Fortyfive.se

99% klart och planerna bara växer

2012-01-31T15:04:00.027+01:00

Order äntligen lagd på delar från Brownells, men, bara hälften gick igenom så det kommer bara en del, bulthuvet. Eller heter det kanske slutstyckesmutter, tror jag såg den beteckningen nånstans. Nå, det får gå utan Dayton Traisters cock on open kit, det kunde tydligen inte exporteras på grund av nån trist lag. Jämrans för Midway tar drygt tusen spänn för ett sånt kit och det betalar jag icke. Brownwlls tar för samma sak mindre än $40 vilket med dagens dollarkurs betyder en bra bit under 300 SEK. Att kalla det svindyrt vore en stark underdrift, priset Midway tar alltså, snacka om marginal. Tanken slog mig att kanske kunde handlarn här ta hem det för samma pengar men å andra sidan skiter jag i det tills vidare, så viktigt är det inte. Kul finess med viss nytta men bössan går precis utmärkt ändå.
Nu beställde jag även ett par små delar från Stockholms Vapenfabrik också så snart kan jag se min bössa helt färdig. Rembyglar på väg in dessutom så snart blir det rem också. Inte mycket kvar att göra mer än skjuta in och sen börja ladda och skjuta ännu mer. Sen, när dammet lagt sig och en bra patron laborerats fram blir det bäverjakt.

Bössan, denna bössa. Nästan färdig och snart nog helt klar, med andra ord så snart delarna jag beställt landar i brevlådan, vilket torde ske rätt snart. Vapenfabriken i Stockholm som jag handlat av tidigare brukar skicka snabbt och detsamma med Brownells. Enda delen jag inte lagt order på än är trycket men det lär jag göra imorrn. Idag har jag haft fullt upp med annat och nu dricker jag kaffe. En sak i taget.
Trycket blir som sagt ett Bold Optima , vilket innebär sidosäkring. Av allt att döma kommer det bli den perfekta toppningen som gör det hela till den superstudsare jag vill ha. Skön rent estetiskt men framför allt med rätt balans i proportionerna från bakkappa till mynning. Vacker, smidig och skön. Ett vapen att njuta såväl på rangen som i skogen.
Sist jag postade en bild var ju på bössan som den ser ut nu, med gamla huvet på slutstycket med flaggsäkring och så, vilket snart kommer bytas ut. Det var just den delen som gick att beställa från Brownells och det var ju trevligt, den kommer lyfta såväl estetik som funktion tillsammans med nya trycket. Dessutom som en bieffekt av att vissa delar inte gick att köpa fick mig att vända mig till fabriken i huvudstan vilken jag å det varmaste måste rekommendera. Snabba svar på mail. Jag skickade en förfrågan sent igår eftermiddag, närmare kväll och svar kom genast. Trevliga och inte minst mycket tillmötesgående. En eloge för det.

Först när jag fick mail från Brownells tänkte jag; trevligt, orderbekräftelse. Men, nog för att så var fallet så ingick även meddelande om att delar strukits från ordern på grund av lagar och regler för export av vissa vapendelar. Ganska trist måste jag säga. Nå, så var det med det men det positiva med allt detta var just det att det föranledde mig att tänka till lite, tänka utanför boxen som man säger. Sagt och gjort mailade jag både Midway och Stockholms Vapenfabrik. De senare svarade som sagt föredömligt snabbt och idag fick jag svar från Midway, också snabbt och bra svar där. I korrespondensen med nämnda vapenfabrik fick jag tag på delar de inte har på hemsidan. Och till vilka priser, fantastiska! Helt sagolikt, det bådar gott för fler projekt. Dom har verkligen allt och det med service. Tack vare detta har jag nu fler planer än nånsin.
Med en sådan leverantör av delar jag annars trodde var närmast hopplöst att få tag på på annat håll än genom surplus handlare i USA. Där finns en stor marknad för sånt men jag trodde i min enfald marknaden här hemma inte fanns, förrän jag upptäckte nämnda leverantör i stora stan här hemma. Särskilt som dom uppenbarligen har betydligt mer prylar än en snabb granskning ger sken av. Nu vet jag och tack vare den vetskapen har jag plötsligt fullt upp i skallen. Jag som gillar gamla prylar få längre verkar intresseras sig för. Well, I do.

Därmed staplar sig den ena trevliga idén på den andra och det gäller allt från tankar på projekt av fler m96:or i olika former till pistoler som m07 och m40. Gamla kronans krigsmateriel kan göras mycket roligt med, och användbart i synnerhet. Ja nu om nånsin kokar det av möjligheter och lust att ta dessa till vara på bästa möjliga vis. Företagsplanerna sväller och snart måste jag få chans att få fart på det hela. Omständigheter kan vara besvärliga saker men inte värre än att de samtidigt ger bränsle åt driften att för egen kraft göra något åt dem. Man får inte bli ett passivt offer, det gäller att böja omständigheterna efter egen vilja, inte tvärt om. Förvisso lätt att säga och mindre lätt att praktiskt göra. Men nu har det gått för långt, de senaste dagarnas oväntade utveckling har väckt en orolig kraft i mig som inte tänker ge vika. Hydran har vaknat.

Hur det blir med allt detta får man se men att saker börjat röra på sig på ett sätt inte ens jag kunde ana är helt klart. Allt ser plötsligt väldigt bra ut. Bössan är nyckeln som gjort allt detta möjligt och snart är den dessutom helt klar. Vinterns projekt med den där gamla m38:an verkar bli mer än bara ett projekt med en bössa, det ser ut att leda till bra mycket mer. Gamla mer eller mindre slumrande planer börjar skjuta skott, metaforiskt som i vårens bristande knoppar alltså. Det gillar vi, både vår och allt annat som är bra.
Spännande ska det hur som helst bli att slutligen få sätta dit alla delarna och se resultatet av en idé bli komplett fullt ut. Bössan blir verkligen trevlig och jag kan bara tänka mig hur fantastisk den kommer bli med trycket på plats. Trycket i original är väl rått och släpigt, verkligen grovt om än fullt fungerande. Men en bössa för målskjutning och jakt kräver bättre och så blir det. Undrar hur lång leveranstid de har på det där trycket, det finns i lager har jag sett. Inte snabbt nog för nu är jag ivrig men det är bara att vänta.

60cm pipa, 6,5x55, smidig stock. Vacker och behändig; vad mer kan man önska,,

//The Orator

Projekt m38 såhär långt

2012-01-27T13:11:00.024+01:00

Satte ihop bössan här om dan efter att en enklare plastbäddning av kolven fixats för att inte pipa och framstock ska sitta mot varandra. Nu sitter det perfekt med en liten glipa mellan pipa och framstock och det borde vara bra för precisionen. Pipan vibrerar ju vid avfyrning och då vill man inte den ska sitta tätt mot stocken eftersom det påverkar det hela på ett sätt man inte vill. Inte för att jag bäddat en bössa förut och inte för att jag vet om det blev bra men sämre än utan lär det knappast blitt i alla fall. Metoden gick helt enkelt ut på att där stock om stål möts lade jag en tunn påstrykning med stålepoxy, vilken efter en stunds härdning blir stenhårt. Perfekt, tror jag, det ser bra ut i alla fall och verkar stadga upp på precis önskat sätt. Lätt att kleta dit och sen slipa till när det härdat, lite trångt ner i stocken sådär men allt går. Nu är den bäddad och monterad, redo för provskjutning.
Delarna som saknas ser ut att kunna få sin lösning rätt snart trots allt så jag tyckte det var lika bra att montera ihop den som den är nu, halvfärdig lite drygt. Färdig så till vida att den fungerar men som synes på bilden kommer profilen bli väsentligt förbättrad såväl tekniskt som estetiskskt med nya trycket med sidosäkring, cocking peace och inte minst bulthuvud. Särskilt det sistnämnda, det är den delen som avgör det hela rent estetiskt. Ser man lite närmare på bulthuvet i original förstår man om inte annat vad jag menar, det är varken särskilt estetiskt eller smidigt. Fungerar men är väl klumpigt för att jag helt ska gilla det. Nya delen kommer göra det hela mycket mer slimmat och i synnerhet mer strömlinjeformat.
Men inte riktigt klart med det heller förstås, än saknas något mycket viktigt. Nämligen sikte, ett kikarsikte. Bas till det ska skaffas och en kikare köpas, det kostar på lite mer än de andra delarna så dessa lyxartiklar får lov att vänta på bättre tider. Till dess ska jag testa mina begränsningar med järnsikten, det lär ju gå det med. Fast kikare ser jag fram emot, först med den på plats känns det som mitt projekt kommit helt i hamn.

Hur som helst är det roligt att se bössan sammansatt igen, det är en del skillnad mot hur den ser ut som original. Ännu roligare känns det att veta att man lätt kunde sätta ihop den som original igen närhelst lusten faller på, vilket den lär göra. Originalutförandet är fint. Dock ska jag med tiden skaffa mig en till originalstock att snygga till åt den för originalet jag har vill jag helst låta vara med all karaktär den har. Rå på gränsen till ful, sådär mysigt warhorse-ful-skön. På så vis har jag så att säga tre bössor i en. Ett original, förvisso omblånerad men ändå, plus ett original med fräsch trästock samt en ombygd variant. Bara byta delar som man själv byter kläder, ganska snajdigt måste jag nog tycka.

En annan sak jag ska beställa är bricka till kolven, en sån där mässingsbricka som sitter bak på kolven. Som det är nu är där bara ett runt märke där en sån ska sitta på en originalbössa och vad jag skulle göra med det där har jag funderat en del på. Allt från att göra något skojigt till att helt sonika spackla igen eller som sagt att beställ en sån där mässingbricka. En sån blir det, finns att köpa på Stockholms Vapenfabrik och passar utmärkt. Enkelt och praktiskt, kanske inte det mest kreativa men det duger.
Kanske lägger jag in beställning på de där delarna till mekanismen också, fast då hamnar ordern på andra sidan atlanten. Priserna där borta är fantastiskt mycket bättre än här hemma. Ungefär en tredjedel av priset man tar här hemma så Brownells får en order och Boyd´s en annan. Med lite tur kommer grejerna inom ett par veckor och det vore ju ganska trevligt. Ska bara betala alla dessa räkningar först och visar det sig att jag har råd med både detta och några pilsner slår jag till direkt. Viktiga saker som öl och vapendelar, och vapen för all del, måste absolut prioriteras, om man så ska behöva leva på gröt och nudlar resten av våren.
Sen blir det att skaffa den där originalkolven, en skaplig m38 stock som jag kan snygga till. Att ha ett fräscht original till den i övrigt numera ganska anständiga bössan vore liksom lite kul, det är ju ett fint vapen som det är. Inte minst historiskt värdefullt att ha en sådan bössa så gott som original, även om den är lite hopplockad av delar. Nummerriktig eller inte är den i alla fall ett exemplar av ursprunglig form och funktion och det är det viktiga. Samtidigt som den alltså kan monteras ihop igen till vilken annan form man vill, och tillbaks igen.

Sen plågas jag förstås ljuvligt av tanken på fler projekt. Såklart. Ett av dem går sen gammalt ut på att köpa en rullblock i någon form att pyssla om och använda. Dels för att rädda ett exemplar från en annars relativt säker skrotdöd och dels för att det faktiskt är en rätt mysig bössa. Sen ett par dagar nu spinner tankarna särskilt intensivt kring just detta, att rädda en rullblockare. På nåt vis känns det som en god gärning, både mot mig själv helt själviskt och för det historiska värdets i sig. Att varsamt renovera just en sån från rost och undergång vore verkligen något, ja nästan ädelt, så kanske. Kanske, kanske inte, men kanske.
Eller så brinner jag även av lust inför tanken på att trimma till en m98 av något slag, bara för att det vore kul. En 8x57JS eller .30-06 eller vad det nu skulle kunna vara. Köpa en fin laminatstock, nya delar, bygga om lite. Bara för att det är så trevligt. Eller en gammal hagelbössa rent av, rädda en gammal Husqvarna på samma sätt som en rullblock. Eller tre, eller allihop, både rullblocken, hagelbössan och den där m98:an. Lusten därtill råder då rakt ingen brist på, inte på något vis, tvärt om. Det får nog bli aktion rädda allmogevapen helt enkelt, det får bli min framtida målsättning och därmed sysselsättning. Ja det vore nåt,,

Hur som helst blir det provskjutning snart. Hoppas jag, för nu tryter ursäkterna till att det inte blir av. Bössan är klar nog för det, ammo finns och bilen fungerar. Kallt är det förstås och så ska man få ett tillfälle som inte känns som en plikt, typ nu har jag en lucka i kalendern, skynda nu. Nä, det ska komma naturligt och det ska ske spontant. Men jag känner i varje cell i kroppen att nu är det snart dax, kanske i helgen. Man vet inte, mer än att det blir en Guinnes ikväll, minst.

Bitterljuvt med nästan färdigt, genast vill man liksom ha mer.

//The Orator

Magnum på hjärnan

2012-01-24T09:40:00.023+01:00

Tanken på en ny revolver ger mig åter igen på senare ingen ro, och sanning ska sägas, det är en härlig oro. Jag har på sätt och vis redan den perfekta revolvern i min Smith & Wesson mod 64, men så läste jag nyligen om något fantastiskt som rörde upp dammet kring gamla funderingar. Precision på femtio och hundra meter med magnumrevolver. Tanken har förstås kittlat förr, att sätta upp tavlor på älgbanan och skjuta på med sittande skjutställning, som man gör i metallsilhuett, fast skjuta på papp istället för stål. Definitivt är det coolare med stål men eftersom vi egentligen inte får skjuta på stålmål på banorna på klubben kunde detta vara ett alternativ. Tävlingar skulle liksom med fördel kunna arrangeras och det tror jag fler skulle tycka var kul som variation till vanlig banskjutning på tjugofem meter, med magnumrevolver särskilt. Många har ju en magnumrevolver, vanligen en .357:a eller en .44 Mag och varför inte låta prylarna komma lite mer till sin rätt tänker man liksom. Vanlig banskjutning känns lite poänglöst med magnum men på lite längre avstånd blir det genast betydligt mer intressant.
Klart karl´n ska ha en magnum, förmodligen sextums. Kaliber däremot blir genast en stor fråga och valet står förstås mellan .357 Mag och .44 Mag. Båda har fördelar på olika sätt beroende på hur man ser på saken. Skulle jag ha en .357:a känns det mest naturligt att satsa på en Smith modell 19 eller 66. K-stommen är utan tvivel något av det optimala så någon av dessa skulle det definitivt bli om det skulle bli något i den stilen. Ska jag däremot ha en .44 Mag blir det plötsligt betydligt mer komplicerat då urvalet av modeller blir något helt annat och därmed svårare. Allt från S&W mod 29 till Ruger Redhawk.

Trettiåttan som alltså är en fyra tums variant med fasta riktmedel ska jag främst bekämpa fält med men även bana. Med rätt laddning kommer den vara min bästa vän allround men så var det då det där med skyttet på långhåll. Man vill ha något för det med och då ska det definitivt vara sex tums pipa och ställbara riktmedel. Och kamra för magnumpatroner.
.357 Magnum är förnämlig på många sätt och kanske främst genom det att revolvrar kamrade för denna fina patron är så smidiga. Särskilt K-stommen i form av modell 19 eller 66, bättre balanserat vapen för ändamålet har jag helt enkelt svårt att se. De är vackra, smäckra och bra och dessutom har jag laddverktyg i två uppsättningar. Jag skulle faktiskt kunna ladda magnum med mina RCBS och .38 med mina nya Lee. Kanske skaffar jag en sats Lee till för jag gillar dem betydligt bättre. Nog för att jag redan har verktyg men att ställa om mellan magnum och .38 är trist, jag vill gärna ha dem inställda perfekt och slippa ändra mellan laddningarna. Så sätt blir det oavsett till att köpa verktyg, på sikt, för jag klarar mig med RCBS även om jag inte helt gillar dem, dom funkar i alla fall.
.44 Magnum däremot är något helt annat. Tanken på en magnum för en oundvikligen in på den patronen då den är något av en legendar. Nackdelen som jag ser det är storleken på vapnet, det är ingen liten patron och revolverns dimensioner blir därefter. Inte klumpig, bara lite stor, även om det i sig inte är en nackdel egentligen. Tvärt om kan det vara en fördel för just den patronen som är betydligt kraftfullare och med ett tyngre vapen känns den på nåt vis mer beskedlig. Så om jag skulle falla för den här känns det som antingen en Smith modell 29 eller 629, alternativt en Ruger Redhawk. Tre verkligen intressanta alternativ.

Hur det än blir med den saken lär det inte bli nåt av det nu eller den närmaste tiden. Jag har fullt upp egentligen med bössan och laddandet och skjutandet med den, och jagandet. Och .38:an och 1911:an. De ska laddas till och de ska upplevas och skjutas med. Så egentligen har jag vad jag behöver men ändå inte. En sextums magnum vore verkligen nåt, jag menar verkligen. På långa avstånd ger det en helt annan skytteupplevelse mot det vanliga. Ja, det vore helt enkelt något utöver det vanliga, så att säga. Så på lite sikt lär jag hamna där, med den där revolvern vilken det nu blir, i vilken kaliber det nu slutar med.

