I sökandet efter perfektion del VII

Ungefär lika oväntat som att solen går upp varje dag har jag såhär på årets yttersta dag bestämt mig för ännu en investering. Det blir en Uberti SAA. Kaliber osäkert men rent ideologiskt och skyttemässigt borde det handla om en .45LC, men man vet aldrig. En .38/.357 skulle förstås ha sina praktiska fördelar genom att vara billig och mer tillgänglig. Men å andra sidan ska jag ju gjuta mina egna kulor så det kanske inte spelar helt stor roll i slutändan trots allt. För fortyfive är liksom fortyfive, there´s just nothing like it. Så är det bara.

Dessutom går det helt i linje med mitt moderna tänk som är ett resultat av mitt mångna och myckna sökande efter perfektion. I detta tänk har jag för egen del räknat kommit till slutsatsen att revolver är grejen, jag älskar revolvrar och jag älskar att skjuta dem. Patronerna de skjuter är som jag ser det bara helt särskilt tacksamma för handladdning, även om det givetvis går precis lika bra att ladda om vilken annan pistolammumuniton som helst. Revolvrar är och förblir dock revolvrar, det skönaste den moderna tekniken lyckats åstadkomma som jag ser det, eftersom det är jag som ser det.

Jag hade förvisso under en begränsad tid i ägo en Ruger Vaquero i den täcka kalibern .45LC, rostfri, blank och väldigt grann. Men så var det nåt med den som skavde i mitt pedantiska sinne för exakt perfektion, den var bara lite för modern på nåt vis. Lite för påtagligt modern i vissa detaljer. Men missförstå mig inte nu, jag dissar den på ingen punkt, det är en utsökt revolver på alla vis, det är bara det att jag är lite nitisk vad gäller dessa saker. Det är delikata saker det här. Jag vill alltså ha en revolver så lik originalet det går trots allt. Detta kom jag fram till genom att köpa, testa och känna. Enda sättet enligt min ringa mening.

Nå, Uberti alltså. Det är vad jag vet den kanske enda som helt lever upp till de krav jag tror mig ställa på den här typen av vapen. Old scool ja, precis. Ska det vara så ska det och det hela vägen, utan kompromisser mer än att den får vara modernt tillverkad. Och så måste det inte vara ett original, alltså tillverkat av Colt på 1800-talet. Konstruktionsmässigt däremot så troget originalet det går och här snackar vi Uberti.

Just SAA är väl det vapen jag kanske drömt om längst av alla, den har alltid funnits där i bakgrunden när jag testat mig fram bland Glockar, 1911:or och andra revolvrar. Den står helt enkelt i en helt egen klass. Man jämför den inte med något annat, därför måste man ha en.

När det gäller estetik och förvisso ergonomiska egenheter saknas helt enkelt alternativ, det finns inget annat vapen som ens avlägset liknar denna ofantligt vackra revolver. Mycket skönhet finns det där ute men så värst många riktiga profiler är det glesare med. SAA är en ikon, oavsett vad man tycker. Smak och tycke är en sak, solida faktum något helt annat.

Så för att räkna upp vad som ändå måste klassas som absoluter av ikonisk klass börjar vi passsande nog med just Colts SAA. Historiens förmodligen vackraste tekniska åstadkommande. Sen råder ringa tvivel om tvåan som givetvis är Colt 1911. Ikoner indeed, motstyckeslös formgivning och tekniskt geni när det är som absolut bäst. På tredje plats börjar det bli svårt, det finns ju farligt många skönheter där ute, både pistoler och revolvrar men vad gäller pistoler råder knappast tvivel om att 1911:an tar priset även om konkurrensen är stor. 1911 kom liksom SAA först och står sig än. Sen då, hm. Jag skulle nog dra till med Smith & Wesson mod 29 och dess syskon mod 19 & co.

Därmed förklarar jag faktum att tidernas vackraste vapen ska skaffas till ära för estetiken i tiden. Old scool för hela slanten. Först ut en Uberti SAA, ett absolut måste. Skönare vapen finns inte. Sen för att hedra hundraårsjubileet av 1911 (1911-2011) måste eäven en 1911 skaffas. Ofrånkomligt som det är, en sån ska under kommande år till. Men som sagt, first things first och först ut den episka Ubertin. Sökmotorn är därmed påslagen, må sökandet gå vägen och ge snara resultat.

För i dagarna väntar jag även hem paket från Germanien innehållande ännu en av dessa tidlösa praktexempel på estetisk fullbordan; en Smith & Wesson mod 13. En av dessa tidernas i särklass mest utsökta resultat av såväl tekniskt som estetiskt åstadkommande. Helt klart potentiell för plats nummer tre efter SAA och 1911. Helt i klass med mod 29 och gänget.

