trodde väl i min enfald att det kunde funka med oljebets vilket alltså var en mindre missbedömning. Men, man vet inte förrän man testat och erfarenhet är ingen börda.

Vad gäller projektets många metalliska delar har jag varit inne på allt från simpel kallblånering till Coating och faktiskt rent av vanlig motorfärg eller fälglack. De senare lär vara särskilt stryktåliga och resonemanget där har gått ut på att om färgen ifråga lämpar sig för fälgar på en bil, med allt fälgar får stå ut med, torde duga som finish på en bössa. Hur det än blir med den saken lutar det som det verkar åt att först testa något av ett mellanting. Blue Wonder, en sorts kallblånering. Lite annorlunda mot vanlig vätska som penslas på och verkar kunna vara värt ett försök. Om inte annat för samma erfarenhet som den mindre lyckade oljebetsen till kolven. Den som inte var kass men inte direkt bra heller. Kanske duger Blue Wonder, kanske inte. Där finns bara ett sätt att ta reda på; testa själv.
Annars är jag faktiskt lite inne på att prova någon typ av mattsvart motor eller fälglack. I sämsta fall är den liksom den berömda oljebetsen bara att ta bort och göra om. Värre blir det inte så det kan vara ett alternativ. Kanske, men först ska Blue Wonder ges en chans. Blir det kass eller rent av fult är även det bara att göra om.
Och så var det bakkappa, ett måste. Eller bössan fungerar givetvis utan men det blir givetvis både trevligare att skjuta och mer estetiskt med en bra kappa. En kolv utan bakkappa ser i bästa fall en smula trist ut. Därmed har en dylik beställts, av märke Pachmayr, från USA då priset på samma bakkappa där kostar i runda slängar halva priset mot vad man får betala här. Inklusive frakt. Valet ter sig således inte direkt svårt, beställningen gör jag oavsett från datorn, online, så om den skickas från New York i USA eller nån byhåla i Sverige gör detsamma. Priset styr för varför betala mer än nödvändigt. Inte snålt, snarare intelligent.

Det känns lite svårmodigt i lilla hjärtat när bössprojektet kommit lite på skam på det här viset då jag gärna håller farten i det uppe, men nu gick det inte. Första färgprovet på en avsågad bit av kolven såg mycket lovande ut men eftersom jag oklok som jag är redan oljat in kolven med linolja ett par lager innan betsen blev resultatet lite haltande. Linoljan har ju egenskapen, vilken förvisso är hela poängen med den, att den härdar inne i trät där den bildar en vattenavvisande barriär. Den blir väderbeständig vilket är önskvärt. Dock mindre bra när en oljebaserad bets ska tränga in att färga fibrerna. Där ligger denna effektiva barriär härdad och fin vilket hindrar den pigmenterade oljan att tränga in och färga trät. Nu ligger den som bäst mycket ytligt, nästan som ett tunt lager färg, inte alls med den effekt den borde eller skulle ha. Därmed inte fel på oljebetsen i sig utan snarare mitt tidigare oljande före färgsättningen. Här inbillar jag mig att Tru-Oil kanske kan vara bättre, kanske.
Nästa gång ska jag köra med Tru-Oil direkt, om jag inte ska låta kolven vara ljus men det är inte riktigt så snyggt som man kunde önska. Kanske. Det är faktiskt lite småtrevligt, särskilt som trät faktiskt mörknar med tiden med oljan i sig, som m46:an, den kolven ser numera riktigt trevlig ut. Den har mognat avsevärt i ton vilket sannolikt kunde vara fallet även med den här. Detta kräver dock ett mycket väl tilltaget mått tålamod. Kan vara värt att överväga som eventuellt alternativ.

Jag vill ju åka till rangen och provskjuta men det går inte eftersom bössan ligger nedplockad i små beståndsdelar i väntan på ny kolv och ny finish. Den ska bli klar först. Däri det bitterljuva, det som kryddar det hela lite extra. Jag vill inte sätta ihop den halvfärdig, inte ens med originalkolven, den ska vara helt klar innan det blir fråga om några praktiska exerciser i fält. Ett projekt är ett projekt tills resultat åstadkommits, först därefter är det en bössa. Så nu vill det till att den där bakkappan kommer och att kolven blir färdigställd och att metallen får sin finish. Före allt det blir det inte tal om något skjutande, nån ordning får det väl vara.

Vore det lätt hade det gått för fort, därav lite motgång i form av friktion.


//The Orator