Alternativt vore det kul med en Colt Trooper, den är ju skön,,

//The Orator

Drömfabriken tuffar på

2012-01-18T13:56:00.020+01:00

Inte än men snart är det klart, sista handen lades för en stund sen genom att stocken fick sig ännu en polering och lite nytt vax. Där ska den stå i några dagar nu för att mogna till slutgiltig polering med lämplig polerduk. Fast sista handen som jag sa var det förstås inte, inte sista, för än återstår det absolut vitala; nya trycket och bulthuvet. Och nya slagstiftet, eller som det faktiskt mer korrekt heter på engelska: Cocking Piece (vet inte hur den svenska termen lyder). Alltså hela den delen som sitter med slagstift och uppspänning med fjäder och allt. Ett kit som påtagligt förbättrar operation och trycke, vilket ska bytas till ett med sidosäkring. För egen del lutar det sen länge åt Bold. Originaltrycket lämnar en del att önska då det är grovt och gjort för militärt bruk under andra världskriget. Man lade inte ner helt mycket energi på att göra det extremt på något sätt om man säger så. Det fungerar givetvis bra men då trycket utgör den kanske känsligaste delen på ett vapen skadar det inte att göra det så fint som möjligt. Något man av förklarliga skäl inte brydde sig mycket om vid krigsproduktion, därav mitt intresse för att själv byta ut det till en bättre variant.
Så även fallet med den berömda, eller på sina håll närmast ökända, flaggsäkringen, den relativt osmidiga saken den sitter där nu, på bulthuvet. Vet inte vad det heter på svenska heller men på engelska kallas det Bolt Shroud. Bulthuve säger jag. I och med att jag har för avsikt att ta bort den befintliga (flagg)säkringen som sitter på just bulthuvet behövs en annan, vilken alltså sitter på trycket från Bold (eller Timney om man nu föredrar det). Ett litet urtag i stocken är allt som krävs för att det ska bli bra, och mycket smidigare att hantera, och snyggare. Även om jag kan tycka flaggsäkringen är lite charmig och faktiskt funktionell på en bössa i original, men nu är det inte en bössa i original det är fråga om. Jag bygger om, ganska radikalt, dock utan att göra sådant våld på originalutförandet än att det lätt monteras ihop i sådant skick om man skulle vilja. Det är det fina med utbytbara delar.

Det jag gjort med bössan hittills är egentligen att plocka isär den i småbitar, ställt originalkolven åt sidan och gjort en ny av en gammal m96-stock. Metallen har blånerats om och slutstyckesspärren har snyggats till. Härnäst ska alltså ett par utbytesdelar monteras istället för originalen för att ge bössan ett bättre trycke och inte minst en mer slimmad profil, eller annan estetik om man så vill. Lite annan funktion och ganska annorlunda utseende för ett ganska markant annorlunda syfte än den ursprungligen tillverkades för. Numera är den gamla krigshästen på god väg att bli en dugande och smidig jaktbössa.

Allt tar sån tid eftersom jag låter det göra det. Inget ska slarvas till bara för att man blir så ivrig att man får svårt att hålla sig men det måste man. Ska det bli bra kan man inte ha bråttom. Gör man det begår man snart misstag och dessutom tar vissa saker tid helt enkelt, och ska det göra. Som oljning av stocken till exempel, trä tar tid på sig att mogna. Nu börjar det dock dra ihop sig på allvar i och med att sista vaxningen lagts på, även om det säkert kommer bli fler vaxningar vid behov framöver men det räknas snarare som underhåll. Nu är den så gott som klar.
Bara vaxet får härda färdigt så är det bara att sätta ihop och åka till rangen för att testa. Nu kan det bli så att jag gör det bara för att jag så gärna vill prova den för sen ska den som sagt få ett par nya delar till innan den är helt färdig. Men provskjuta är man väl värd efter all denna tid av pyssel så det får nog bli så. Dock känns det lite halvkonstigt att sätta ihop den innan den faktiskt är helt klar men det kanske inte gör nåt, vi får väl se hur det blir.
Sen på lite längre sikt blir det att skaffa siktesbas till ett kikarsikte, ett LER (Long Eye Relief) att montera där järnsiktet nu sitter. För så långt har jag kommit att siktet sitter på och kornskyddet likaså. Båda har blånerats om så de är lika fina som resten av bössan, det ser riktigt trevligt ut. Såhär såg det ut före. Så tills vidare blir det att skjuta med järnsikten men det funkar ju det med. Folk har ju faktiskt klarat sig bra och klarar sig fortfarande utmärkt utan optiska sikten, men klart är förstås att ett kikarsikte har sina fördelar. Särskilt på en bössa i den här eminenta kalibern som är 6,5x55, långskjutare av klass. Men så är det inte så dumt att lära sig skjuta på längre håll med gamla järnsikten med, för behärskar man det behärskar man verkligen sitt verktyg. Men hur old scool jag än är vill jag ha ett kikarsikte, även det får vänta.

Nu har jag bara sett mitt projekt för mitt inre, i färdigställt skick alltså, och den bilden säger mig att det här kommer bli en utomordentligt smidig bössa. Kolven känns lagom lång, jag gillar att den inte har något pistolgrepp, även om jag inget har emot stockar med sådant, och så känns det som den kommer ge bössan i sin färdiga helhet en helt unik balans. Inte minst. I jämförelse med bössans original blir den här betydligt lättare och hela bössan smidigare. Märkligt nästan för det är liksom samma vapen fortfarande, bara det att stocken numera saknar handskydd på ovansidan och så har den slipats ner en del. Nu vägde jag aldrig originalet innan jag gav mig på den men viktskillnad blir det. Även mot originalet som satt på som nu står i förvaring i skåpet. Men främst känns det som den blir betydligt smidigare på nåt sätt, även om den i redan i original faktiskt känns riktigt bra. Ja, det ska verkligen bli spännande att känna på den i praktiken, vilket jag snart ska få. Och då kommer bild på undret i sin helhet publiceras här. Fast inte klar, bara sånär som på de sista men nästan avgörande delarna som alltså ännu inte är på plats, men det kommer. Var sak har som bekant alltid sin tid.
Min nordiska bössa, mitt projekt. Det har hittills varit en resa av episka proportioner, en sann glädje av lärande, svett och möda. Resultatet av en idé växer fram för ens händer efter av vad hjärnan först skapat i form av något så abstrakt som en tanke. Inte utan att man förundras av processen som sådan, från tanke till verkligt, fysiskt resultat. I det här fallet alltså en udda bössa byggd på en gammal relik från andra världskriget. I värsta fall hade den slutat sina dagar i en skrotbinge, eller ve och fasa som sönderrostad och bortglömt i nåt mögligt mobiliseringsförråd. Eller längst in i skåpet hos någon som inte tyckte den var något att ha. Hu så illa, men ack då så bra den hamnade hos mig istället. Nu har den blånerats om, ska få nya delar och en ny kolv, specialgjord för just den. Man skulle väl utan risk för överdrift kunna påstå att den fått ett nytt liv, en andra chans.

Låter som jag gillar min bössa och det göra jag verkligen. Ljus kolv i Bok, oljad och vaxad med linolja och bivax, polerad helt för hand från början till slut. Och blåneringen tål att upprepas verkar bättre än jag nånsin hade vågat hoppas på eller tro, -vanlig kallblånering. Tack vare omblåneringen av pipan som jag slipade om att blånera på nytt vittnade om en oväntad slitstyrka. Det var inte utan att det krävdes en hel del möda att få bort så uppenbarligen hade den bitit sig in riktigt bra i stålet. Javisst, men tänk så bra. Och tänk sen så fint det blir tillsammans, det där ljusa trät med sin smått egna karaktär mot det blåsvarta stålet. Ett sånt resultat kan man inte annat än förlora sig i beundran inför.

Gammal bössa som ny, synd att man inte kan rädda fler..

//The Orator

Smith & 1911

2012-01-12T17:53:00.018+01:00

Vid sidan av allt detta med projekt, som förvisso är något av det roligaste jag i hela mitt liv stött på, så växer lusten allt starkare att åka ut och skjuta lite revolver. Och 1911, helst hembakad ammo förstås eftersom jag har laddverktyg, men inte mycket mer. Men det kommer tids nog, först framåt våren kommer skyttet igång igen, på allvar. Än är det för kallt även om det av och till töar upp till plusgrader, om än inte särskilt många. Fortfarande lite för kallt för att jag ska finna full tjusning i det, och det måste man ju. Allt har liksom mer eller mindre stannat av sen det blev mörkt och kallt, som vanligt, men nu börjar det kännas att säsongen trots allt vänt åt rätt håll igen. Inte utan att man får lite vårkänslor av all denna tö, till och med fåglarna verkar av och till inbilla sig det är vår i luften. Vilket förstås fallet inte är, än på ett tag.
Men så satt jag en lång stund i laddskrubben idag, tyst petande liteförstrött på laddpressen och på bössprojektet där det ligger utspritt i delar. Kolven står lutad mot väggen, blank av linolja, igen. Pipan står och vilar med nya blåneringen på eftertänksam vila i väntan på montering. Kulor i några hundratal till .38:an ligger på lagring och krutdispensern ser lite halvtom ut. Det beror därpå att den är halvtom, fast nästan heltom, kanske räcker det till ett femtiotal laddningar .38Spl. VV N340 är det för mitt N320 är sen länge slut, förvisso uppladdat i ammo som ligger i skåpet. Flera hundra .38:or faktiskt som givetvis nån dag borde trotsa töfrosten för en stunds härligt skytte.

1911:an däremot ser det trött ut för, ingen ammo, eller sånär som på några enstaka gamla patroner som ligger i ena hörnet på ammoskåpet. För jag har ett eget litet skåp för ammo, inte så stort men ganska litet. Dock skulle jag ju ta mig till polarn nån dag på en stunds trevligt kulgjutande och laddande. Givetvis .45ACP eftersom jag redan har lite .38:or på lager, inte värst mycket men något. Dessutom har jag laddkomponenter klara för att ladda upp några till. Fast inte så många eftersom krutet var på upphällningen men man måste vara lite positiv. Några skott är alltid fler än inga.
Men .45ACP skulle smaka delikatess att skjuta snart nån dag, jag menar, den har ju legat där på vänt ett tag nu. Inte bra, 1911:or ska inte ligga och samla damm, de ska skjutas mycket, helst, men åtminstone något. Hittills har jag inte ens provat en enda smäll och det är bara för uselt. Så om det blir en sväng ut till klubben i dagarna blir det att ta med den och de där få skotten jag trots allt har, även om det bara är ett par. Det är en princip att ta den med, även om det så bara smäller en gång, eller tre. Eller som bäst fem eller tio. Känslan av att ha avfyrat åtminstone de få knallarna kommer räcka som gnista att få fart på saker och ting, det känner jag på mig för det vet jag. För man har ju skjutit .45ACP förr.
Dessutom är det hög tid att klämma av något hundratal smällar med Smithen inte minst, den rara modell 64 som jag lyckats komma över. Det är verkligen en helt utsökt revolver, såväl estetiskt som tekniskt och ergonomiskt. K-stommen är sån och särskilt i det här utförandet. Just K-stommen är för mig för revolvrar vad 1911 är för pistoler. Allt annat må vara bra men inget kommer ens riktigt nära någon av dessa. Särskilt en Norinco 1911 eller vilken annan trogen originalet som helst och definitivt respektive Smith mod 10, 13 eller 64. De är top of the cream.

Vad som ska till på 1911:an är att trimma in trycket som är lite grovt, möjligen en ny beavertail men högst eventuellt. Den är så skön som den är. Trycket däremot behöver vårdas en smula för att vara tillfredsställande, men det får bli en senare fråga. Den funkar utmärkt som den är tills vidare. Jag gillar den sådär grov och enkel, det är inte helt utan att den på vissa vis påminner rätt påtagligt om min gamla krigshäst Remington Rand som jag hade och sålde. Ren 1911 när den är som bäst. Och på sätt och vis är faktiskt Norincon bättre än RR:en på det att den inte är antik, dessutom är den bättre än många andra finare varianter på just det att den är så rå, så ren. Inget onödigt krams, bara 1911, rakt igenom. Så det enda den egentligen behöver är lite kärlek på sear och hane, kanske peta lite på mainspring. Det är allt, sen är den exakt som jag vill ha den. I princip original.

Smithen ska jag inget annat med göra än skjuta, mycket.

//The Orator

Blånera mera

2012-01-12T11:21:00.017+01:00

Aldrig blir man som nitisk pedant helt nöjd, knappt ens när det blir riktigt bra, definitivt inte när det är som bäst halvbra. Därför tog jag tag i min bössa ånyo för att polera till den kanske mest vitala av alla delar; pipan. För efter att ha låtit den vila ett tag tog jag ut den ur laddskrubbens trånga skumrask för att syna den under lysrörets vassa ljus, och ack, även här syntes dessa trista rostporer på sina håll. Det är trots allt en ganska så väderbiten gammal bössa jag lyckats komma över, fin men milt uttryckt full av karaktär i form av tämligen påtaglig patina. Förvisso lite charmigt i sig men ska den ändå blåneras om, om än med kallblånering, så vill man förstås att resultatet ska se lite bättre ut än innan. Inte för att varenda litet märke ska utplånas men rosten ska naturligtvis bort, det är själva grundförutsättningen för att det ska kallas renovering. Och i det avslöjande ljuset av lysrör syns allt, särskilt det man helst inte vill se, men som man ändå vill se för att kunna avslöja oönskade brister. För brister är något jag inte tål.
Sagt och gjort, jag hade ändå tvättstugan att springa till lite då och då vilket var en lika skön som välbehövlig paus i det intensiva polerandet. Naturligtvis för hand, nog för att borrmaskin skulle gjort det både snbbare och effektivare men å andra sidan svettas man inte med en sån, och inte blir man skitarg och öm i hela kroppen heller. Otränad till pinsam nivå som man dessa dagar måste erkännas vara, men skönt att avreagera sig lite, mycket behagligt. Så fram med ett par gamla nötta slipklossar, en grov från 3M och en fin från Biltema samt en bit halvfin vanlig smärjelduk. Allt man behöver.
Först skrubba bort blåneringen med grova slipklossen, för övrigt ett rent himmelskt påfund dessa halvmjuka klossar, och till viss förvåning måste jag säga kallblåneringen satt riktigt bra. Det var inte utan att det krävdes viss möda, faktiskt riktigt ansenlig sådan för en klen och konditionstrött människa som undertecknad. Imponerande och ett stort plus i kanten till Birchwood Casey för den prima blåneringsvätskan. Men sen alltså vidare med smärjelduk, fruktansvärt jobbigt men effektivt att få till en grovslipad men jämn och fin yta. Sen på med den fina, mer eller mindre redan utnötta slipklossen från Biltema. Bra där att den redan var halvt utsliten för det bidrog starkt till det fina slutgiltiga resultatet som var lagom blankt för att bli perfekt. Sen på med kallbånering igen, med trasa, sen olja in, sen vila och där står den.

Inte lätt att få till det ibland och perfekt blir det inte men det ska det heller inte vara, bara bra nog att vara den förbättring jag var ute efter. Rent estetiskt alltså, och förstås hållbarhetsmässigt då den givetvis ska tåla väder och vind ett bra tag till. Håller gör den inte med ytrost över stora delar av metallen, utvändigt, för pipan invändigt är som en spegel med skarpa räfflor. Inte är det lätt att få till kolven perfekt heller men det gör inget, den blir god nog. Det är trots allt ett vilt experiment, ett första försök med just den här, kolven alltså. Men det ser bra ut, jag putsade till den också lite nyss och strök på lite till linolja att polera in om några dar när den härdat ordentligt (och ömmande muskler vilat sig lite).

Tålamodet håller på att rinna mig mellan fingrarna, det gör det, jag vill inget hellre nu än skruva ihop den och ta med den ut en sväng i det märkliga tövädret. Sämsta vintern verkligen, katastrof men så är det. Bra att det inte är så kallt om man skulle ta sig ut och skjuta lite. Men som sagt så tryter tålamodet när jag ser hur pass bra det ser ut att bli. Sjukt vore väl annat. Så därför blir det att sätta ihop den så snart allt härdat färdigt, kolven just nu eftersom jag inte kunde låta bli att bättra på den lite till, igen. Oljig som den är måste den nu stå och härda tills den är helt hård för ger man sig på att polera innan den härdat ordentligt blir det trist, det går helt enkelt inte. Bara till att vänta med andra ord, hur mycket det än tar emot.
Enda detaljen som ännu inte är klar, förutom det där med härdningen, så saknas fortfarande en rembygel fram på stocken (... och ett par andra vitala delar). Baktill kör jag med originalet och frågan är vad jag ska ha fram, det lutar åt att kolla hos handlarn en bit bort, han kanske har nåt bra universal man kan ta. Fast att ha en till rembygel är förstås inte vitalt för funktionen som sådan, snarare praktiskt nödvändig vid bruk i fält så det får lösa sig vartefter. Rembyglar finns, det vet jag.

Bilden av resultatet hemsöker mig dock intensivt hela tiden. Jag ser detaljer som kornskydd, sikte och slutstyckesfrigörare sitta monterat och stocken på plats. Helheten bedårar, blåsvart metall mot halvljust ådrat trä. Mysigt så det nästan är plågsamt men så vet jag hur vackert det blir när den väl satts ihop och det gör sötman i det bitterljuva allt ljuvare. Jag orkar vänta tills det är klart, tills det verkligen är klart för att slarva kan jag inte med, det går inte. Även om jag dessvärre tvingas inse att jag måste vänta med delarna jag ska köpa, den får helt enkelt duga som den är tills ekonomin rättat till sig. Hemska tanke. Lite synd att sätta ihop ett projekt som får hjärtat att bulta så utan att göra det helt klart, fast mycket synd, förfärligt. Ändå måste så ske. Nåväl, det medger i alla fall att jag kan provskjuta skrället, det är ju alltid nåt.
Tills det blir läge att skaffa delarna jag inte har råd med funderar jag sedan en tid på att testa någon sorts platsbäddning. Inget avancerat men en aldrig så liten bäddning för att få pipan att garanterat flyta fritt från stocken som annars ligger på gränsen till väl tight intill. En lätt bädd av någon sorts epoxy borde funka efter vad jag lyckats läsa mig till.
Sen om det blir någon mer stock till den återstår att se, dels har jag lust att göra en till likadan av ett original, mest för att det är lärorikt och kul men samtidigt umgås jag vagt med tanken på en Boyd´s. Kanske men högst kanske, mer sannolikt blir det en sån till nästa projekt. Vad nu det blir men känner jag mig själv rätt lär det bli nåt bygge av nån gammal övergiven m98 eller så. Kanske en 640 eller 1640. Mest för nöjet att bygga om och snygga till. Sen har jag som alltid tusen och en annan idé om saker som borde göras men hur det än är med all denna lust som kliar i fingrarna kommer inget av det på tal förrän den vreda finansguden sansat sig. Till dess har jag fullt upp med det jag har.