För skulle jag vara helt omåttlig skulle jag även skaffa mig en 4" S&W mod 10 vilken jag anser vara en av de där episka läckerheterna. Fast så kan man ju inte ha allt, kanske räcker det med en SAA, en 1911 och en 3" S&W mod 13. Och en Taurus 689 som även den är något av ett unikum vad gäller skönhet och form, såväl att se på som att självklart hantera på skjutbanan. Min Taurus ja, inte att förglömma. Hur skön är den inte, detta underbara stycke mattblästrat rostfritt stål.

Och Winchestern, min senaste erövring. Modell 94 special med octagonal 26" lång pipa, förgylld old scool när den är som kanske bäst. Vad skulle väl passa den bättre som partner än en 5 1/2" Uberti, blånerad i kaliber .45LC. Men eller hur.

Må det nya året bli ett gott nytt sådant. Skål & Salut!

//The Orator

Sju svåra år senare

Så fick jag svar till sist ändå från den gode tysken av vilken jag tidigare i höst köpt en viss revolver. Smithen ja, Smith & Wesson modell 13, skönheten jag trodde var en förlorad dröm. Jag som trodde jag gått och blivit lurad av en till synes präktig eGuner. Snacka om drama. Och jag som tyckte det gick dramatiskt till sist jag handlade från utlandet, den gången var det som bekant en Taurus 669. Fyra tums blånerad fulländan såväl tekniskt som estetiskt, allt enligt min högst personliga och synnerligen ringa uppfattning.

Nu blir det alltså en svårt efterlängtad Smith till sist. Jag har som alla säkert nu inser förgäves sökt kontakt med den gode säljaren i flera veckor, åtskilliga mail har gått, de senare obesvarade. Idag, för några timmar sen skrev jag det sista och där uttryckte jag min mest innerliga bedrövelse över avsaknaden av svar på mina ömmande frågor. Jag visste likosm inte ifall jag blivit lurad, hade han dött, hade något annat märkligt hänt. Nyligen mailade jag för övrigt en annan köpare som handlat av samma man och frågade hur han lyckades få kontakt med herrn ifråga. Till svar kom ett glatt mail där han bekräftade att mailen fungerade som den skulle. Genast drog jag slutsatsen att han undvek att svara, av ännu okänd anledning. Nu fick jag i alla fall svar till sist. Pust, svett, nästan snyft.

Med andra ord hade jag nånstans rätt där i min tro på det goda i den stundom felande människan, och här står jag, eller sitter snarare, med glädjen högt upp i halsen. Säljaren ifråga hade som jag tror jag nämnt en bra bit över åttahundra positiva feedbacks från köpare och säljare på eGun sen 2003. Ganska länge och inte ett enda negativt omdöme. Förrän nyss, vilket togs bort då det visat sig att han drabbats av ett olyckligt datorhaveri. Nu är hans konto på eGun igång igen och fler positiva omdömen har tillkommit. Snart får han ett till av mig.

Saken var skulle det visa sig den att polisen där nere lyckats slarva bort mina papper, allt enligt herrn jag handlat av. Detta tror jag på som förklaring då jag själv drabbats av just detta, i mitt fall var det ett aktivitetsintyg som kommit bort och jag fick skicka in ett nytt. Det löste sig den gången och nu ser det ut att gå samma väg igen, efter lite strul. Fast rätt mycket.

Avsaknaden av svar på mina mail förblir däremot något av ett mysterium då han uppenbarligen haft kontakt med andra som även jag kontaktat. Varför han inte bara svarat på frågan om vapnet skickats, om det varit några problem eller vad helst har jag ingen aning om. Men nu har jag fått mitt svar och det är det enda jag bryr mig om. Nu är jag glad igen, väldigt glad. Jag ville ju ha just den där revolvern och nu ser den alltså ut att vara på väg till slut.

Ack, att hemsökas av sådan ovisshet är inte roligt. Tur jag höll tillbaka lite där och inte trampade in på myndigheten och började cancellera licenser och stöka till, det hade inte blivit nåt bra. Tur också att jag inte fullföljde tanken på att skriva en tråd med titeln "blåst på eGun" på forumet (skytteforum.com). Det vore onödigt. Nu gick det ju bra till sist och allt jag skrivit finns här och inte är det mycket. Allt gott för som sagt tror jag på det goda och här ser vi exempel på just det, att det goda är att lita på.

Ja, jag tänker handla på eGun fler gånger och det råder jag alla att göra, det är en fantastisk plats att fynda skyttesaker på. Och jaktprylar för den delen liksom en hel del annat. Priserna är allt som oftast helt oförlikneligt bra jämfört med här. eGun är en guldbruva.