Tålamod är svåra saker, men sannerligen ödmjukande.

//The Orator

Detaljer och framåtanda

2012-01-07T11:23:00.019+01:00

Bottenplattan blev upptäckte jag rätt kass så den fick igår en rejäl refinish. Stålborsten gjorde rent men där rosten bitit sig fast och börjat äta sig in i metallen blir som små frätgropar, väldigt små samlade i små områden. När ytan sen blåneras syns dessa väldigt tydligt i form av fula fläckar då blåneringen tar olika på en ojämn yta, inte snyggt. Först såg det bra ut men efter att jag putsat till den syntes det att underarbetet på just den delen inte var tillräckligt. Den ser för övrigt ut som den gjutits, jag vet inte säkert men jag tycker det ser så ut i kvalitén på materialet. Hur som helst krävdes förbättring eftersom det är en rätt synlig och vital del.
Sagt och gjort åkte engradiga filen fram igen, arbetshandskar på och fila till ytan som var rätt grov och som sagt såg ut lite som gjutgods. Rostangripet sådant. Inget en bra fil inte lätt råder bot på. Sköter man bara filandet på rätt sätt blir det riktigt bra och än bättre blir det när det hela putsats till med smärjelduk och sen på det polerats med en sån där mjuk slipkloss. De där slipklossarna är för övrigt verkligen helt fenomenala saker att jobba med. Den här gången körde jag med den finaste av tre i ett paket jag köpt på Biltema. Kan jag bara å det allra varmaste rekommendera, även om 3M är bättre rent kvalitetsmässigt men båda funkar. Nu kunde jag väl polerat mer men det fick duga med ett semiblankt resultat, det är gott nog till den här bössan men det skulle gå att gnida till bra mycket mer om man vill. Och alltså på med blånering efter det, nu har den legat inoljad sen igår och det ser riktigt bra ut.

Jag gillar att jobba med handverktyg i första hand även om exempelvis borrmaskinen kan vara den kanske bästa hjälpredan som finns. För rätt använd är den en riktigt bra pryl för arbeten som är lite besvärliga att komma åt på annat sätt. Som kornskydd och sikte, detaljer som skulle gå att putsa till för hand men som definitivt lämpar sig bättre att ge en omgång med roterande stålborste. Den kommer åt på ett annat sätt och så jobbar den betydligt intensivare. Ja, jag gillar borrmaskinen och tillbehören man kan ha till den. Nästa gång ska jag använda en sån där fin sliprulle när jag putsar till exempelvis en bottenplatta, även om det går bra även för hand. Att fila är skönt men ibland måste även jag erkänna att en maskin på sina håll kan vara både smart och praktisk. Men mina handverktyg kommer alltid i första hand, först i andra hand maskiner med tillbehör, hur bra de än är. Handverktyg har fingertoppskänsla, det har inte maskiner och till vissa saker behövs det medan det till andra är mindre viktigt.

Nu ser jag bara fram emot att få möjlighet att beställa de där delarna som saknas för att göra det här projektet klart. Det känns som bäst halvkul att sätta ihop den med delar som ändå ska bytas ut innan den egentligen är klar. Nog för att det vore roligt att se den monterad men ändå inte om inte framför allt bulthuvet bak på slutstycket bytts ut. Den detaljen är absolut avgörande för estetiken i sin helhet så det lutar åt att helt avstå från montering tills den biten är hemma. Dessutom ska den borstas med stålborste på maskin och blåneras innan montering, sen är den klar. Fast nästan bara, för nya trycket och slagstiftet ska också bytas.
Sen lutar det redan mer än lovligt brant åt nästa projekt. Jag kan inte tänka mig att inte ha något att pyssla med så planer finns gott om i beredskap. Allt som saknas är förstås pengar, detta ändlösa aber som hela tiden sätter stopp för allt gott här i världen. Men det löser sig för något alternativ till en bra lösning finns inte. Frågan är bara vad nästa projekt ska bli, vilken sorts bössa, hur det ska göras och bli. Hagel eller kula, antik eller modern. Lite är jag inne på att bygga om en Husqvarna 1640 eller en Rullblock, kanske nån udda hagel.
Hur det än blir med allt det här ska projektet som nu närmar sig mållinjen göras färdigt för det är mig så kärt. Det utan vidare roligaste jag gjort i hela mitt liv, att bygga om den här bössan. En så givande hobby har jag aldrig tidigare stött på i hela mitt liv. Att bygga om, renovera och snygga till gamla vapen, eller mindre gamla för den delen. Det har uppenbarats för mig att detta är något jag hjärtans gärna skulle ägna mig åt professionellt på heltid som yrke. Förvisso har det länge varit drömmen och med tiden kanske det blir så. Att skaffa handlarlicens är redan klart att jag ska göra, det är bara att invänta rätt omständigheter så kör jag.

På något sätt ska jag skaka fram de hundralappar delarna jag behöver kostar och köpa dem från Brownells, sen sätta ihop mitt favoritprojekt. Tålamodet börjar nämligen sina. Att se stocken klar med fin bakkappa inpassad och allt känns underbart. Att se pipa, låda och andra delar blånerade och färdiga känns nästan överväldigande. Att då sakna ett par små sura detaljer som gör det hela komplett känns som bäst en smula bittert. Jag har liksom hela bilden klar för mig hur den kommer se ut monterad och klar och att inte kunna sätta ihop den plågar mig aldrig så lite. Bitterljuvt är för all del härligt men nu börjar det bli svårt att stå ut mycket längre.
Dessutom kliar det, för att till vansinne upprepa, i fingrarna att komma igång med nästa projekt, vad det nu må vara. Vila får man göra sen, nu vill jag bara framåt, göra mer, åstadkomma, njuta. Jag vill montera ihop mitt drömprojekt så nästa kan komma igång. Kanske rent av ge mig på att karva till en helt egen gevärsstock till den här, ur en bit solid träbalk, bara för att det vore den nog ultimata utmaningen. För absolut vore det intressant att lära sig mer om hantverkets underbara mysterier. Mina händer bokstavligen värker av lust därtill och mina sinnen yrar i det närmaste av upprymdhet inför blotta tanken. Svindel.

Att skapa med tanken och händerna är verkligen livet.

//The Orator

Projekt m38 - Blånerad

2012-01-05T13:19:00.017+01:00

Hela dagen man kallar nyårsafton höll jag på med min bössa, det började med att jag skulle fixa till en liten detalj på kolven men slutade sent på eftermiddan med att 97% av all blånering var klar. Ett stort kliv framåt alltså på årets sista dag. För det är ju så att har man väl börjat pilla lite i kanten på nåt så fortsätter man gärna. Precis så gjorde jag, för först hade jag helt ärligt inte i tankarna att spendera hela nyårsaftons dag med att greja med bössan men så blev det, och vilken nyårsafton det blev sen. Fantastisk. Liksom resultatet som nu hängt i skrubben sen dess.
Precis nyss gjorde jag också färdigt det lilla som inte blev klart sist, nämligen kornskyddet och siktet som nu ligger och gottar sig med olje-bivaxbehandling bland de andra delarna. Kolven står här bredvid med en detalj fixad. Med andra ord är det nästan klart. Sorgligt för jag vill inte att det ska bli färdigt för då har jag inget att göra när jag känner för att pyssla. Men det blir kul att se den ihopsatt snart, efter allt jobb, det ska bli mer än bara lovligt kul. Fler projekt ligger på lut, ännu i planstadiet, i väntan på att lite pengar ska komma till. Fast innan fler projekt sätts i sjön ska några delar köpas till den här men det har jag inte råd med nu så allt får vänta. Bitterljuva väntan, ack så bitterljuv för samtidigt som jag som sagt inte vill att allt ska bli klart allt för snart vill man som något av en naturens begåvning ha det klart igår, nu, genast. Men att vänta är en dygd, eller nåt i den stilen. Var sak har som bekant sin tid, alltid.

Kolven är alltså klar, bakkappan sitter på och den känns riktigt bra. Bättre nästan än jag vågat hoppas på. Att montera den var inte så besvärligt som jag nog fruktade innan jag väl kom igång, det här med att fila i gummi var inte särskilt märkvärdigt, inte alls. Och så fint det ser ut med en riktigt bakkappa på istället för den där gamla förvisso lite coola hästskon till bakkappa i stål, som förstås inte är särskilt optimal rent användarmässigt. En mjuk och dessutom snygg kappa i gummi både ser bra ut och känns trevligt mot axeln. Helheten blir faktiskt en helt annan med den på, min helt egenhändigt omdesignade originalstock á la m96. Nu ser den knappt ens lite ut som att det en gång varit ett original, den ser helt unik ut, vilket den förvisso även är. Från egen idé till färdigt resultat.
Hittills är jag mycket nöjd med allt, det ser lovande ut. Kolven är både vacker och mer sannolikt än något annat även mycket praktisk. Bakkappan ger den annars något korta stocken lite mer passande längd, den ger rekylabsorberande effekt och så ser den ut som något av kronan på verket. Det är en mycket tilltalande modell, på kolven alltså, som passar mig utomordentligt bra såväl estetiskt som praktiskt. Ljus, njo, lite men det är snyggt. Lite nordiskt, inte direkt exotiskt. Passar på en ombyggd gammelsvensk från 1943. En numera tämligen modern åldring såhär några större ingrepp senare.

Blåneringen sen är ett kapitel i sig bara den. Resultatet vågar jag än så länge påstå vida överträffa alla förväntningar. Kallblånering som det till sist blev kändes till en början som ett sista nödtvång medan jag nog mer var inne på någon form av coating, men glad är jag nu att det trots allt blev ett försök. Birchwood Casey heter produkten jag använt tidigare och det har funkat helt okej men nu ser det väldigt bra ut. Allt hänger på underarbetet, gör man det inte grundligt noga blir resultatet därefter, allt hänger på grundarbetet. Förra gången använde jag avblåneringsvätska av samma märke samt lite lättare puts med våtslip vilket blev rätt bra men nu är det superfint. Påpelkas bör även att materialet har en direkt avgörande betydelse, fel sorts stål blir mindre bra eller inte bra alls. Den här bössan är uppenbarligen gjord av rätt sorts stål.
Som sagt blånerade jag hela bössan för cirka en vecka sen, sånär som kornskydd och sikte vilket jag alltså gjorde idag. Sen dess har delar legat och pipan hängt i ett snöre på härdning. Jag får för mig att det inte skadar att låta den vila ett tag, låta blåneringen sätta sig och låta oljan och metallen trivas ihop innan man börjar polera. Kanske kan man polera direkt men jag är en saktfärdig man som trivs med det långsamma, eftertänksamma tempot i livet. Nu ska i alla händelser delarna jag inte gjorde färdigt tidigare bli färdiga innan något ihopsättande kommer på tal. Jag har ju inte det nya trycket än, inte nya bulthuvet heller. Alltså kan det gott ligga där i mörkret tills antingen jag fått råd att köpa det sista eller tills tålamodet sinat. Man har liksom lust att bara sätta ihop och provskjuta samtidigt som det är lika härligt att dra ut på det hela tills allt är helt klart. Den som lever lär se.
Innan jag bestämde mig för att kallblånera med det jag hade hemma kom jag fram till att bästa sättet att göra underarbetet vore med en roterande stålborste på borrmaskin. Ett beslut som skulle visa sig ypperligt för ändamålet. Endast 19 kr på Jula, funakar som en dröm. Arbetshandskar, hörselskydd och mycket viktigt ögonskydd på, sen borsta loss. Jag nötte nästan ut den där borsten helt, inte riktigt men nästan och hela bössan blev ren som något kan bli. Först tänkte jag bara borsta delarna och lådan medan pipan skulle våtslipas och stålullas men det blev så bra på delar och låda att hela bössan fick samma behandling. Vilket var bra för blåneringen bet som något jag aldrig kunnat drömma om. Diskhandskar på, för inte ta i ren metall med bara fingrar, en bit sönderklippt T-shirt och kemikalien. Dutta blöt trasan och på metallen och en underbar nästan flamblånerad yta uppenbarade sig, stryka på mer och snart var allt djupt blåsvart. Helt fantastiskt. På med oljevaxet och sen vila där det ligger än. Vila kan man inte få för mycket av. Ett underbart resultat så långt således, hoppas nu bara det duger i längden också, annrs är det bara att göra om med annan metod.

En detalj jag blev särskilt nöjd med, bortsett från att jag är rätt nöjd med alltihop, är spärren man släpper loss slutstycket med. Den såg lite trött ut, som de brukar på dessa gamla krigsvapen men nu ser det annorlunda ut. En dyr men sitt pris väl värd enkelgradig fil från Sandvik gör under med såna detaljer. På med arbetshandkarna (före blåneringen givetvis) och en handduk att fånga upp filspån med på köksbordet. Mysigt att sitta där och pyssla ibland, när man inte vill gå i gubbexil ute i gubbskrubben. Men alltså, fila och fila och sen fila lite till, alltid i en riktning, hela tiden, alltid. Borsta ren filen från spån med korta intervaller och snart såg den ut som en bit ren custom. Jämn, rak och exakt. På med blånering (på nyårsaftonens dag) och sen lite oljevax. Den biten blev otroligt fin och kommer likt bakkappan på kolven vara den där detaljen som sticker ut, liten som den är. Så bra blev det, aj så nice.

Passion är en viktig del av livet, helt avgörande,,

//The Orator

Trästock - del 5

2011-12-29T16:23:00.028+01:00

Plötsligt slog den stora lusten till och genast sitter bakkappan fint på plats. Genast ser det mer ut som en bössa än ett stycke inoljat trä, vilket det förvisso fortfarande är men ändå mer av en gevärskolv, på riktigt. Med den på plats känns det plötsligt som projektet som stannade av lite mitt i fick nytt liv. Lusten kom över mig och idag har jag pysslat med det där större delen av dagen. På prickiga köksbordet för köksbord kan användas till förvånansvärt mycket. Bra det för ute har det regnat större delen av dan, javisst, regnat. I slutet på december, mitt mellan jul och nyår, vansinne. Typ tio grader varmt och grådask till pissregn på tvären. Världen är sannerligen på glid.
Nåväl, världen och vädret må vara på brant lut åt fel håll men mitt projekt bär av åt rakt motsatta riktningen. Framåt med andra ord. Praktiskt taget skulle jag kunna sätta ihop den för provskjutning nu när bakkappan är på och allt men det ska jag inte göra. Först ska allt bli klart, allt, sen ska den sättas ihop, inte en minut förr. Och än är en del kvar att göra, blånering står på tur och till det köpte jag lite prylar igår.
Fast att få bakkappan på plats är som sagt ett stort steg mot färdigställande då den var en av de större grejerna att få till. Jag har aldrig monterat en bakkappa förut, särskilt inte en universal som ska passas in. Lite spänt var det allt, kanske därför det tog ett tag innan jag tog tag i det och satte igång. Men det var ju kul, helt fantastiskt roligt arbete. Det är ju lite spännande att göra något nytt, nåt avgörande som detta, att få till det och inte klanta bort det hela. Hade den hamnat snett vore det katastrof men jag fick till det och nu sitter den där och jag är i tilltagande sugen på att redan börja med nästa projekt.

Bakkappan jag köpte var från Pachmayr och känns väldigt bra. Universal som den alltså är finns den i tre olika storlekar varav min var modell small. Perfekt till en m96 originalstock, lite stor men det ska den vara. Lite lång så först måtta upp, kapa av en bit och sen slipa, fast fila blev det. Jag skulle ju köpa en sliprulle till borrmaskinen men jag hittade inget jag tyckte verkade bra nog så det blev att fila för hand. Old scool som jag är känns det bra att jag ingen sliprulle köpte, maskiner saknar helt känsla medan fingrar är förnämliga redskap att arbeta med. Så fila med krysskuren fil blev det och tid tog det och härligt var det, som vanligt när man arbetar med händerna. Resultatet svettas och känns fram, långsamt och metodiskt istället för snabbt och effektivt men för den skull inte bättre utan tvärt om. Hantverk och konst ska svettas fram.
Det fina med att den är gjord av gummi göra att när skruvarna sätts på plats med lite smörja så blir det inga märken efter dem. Först när jag fick bakkappan undrade jag hur i hela världen den skulle skruvas fast, det fanns ju bara hål i botten, den hårda plastplattan som sitter mot trät. Det skulle nu visa sig uppenbart. Slå hål med en liten stjärnmejsel mot en träkloss sen smeta in skruvskallarna med lite minkolja (läderfett), skruva i och vips försvann de i gummit som slöt sig efter att de gått in en bit. Nu syns inte ett spår av några hål och inga skruvskallar heller. Smutt värre.

Att fila i gummi var en upplevelse, först undrade jag om det alls skulle gå men jag tänkte att klart det måste gå, och det gjorde det förstås. Att slipa med sliprulle eller liknande går givetvis fortare och smidigare men allt behöver faktiskt inte gå fort, världen och vardagen är sjuk av stress som det är ändå. Att låta saker ta lite tid är bara härligt ödmjukande för kropp och själ, sånt är nyttigt och dessutom riktigt skönt. Världen och livet går inte på tid, inte projekten jag sysslar med heller. Tid är en resurs, inte en begränsning.