Trevligt att få svar på all denna uppgivna väntan, nu vet jag att saker är på gång och att paket snart är på väg. För att det ska till drama när jag ska köpa saker var väl ingen direkt nyhet, och se här ett sånt vråldrama. Fram till idag var jag helt säker på att inget svar få och ingen revolver heller. Jag har defacto suttit här och hovrat med pekfingret äver köp-knappen på eGun för ett annat objekt. Tur jag aldrig skred till verket, det hade blivit lite väl mycket drama även för mig. Nu ser jag fram emot en svart, eller blånerad förstås, liten styggelse till revolver. Hölstret ligger fortfarande här, lätt pudrat med damm i väntan på action som komma skall.

Min tretums lilla dröm i avgrunsdjup blåsvart är på gång. Det är nästan så det är läge för äckliga små keruber uppstämda i kör till larmet av dånande pukor, trumpeter och högljudande änglabasuner i oräkneliga längder. Ja så glad är jag i detta nu att en pilsner är enda sättet att kanalisera en dylik eufori. Först ut får det bli en svinkall, murkigt mogen Guinness, min nya och senaste passion, sen ett par om möjligt ännu kallare Pripps Blå. För det tycker jag är väldigt gott, så gott gott gott.

Nå, den som väntar på nåt gott...

//The Orator

Winchester 94 "Centennial 66"

För old scool är läckrast, så är det bara, så även om det finns gott om läckra ting som är motsatsen. Glock till exempel, det är en väldigt modern sak med helt unika kvaliéer och en estetik som nog inte heller liknar mycket annat. Nä, jag har ingen Glock men har förstås haft, det var en modell 19 gen 3. Ett på sina vis underbart vapen. Men så var det det där med old scool, detta härligt spännande uttryck man använder för alla dessa sköna saker med mer än några år på nacken. Jag är ju hopplöst förtjust i gammalt stål, finmekanik, hantverk, känsla i material och utförande.

Det handlar alltså i viss mån om min senaste investering vilken är en av de där riktigt stora klassikerna, kanske den största. Winchester 94, fast en variant i lite egen tappning. En rent syndigt sexig hybridmodell av den gamla klassikern och de gamla tunga slaglåsarna med kantig pipa. Säg Sharps till exempel, det kanske mest kända märket bland de gamla buffelvältarna. Fast som sagt här i form av en bygelrepeter från anrika Winchester 94 i kaliber .30-30.

Med 26 tums octagonala pipa blir detta en rejäl pjäs som får en att tänka på ett järnspett. Det ger en gedigen känsla, en underbar känsla av både Winchesters episkt slanka bygel korsat med Sharps helt brutala tungviktare i ett och samma vapen. Dessutom toppat med lite Yellow Boy genom den förgyllda lådan, fram på förstock och bakkappa. Wow, nästan lite bling-bling, fast på det där klassiskt tidlösa sättet. Moget, nästan antikt. Old Scool.

Nu är det väl inte bara fråga om ett stycke superklassisk estetik, det handlar om seriös jakt, om ett verktyg som klarat tidens test. Kalibern är utmärkt, kanske mer potent än den klass 2 den listas som men så är den kanske den bästa klass tvåan i listan. Dock är det svårt att kalla den bäst rakt av, det beror förstås på vad den ska användas till och vem man frågar. Klart är i alla händelser att den duger mycket till och mer.

Magasinet tillåter att man laddar upp för en mindre expedition utan egentligt behov av mer ammo i väskan än själva magasinet rymmer. Det rymmer åtta patroner. Mycket mer behöver man knappast för en dag i skogen, kanske, eller så gör man det. Nå, det räcker till.

Fast nej, något optiskt sikte blir det inte tal om, skulle man vilja ha det kanske det vore det bättre att titta på exempelvis en Marlin 336. Eller en Winchester med vinklat utkast, inte ett tidsenligt original (förvisso tillverkat senare men enligt gamla ritningar) som detta. Här skjuter man med fasta riktmedel, eller som man säger på engelska och som låter mycket roligare; Iron Sights. Allt låter liksom bättre på det sköna språket, svenska i all ära men engelska är ett språk jag gillar tack vare dess rikedom på nyanser och uttryck. Svenskan är och förblir styltig och torr vid jämförelse, även om det är mitt modersmål och jag gillar det med. Fast skit i det, språk, nå, well.

Helst skulle jag naturligtvis vilja ta ett bra porträtt på min gyllne dyrgrip men inne är det hur man än gör sig till som bäst skumt. Ute snöar det så man tror kung Bore blivit skvatt vansinnig. Kanske har han det eller så är det bara så att han kvicknat till ur sin dåsiga slummer orsakad av moderna dagars tokiga växthuseffekt och återgått till att beté sig normalt. För vinter är ju normalt här uppe i norr.

Fast som sagt skit i det, igen. Väder är väder och klimatet en del av det men så har det heller inte mer med saken att göra än att det påverkar mina fotografiska önskemål. Jag försökte desperat ta ett par bilder här men insåg redan innan att det var dömt att misslyckas. Balkongen ser ut som en enda stor gräddbakelse och luften yr av snö till synes outtröttligt. Inne förblir skumrasket skumt och skönt som sig bör såhär års. Men några anständiga photopicturer blir det inte fråga om, det går icke. Därav dagens antika snedbild, en sorts uppgivet försök till kreativ nödlösning. Bättre än inget tyckte jag väl nånstans.

Ja, det är i alla fall en underbar bössa jag kommit över, den är så antik, så fint rustik, så fantastiskt grann. Och faktiskt har den en rätt skön balans, lite lagom framtung sådär, stadig för att inte säga rent solid. Repeteringen går mjukt och fint, avtrycket är distinkt. Hela intrycket är stabilt liskom estetiken som talar för sig själv. Den liknar inte mycket annat känt.

Det var bättre förr, well, på sina håll i alla fall.

//The Orator

Flera lyckor & en begravning

Surt sa räven och fortsatte med vad rävar gör. Som jag. Ibland går det snett och något har nog blivit fel nånstans här. Ja, det har visat sig att revolvern jag fyndat på eGun inte ser ut att dyka upp, säljaren har tystnat och försvunnit. Han hade drygt åttahundra positiva omdömen som köpare och säljare på eGun så jag kände mig rätt säker på att han var seriös. Frågan är väl om han var det eller ej, eller om han helt enkelt råkat ut för något tragiskt och därför inte fullföljt sina åtaganden. Hans konto på siten har stängts ner och senast jag hörde av honom var i ett glatt mail där han bekräftade att mina papper kommit, vilket nu var flera veckor sedan. Och jo, jag har förgäves försökt nå honom flera gånger under tiden som gått. Men nu har det alltså varit tyst som i graven. Antingen är jag blåst av någon som tidigare skött sina affärer prickfritt eller så har något olyckligt hänt, något förfärligt rent av. Han kanske har dött, blitt påkörd av en bil eller nåt, sånt händer ju faktiskt.

Nåväl, tur var väl att det inte handlade om särskilt mycket pengar i alla fall. Nu tar jag istället för att vara bitter nya tag och satsar friskt på nästa objekt. För en tretums revolver måste man ha, fast nu istället bli en Smith & Wesson mod 65, rostfri med tre tums pipa.

Trist är det när saker går snett men så kan det ju faktiskt bero på saker som inte omedelbart har med ont uppsåt att göra. Jag är ju av den sorten att jag ogärna tror illa om folk, även om det finns de som inte far med sanning utan är oärliga och fula. Nu är det som det är, ingen S&W modell 13 som det ser ut blir det för stackars moí.

Det blir med andra ord att kontakta handläggaren nu i veckan som kommer och förklara läget, hon får lov att makulera licensen jag fått och göra en ny. På den nya revolvern jag nu hittat. Och måtte jag inte stöta på samma missöde igen, då börjar jag nog stortjuta och snora rakt ut. Men det kommer gå bra, man måste tänka positivt. Att vara bitter hjälper inte.

Jag väljer att se det som så att nu får jag istället för en underskönt blå en rostfri variant och det är faktiskt ingen som helst nackdel. Tvärt om är just rostfritt defacto mycket praktiskt. Det är stryktåligt och så har det sin egen charm, det är snyggt på det där lite råa, blanka, ståliga viset. Lite dyrare blir det den här gången men det kan jag leva med, jag fick ju nytt jobb igår. Framtiden ser ljus ut och jag blickar gärna framåt.

Hölstret jag köpte ligger alltjämt här framför mig på skrivbordet. Tomt, svart. Det behöver en revolver att fylla tomrummet med, det ser nästan ut att längta lika illa som jag. Och när jag tänker på det känns det nästan bättre med rostfritt till det där svarta lädret. Syndigt formpressat, nice. Kontrasten det rostfria och det svarta emellan kommer till sin kapitala rätt, ja det här blir bra.

Dessutom fick jag i dagarna hem min Winchester 94 "Centennial 66", en bössa av ett lite eget slag. Det är sålunda en Winchester 94 med förgylld låda och 26" octagonal pipa. Kolven är av utsökt valnöt och bakkappan är mycket smakfullt curved på gammaldags vis och beslagen med mässing. Det är en riktigt originell bössa som givetvis är kamrad för kaliber .30-30 Winchester.