Nästa del blir alltså att gå loss med blånering. Eftersom jag låter saker ta sin tid har jag med tiden som passerat sen sist jag funderade på det här kommit till slutsatsen att testa gamla Birchwood Casey kallblånering igen. Inte bäst, jag vet men det ska ges en chans, blir det inte bra är det bara att ta bort och göra om. Jag blånerade ju hagelbössan en gång och det gick ju rätt bra men den här gången ska jag göra det mer grundligt. Först och främst ska den gamla blåneringen och den lilla rost som finns slipas bort, sen ska det finslipas med våtslip och sen poleras med stålull. På det sen ska kallblåneringen på och efter det ska det hela behandlas med min hopkokta smörja bestående av linolja och bivax. När det härdat som på gevärskolven till en matt hård yta ska den poleras in med en trasa. Det borde väl rimligen bli bra, rent teoretiskt. Enda sättet att bli säker eller avfärda är att testa.
Först blir det att gå loss på magasinet, eller hela den stora delen som utgör magasin, bottenplatta, varbygel och det. Att börja med pipan känns onödigt, jag testar på de mindre delarna först för att se hur det blir. Funkar det bra kör jag vidare och funkar det inte till belåtenhet tänker jag om och testar nåt annat. Låter som en plan.
Nu köpte jag diskhandskar, man ska ju inte talla på metallen med bara fingrar efter att den slipats vit, det blir inte bra. Eftersom bottenplattan/magasinet-delen till större delen sitter i kolven och inte syns gör det inget om den biten inte blir perfekt, bara den inte rostar. Men med en behandling av min fina oljevax från självaste naturen ska det nog bli bra och därmed fungera som utmärkt långtidsskydd. Jag tänker först borsta, hör och häpna, med stålborste i borrmaskin, ja maskin för till det här känns det som det borde funka. I med en roterande stålborste och det kommer bli så rent som det kan bli, sen putsa till med finare slip på varbygel och botteplatta och sen polera. På med lite kallblånering på det med en liten trasa och när det är klart polera in det berömda vaxet. Måste ju bli succé.

Sen saknas bara nytt trycke från Bold, mer nya delar och lite till pyssel och sen är den så gott som klar. Plus en till rembygel att fästa fram på stocken för bak använder jag originalet. Inte så mycket kvar mer än det som kostar pengar och några pengar har jag som vanligt inte men det löser sig. Tid är lösningen på allt man inte kan lösa direkt.

Med andra ord är det snart dax med fler projekt.

//The Orator

Grovt & primalt

2011-12-28T10:53:00.020+01:00

Ingen annan kaliber tilltalar på så bred front som den jag för egen del ser och mycket länge sett som den absoluta favoriten över alla andra; .45ACP. Kanske för att den har en så att säga rätt färgstark historia. Helt säkert för att den är mysigast, för så är det.
Nu är det förstås rätt svårt att på ett begripligt sätt att klä i ord något så stort som detta delikata ämne vilket helt bygger på personlig smak och känsla men stämningen sen igår kräver åtminstone ett försök. Jag klämde nämligen lite på mina vapen igår kväll, något jag inte gjort på ett tag och än mindre har jag skjutit med något av dem. Skamligt men sant. Hur som helst tog jag fram min relativt nyinköpta Norinco 1911A1 för att i aftondunklets mysiga skumrask avnjuta dess mytiska tyngd. Inte för att den är tung i vikt utan för att den är en sån tungviktare rent historiskt, och naturligtvis estetiskt inte minst. För att den är det mest magnifika jag vet. Den har allt. Inte minst är den byggd på en kaliber och en patron som gjort den tidlös, till en ikon. Patronen .45ACP i koncept med en pistol av helt ojämförlig framgång.
Patronen av den moderna grova kalibern bygger på traditioner långt tillbaka i tiden då finkalibriga projektilvapen av praktiska orsaker var mindre vanligt förekommande, om alls. På den tiden då krutet ännu var ungt och skjutvapen kom i bruk laddades ett skott åt gången från mynningen. Man anar redan här det smidiga med en grov kaliber. En allt för fin kaliber skulle dels kräva att halva pipan fylldes med krut och det vore givetvis inte helt praktiskt, det skulle mer likna en potentiell rörbomb än ett lyckat skjutvapen. En grov kaliber ger naturligtvis större laddvolym åt en i sin tur tung kula som med en enkel fysisk beräkning åstadkommer, låt säga, intressant ballistik. Så från tunga luntlås, hjullås, flintlås och slaglås till gastät enhetspatron har grov kaliber framgångsrikt alltid gällt och fortsätter så göra. Särskilt för handeldvapen avsedda för kort distans. Fin kaliber har helt andra egenskaper men det säger sig själv och mer om det en annan gång.

Min 1911 är en fröjd att hålla, att känna och inte minst se på. Som alla 1911:or för övrigt men särskilt min eftersom den är just min. Att snegla in mot mynningen ger onekligen en viss känsla av, som man säger på engelska awe. I brist på svenskt ord lika bra lämpat lånar jag helt fräckt av det täcka språket från öriket i väst. Ordet uttrycker precis vad man känner vid åskådandet av den den fantastiska mynning en 1911 erbjuder. Den tunna pipan, det mycket grova eldröret ur vilket den gruvliga projektilen under extremt gastryck slungas mot målet. Det ser nästan lite sjukt ut med en så grov mynning, eller fantastiskt helt enkelt. Vilket det dessutom defacto är till råga på allt. Fantastiskt.
Samtidigt kan jag ibland tycka mynningen och trumman på min trinda S&W mod 64 kan te sig rätt grov. Den uppfattningen bleknar dock dramatiskt jämfört med den större, men ändå. En .36 kaliber (patronen heter förstås .38Spl men är defacto kaliber .357, eller avrundat till .36) är inte direkt en liten, eller som man säger fin kaliber utan snarare ganska grov. Knappt en centimeter i diameter på en projektil är ganska grovt, egentligen. För övrigt en synnerligen angenäm patron att ladda och skjuta, kanske den trevligaste som finns, jämte .45ACP och .45LC. Jag tittade på den igår när jag beundrade 1911:an och den är en grann syn. Inte lika groteskt brutal jämförd i mått vid mynningen med 1911:an men fullgod, det perfekta mellantinget. Den är som vi säger, lagom.

Men skulle jag ha något mer att skjuta med i grov kaliber måste det nästan utom allt tvivel bli en revolver i kaliber .45LC. Företrädelsevis en Ruger Bisley. Nu har jag allt utom råd att skaffa mig en och lika bra är väl det men önskan är inte mindre för det. Lust har man alltid, till endera det ena eller det andra. Alltid till något i kaliber .45 och särskilt något i stil med en Colt SAA eller någon variant därav.
Som sagt är det något med historia och vad den fört med sig in i våra dagar. Som grova kalibrar till exempel och inte minst den främsta av dem alla som överlevt och mer, som lever och frodas som aldrig förr -.45ACP. En gamling, en klassiker som tycks begåvad med evig ungdom. Det är den patron som utan tvekan står för en hel klass för sig. Även om 9mm är vanligare är den som bäst ett utmärkt komplement men aldrig ett fullgott alternativ. Båda är bra, båda är fina men som alltid kan bara en vara störst och där råder inga tvivel, oavsett hur man mäter. Det finns ingen upplevelse som kan mäta sig med en .45ACP i en 1911, hur bra det än är. Inte ens en Luger artillerimodell i 9x19 väcker sådana känslor och då förstår varje sann entusiast vad det är fråga om, det är stora saker det här.

Annars är jag åter igen inne på att skaffa en Remington rullblock i kaliber .50 att ladda modernt svartkrut med. Skaffa en sån, renovera den ordentligt, snickra ihop den där kofferten med fack för kultång och hela kitet. Köpa hylsor, tändhattar och ladda själv med egenhändigt stöpta kulor där varje smäll är en salut till det grovkalibriga vidundrets högvördiga ära. En sån och den där Bisleyn och jag är helt nöjd, vågar jag nästan påstå. Jag menar, jag har min 1911 i .45ACP, jag har min S&W modell 64 i .38Spl och jag har mitt 6,5x55-projekt. Mycket mer behöver inte ens jag. Eller så känns det bara så, bara för att det känns så bra, just nu.

.45 och .50 är läckrast, så är det bara. Även om .38 är bra mysigt,,

//The Orator

Julen är här, snart är det vår

2011-12-23T14:02:00.017+01:00

Allt som saknas nu är hylsor, kulor, tändhattar, krut, mer tändhattar, mer krut och ännu mer kulor. Sen är det bara att köra. För närvarande har jag nämligen bara några hundra .38 kulor och ungefär lika många tändhattar, small pistol. Vad som saknas är alltså med andra ord large pistol hattar och även tändhattar till 6,5:an, och krut och kulor. Två olika sorters krut, ett till handeldvapnen och ett till bössan. Och kulor, jag behöver massor med kulor .45 så jag kan börja ladda och så behöver jag hylsor i stora mängder. Egentligen har jag bara laddverktyg men det är ju inte så bara, utan dem kommer man inte heller särskilt långt. Till .38:an har jag två satser verktyg varav ett som pensionerats på grund att jag inte gillar dem, RCBS. Funkar men jag har skaffat Lee istället. Mycket bättre enligt min ringa mening. Faktum är att alla laddverktyg jag numera har är Lee. Tre satser varav en alltså är .38Spl, en tre-verktygssats som snart ska kompletteras med en Lee Factorycrimp. Till .45ACP har jag alldeles nyss köpt en fyra-verktygssats Lee med Factorycrimp. Till 6,5x55 har jag en vanlig två-verktygssats. Bara Lee för Lee gillar jag bäst.
Dyrt ja, precis, det kommer kosta på att skaffa allt som saknas. Verktygen är skönt att ha för de är trots allt grunden för att det alls ska bli något ladda av och nu har jag verktyg till allt. Skönt så långt men krut, tändhattar och kulor i till synes oändlighet saknas fortfarande. Och hylsor till .45:an. Hylsor till 6,5x55 har jag massor liksom till .38:an. Kanske inte massor men hundratals av båda i alla fall. Så jag klarar mig ett tag i alla fall. Men .45ACP hylsor måste jag skaffa och polarn köpte på eGun så det blir väl att hålla ett öga där. Annars kanske man snubblar på ett gäng nån annanstans, man vet aldrig. Men dyrt blir det med allt detta med kulor och krut och tändhattar. Eller inte dyrt men mycket pengar för en fattig riddare som inga pengar har. Det får lov att lösa sig och det gör det, förr eller senare, på endera sättet.

Dessutom vill jag komma igång med kulgjutningen som inte riktigt tagit fart än då jag ännu saknar smältgryta med tapp. Polarna har varsin och de jublar i kör över hur smidigt det är att gjuta med dessa, något som styrker min drift att ha en egen jag med. Förvisso kan jag alltid åka och gjuta hos dem men det är ju bra att ha sitt eget. Men som det ser ut nu lär det bli att åka en sväng bort till herrn med utrustningen, han har dessutom kultänger för .45ACP vilket jag ska skaffa med tiden. Perfekt att börja med hans, dessutom har han hur mycket bly som helst, nästan. Billigare blir det inte, jag kan gjuta både .38:or och .45:or i stora drivor till väldigt låg kostnad så det lär jag göra tills jag skrapat ihop medel till en egen gjutfabrik.

Fast nu är det så kallt så jag har faktiskt inte varit på rangen på jag vet inte hur länge, allt för länge känns det. Man saknar liksom krutdoften och tavlorna med träffbilder att klistra. Men så var det vädret då, nog för att jag gillar att välklädd vara ute i vinterkylan men att stå och skjuta är inte fullt så kul när händerna omedelbart börjar skifta i blålila. Fingrarna blir som det inte var illa nog stela som gamla torra grankvistar och det funkar förstås inget vidare. Nä, det får bli att pyssla på med annat så länge. Gjuta kulor hos polarn till exempel. Bra att bygga upp ett litet lager med kulor till våren.
Och projektet med bössan har man också, även om det står mer eller mindre still just nu, dels på grund av finanskris och delar som behöver skaffas men mest för att orken sinat. Oväntat men sant. Lusten finns men så drar jag mig för att börja passa in bakkappan, vet inte varför men det har bara blivit så. Ork liskom det mesta här i livet kommer och går medan lusten i regel består. Som i det här fallet. Jag brinner verkligen passionerat för det här men så har jag kommit till en punkt i det hela där allt plötsligt stannat av. Delvis beror det på finanskrisen som plötsligt slog till, pengarna jag lagt undan behövdes oväntat på annat håll så det finge liksom bli att stanna upp lite grann. Men snart ska jag köra igen, allt jag behöver för att komma vidare nu är sån där rund sliptrissa eller vad det nu heter man har till borrmaskinen, som jag köpte på Jula för 149kr. Men sliprulle alltså, och ett par extra slipband/rullar till behövs och det ska väl inte kosta mer än en utblottad man såhär till jul inte ska kunna ordna. Perfekta julklappen vore liksom att få bakkappan på plats, det vore att ta ett rejält steg framåt med älsklingsprojektet. Så får det bli, hör och lyd, tomtejävel, din rödmosiga fetknopp!
Nåväl, annars är väl allt mer eller mindre som det ska. Just nu laddar man liksom upp inför våren, typ bokstavligen. Jag gläds oändligt åt mina nya laddverktyg och min Norinco 1911A1. Jag gläds åt allt. Mest åt 1911:an men även för den fina revolvern jag köpte i höstas och som sagt för att jag har laddverktyg till alla kalibrar jag för närvarande skjuter. Sånt känns bra. Och så gläds jag inte minst åt utsikten av mitt bössprojekt som så sakteliga trevar sig framåt, i nöd och lust så att säga. Härliga tider med mycket att njuta och glädas åt.

Dessutom upptäckte jag att de på ICA Maxi här säljer Falcon Julöl till det ringa priset av 39.90kr för ett sexpack halvlitersburkar. Sånt tar man sig förstås råd med. Vad vore väl en jul utan julöl, även om det bara är 3,5:or, det smakar trots allt julöl och det är gott. Det har ju blivit några från bolaget också, kanske därför man inte har råd med andra viktiga saker...

Nää, men god jul då, för böveln,,

//The Orator

Trästock - del 4

2011-12-17T09:42:00.027+01:00

Att få till en bra kolv tar sin tid, även om det givetvis går att fuska och göra det med snabbare metoder. Om man vill. Det vill inte jag, det får gärna ta lite tid, fast gärna mycket. Först grovslipa, sen finslipa och sen olja och på det polera. Upprepa det sista steget gör man med fördel tills resultatet är vad man önskar och trät blivit ordentligt mättat. Och det fina med linolja är det att den härdar så fint vilket ger flera tämligen positiva effekter. Först och främst tränger oljan in djupt i träfibrerna där den med några dagars tid härdar och bildar ett ogenomträngligt lager, som ett skal nästan. Ett osynligt skal. Samtidigt ger oljan trät lite färg, inte mycket men lite och inte minst i ådringen som får något av en våteffekt som stannar kvar och framhäver karaktären i detaljerna. Sen när trät mättat stannar sista oljan kvar nästan helt, kolven blir blank och hård och ser som lackad ut. Då är oljningen komplett och slutfinishen kan påbörjas genom att den härdade oljan, som ser ut som ett lager klarlack, poleras bort, eller snarare in i trät. Till det använder jag stålull 000, ett mycket fint stålull som polerar ytan till en sidenmatt, slät och hård yta. Det är här man börjar ana hur fint det kommer bli.
Sista steget är nog det roligaste, nästan, för grovarbetet man gör först är rät kul det med, särskilt när man helt gör om en kolv som jag gjort den här gången. Den blir helt egen. Så sista handen går alltså ut på att ge den där sista karaktärsgivande behandlingen, den som verkligen ger kolven dess slutliga finish och absoluta karaktär. Vaxningen, ännu en delikat handpåläggning som ger både en sista touch av karaktär och skydd.
Till detta avgörande steg kokar jag ihop ett vax, eller en smörja snarare, bestående av en del bivax och två delar linolja. Jag smälter först vaxet och fyller sen på med olja som får smälta samman i en skönt doftande soppa. Medan den sen fortfarande är varm och flytande stryker jag på den med en bit fin bomullstrasa i ett tunt lager som jag liksom masserar in i trät. Ganska omgående händer det saker, karaktären i färgen kommer direkt, det mörknar till en moget djup nyans som bara blir bättre ju längre den får vara ifred. Där hänger den nu sen ett par dagar för att mogna och ska så fortsätta göra åtminstone en vecka till, kanske mer. Sen när jag tycker det börjar se klart ut tar jag ner den för att slutpolera med polerduk. Resultatet blir fantastiskt, både vackert att se på, behagligt att ta i och inte minst mycket vädertåligt.

Det fina med vaxet jag kokar ihop är att det fungerar utmärkt även som impregnering av läder, typ skor och liknande. Det doftar trevligt, är så naturligt och miljövänligt att man utan att för den skull rekommendera kunde äta det om man vill. Det vill man inte men man skulle inte bli förgiftad och dö. Skulle inte förvåna mig om det skulle fungera utmärkt som bodylotion universal, fast det gör jag naturligtvis inte. Här används det trä, och faktiskt att polera in i metall som rostskydd. Typ hela bössan. Naturligare vapenvård får man förmodligen leta efter.

Dessutom kom bakkappan för några dagar sen men den ska inte passas in förrän kolven fått vila klart. Det är en Pachmayr F250, fin bakkappa. Betydligt trevligare än hästskon i stål som sitter på som original. För det här projektet är inte en renovering av originaldelarna utan en ombyggnation, en varsam sådan. Originalkolven står i skåpet, den ska behållas som den är, däremot kanske jag med tiden köper en till m38-kolv att renovera till originalskick. Kolven jag nu gjort är något helt annat, det är som bekant en kapad och ganska kraftigt modifierad m96 originalkolv som numera ser ut som något väsentligt annat. Den ser ut att bli riktigt bra, så bra att jag gärna skulle göra ett par till, bara för nöjet, och för att göra fler med olika finish.
Ska jag ta mig för att göra ett par till kolvar blir det som sagt att göra dem olika, en i så fall med betsad finish, som jag på nåt vis såhär i efterhand lyckligtvis misslyckades med nu. Jag betsade ju på en redan oljad kolv, det går inte. Nej, en till och den ska betsas med samma bets, bara för att jag har betsen stående hemma till övers och för att det vore kul att se hur ett sånt resultat kunde se ut i färdigställt skick. Sen faktiskt vore det lite kul att testa en annan bets jag såg när jag köpte den bruna jag har, en grafitsvart. Kanske ser det intressant ut på en kolv, kanske fult som stryk, det kan bli rätt coolt. Lite möpigt men det får det vara ibland, bara på kul. Inget går ändå upp mot min linolja-bivaxfinish. Slöjdaren i mig bara måste få utlopp för kliet i fingrarna och bättre att göra än göra om gevärskolvar finns inte, det är så vansinnigt roligt.