Affären med denna bössa måste nog vara den bästa jag gjort. Priset till att börja med var ringa kronor tretusen och det för en bössa i nära nog nyskick, mycket lite använd. Nämnas kanske bör att den tillverkades 1966 då det är fråga om en jubileumsmodell tillägnad Winchesters 100-års jubileum 1866-1966. Eller som de själva säger, sirligt graverat på pipan; "A century of leadership". Det är fråga om ett imponerande stycke vapen.

Bra affär alltså, just det. Jag betalde som sagt var tretusen spänn för bössan och på köpet fick jag en rejäl gubbnäve ammo, uppskattningsvis cirka femtio-sextio patroner. Dessutom en låda kulor, 170 grains Hornady flatnos blyspets hundra stycken. Som det inte redan var väl gott med det fick jag en komplett sats Lee laddverktyg så gott som helt nya. Inte nog med det, dessutom fick jag bössan skickad i en vapenkoffert av hårdplast från Hoppes. Precis hur bra som helst, ja fantastiskt vore nästan en skamlig underdrift att säga.

Sorg, bedrövelse, lite lycka och nya planer är lätt komprimerat vad som format senaste tiden. Att affären med Smithen från tyskland stupade på mållinjen var utan vidare tråkigast av allt men så var det väl inte hela världen ändå. Kanske halva då, men inte mer. Begrav skiten på anständigt manér och gå vidare. Man ska inte gråta över spilld mjölk har jag hört. Jag köper mig helt sonika en ny så var det bra med det.

Livet går vidare, nu i guld, rosa och rostfritt.

//The Orator

Mer skytte/vapenmässor

Inför eventuella köp av exempelvis pistol skulle jag gärna vilja testa några olika och jämföra på plats innan jag bestämmer vad jag ska ha. Som det ser ut nu och hittills har gjort när jag köpt vapen har detta varit långt från fallet. Det verkar just inte finnas någonstans där man seriöst kan testa och seriöst utvärdera olika vapen. Handlare har sällan särskilt gott om handeldvapen då nästan alla som alls säljer vapen och ammunution är utpräglade jakthandlare. Bra när man ska köpa jaktvapen men mindre lyckat när man är ute efter handeldvapen för sportskytte. I princip alla vapen jag hittils köpt, och det har ju blivit några stycken, har skett på distans. Lite synd.

Nu förstår man att det inte kan krylla av pistolvaruhus i ett glesbefolkat och till ytan rätt stort land som Sverige men förblir ett bekymmer. Mässor är en annan sak jag saknar, det finns mig veteligen knappt. Allt för lite. Lite märkligt kan jag nog tycka då skyttesporten är såpass utbredd som den trots allt är i landet. Antalet aktiva utövare är stort, jag har väl inga siffror på lager att det är många är helt klart.

Vad jag alltså vill se mer av är framför allt fler mässor för det är en sak man kan tycka borde ligga i handlares liksom utövares gemensamma intresse. Handlare säljer vad skyttar vill ha, alltså verkar ekvationen gå ganska enkelt ihop. Varför den inte förekommer i större skala ser jag som en smula besynnerligt och inte minst trist.

Det var länge sen jag var på en mässa där vapen, skytte och saker relaterade till detta var på tapeten. En gång har det hänt, för många år sen, det var på Kviberg i Göteborg. En militariamässa, lite halvskum, liten, dammig och smått kufisk. Jag önskar det fanns lite mer moderna varianter där seriösa handlare, samlare, skyttar, föreningar och varumärkesrepresentanter fanns representerade. Som mässor ser ut, inget konstigt, bara att den skulle vara skytterelaterad. Allt från nationellt till IPSC, PPC och CAS.

Sen vore det naturligtvis önskvärt med en handlare, gärna en kedja i stil med någon av de större jakthandlarna fast för skytte. Lite svårt att åstadkomma kanske men så kunde kanske just dessa jakthandlare å andra sidan vässa sig lite på skyttesidan. De skulle garanterat tjäna på det som jag ser det. Balansera upp utbudet av jaktvapen och sportskyttevapen lite grann. För när man går in hos en handlare möts man ofta av en ocean av jaktvapen och som bäst några få dammiga pistoler och nån sliten gammal revolver till överpris under disken, knappt exponerad. Dessutom verkar ofta intresset för att sälja just dessa som bäst kärvt. Som om det inte var lika seriöst som att i tweed välja hagelbössa för fågeljakten. Inget fel i det men lite balans vore väl inte för mycket begärt.