Hela det här projektet med att bygga om en m38 till ett lite eget jaktvapen bygger mer eller mindre helt på inspiration från Rugers Scout Rifle. En fin bössa som jag tycker om grunderna i, även om vissa detaljer som det jättelika magasinet gärna fick vara lite annorlunda. Perfekt då att bygga sin egen variant och vad kunde väl bättre lämpa sig än en gammal Husqvarna från andra världskriget. Perfekt att bygga på. Pipan är precis lagom lång, inte för kort och inte otympligt lång. Korn med kornskyddet jag beställt till ger den en helt fantastisk profil samtidigt som kornskyddet ger perfekt skydd åt det annars rätt vassa och utsatta kornet. Siktet bak som är av ställbar typ är utmärkt och lätt att plocka av om man vill byta till kikarfäste för LER )Long Eye Relief) kikarsikte som sitter på äkta scoutrifleskt mannér framför mekanismen, ur vägen för slutstycke och opererande händer. Och så ser det bara trevligt ut på nåt vis och det gör ju inget, estetik är lika viktigt som ergonomi, för mig.
Med den här kolven på kommer det bli helt grymt. Dock funderar jag fortfarande på huruvida jag ska blånera i någon form eller om den ska coatas. Båda varianter har sina för och nackdelar och jag kan inte riktigt bestämma mig. Jag försöker tänka mig hur de olika alternativen skulle se ut i praktiken och det lutar lite åt blånering, old scool liksom. Lite mer än coating i alla fall även om det har fördelar det med. En mattsvart coating skulle nog kunna se riktigt bra ut det med, även om en svart blånering ser väl så trevligt ut det med. Tål att funderas på för är det något jag har gott om så är det tid.
Kalibern till råga på allt känns i tilltagande som det perfekta alternativet till den här bössan, en patron med prestanda på långa håll, en klass ett patron med stor laddpotential. Inte för kraftig, inte för klen. Den kan laddas ner i klass två och den kan laddas upp. Dock tror jag mest på ett noga övervägt kulval beroende på ändamål än mängd krut i hylsan. En bra kula och ett väl satt skott gör vad som krävs. Som kuriosa kan ju nämnas de många inuiter som jagar björn med .22 Hornet till exempel. Helt horribelt känns det som men uppenbarligen går det, även om jag själv inte gärna skulle prova. Däremot en väl komponerad 6,5x55 tror jag utan vidare duger om skottet sitter bra, större vilt har som sagt fällts, och det åtskilligt, med klenare utrustning förr. En patron som denna har, är jag övertygad, mycket att ge behandlad på rätt sätt. Som alla andra patroner. Hur som helst känns den som den perfekta Sout Rifle-patronen.

En annan lite halvexotisk tanke som slog mig var att möjligen skaffa en extra underdel, eller vad den nu kallas. Magasinet med bottenplatta och varbygel i ett. Tanken var att helt enkelt ta bort bottenplattan, färlänga magasinfjädern och med tunn plåt bocka till ett lite större magasin. Inte som Rugern utan bara lite större, för att få ner säg tre till fem patroner till. Ett fast magasin som sticker ut bara lite undertill. Inte för att det egentligen behövs utan bara för att det vore kul att göra och för att det skulle ge ytterligare lite Scoutprofil åt bössan. Möpigt, njä, kanske lite men vad skadar väl det att vara lite lekfull. Förmodligen blir det inget av det där men tanken var kul i alla fall, och det är ju tanken som räknas.

Hur som helst blir det en grym liten bössa, när den blir klar..

//The Orator

Norinco 1911 .45 ACP

2011-12-12T10:02:00.017+01:00

För allt annat vore förstås otänkbart så jag slog till när tillfället uppenbarade sig. Därmed är jag äntligen att betrakta som en hel människa igen, på riktigt, för gott, permanent. Att köpa en 1911 år 2011 känns nästan som ett måste, det är ett måste. Dels för att hedra hundraårsjubileet men egentligen mest för att man bara måste ha en 1911, för ingenting väger upp mot något som en ren 1911, oavsett vad man jämför med. Den är och förblir oförliknelig. Sen att som sagt hedra året såhär i elfte timmen mer eller mindre bokstavligt känns förstås extra bra. Köpa en 1911 nu alltså, år 2011, månad 11. Nu tog licensen bra med tid men det räknas inte, nu äger jag den och har så gjort i lite drygt en vecka. Lycka är att ha en 1911, lycka är att vara lycklig.
Först såg jag den, annonsen på skytteforum, jag fick genast hjärtat långt upp i halsen, pulsen höll intensiv takt till dess hjärtflimmer närmast kunde beskriva tillståndet. Annonsen låg kvar, ingen verkade vilja köpa mer än jag men jag tyckte jag borde behärska mig. Det borde jag naturligtvis inte och det gjorde jag förstås inte heller. Klokt nog. Nu däremot lär det bli att ligga lågt med köp ett tag för dels har jag ganska precis allt jag behöver och vill ha, i princip. Alltid finns det något mer man vill ha men som det ser ut är jag rätt nöjd faktiskt. Jag har min 1911, jag har min Smith mod 64, min tidlösa High Standard och min bössa. Mycket mer kan man inte begära. Fast jo, en hagelbössa borde man ha, det vore bra, och en revolver i .45LC. Och en Marlin 1895 i .45-70 och en enkelskottare, helst i .30-30. Kanske en Browning HP när man ändå håller på, eller så får det vara bra som det är. Ett tag i alla fall.

1911 som sagt, en riktigt fin faktiskt, djupt blåsvart med riktigt bra yttre finish. Just det, det är en Norinco. Jag gillar Norinco, har ju haft en Commander tidigare, bra grejer som nästan inte kostar nånting, skamligt billiga. Och bra för sin peng. Jag gillar just att de är såpass original, de har inte en massa onödigt, bara 1911 rakt igenom. Rå, grov, vacker och praktisk. Allt man kan önska av en utomordentlig pistol. Dessutom givetvis i den enda kalibern som duger i längden, sitt höga pris till tros. Precis, vad annars än .45 ACP.
Direkt när jag såg den ligga där i originalkartongen av papp inredd med äkta frigolit var det som att komma hem. Jag sträckte ut handen och plockade upp den och fylldes genast av en närmast religiös övertygelse om att skulle jag tvingas till det orimliga att välja ett enda vapen att leva med resten av livet torde detta vara valet. Dock inte utan våldsamt kval trots allt, för Smithen (m64) äger ungefär samma tjuskraft, men det är en revolver och därmed något helt annat. Så att välja bara en av dem vore orimligt. Tur jag slipper välja, nu har jag båda och ingen av dem ska offras, inte för något som helst i världen. Möjligen att döden själv kan skilja mig från dem men då tar jag nog och blir hedning på riktigt. Alltså jag anammar tron på ett liv efter detta varvid jag efter hädanfärd likt en viking tar mina saker med mig, typ sköld, svärd och lite bröd och mjöd. Med andra ord min 1911 och min Smith, kanske en påse Falcon Bayersk.
Ergonomi och teknik i absolut harmoni. 1911 är vad man än jämför med helt överlägsen allting annat. Snarare är det så att allt annat jämför man med en 1911 och inte tvärt om eftersom den kom först, slog ut all konkurrens och tronar än och kommer för all framtid utgöra måttet efter vilket allt annat kommer fortsätta jämföras. Nog för att många vapen är bra men inget är väsentligen bättre än den gamle. Detta känner jag intensivt varje gång jag tar den i hand, en sann upplevelse. Sen att patronen överglänser allt annat är bara en bonus, och vad gäller åsikter därom bryr jag mig inte nämnvärt. För att citera en gammal sanningssägare (Clint Eastwood); opinions are like shitholes, everybody´s got one,,

Dessutom har jag såhär i nådens år 2011 beslutat utöka mitt laddande med verktyg även till den härliga .45:an. Därmed kommer jag ladda till allt jag skjuter, sånär som på .22LR förstås för den laddar man inte själv. Kanske inte hagel förresten men nån hagel har jag för närvarande inte heller. Dock ska det bli en och vad det blir vet man inte. Kanske en Husqvarna 51 eller en WInchester 1200. Båda har sin charm på varsitt vis. Men ladda upp måste jag göra om det ska bli något skjuta av. Sist jag köpte .45ACP kostade de drygt tvåhundra spänn asken, för dyrt för att det ska smaka tillräckligt bra. Nästan men inte riktigt för .45 är värd i princip vilket pris som helst men att vara ekonomisk är att vara klok och dessutom kommer skyttet smaka än ljuvare av blotta vetskapen om att man laddat varje patron själv. Det är något visst med att ladda sin egen ammo, det liksom skänker skyttet ytterligare en dimension av njutning. Eller flera faktiskt, dels den man njuter i laddskrubbens timida dunkel och förstås den på rangen. Det blir liksom lite extra högtidligt varje gång det smäller.

Sålunda ska min vackra 1911 lämnas som den är, nästan helt. Det enda jag har för avsikt att göra är att byta ut sear, disconnector och hane. Trimma till det så det känns bra och sen ska den vara precis så. Möjligen byta ut beavertailen till en bara något mer avrundad variant då den som sitter på är aningen vass. Kanske, högst kanske. Eventuellt kan det bli fråga om ny mainspring då det är en detalj som intimt hänger samman med tryckets övriga delar. Till det yttre ska inget göras för den är redan perfekt som den är. Det är ju en 1911.
Alltså blir det till att ragga pengar framöver för nu börjar det bli mycket som ska köpas hem till både denna och till bössprojektet. Inte minst kostar jiggen till tryckestrimning med brynen och allt en del, men det är det värt. Bra verktyg och delar kan man aldrig ha för mycket av. Om inte annat kanske man rent av kan trimma trycken åt andra mot en ringa kostnad, mest för att det är roligt att pyssla. Om projekten tar slut får jag ångest och sånt vill man inte veta av. Alltid ha minst ett par projekt rullande och nu ser det ut som jag skaffat mig så det räcker ett litet tag. Att trimma trycke och bygga bössa och dessutom ladda ammo att sen skjuta. Mysigt att ha nåt vettigt att göra av livet liksom.

För övrigt tar det flera veckor att få till oljningen på en träkolv som ska duga något till, nu har kolven till bössan hängt på tork en vecka till. Mognaden såg här om dagen ut att tillåta nästa steg i processen; att polera slutfinish med stålull. Sen återstår blott tid för mognad av karaktär i färg och det gör sig självt. Dessutom ska jag skaffa mig en likadan kolv till att göra ungefär samma sak med, fast nästa ska betsas före oljning, bara för att se hur det blir. Och för att det är så löjligt kul. Av projekt med trä kan jag omöjligen få något som helst nog.

- 1911,,

//The Orator

Trästock - del 3

2011-12-05T14:30:00.026+01:00

Det går inte fort men ganska sakta. Och fint lär det bli, trots allt ska vi se. Oljebetsen jag strök på i fel ordning i förhållande till tidigare behandling av kokt linolja är nu (bort) polerad med fin stålull. För tack vare att jag strök på betsen efter att den redan oljats in och härdats bet liksom inte pigmentet riktigt som det var tänkt. Jag måste nog konstatera det att jag inte tänkte alls. Att olja med en härdande olja först och på det stryka på bets är naturligtvis lika dömt att misslyckas som det låter. Men man lär ofta i efterhand. Erfarenhet kallas det lite fint, att lära av misstagen, men så lär man sig verkligen. Det här förstod jag väl egentligen innan men så blev det som det blev ändå för ibland blir det bara så.
Nåväl, som det ser ut var påstrykningen av den där oljebetsen inte fullt så misslyckat som det först såg ut att bli. Såhär efter ett par timmars intensivt polerande för hand med 000 stålull ser resultatet faktiskt bättre ut än jag kunde hoppas. Tur jag inte gjorde som jag först tänkte, slipa av det hela med slipkloss och duk, då hade jag slipat fort den lilla ton jag nu mer eller mindre oväntat lyckats åstadkomma. Det ser lovande ut och återigen hänger den gamla träbiten på tork i sitt snöre inne i laddskrubben igen. Riktigt bra resultat ska mogna fram och sånt tar tid. Tålamod är en dygd och i många fall en nödvändig sådan.
Resultatet av det här träarbetet ska få mogna fram med tidens hjälp. Nu har den först slipats ner och formats om, sågats av en bit dessutom. Den har oljats, putsats till och oljats igen och på det denna ständiga oljebets vilken precis nyss alltså polerats av, eller in, lite grann. Lite karaktär har den faktiskt bidragit med på ett positivt sätt. Ådringen i trät har framhävts precis lagom mycket och nu har den som sagt oljats in igen. När det torkat ska den poleras ånyo. Går det som jag tror blir det en fantastisk kolv till en om möjligt än mer fantastisk bössa. Det ser så ut.

För övrigt kan jag inte nog prisa egenskaperna kokt linolja har, det är en makalös produkt som till det här förmodar jag helt måste sakna allt motstycke. Tar man en trött gammal träkolv, slipar till den lite, putsar lite till och stryker på denna kokta olja på det, låter torka för att på det upprepa och sist grundligt polera. Det blir otroligt fint. Tror inte ens det behövs något annat eller mer, inte ens bivax. Oljan som härdar gör sig utmärkt som både polermedel och vax i samma veva. Snacka om universalmedel deluxe.

Nu längtar jag på riktigt efter att få sätta ihop bössan igen, med nya kolven för den gamla ska stå som ständig reserv ifall jag får lust att ha en m38 original igen. Nya kolven ser ut att kunna bli precis utomordentligt bra. Något av en positiv vändning såhär precis efter att besvikelsen över resultatet med oljebetsen vänt till stor lycka. Det lilla av pigment den trots allt bidragit med efter poleringen blev precis rätt nyans. Innan jag polerade var jag nästan lite förtvivlad stundvis över hur illa det såg ut. Teststrykningen jag gjorde på den avsågade stumpen såg ju bra ut men tack vare att jag redan oljat in den före såg den mer målad ut än betsad. Ja, jag var sannerligen besviken på mig själv men hoppet förlorade jag aldrig, jag tänkte det får lov att gå att göra något positivt av och så blev det med besked.
Trät i den här kolven var får jag för mig en smula ljusare än förra kolven jag renoverade, och den fick bara linolja inpolerad. Med tiden har den blivit en sann skönhet, riktigt fin. Men ljus alltså, så ljus att jag fann mig nödgad att skapa något av en färgeffekt på något vis, ett något vis som blev bets i oljeform. Som sagt blev det fult som stryk, det såg påkletat målat ut. Vedervärdigt. Fast inte riktigt så illa men ändå långt ifrån vad jag tänkt mig och då blir man ledsen i sinnet. Nu ser den mer ut som förra projektet och det är bra. Det ljusa har dämpats precis lagom för jag ville inte att den skulle bli så mörkbrun som betsen gjorde den. Nu syns ådringen tydligt igen, tack och lov, och färgen kommer med tiden att bli perfekt. Det får helt enkelt lov att ta sin tid, för om några veckor har den mognat till ett resultat bara tiden kan åstadkomma.
Mörk som ett exotiskt trä ville jag inte att den skulle bli. Inte att den skulle vara närmast gulvit heller. Jag ville den skulle framhäva karaktären den sin ljushet till trots faktiskt har och det tyckte jag betsen skulle framhäva. Såhär lite i efterhand är jag riktigt glad att det blev som det nu är, att jag gjorde "fel" så det i slutänden blev rätt. För hade jag strykt på oljebetsen direkt på det nakna obehandlade trät skulle den blivit bra mycket mörkare, oljan jag putsat in innan dämpade nu den effekten avsevärt. Nu har den bara trängt in där jag faktiskt ville ha den, i träts egen struktur, inte över hela trät. Blank av linolja på nytt som den nu är anar jag vad resultatet kommer bli när den polerats igen. Det blir fantastiskt.

Snart drar det även på allvar ihop sig till att fatta beslut om finish på stålet också nu när träarbetet närmar sig sitt färdiga tillstånd. Fast helt klart är det inte men nästan för bakkappa ska till och så ska ett par andra små detaljer ses över. Rembyglar ska ska bland annat ordnas. Men metallen ska förstås fräschas upp den med, det är ju minst lika viktigt. Som sagts tidigare lutar det åt Wonder Blue men man vet aldrig.
Delar ska köpas dessutom och såna kostar pengar. Just nu har jag som vanligt inga för dem har jag redan spenderat på en massa annat och lite till. Vad som ska till är ny avtryckare, boltshroud, cock-on-open-kit, kikarfäste special och sist men dyrast ett kikarsikte. Det får som alltid bli en sak i taget. Tur det inte är mer brottom än att ivern blossar het som en vildsint feber men den helt enkelt lov att svalna för hur het den än är genererar den inga likvida meldel. Vad den däremot gör är att agera blåslampa i ändan så man gör allt man kan och mer för att lösa det ständiga finansiella flödet. Det är liksom inga svindyra delar och inte många heller men är man som undertecknad en fattig krake är det bara att aldrig ge upp som gäller. När det ser som mest orimligt ut löser det sig på endera sättet. Pessimist kan man inte vara, det är meningslöst, hopplös optimist funkar bättre.

Man ska kastas lite lagom mellan lycka och förtvivlan, det är först då man känner sig som mest levande. Just nu känner jag mig närmast berusad av lycka. Trött och öm i kroppen av det faktiskt riktigt krävande polerandet. Nyttigt som det är, och ödmjukande. Sällsam är lyckan ett hårt arbete med gott resultat åstadkommer. För den där jämmerliga oljebetsen har verkligen kastat mig hårt mellan bitter uppgivenhet, vrede och hopp tills jag nu alltså sitter här med ett fånigt leende över hela ansiktet. Ganska nöjd med mig själv,,

Kokt linolja och 000 stålull är just nu mina bästa vänner.

//The Orator

Trästock - del 2 1/2

2011-12-02T16:28:00.013+01:00

Tiden går och där hänger kolven på tork. Har inte gjort mer med den på senare än olja in den med oljebets för att ge den lite mer färg, ett ingrepp jag såhär flera dagars intensivt tänkande senare är en smula tvivlande inför. Resultatet är inte vad jag hade hoppats. Det är inte dålig, inte fult, inte kass men heller inte som jag hade tänkt. När det inte blir som jag tänkt mig tar allt stopp och jag måste ta en time out och fundera. Ska den få en chans att visa vad för slutresultat det kan bli, efter att den putsats till med superfint stålull (000) eller så ska den slipas ner för omstart. Sådana frågor tar tid att ta ställning till. Nu har jag nog bestämt mig för att ge den en chans då det i sämsta fall kan sluta med omslipning om det visar sig inte hålla det mått jag kräver. Den är liksom redan färgad, lika bra att låta den bli klar som den är och blir det inte till belåtenhet är det som sagt bara att göra om och göra på nåt annat sätt.
Hur det än blir har jag i alla fall bestämt att någon Herdins Oljebets blir det inte fråga om igen till några fler projekt av det här slaget. Förmodar den lämpar sig bättre för dörrposter och möbler än kolvar. Snarare lutar det åt att köpa en skvätt Birchwood Casey Tru-Oil. Den är i alla fall gjord för det jag ska ha den till. Trodde väl i min enfald att det kunde funka med oljebets vilket alltså var en mindre missbedömning. Men, man vet inte förrän man testat och erfarenhet är ingen börda.

Vad gäller projektets många metalliska delar har jag varit inne på allt från simpel kallblånering till Coating och faktiskt rent av vanlig motorfärg eller fälglack. De senare lär vara särskilt stryktåliga och resonemanget där har gått ut på att om färgen ifråga lämpar sig för fälgar på en bil, med allt fälgar får stå ut med, torde duga som finish på en bössa. Hur det än blir med den saken lutar det som det verkar åt att först testa något av ett mellanting. Blue Wonder, en sorts kallblånering. Lite annorlunda mot vanlig vätska som penslas på och verkar kunna vara värt ett försök. Om inte annat för samma erfarenhet som den mindre lyckade oljebetsen till kolven. Den som inte var kass men inte direkt bra heller. Kanske duger Blue Wonder, kanske inte. Där finns bara ett sätt att ta reda på; testa själv.
Annars är jag faktiskt lite inne på att prova någon typ av mattsvart motor eller fälglack. I sämsta fall är den liksom den berömda oljebetsen bara att ta bort och göra om. Värre blir det inte så det kan vara ett alternativ. Kanske, men först ska Blue Wonder ges en chans. Blir det kass eller rent av fult är även det bara att göra om.
Och så var det bakkappa, ett måste. Eller bössan fungerar givetvis utan men det blir givetvis både trevligare att skjuta och mer estetiskt med en bra kappa. En kolv utan bakkappa ser i bästa fall en smula trist ut. Därmed har en dylik beställts, av märke Pachmayr, från USA då priset på samma bakkappa där kostar i runda slängar halva priset mot vad man får betala här. Inklusive frakt. Valet ter sig således inte direkt svårt, beställningen gör jag oavsett från datorn, online, så om den skickas från New York i USA eller nån byhåla i Sverige gör detsamma. Priset styr för varför betala mer än nödvändigt. Inte snålt, snarare intelligent.

Det känns lite svårmodigt i lilla hjärtat när bössprojektet kommit lite på skam på det här viset då jag gärna håller farten i det uppe, men nu gick det inte. Första färgprovet på en avsågad bit av kolven såg mycket lovande ut men eftersom jag oklok som jag är redan oljat in kolven med linolja ett par lager innan betsen blev resultatet lite haltande. Linoljan har ju egenskapen, vilken förvisso är hela poängen med den, att den härdar inne i trät där den bildar en vattenavvisande barriär. Den blir väderbeständig vilket är önskvärt. Dock mindre bra när en oljebaserad bets ska tränga in att färga fibrerna. Där ligger denna effektiva barriär härdad och fin vilket hindrar den pigmenterade oljan att tränga in och färga trät. Nu ligger den som bäst mycket ytligt, nästan som ett tunt lager färg, inte alls med den effekt den borde eller skulle ha. Därmed inte fel på oljebetsen i sig utan snarare mitt tidigare oljande före färgsättningen. Här inbillar jag mig att Tru-Oil kanske kan vara bättre, kanske.
Nästa gång ska jag köra med Tru-Oil direkt, om jag inte ska låta kolven vara ljus men det är inte riktigt så snyggt som man kunde önska. Kanske. Det är faktiskt lite småtrevligt, särskilt som trät faktiskt mörknar med tiden med oljan i sig, som m46:an, den kolven ser numera riktigt trevlig ut. Den har mognat avsevärt i ton vilket sannolikt kunde vara fallet även med den här. Detta kräver dock ett mycket väl tilltaget mått tålamod. Kan vara värt att överväga som eventuellt alternativ.

Jag vill ju åka till rangen och provskjuta men det går inte eftersom bössan ligger nedplockad i små beståndsdelar i väntan på ny kolv och ny finish. Den ska bli klar först. Däri det bitterljuva, det som kryddar det hela lite extra. Jag vill inte sätta ihop den halvfärdig, inte ens med originalkolven, den ska vara helt klar innan det blir fråga om några praktiska exerciser i fält. Ett projekt är ett projekt tills resultat åstadkommits, först därefter är det en bössa. Så nu vill det till att den där bakkappan kommer och att kolven blir färdigställd och att metallen får sin finish. Före allt det blir det inte tal om något skjutande, nån ordning får det väl vara.

Vore det lätt hade det gått för fort, därav lite motgång i form av friktion.

//The Orator

Trästock - del 2

2011-11-24T12:27:00.035+01:00

Resultatet av tanken på att göra om en gammal m96 kolv till något nytt går hittills mycket bra. För det började som alltid med en tanke, en idé, en vision. En originalkolv att göra om verkade vara en lika lysande idé som det börjat visa sig såhär en bit in i praktiken. Originalet sparar jag som den är medan trästocken jag köpte bearbetats till något helt annat än den en gång var. Just i detta nu hänger det som som är på väg att bli ett komplett resultat på tork inne i laddskrubben, rekonstruerad med rasp, fil och mjuka slipklossar. Det ser såhär långt riktigt bra ut och bäst av allt så känns den riktigt bra. Jag har förstås monterat ihop den lite löst under bearbetningens gång för att se hur det utvecklat sig och det här går som sagt bättre än jag vågat hoppas. Såhär långt i alla fall. På bilden syns processen cirka mitt i första hälften av jobbet.
Till skillnad från m46:an är den här kolven betydligt trindare i framstocken samtidigt som den har ett helt rakt grepp. Särskilt framstocken gör att den här kolven känns betydligt bekvämare att hålla, m46:an är mycket mer slimmad och ger inte samma fulla grepp för stödhanden. Dessutom har den här kolven en bit längre framstock vilket enligt min ringa mening framhäver vapnets estetiska linje till fördel, detta utöver den avsevärt förbättrade ergonomin. Båda är egenskaper av högt värde men kanske särskilt den ergonomiska.

Projektet började alltså med en inre bild, en tanke på hur jag ville ha mitt gevär. En kolv hittades i form av en m96 original, det perfekta råmaterialet enligt bilden av min tanke. Den fick stå här ett par dagar medan jag bekantade mig med hur den var i skick och förstås för att syna dess potential före definitivt ingrepp. Så var det dags. Jag tog med stocken ut i verkstan, plockade fram gerlåda och ryggsåg, sen var projektet gone live. Först kapades yttersta biten av, den smala delen längst fram, sen satte jag i pipan för att se och känna efter. Först tyckte jag det blev lysande men efter en stunds tänkande och måttande med blicken kändes det inte helt rätt ändå, något med harmonin i linje och balans var fel. Svårt beslut, irreversibelt som det är att såga av ytterligare en bit, men så gjorde jag och så bra det blev. I med pipan igen, känna efter, titta, lägga an och titta igen. Perfekt.

Viktigast av allt med stocken till ett gevär är känslan vid anläggning, det ska komma naturligt och det hela ska peka precis rätt på en gång. Så känns den, precis harmonisk både estetiskt och framför allt praktiskt. Efter kapningen rullar det på och man kommer in i som en andra andning. Först är man lite ängslig för att ge sig på det hela, hur ska man börja, våga ta steget och göra det där som sen inte går att göra ogjort. Lite spännande är det även med en träbit som inte har något direkt ekonomiskt värde. Här handlar det inte om sånt, att förstöra något värdefullt eller så, det handlar om att sätta en process i rörelse, blåsa liv i något som tidigare bara varit en abstrakt tanke. Att ta det där steget är delikat, känsligt, ömtåligt samtidigt som det är så väldigt spännande och roligt. Har man väl satt saken i rörelse slutar det inte förrän det antingen ändar med fiasko eller succé. Det här ser lovande ut och det är känslan man vill uppnå, det är halva poängen. Annars hade man liksom lika gärna kunnat köpa sig en färdig kolv eller en ny bössa klar redan ur kartong. Nu var själva projektet halva grejen, känslan av att sedan säga sig själv att det här gjorde jag själv och jag gjorde bra.
Raspen är första verktyget som åker fram efter kapning med ryggsåg och gerlåda. Det blir rakt och prydligt kapat. Själva formen måste först raspas fram ur det överdimensionerade materialet och jag börjar med att ta fram räta former. Jag raspar rakt och platt först innan det är dags att göra likadant med kanterna som blir. Först kantigt, rakt och sen hörnen från dessa innan själva formen försiktigt tas ut. Sen kommer filen, en krysskuren halvgrov fil som är perfekt för att snygga till efter raspens ganska grova tag. Med filen finarbetas resultatet varpå slipklossen gör sista touchen av finlir. Nu är formen klar, nu börjar det jobbiga, mindre roliga, nämligen att slipa bort all gammal finish och ta bort skador och slagmärken. Detta görs försiktigt med rasp på sina håll, annars med filen och på det slipkloss. Det är tidskrävande och svettigt men väl värt mödan.
Efter flera timmar stående med kramp i vaderna och ömmande överkropp börjar det äntligen likna nåt. Resultat tar tid när man gör det för hand, några maskiner vägrar jag använda, inte så länge det går att göra med muskelkraft. Det är så resultatet får sin själ, anser jag, old scool som jag är, även om maskiner förvisso kan vara både nyttiga och bra men skit i det. för hand ska det göras. Och att se ådringen komma fram under slipklossens envisa gnidande är helt fantastiskt, för att inte nämna oljningen som senare kommer på det. Där börjar det likna nåt på allvar.

Nu hänger alltså det formgivna resultatet på tork. Idag fick den ännu en påstrykning linolja då den sugit i sig av första omgången. Det var en torr gammal träbit jag fått tag på och det är bra för då tränger oljan in och härdar bra på djupet. Olja och finslipa i omgångar tills trät är mättat. Nu oljar jag enbart med kokt linolja redan från början men vad jag förstått kan man egentligen med fördel använda kallpressad olja första strykningarna då den tränger djupare in utan att härda lika fort som den kokta gör. Å andra sidan får jag för mig att den här metoden fungerar bra den med, det är trots allt inte en stolpe till en brygga som ska stå i vatten året runt i hundra år, där hade kallpressad olja säkert varit bättre. Den kokta oljan tränger in rätt bra den med och dessutom härdar den och bildar därmed en vattenavvisande försegling en bra bit in i träfibrerna. Lager på lager och polering ytterst ger nog ett för ändamålet fullgott väderskydd åt min gevärskolv.
Eftersom trät är i dessa kolvar är ganska ljust, eller väldigt ljust faktiskt, ska en extra behandling till i form av en påstrykning av en brun oljebets. Detta har jag inte testat tidigare och tror inte jag läst om någon annan som gjort heller men det känns logiskt. Oljebetsen jag tänkt använda består av en fint färgpigmenterad linolja och efter prov på den avkapade frontbiten av stocken ger en riktigt fin nyans av valnötsliknande färg. Den framhäver ådring och ger lite karaktär, även om jag nog tycker den ljusa boken är ganska trevlig den med. Bara lite för ljus, jag föredrar trots allt en lite mörkare ton på åtminstone den här bössan. Och för övrigt kommer betsen läggas på som ett mellanlager mellan de vanliga inoljningarna, den läggs bara på för färgens skull, resten görs av ren linolja.

Ytterst tänkte jag som sist göra ett eget vax att försegla det hela med. Receptet jag utgick från sist har till det här projektet ställts på huvet och kommer blandas precis tvärt om mot hur jag gjorde sist. Då tog jag en god bit ren bivax, smälte och tillsatte en skvätt linolja för att ge det hela en lite fastare konsistens. Nu blir det en mindre mängd vax och en större skvätt olja. Blanda till lämplig konsistens, mindre hård än sist, för att sedan poleras in som top finish. Blir det inte bra gör jag en till bara för att det är kul, eller så gör jag en till ändå, kanske fler.

Detaljer som bakkappa har jag inte tänkt färdigt över än.

//The Orator

Trästock - del 1

2011-11-18T16:23:00.026+01:00

Och kolven kom och jag vevade på min röda skrevkringla först en sväng ner på stan för att luncha med frubäret och på vägen hem plockade jag upp den på Bussgods. Inte i farten men nästan, min skrevkringla är nämligen snabb. Och döm av min positiva förvåning över hur fin kolven var, den ser nästan ut som ny. Jämför man med kolven som sitter på min bössa är skillnaden närmast total. Sen ser det ut att vara två olika sorters trä, den nya ser helt annorlunda ut i karaktären mot originalet som ser helt annorlunda ut. Vet bestämt att jag läst nånstans att man använde två olika sorters trä till de här bössorna varav bok lär varit det ena och vad det andra var sviker mig minnet men det var något ljust. Originalet är ju väldigt mörkt till färgen men det beror mest på patina då båda ser ungefär lika ut på insidan. Skillnad hur som helst och den nya ser ut att kunna bjuda på en trevlig karaktär efter lite bearbetning. För bearbetas ska den, ganska mycket.
När jag nu jämfört de båda trästockarna intill varandra kan jag inte låta bli att tycka det vore lite spännande att slipa och olja om det gamla originalet men ändå inte. En del av mig tycker den ska behållas som den är med patina medan en annan vill ta fram skönheten i trät som jag vet skulle komma fram efter lite slip och olja. Men frågan är vilket som är rätt, patina eller renovera till dess forna nyhets behag, det är i sanning ett dilemma.

Detta stycke trä, jag kan inte släppa hur fin den är. Eftersom jag fick den för ringa tvåhundra spänn var förväntningarna inte värst höga, särskilt med tanke på hur mitt original ser ut, nästan brutalt patinerad. Den här däremot ser nästan ut som den knappt sett dagsljus en gång, några små märken men knappt värda namnet. Och tittar man på insidan, vid urtagen för låda och pipkanal blir man helt lycklig, den ser ut som den kommer direkt från fabriken. Inte för att jag sett något exemplar lämna fabriken men den är så fin att man knappt ser att den faktiskt suttit på en bössa. Än mindre syns att den alls varit använd. Slitaget är lika med noll. Inte helt utan att det känns lite ömt att sätta sågen i den men så kan man inte hålla på. Det här kommer bli något helt unikt.

Lite svårt att sätta ord på en plan är det alltid så det får bli att visa upp resultat vartefter arbetet går. Huvudsaken är att jag själv har koll på vad och hur saker ska ske. För att inte säga resultatet av alla dessa obskyra planer. Ett resultat jag i starkt tilltagande börjar förstå vidden utav först nu när jag verkligen har för händer lite av råmaterialet som ska transformeras till något helt annat. Om jag kunde telepatiskt förmedla en bild i jpg-format skulle jag men fullt så begåvad är jag inte och inte ens kan jag teckna med papper och penna. Inte kan jag rita med datorns hjälp heller, inte ens med paint. Desto livligare är bilderna där inne under svålen.
Ack, detta roliga projekt. Det har på relativt kort tid blossat upp från kanpp idé till fullskalig vision till praktisk verklighet. Bössan fick jag syn på rätt tidigt, började fundera, gillade tanken på att ha den som den är men insåg rätt snart potentialen den har. Till skillnad från exempelvis modell 46 har den här flertalet detaljer som gör den särskilt lämplig för det jag tänkt mig. Så tiden gick men ingen verkade inrtresserad av att köpa, annonsen låg kvar och tankarna roterade som i kretslopp runt runt tills jag insåg mitt eget bästa och slog till. Skamligt att inte ta till vara på en sån möjlighet till projekt till det priset och saken var klar. Och här sitter jag med bössan, ny kolv och ett mycket lovande projekt framför mig.
Kameran åkte fram när jag kom hem efter den långa cykelturen och ut på baksidan för att ta ett par bilder medan ljuset ännu var något sånär. Det blir snabbt mörkt ute numera och även om man har en bra kamera krävs ljus för att återge i bild vad som ska förevigas. Ljuset är verkligen allt. Nu var det halvskumt redan och dessutom mulet så resultatet blev därefter men man får ändå en hum om skillnaden i de båda stockarnas rätt påtagligt olika karaktär. Det är alltid lite lurigt att återge hur saker faktiskt ser ut på bild då ljuset har sådan avgörande betydelse för hur resultatet blir. En dag med sol och blå himmel är givetvis bäst. Så är det ju, tämligen självklart men ändå, att det som fotograferas reflekterar ljuset det bestrålas med, på samma sätt som en sjö under blå himmel blir vackert blå respektive kallt grå om det är mulet. Samma sak med saker, som en revolver eller en bössa eller vad det nu är. Men skit i det, kolven ser ut som den gör men inte länge till. Tror jag till detta projekt ska använda mig av bets i oljan för att ge en lite djupare färg åt det annars rätt ljusa trät. Min andra bössa, 46:an, har med tiden mognat ett par nyanser sen oljningen men den här tror jag skulle tjäna på lite umpf i tonen. Det skulle framhäva ådringen rätt fördelaktigt är jag tämligen säker.