Visionen är väl att det exempelvis i Stockholm, i egenskap av stor stad som från de flesta håll i landet är lätt att ta sig till, skulle finnas en större handlare. Gärna fler förstås, men givetvis, men hällre en än som det ser ut nu ingen alls. En välsorterad handlare med bana inomhus för test och utvärdering av det kunden är intresserad av. Man vill ju som sagt gärna jämföra och helst testa innan man slår till. Vapen är ju väldigt olika och det kan vara stor skillnad på att se, känna och sen testa. Vad som ser bra ut och känns bra kanske trots allt inte möter upp förväntningarna på banan när det smäller både högt och lågt. Det är först där och då man känner hur bra man kommer överens med vapnet man kanske tänkt köpa och kanske blir man överraskad över vad man i slutänden väljer.

Kanske kan man på klubben säkert testa nån skyttekompis vapen om man är nyfiken på. Och nog för att det är möjligt men så är det givetvis långt från säkert att polarna på klubben har vad jag vill testa. Dessutom har de flesta antingen Neuhausen, CZ, Sig Sauer X eller Glock. Jag kanske vill testa och jämför något annat, kanske ställa en Beretta mot en Ruger P89. Kanske något annat.

Här kommer förstås mässan in som kanske främsta plats för detta, en mässa för nytt och begagnat. En attraktiv tillställning för alla inblandade. Utställare får gott om besök av en väl marknadsförd mässa och besökarna får förmodligen mer än valuta för kostnaden för eventuella reskostnader och inträde. En väl organiserad och seriös mässa ligger i allas intresse. Hell, det finns ju mässor för i princip allt, utom vapen. Särskilt sportskyttevapen. Märkligt.

Mer mässor och bättre handlare. De stora kedjorna som redan säljer jaktvapen och tusen prylar relaterat till detta borde bredda sig lite, alternativt knoppa av verksamheter som riktar in sig på sportskytte. För nog borde de ha råd med det, allt som saknas är vilja och engagemang. Exponera mera, marknadsför och väx. Skyttesport är för böveln en sport för alla.

Högst på önskelistan inför nästa år; en anständig mässa för vapen och skytte.

//The Orator

Pistoler; en önskelista

Trots att jag kanske inte är helt övertygad om pistolens absoluta förträfflighet är jag alltid sugen på att ha en eller två. Inte för att jag tvivlar på pistolen som teknisk lösning eller så utan det är mer det att jag gillar revolvrar mer i största allmänhet. Men så har givetvis pistolen alltid sin plats där i skuggan trots allt.

Vill ha vill man ju alltid, allt annat vore ju bara konstigt. Dock har jag med tiden kommit fram till det att på rangen är det revolvern som äger, så är det bara, för mig. Revolver är så fanatastiskt kul att skjuta och inte minst handladda till. Men så kittlar ständigt tanken på den där pistolen lik förbannat, det är som en klåda som aldrig riktigt ger med sig. Inte exem, mer av en bitterljuv retning, en kittlande gäckande lust. För estetik är förstås en annan inte helt betydelsös del av det hela. Pistoler har en helt egen estetik jämfört med revolvern. Den ena konkurrerar egentligen inte på någon punkt ut den andra men de kompletterar snarare. Vad den ena saknar har den andre.

Nå, nädå, jag ska inget köpa, jag är inte i köpartagen även om det vore trevligt bara för sakens skull att köpa nåt kul. Skulle jag då trots allt köpa har jag några varianter som känns mer aktuella än andra. För att leka med tanken kostar inga pengar, tack och lov.

Skulle jag då som sagt ha en pistol kan jag givetvis inte nöja mig med en, jag måste ha minst två i så fall. Precis, en kaliber .45 ACP och en 9mm och gärna en .32 ACP eller .380 ACP. Den sista skulle i så fall vara en Walther PP för den gillar jag just, och frubäret inte minst. Hon blev defacto så till den milda grad förtjust i min senaste PP som var i kaliber .22LR att hon blev uppriktigt vred när jag sålde den. Hon är ska tilläggas måttligt intresserad av vapen i övrigt, som bäst mycket svalt engagerad. Men den där Walthern som sagt gillade hon och det intensivt. Så, en Walther både för den sakens skull liksom inte minst för min egen, fast som sagt då i .32 ACP, möjligen .380 ACP.

Annars är det den ständige 1911 som spökar, en sån, javisst. En 1911 antingen i Government utförande eller Commander. Vet inte riktigt vilken då båda har sina givna kvalitéer. Kalibern är given .45 ACP, nog för att 9mm är praktiskt men nu är vi inte praktiska utan rent spekulativa. Den kalibern i det vapnet är som en given synonym, så är och förblir det.

Det är nog de två absoluta som jag alltid har i bakhuvet, 1911 och Walther, två gamla godingar av två lika olika slag. Två konstanter, en stor, grov och en liten, petit. Dessa två vill jag ha av ren vill ha.