Blånering av själva lådan och pipa var en annan sak jag gick en promenad och funderade på för en liten stund sen. Frågan huruvida den ska blåneras eller lämnas med patina som den är, alternativt något så djärvt som ges en finish med Duracoat eller liknande. Jag är lite kluven på den punkten. Originalkolven vill jag ju låta vara, tror jag, skabbig och brysk som den är men då frågar man sig helt naturligt hur det då blir med finish på metallen. Ändrar jag på den, oavsett om det skulle bli kokblånerat eller coatat på annat sätt kanske man lika gärna kan fräscha upp trät också. Hm, svårt. Tills vidare lär den vara som den är men tanken på att bygga en fin custombössa utan att göra en fin metallfinish känns ju lite fattigt. Jag menar, allt annat ska ju bli nytt och fräscht, så förmodligen blir det någon form av finish även på de delar som är av metall. Därmed kanske även restaurering av originalstocken.
Fördelen med coating istället för att blånera är flera. Dels kräver blånering av delar stora som pipa med låda en hel del resurser man slipper ge sig på om man coatar. Att kokblånera vore helt klart trevligast men samtidigt ska det till en del att åstadkomma det. Blånera smådelar som underbeslag och varbygel till exempel kräver inte väsrt mycket, en rostfri kastrull duger bra medan pipor är betydligt mer krävande. Man behöver ett specialkärl, en avlång bytta att ha vätskorna i och därtill värmekälla med termostat. Såhär rakt på känns det som att bygga upp en pryl för kokblånering av dessa dimensioner tar sig ett helt eget projekt i anspråk. Men man vet aldrig, kanske blir det en del av projekt m38 som sådant. Hur som helst är inte en finish något irreversibelt, man kan alltid göra om, däremot kan gammal patina aldrig göras om. Men så kanske det inte är så viktigt att behålla patina på den här. Kanske, kanske inte.

Hur som helst behöver jag inte kasta mig på att koka hela bössan blå det första jag gör då det är en detalj som med fördel rent av kan vänta till sist. Först ska kolven till. Faktiskt tycker jag nästan det är det roligaste med alltihop, trä är så kolossalt tacksamt att arbeta med, så levande. Bäst av allt är utan vidare oljningsprocessen. Det är där man verkligen ser vad för trä man haft under slipklossar och sandpapper. Upplevelsen är total när man efter allt damm lagt sig och oljan väcker magin till liv i det mystiskt unika trät. Att sen upprepa oljningen tills man känner på kvalitén att den är mätt, att polera och gnida tills resultatet är optimalt. Det är lön för vilken möda som helst. För att inte säga sätta ihop det hela. Metall och trä i den perfekta harmonin sammansmält i ett vackert vapen.

Hantverk är verkligen en sorts magi,,

//The Orator

Plan 38 etc.

2011-11-18T08:20:00.016+01:00

Synd bara att det är frost på allting där ute, det är lite kallt att stå på banan och skjuta men bara lite. Sugen är man förstås för det är man alltid men så var det då det där med frost. Jag gillar inte att bli blålila om händerna och det blir jag ganska fort när det är såhär kallt ute. Inte för att det är speciellt många minusgrader men det behöver det inte vara för att det ska vara kallt för bara händer ute i det där klimatet. Handskar har jag förvisso testat ett par gånger, på skjutbanan alltså, annars brukar jag givetvis ha vantar eller handskar på när det är kallt men att skjuta med handskar på är lite speciellt. Det går men är kanske inte helt optimalt, om inte annat hjälper ett par handskar inte helt jättebra efter en stunds stillastående. Det funkar bra när man rör på sig och håller igång kroppen men så fort man står still börjar kylan påfresta och då blir man stel i fingrar och efter en stund i knäna.
Vid några minnesvärda tillfällen har jag varit ute i sträng kyla allt för dåligt klädd ett par gånger och det är ingen höjdare. En gång skulle jag gå nån knapp mil från stan och hem på ett ställe jag bodde för många år sen, iklädd jeans, lätta skor och en normal jacka. Det var nedåt trettio grader kallt och innan jag kom hem var jag så stel i knäna att jag knappt kunde gå, jag kom hem men det var inte mycket mer heller. Inget vidare. Jag minns jag tog en lång varm dusch och på det en stor kopp te innan jag gick till sängs. Gott är att komma in i värmen efter en sån eskapad, då uppskattar man verkligen bekvämligheter som ett varmt hem att komma till. Ute i kylan är man snart ganska ynklig som människa, om man inte har ordentligt på sig.
Men idag är det väl inga trettio grader minus men kallt likafullt. Frågan är om man ska ta sig ut till rangen eller spara det till helgen, söndag kanske. Eller så blir det en sväng senare, dagen är ännu i sin härligaste ungdom.

Projekt har man skaffat sig och det är kul, sånt behöver man. Dels har jag mitt stora projekt med m38:an vilket fått allt annat att stanna upp mer eller mindre helt. Eller nja, inte allt annat men vad gäller vapenprojekt är det nog det som får all uppmärksamhet just nu. För vid sidan av det har jag annat för mig, som att bygga upp en hemsida, äntligen. Det där är ett sånt där evighetsprojekt som jag aldrig riktigt givit mig på riktigt helhjärtat förrän nu. Jag började lite på skoj med det nån gång vid skiftet mellan -90 och -00 nånstans, tillsammans med planer på att starta eget, vilket alltså ännu inte blivit helt av. Men nu rör det på sig lite mer så kanske kan vi se resultat framöver, om jag tycker mig få till det så det duger. Man är ju pedantiskt lagd och kanske är det orsaken till att vissa saker, särskilt som det här med webb och företagande, tar sån tid innan det blir något mer konkret utav. Men så ska man inte hasta när det gäller heller.
Sen har jag min kamera, den jag drömt om sen tonåren, vilket nu var ett rätt bra tag sen. Nog för att jag haft ett par systemkameror innan men ingen digital som jag nu skaffat. För foto är ett av de där stora passionerna som följt mig genom livet, jag har alltid fascinerats av bildkonst och särskilt av att skapa min egen. Särskilt minns jag en tid då jag som yngling sprang runt och fantiserade om allt det där, storskaligt som alltid. Det fanns ett övergivet hus i utkanten av samhället där jag bodde på den tiden, ett rätt stort rött hus med stor tomt. Drömmen var att köpa, renovera och bygga ett mörkrum för framkallning av all film. På den tiden, låter som 1800-tal när man säger så men det känns rätt avlägset nu trots att det inte var så fasligt länge sen, fanns ju inga digitalkameror. Då var det 35mm film som gällde och jag tyckte och tycker ännu det vore spännande att bemästra konsten att framkalla negativ och förstora bilder själv. Kanske blir det så en dag, kanske. Drömmen är inte död än även om den digitala tekniken mer eller mindre helt tagit över. Jag skulle gärna lära mig foto "på riktigt" med en riktigt gammal kamera och göra hela processen själv, för hand. För är man old scool så är man.

Nåväl, projekt ska man ha, minst. På väg hem är numera även kolven jag fyndat på skytteforum, en original m96 träkolv som ska modifieras till projekt m38. Jag har två till på lut som kanske kan vara lämpliga men jag börjar med den här för den ger mest jobb, tror jag. Eftersom jag inte har för avsikt att använda den som den är. Och så känns det inte särskilt allvarligt att ge sig på att tälja till en gammal m96-stock då jag nästan fruktar att många redan gått åt till kaffeved eller värre. Värdet i dessa är väl inte direkt högt så att karva om en ser jag snarare som att rädda den från att bli ved eller än värre murkna bort på nån sophög nånstans. Originalet som nu sitter på bössan ska jag låta vara som den är, tills vidare. Kanske får den en uppfräschning framöver men det känns inte direkt trängande. Den är väl impregnerad av decenniers patina och står sig bra som den är.

Eftersom man inte ska låta saker bara ligga har jag gärna minst ett par eller fler projekt av olika slag igång mer eller mindre hela tiden. Nu har m38 och handladdning av .38Spl att börja med stort fokus, snart även 6,5x55. Bygget av bössan ser jag tar sin start med det att kolven kommer för utan den har jag liksom inget att ta tag i då strippning och rengöring av bössan redan är gjort. Kolven blir första praktiska steget. Förhoppningen är att den kommer idag och det ser ut att kunna vara fallet när man söker på kollinumret, vi får se.
Köpa delar till den ska även göras men så är det just nu olyckligtvis en månad av full av skinka och julöl som står för mycket av det ekonomiska anspråket. Men så har man ett par nödprojekt liggande i malpåse för att rädda det hela. Man måste hålla saker i ständig rörelse annars stannar händelserna upp. Finanser är ett ständigt bekymmer men samtidigt verkar det alltid lösa sig när det som bäst behövs, nästan alltid. Kommer inte medlen av sig själv, vilket mer sällan är fallet, får man se till att skapa förutsättningar för det på egen hand. Svårt ibland, smärtsamt rent av men så är ju inget här i livet gratis. Inte ens pengar.
Men men, jag vet jag jag ska ha och jag vet vad det kommer kosta. Budget är och har alltid varit min allra svagaste sida men samtidigt sporrar inköp av sådan här natur till en stundom närmast fantastisk fantasi. Lyckas man inte trolla med saker och ting kommer man aldrig nån vart och på nåt vis lyckas jag nu, ser det ut som, ta i trä, ordna med finansiering av både projekt m38 och lite till. Men det är inte utan offer men så fungerar tingens ordning, är man bara införstådd med detta är det sällan några större problem. Det här ska gå och jag är därmed beredd att göra nästan vad som helst för att nå dit jag vill, här gäller järnviljans lag och inget annat. Dock tar allt sin tid, så även frigörande av likvida medel. Just nu råder närmast total ebb i börsen men så har saker satts i rörelse och med det i vaket vetande är det bara att vänta ut tiden som krävs i utbyte för materiell inkomst. Vintern är lång så det gör inget om det tar lite tid, tvärt om är det bara bra så man har nåt att göra under denna bistra men sköna mörka tid. Drömma, planera, visonera, göra och pyssla.

Sen, när våren kommer blir det fart på saker igen. Inte för att det står still under vintern men på ett annat sätt. Kanske har jag bössan klar, kanske har jag skaffat något mer, kanske är jag nöjd som det är. Kanske växer fler projekt fram ur vinterns bistra mörker. Dessutom tyckte jag det var dags att förnya bloggens header, ett projekt jag tog mig för här igår kväll. Alltid trevligt att se resultat av ett projekt, litet som stort.
Rom byggdes som man säger inte på en dag, inte mina projekt heller. Tur är väl det för hu så trist om saker var klara knappt innan man hunnit börja. Nej tiden är min vän, den får saker att mogna på ett sätt inget annat kan, även om tålamod och annat kan ha lite svårt med det där ibland. Tukt är enda frälsningen, man tuktar sig själv genom att ständigt skapa sig något att se fram emot, något att arbeta för. Se bara grundstenen för ett av dessa livets företag där uppe, bilden ja, på bössan, eller snarare grunden för vad bössan bygger på. Snart iklädd ny kolv, made by hand av moí och så småningom färdigställd bortom alla förväntningar.

Sikta högt, annars ser man inte stjärnorna och dem vill man se.

//The Orator

Smith & Wesson mod 64-1

2011-11-16T17:38:00.058+01:00

En längre tids väntan senare kom den till sist, min fina Smith & Wesson modell 64 Military & Police. Kalibern på detta lilla under av skönhet är .38 Special vilken jag med tiden kommit att uppskatta som ingen annan patron. Fast med undantag för .45ACP förstås vilken är en annan favorit, kanske den främsta men .38Spl är nära nog så fin. Som koncept för revolver är den i alla händelser nummer ett på samma sätt som förtifemman är detsamma för pistol, eller 1911 för att vara helt korrekt. Men .38 Special alltså, fyra tum, rostfri, old scool, revolver. Mycket bättre blir det inte. Nu ska kalendern bara öppna en aldrig så liten lucka och molntäcket likaså och sen blir det att veva ut till rangen för provskjutning. Det var ett litet tag sen jag var där nu och det känns, inte bra. Dessutom ska bössan med på samma tur så det blir dubbelt så roligt när det väl blir dags.
Vintage är ju rätt mysigt och den här revolvern tycker jag nog klassar in i den kategorin då den är tillverkad i mitten på sjuttiotalet. En klassiker över många andra, Military & Police, modell 10 och sen rostfria modell 64. Just modell 10 var en av mina tidiga och mest seglivade drömmar när jag funderat på revolvrar och just modell 64 som är rostfri finner jag särskilt fin. Även om väl blånerat rent estetiskt är strået vassare så har den rostfria en karaktär av praktisk råhet man bara finner i just rostfritt. Den tål vad som helst och sånt gillar jag.

K-stommen denna revolver bygger på är den kanske optimala storleken på revolver åtminstone för mig. Den har de perfekta proportionerna, vikten, estetiken och ergonomin. L- eller N-stomme blir det genast betydligt mindre smidigt, samtidigt som de blir desto starkare. Då har vi en rätt rejäl pryl istället för den där smäckra och fina, förvisso starkare för de betydligt hårdare patronerna de är gjorda för (.357Mag och .44Mag). Förvisso har vi modeller som 13 och 65 som även de bygger på K-stommen och skjuter .357 Magnum och klarar det utan problem men vid massivt skytte med hårt laddad ammo är en L-stomme rent teoretiskt bättre lämpad. Som S&W 686 till exempel, eller Taurus 669 eller modell 689 vilka jag haft båda två. Samma storlek som Smith 686:ans L-stomme känns den vid en jämförelse med den fina K-stommen nästan klumpig. Allt detta enligt min högst personliga åskådning.
Just .38 Special och K-stomme är den perfekta plattformen för den kanske helt perfekta revolvern. Mild och mysig patron att skjuta, förnämlig att ladda, förstklassig precision och allt detta till ringa kostnader. Ska man skjuta magnum kostar det lite mer och genererar betydligt mycket mer rekyl, vilket kan vara skoj och praktiskt på sina vis. Magnum är roligt det med men just när man som jag uteslutande skjuter på vanlig tavla på 25 meter känns det nästan onödigt att stå och bränna hårda laddningar. Ska jag skjuta hårt laddat, typ magnum, vill jag skjuta på långa håll och metallmål. Ja, då lutar det åt .44Mag eller styvt laddad .45LC. Kanske i så fall en Ruger Redhawk eller gärna en Bisley, fast det är en helt annan historia.
Min vackra Smith har med sina fyra tum pipa och sex kamrar .38 Special precis allt jag vill ha och behöver just nu. Skåpet dignar av laddad ammo som bara väntar på att skjutas av och sen laddas om igen. Äntligen ska jag få fart på mitt revolverskytte på riktigt och det med en revolver av bästa tänkbara modell. En Smith & Wesson modell 64 med bull barrel. Mysigt så det nästan är lite sjukt.

Börja skjuta .38Spl på riktigt ja för det har jag hittills inte till 100% lyckats få till att göra tycker jag faktiskt. Först var det väl en fyra tums Taurus 669 som jag trots allt saknar en del, den borde jag inte sålt, den var riltigt tight och fin, det var dumt. Men såld är den så är det. Sen kom ett par andra varav en var ännu en Taurus men rostfri med 6" pipa och modell 689. Av dessa två Taurusar gillade jag nog såhär sett lite i backspegeln den första bäst, den hade bäst trycke och kändes mest rätt på rangen. Båda var fina men inte lika fina som den här. Möjligen som sagt skulle jag haft den där 669:an kvar, att skjuta magnum med. Hm, men skit i det.
Så köpte jag något så exotiskt som en CZ ZKR551, en udda SA-revolver i .38Spl som jag genast föll pladask för vid första kontakten. Det var en fin revolver och bra sköt den. Enda svagheten, och det skulle visa sig vara en allt för stor svaghet, var att den var så ofantligt kräsen med ammon. Det enda den gick att skjuta med var Sellier & Bellot, fabriksladdat eller omladdade hylsor av just det fabrikatet. Jag testade med allt möjligt, Magtech, Norma, Winchester men varken hylsor eller ens fabriksladdat gick att få in i trumman. Mystiskt men väl testat och dokumenterat. Så länge jag sköt S&B däremot gick det hur bra som helst, precisionen var fantastisk. Men en revolver som absolut inte skjuter något som helst annat än en enda sort kan jag inte acceptera så nu är den såld. Bra affär för övrigt, lade ut den på eGun och efter knappt tre timmar där ute hade en handlare i södra Europa köpt den för €495 plus avgifter för export och frakt. Själv gav jag blygsamma 1500kr när jag köpte den. För övrigt testade jag nu samma patroner som inte gick i CZ:ans trumma i Smithen som utan några som helst problem tog dem. Därmed kan jag alltså börja skjuta på riktigt.

Trycket på den här Smithen är något alldeles exceptionellt, särskilt SA. Vid double action är det så nästan poetiskt skönt att det knappast behöver någon närmare presentation. Den som någon gång haft förmånen att prova en Smith vet hur precis ojämförligt bra deras revolvertrycken är. Har man till äventyrs inte provat är det något som verkligen rekommenderas, låna en klubbkamrats vapen, ett klubbvapen eller gå till en handlare. Det är en ren upplevelse att bara torrklicka men att skjuta är naturligtvis bäst.
Trumlåsningen sen är helt i en klass för sig även den, nästan lustigt på ett vapen av den här typen som faktiskt är ett rent tjänstevapen. Förr i tiden var det ju revolvrar som var vad polis och annan beväpnad personal bar. Låset är tight så till den milda grad att inte minsta tendens till glapp finns, varken i slakt eller spänt läge. Otroligt. Om det inte är så att någon trimmat den för sportskytte nån gång, det kan förstås inte uteslutas men känns kanske inte helt sannolikt. Av skicket i övrigt kan bara konstateras det att den knappast kan varit föremål för något direkt intensivt bruk. Den ser så gott som ny ut i varje detalj, inte en repa, knappt så den ser skjuten ut mer än som bäst mycket lite. Kolven som förvisso kan vara utbytt visar så gott som inte ett spår av slitage. Nätskärningen är så till skicket att den är direkt vass i handen vid grepp, liksom lacken den har ser som nystruken ut. Dessutom kom den komplett med papper i originalkartong, något som verkligen ökar känslan av orördhet. Och för detta under av teknisk och estetisk njutning gav jag €198. Fantastiskt känns som en rättfram underdrift att kalla något såhär fint.