Sen kommer jag till det delikata. 9mm pistol, denna kluvna tanke som ständigt skaver mot mitt sinne. Jag tycker de är ganska roliga att skjuta även om jag nog mest gillar dem i egenskap av de estetiska och tekniska åstadkommanden de är. Rent teoretiskt tycker jag om dem för deras versatilitet, för driftskostnaden och tekniken med vilka de representeras av olika tillverkare. Varianterna är många och några av dem har jag testat, andra funderar jag på hur de vore att ha. För sån är jag.

Luger är förstås en av desssa klassiker man egentligen skulle ha, både för den unika estetiken men inte minst för den egna konstruktionen. Den är i mina ögon mycket fulskön och riktigt läckert blir det med artillerimodellen med lång pipa. Jag blir knäsvag. Sen fullkomligt bara vrålar den av intressant historia, ungefär som 1911:an, fast på sitt lite mer europeiska vis.

Taurus PT92 är en annan. En sån har jag haft och den tyckte jag om. För så är det, att ibland uppskattar jag det kompakta, som Astra A75, en kompakt och rent stubbig liten sak jag nyss ägt och sålt. Men samtidigt uppskattar jag på sätt och vis, låt säga på mer praktiska grunder, den lite större pistolen. Den som ger lite mer stabil känsla, längre siktlinje och det. En större pistol har sina fördelar som jag ser det, dessutom är det här en utomordentligt bra pistol rent tekniskt och inte minst erbjuder den en fantastisk ergonomi. Jag gillar den och jag gillar den mycket.

Beretta 92 FS är sen den kanske mest givna favoriten som givetvis är mycket lik vapnet ovan från Taurus, med ett par väsentliga skillnader. Säkringen och där vinner Taurus. Men så är det något över linjerna med Berettan, den kom trots allt först och är lite av originalet. En relativt tidig så kallad wondernine, en 9mm pistol med stor magasinkapacitet. Tekniskt gillar jag särskilt mycket den här pistolen framför andra då den har en rätt egen låsning för pipa/mantel. Det är bara något med den, med utseendet, med ergonomin och allt det där. En sån skulle jag gärna ha, väldigt gärna, kanske mer än någon annan pistol just nu.

Browning High Power är en annan klassiker som jag alltid haft ett särskilt svagt öga för. En av mina första större drömmar som den varit föremål för och nog ännu är. Märkligt nog har jag till skillnad från en hel del annat aldrig skaffat mig en. Estetik ja, den kallas väl inte King of Nines för inte. Såväl skön att se på som praktisk som den är. Historien kring den är lång och antalet länder som utrustat såväl vanlig militär som specialförband är många, varav brittiska SAS är en av de kanske mer kända.

Smith & Wesson 5906 ännu en annan, liksom lillbrorsan 6906, eller hu, en 4506 rent av (kaliber .45ACP). En fin pistol som jag också länge sneglat på men aldrig haft, däremot klämt girigt på. Jag gillar inte bara hur den ser ut men så gillar jag hur den är byggd. Den har lite av varje, lite av 1911 och lite Browning HP hopmixat av S&W till något rätt eget. Särskilt uppskattar jag sen att den är rostfri och att pipan låser på insidan av manteln, en detalj som verkligen lyfter helhetsintrycket. Är det någon pistol som på allvar utmanar drömmen om en Taurus PT92 eller Beretta 92FS så är det en Smith.

En liten önskelista såhär lite lagom inför jul, min genom tiderna kanske hetaste och allra godaste. Helst vill jag givetvis ha dem alla för så funkar jag, men så får man ta och hålla igen lite, man bor liksom i sverige och här gör man så. Annat är det hos mr Hickok45 över there, han har allt och lite till. Det vill man förstås men så är det vid närmare eftertanke inte särskilt praktiskt ändå. Bara lite, bara ganska.

Vapenentusiast javisst, men samtidigt realist. Det är alltid mycket man vill ha men samtidigt kan man knappast använda allt man skulle vilja ha, för mycket vill man ha bara för att ha. En annan sak när man kommer till rangen, det som trots allt verkligen räknas när det kommer till kritan. Då visar det sig att vad jag i praktiken verkligen uppskattar och vill ha är vad jag redan har. En 6" Taurus 689 revolver i kaliber .357 Mag, och förvisso en Smith & Wesson mod 13 som ännu inte behagat komma. Den kommer väl rätt vad det är, den ska ju åka ända från tyskland, från en privat säljare. Sånt kan ta sin tid för byråkratin ska ju ha sitt sagt med saken.

Med andra ord är jag egentligen rätt nöjd, även om jag givetvis inte kan låta bli att drömma högt om mycket och mer. Man vill ju så mycket samtidigt som just drömmandet faktiskt är en rätt stor del av nöjet som sådant. Får man allt man pekar på ledsnar man snart, vill jag tro.

Men en Beretta, en 1911 och en Walther är väl inte för mycket begärt ändå, det kan jag nog inte tycka. Eller skulle man byta Berettan mot en Taurus PT92. Hm. Kanske ha en full size 1911 och en Commander, kanske två Walther PP, eller en PPK, en .32 ACP och en .380 ACP...

Nä, nog nu. Revolvrar äger även om Berettan lockar.

//The Orator

Kufiska planer

Gubben i stugan, det är jag det, eller det är i alla händelser den jag alltid velat vara och en dag ska bli. För när jag blir stor ska jag bli just gubben i stugan. Detta kanske medan andra ska bli doktor, advokat eller professor. Fast det där senare låter ju inte så dumt förstås, skulle man inte kunna bli professor i levnadskonst månne, typ lite sånndärringa ren livsnjutare av den högre skolan. Hm, det skulle passa mig riktigt bra. Dr Kuf, typ.

Precis, för det är ju så att jag börjat läsa bok igen, det är en sån där sak som går i perioder och nu har jag kommit in i en sån igen. Jag läser Guy Grieves härliga Vildmarken kallar: min flykt till Alaska. En underhållande och bitvis riktigt skön bok som tar en långt bort från väggar av trist tapetserad betong. Rent inspirerande på sina vis, även om drömmen jag själv när mycket väl skulle kunna nöja sig med det där äventyret bort i stora finnskogen. Alaska för all del, nog vore det bra väldigt att testa på men så har vi ju vår egen bit vildmark här hemma i svedala också. Den går inte av för hackor den heller, stor och mystisk som den är på sina håll.

Så rätt vad det var satt jag här och beställde mig en bok på Adlibris, en bok om knuttimring förstås. För är det något jag ska se till att lära mig så är det konsten att knuttimra. Det är verkligen något varje anständig människa borde lära sig så det ska jag göra.

Ute en bit bortanför skjutbanan som ligger ett stycke utanför stan har vi ju ett litet torp, frubäret söt som ett vildhallon och jag. Risigt och igenväxt som det står på råa skogsbacken finns där tusen miljarder att göra. För övrigt är stugan knuttimrad, men skit nu för faen i det. Tanken slog mig att såklart jag ska öva mitt timrande på något så lämpligt som en vedbod att börja med. Det verkar liksom rimligt att testa sig fram på till skillnad från ystre herr Guy som gav sig på att timra ett helt hus, om än litet, så gott som ensam sånär mitt i svinkalla Alaska. Ja, mjukstart med en vedskrubb verkar lagom för mig, novis som jag är och tills vidare förblir.

Sen när jag lyckats med denna relativt enkla satsning vore det väl inte annat än rent lagom spännande att timra sig en friggebod modell större. Tomten där ute rymmer gott och väl en sån i ena hörnet bakom brunnen. Javisst, det vore väl nåt.

Eftersom jag nu är en sån omöjlig människa som kastar sig på än det ena än det andra utan att först tänka allt för mycket känns det helt naturligt att prova det här. Inspirationen från boken eldar på och jag ångar av iver. Jag vill NU och jag vill ALLT. Som alltid. Därför tyckte jag det var lika bra att beställa en bok så jag kan studera lite för framtiden (våren).

Dessutom är det så att min ädle morbror är skogsägare och kanske skulle jag kunna köpa timmer av honom. Problemet blir transport men eftersom jag har C-kort kan jag nog lösa det ändå. Eller så snackar jag med en annan buse som bor där nere, man har ju lite kontakter som väl är.

Om det nu blir nåt av det över huvud taget, det kanske blir att jag timrar till nåt snett elände och sen inte orkar mer. Man vet aldrig men lära mig knuttimra det ska jag. Förmodligen även timra till den där friggeboden också. Det vore liksom lite att markera sin levnad, I was here typ, för en timmerstuga står länge innan den försvinner som kompost ner i marken.

Kanske skaffa lite trä från några av träden på tomten som ändå ska tas ner, där står några granar som inte behöver stå inne på tomten. Jag menar, stugan står ju för böveln mitt i skogen, helt omringad av gran, tall och allt möjligt. Några av dem kan gott tas ner så blir inte bara tomten ljusare och finare men så får jag material att öva gratis på. Förmodligen så det räcker till åtmisntone den där vedboden om inte annat. Och vilken vedbod sen, oj så stadig och fin den skulle bli.

Man måste ha lite mål i livet annars blir det inget bra. Måltavlor på rangen, mål att sikta pipan mot, mål att sikta mentalt på. Annars går det åt skogen, fast dit siktar jag förvisso men du fattar. Sikta högt och alltid skjuta från höften utan att blinka är en dygd, minst. Dessutom är det roligare så.

Hm, nå.

//The Orator