Fasta riktmedel kan tyckas vara mindre bra men se det behöver inte vara fallet. En revolver av den här typen ska givetvis ha just fasta riktmedel och fyra tums pipa, det är hela grejen. Att skjuta med fasta riktmedel behöver alls inte vara någon nackdel. Siktbilden är förträfflig så med rätt laddning i patronerna ska det inte vara något problem med precision. Som med vilket annat vapen som helst. Att träffa rätt handlar inte alltid bara om att skruva in siktet utan även se över laddningen man kör med. Ladda rätt och träffa rätt.

Nu ska jag fira med en kall Pripps, kanske en pytteliten Tullamore Dew på det för såna här dagar ser man inte många av på ett år. Hittills i år bara idag och under hela min livstid tidigare har jag aldrig fått hem just en sån här revolver, fått en sån här stor dröm come true. Firar man inte nåt så stort har man all anledning att ifrågasätta sin mentala hälsa. Så, till kylskåpet, här ska firas med en liten pils, kanske två, man ska ju upp i ottan imorrn igen.
Livet är vackert såhär på hösten och vackrare än att sitta här med en Smith av mest klassiska slag i skåpet är förstås svårslaget. Att sitta här med smaken av kallt öl pirrande i hela kroppen vetandes att bredvid den där Smithen står dessutom en Husqvarna m38. Ett projekt, en härlig bössa vintage, en annan sorts dröm.

Gäsp, Öl & Wesson mod 64 smakar bra ihop,,

//The Orator

Projekt m38

2011-11-12T11:15:00.019+01:00

Det drar ihop sig till projekt. Bössan har knappt hunnit komma hem och ivern att bygga om har redan försatt mig i ett intensivt planerande för resultat utöver det vanliga. Dels ser det ut att bli ett särskilt fint vapen tack vare kalibern i sig men inte minst tack vare stommen det hela bygger på, inget mindre än min m38. För som alltid när ett nytt vapen kommit hem måste man bekanta sig med det och det görs bäst genom att plocka ner det i beståndsdelar för intim vård. Varenda liten sprint och skruv ska ur och skuras för att sen sättas ihop igen, först då känns det som mitt på riktigt. När jag i detalj synat varenda liten repa, vartenda märke och skrymsle. Nu när jag gjort allt det där känns det bra. Kvar återstår testskjutning, förstås, men först vill jag gå igenom och göra rent så man vet hur den mår. Skjuta ska jag göra nån dag, inte idag för dels är jag lite trött efter föregående kvälls frossa i olika sorters Ale, ännu en i raden av glödande passioner. Men mest för att det är så helt infernaliskt gråfuktigt ute.
Men projekt alltså, jag har en mer eller mindre glasklar bild av vad som ska göras och till stor del hur. Tål att upprepas åter ånyo gör att den ska byggas om genom utbytbara delar, inga hårdhänta ingrepp, inga permanenta modifieringar då jag som sagt vill kunna montera ihop den till original igen.

Igår startade allt på allvar genom att jag monterade ihop bössan igen efter nedplockningen från här om dagen. Ren och fin står den nu i skåpet igen väntande på att det stora arbetet ska ta sin början, vilket är på gång.
Under kvällens mycket trevliga förlopp avnjöts Ale efter annan medan jag raggade upp de första delarna till projektet. Skytteforum har jag att tacka för detta, eller medlemmar där. Först ut fiskade jag efter en kolv att använda så jag slipper ge mig på originalet som jag beslutat ska lämnas orörd, märkt och mörk av tidens gång. Det känns synd att slipa bort den genuina patina den fått, den ska se ut så, grov och nästan ful, fast fin. Patina helt enkelt. Och så hittade jag laddverktyg till bra pris så det slog jag till på det med. Ladda ammo måste man förstås göra, det är en stor del av nöjet med bössan som sådan och så har man koll på ammokvalitén. Inte minst.
Kolven jag fått tag på är från en m96, med andra ord samma som m38 fast lite längre. Perfekt för mina syften. För när jag plockade isär bössan för inspektion och rengöring insåg jag vad jag redan tänkt, att en sån kolv rätt modifierad lämpar sig särskilt bra för det jag tänkt mig. Jag gillar just avsaknaden av pistolgrepp, inte för att jag ogillar kolvar med sådan form men de här gamla raka kolvarna är sköna. Man får liksom ett sånt skönt grepp om bössan på nåt vis, det bara känns rätt, till den här bössan, till det här bygget. För kanske måste jag köpa en Boyd´s laminat också, nån gång. Men först det här, modifierad m96 kommer bli så fint. Vi ska se vad det lider, det kommer bilder med nya kameran när jag kommit så långt att det börjat likna nåt, kolven har inte kommit än, det är ju helg. Paket med den lär dyka upp med Bussgods en dag i veckan och kameran har jag för övrigt inte ens testat än. Var sak har som bekant sin tid.

Roligare än att planera för projekt har jag svårt att ha, även om det finns mycket som är kul men just det här med att vara kreativ och ivrig finner jag särskilt härligt. Upprymdheten inför just det här projektet sen är särskilt stor. Jag känner på mig att det här kommer bli helt exceptionellt nice. Kanske verkar det för de flesta helt vansinnig och rent meningslöst att köpa en gammal trött m38 att lägga pengar och energi på men så är jag inte som alla andra. Kanske excentrisk, kanske inte. Det handlar om passion för det kreativa utloppet, om förkärlek för just Mausers mekanism modell 96 som många anser mer eller mindre kass. Själv tycker jag mycket om den och duger gör den till patronen det är fråga om här, dessutom kommer jag inte överdriva laddningarna ändå. Behövde jag mer kräm i patronen skulle jag i så fall köpt exempelvis en Winchester mod 70 i .270 Win. Nu vill jag ha 6,5x55 i en modifierad m38, kanske blir det en mod 70 en annan gång, eller en 1640, eller en Remington 700.

Första steget i projektet är praktiskt taget så nu blir det således att ta itu med kolven och förädla den till rätt form och funktion. Den ska göras om en del, slipas och oljas. Den kommer bli grym. Dessutom älskar jag att arbeta med trä, det är så förtvivlat härligt. Sen blir det att beställa delar från Brownells. Sen snickra ihop och sist av allt, tror jag det blir, outsourca smide av ett fäste för kikarsikte och allra sist det dyraste av allt. Själva optiken. Det ligger ännu en bit in i framtiden så fokus blir först att ta ta itu med det som kommer först, kolven. På sätt och vis det roligaste i hela projektet. Förmodligen blir det med tiden därför fler kolvar att byta mellan, bara för att det är så kul.
Projekt är verkligen en sorts vitamin i tillvaron, en nödvändig mineral för livets friska fortgång. I allt absolut nödvändigt för hade jag inte mina ständiga affärer och projekt rullande skulle jag gå en tyst själslig död till mötes och så kan man inte ha det. Därför hänger jag mig helt ogenerat åt det ena vansinniga förfarandet efter det andra. Jag kastar mig innerligt och raklångt rakt ut i den ena drömmen efter den andra. Ivern är min drivkraft och passionen mitt själsliga bränsle. Det är allt eller inget som gäller, alltid, hela tiden.

Det doftar Merlot, ja det gör det, och vapenolja,,

//The Orator

Renovera bössa igen

2011-11-10T17:02:00.027+01:00

Så var det dax att ta en närmare titt på m38:an som jag fick hem här om dagen. Hade hela eftermiddagen oplanerad idag och vad passar väl bättred då än att skita ner sig lite. För det här var mig en skitig rackare. Sannolikt har den inte fått sig en isärtagning fullt såhär grundligt sen den lämnade fabriken nån gång i börja på 40-talet. Kanske har den det men inte är det i så fall gjort särskilt noga och knappast särskilt många gånger, om alls. Precis the way I like it, jag älskar verkligen att plocka isär såna här gamla as och skrapa ur skit med sked innan solvent och olja får göra resten. Den har nu genomgått en mycket grundlig skurning in i minsta beståndsdel med allt från trasa och tandborste till bronsborste på de värsta ställena.
Härligt, jag hade gjort det mesta innan jag sprayade in den i ett drypande lager solvent för att låta den ligga och dra medan jag tog skrevkringlan för att möta frubäret på jobbet. Vi promenerade hem och köpte på vägen ett par nybakade munkar med socker på, gjorde lite kaffe och fikade. Sen på med tofflorna och ut genom grådiset på baksidan huset och in i ett solventstinkande uthus. Fast egentligen väldoftande, det luktar liksom gott på nåt vis av gammal bössa som ligger och drar sunket ur sig dränkt i solvent. Och ren blev den, efter ett idogt torkande, petande med tandpetare i små skarvar och vrår, mer torkande och gnidande med tandborste och bronsborste. Och nu är den ren in i minsta detalj, liggande här i delar.

Efter att ha plockat isär den konstaterar jag vad jag redan en tid känt på mig, det här är verkligen ett utomordentligt stycke potential för custom. Själva mekanismen med låda och pipa känns riktigt litet och med fästet för sikte frampå pipan är den verkligen som gjord att göra till en sorts scout rifle. Det är där en specialtillverkad bas för kikare ska monteras. Perfekt faktiskt, det är otroligt kul att se, min känsla har verkligen haft rätt hela tiden och frågan är inte längre om det ska göras utan snarare hur. Det vore direkt skamligt att inte ta vara på något såhär lämpligt så det ska bli mig ett sant nöje att göra just det.
Först ska jag hur som helst nöja mig med ren renovering då det är en fin bössa redan i det skick den tillverkats. Dessutom är den fantastiskt snygg med den eleganta lilla träkolven med handskydd över pipan där siktet sitter. Den har en charm som först och främst tål att tas till vara på och så ska naturligtvis ske.
När det sen ska byggas custom kommer jag göra det på samma sätt som jag haft planer på förr, det vill säga försiktigt. Utbytbara delar, inga borrhål för kikarsikten eller andra irreversibla ingrepp. Jag vill absolut kunna montera ihop den till ursprunglig konfiguration igen om lusten därtill skulle göra sig aktuell. Sen vet man ju inte säkert hur många av dessa gamla krigshästar som överlevt till våra dagar, säkert rätt många men ändå, synd att fördärva ett intakt original. Tycker jag samtidigt som ivern att bygga om får mig att svettas av upphetsning.

Otroligt hur snuskig en gammal bössa kan vara när man plockar av stock och delar för att se hur den mår. Jag har bokstavligen karvat skit ur skarvar och hörn där trä och sikte suttit. Lager av fett, damm och vem vet vad. Vidrigt men härligt på samma gång. Rost på sina håll och särskilt då på magasin och varbygel, ingen allvarlig gravrost tack och lov utan bara fukt som fått ytan att bilda oxid som lätt skurats bort med solvent och trasa. Bronsborsten för övrigt var ett bra verktyg här, det har jag faktiskt inte använt tidigare till sånt här men det ska jag fortsätta göra, på rätt ställen. Den är betydligt effektivare än nylon men fortfarande skonsam till skillnad från stålborste som kan användas vid grövre rostangrepp eller liknande. Till det här med att fräscha upp lite lagom sumpigt stål som detta gör sig bronsborsten ojämförligt bra. Tillsammans med nylonborste, solvent och lite trasa blir det skitbra.

Nästa steg i arbetet blir att ge sig på kolven. Den är i ganska trött skick rent estetiskt men annars ser den frisk och bra ut, inga sprickor vad jag kunnat se och så långt allt gott. Tror det blir att gå till väga som sist med slipkloss och sandpapper med oljning på det. Kanske skulle man ta och ha något lite pigment i oljan, typ bets, för att behålla något av den bryska färgen som ger lite ålder åt utseendet. Men det beror på hur den ser ut efter en omgång med slipklossen, det kan mycket väl vara så att den duger gott blott så, med olja på. Om jag inte rent av ska drista mig till att låta den vara, bara sådär. Vintage är ju rätt nice som det är.
För när den väl sitter ihop igen blir det att åka ut till banan och skjuta lite, något jag först tänkte gjort idag eller imorrn men på grund av det trista vädret blev det att börja renovera istället. Bra roligt det med, nästan roligare, eller, nja. Mycket roligare än att renovera och bygga blir det i alla fall med svårighet, hur trevligt det än är att skjuta.

Detta kan bara bli hur bra som helst.

//The Orator

Husqvarna m38

2011-11-08T18:12:00.024+01:00

Riktig patina, tung av känsla, rik på dofter man bara finner på härliga gamla vapen. Precis, bössan kom idag efter att enligt avin jag fick med posten idag ha legat och dammat på nån hylla borta på utlämningsstället sen den 4/11. Alltså ända sen i fredags, idag är det tisdag. Undrar varför den blivit liggande där utan att avin kommit förrän idag. Nåväl, bättre sent än aldrig kan man ju alltid klämma till med. Så är fallet, den här var som alltid värd att vänta på även om det givetvis hade varit fint om jag kunnat hämta den redan i fredags, då hade jag varit ute på rangen i helgen och testat vilket jag alltså inte kunnat göra. Men det kommer jag göra så snart en lucka i kalendern visar sig för det här har jag sett fram emot länge. Min gamla krigshäst, omskodd till civil. Den är verkligen riktigt skön.
Hur man inte skulle kunna gilla en sån här finner jag inte utrymme för att förstå så det ska jag inte ens försöka göra. För egen del är den så gott som allt man kan önska i allt från patina till kaliber och mekanism. Gammal nog att vara halvvägs antik känns det som och ändå så modern att den ännu har mycket att ge och lite till. Förunderligt nästan faktiskt att patronen 6,5x55 är så gammal som den är, en produkt av sent 1800-tal defacto, liksom bössan. Även om just det här exemplaret är tillverkat på 1940-talet. Mekanismen och patronen däremot har som säkert bekant är sina rötter i det sena 1800-talet. För så är det med saker av aktningsvärd ålder, många av dem förblir mer eller mindre odödliga.

Detaljen som slog mig allra först när jag packade upp det gamla undret ur emballaget var hur otroligt smidig den är. Ganska kort känns det som, inte direkt lätt men med en rätt skön balans som gör att den nästan känns mindre än den egentligen är. Formatet är mig således till absolut belåtenhet. Sen att den saknar pistolgrepp ser jag faktiskt som en fördel, man greppar och får oavsett handstorlek genast rätt grepp med avtryckarfingret. Anläggningen likaså, man tar upp och lägger an och siktet är rakt på direkt. Så långt är det ett original att räkna med som den är då den inte lämnar mycket att önska, även om det finns saker man kan göra om andan skulle till att falla på, vilket den gärna gör.
Nu ska jag låta den vara original att börja med och får jag för mig att göra något med den blir det att göra så med delar som byts ut. Jag vill kunna ha den som den är samtidigt som det kommer bli svårt att inte vilja göra om. Skönheten i ett original är något fragilt som tål att vara försiktig med.
Men så har den till synes en hel del potential för så mycket. På det viset känns det lite kluvet hur jag ska bära mig åt för jag vet att det kommer vara svårt att helt låta bli. Nog för att ett gammalt hedervärt original är vad det är så känns det som det vore synd att inte ta fram allt det som finns att ta fram. I grunden är den just perfekt för projekt Scout Rifle. Antingen förblir den ett original eller så är den förädlad till något mer modernt, även om den på sätt och vis redan är lite modern som den är. Men den kan bli rysligt mycket mer om kreativiteten får löpa mer eller mindre fritt. Till saken hör värdet på vapnet som sådant, det är inte mycket, inte rent ekonomiskt och kanske inte direkt annat heller. Synd på sätt och vis men samtidigt finns det en del av dem där ute så frågan är vilket som är mest synd; att låta den vara eller bygga custom.

Först ska den hur som helst njutas som den är, doftande och tung av historia, stött och nött, rå och lite trött. Underbar med andra ord, så skön att det nästan tar emot att plocka fram solvent och trasor, nästan så det gör lite ont att tvätta bort den där ingrodda doften som tagit sån tid att få dit. Men så är det ett bruksföremål, inte ett museiföremål.
Syndast av synd vore förstås att låsa in den i ett skåp som en konserv för framtiden att beskåda på behörigt avstånd när den är gjord för hårt bruk. Jag känner att den vill behålla sin slitna kostym från förr samtidigt som den förtjänar en ny, skräddarsydd med ett mer tids och ändamålsenligt snitt. Kolven kan för all del varsamt plockas av och förvaras sådär duktigt i ett skåp ifall man skulle vilja ha den som den är nån gång igen. Samma sak med allt det andra, delar och mekaniska detaljer. Det enda som skulle kunna vara ett brott mot det ursprungliga vore att göra om finishen på metallen, på pipa, underbeslag och det. Men å andra sidan känns det som varför inte, vore det inte bättre att blåsa nytt liv, ny ungdom, i den gamle istället för att oja sig över hur skön karaktären i patinan är. Nog för att den är fin men samtidigt, hm, ja verkligen. Det är frågan, det stora tvivlet kastar i sanning långa skuggor.

Hur som helst är fantasin den fattiges bästa palett att fritt göra vad man vill med utan att det färgar av sig på mer än sinnets obskyra duk. Så låt bilden av ett möjligt scenario visa vad tankens projekt kunde åstadkomma.

Projekt Scout Rifle av en Husqvarna m38: byta ut kolven till en Boyd´s laminat med rak kolvkam, sätta i ett nytt trycke från Bold med sidosäkring, byta boltshroud till en slimmad variant och ett cock-on-open kit. Allt för att slimma till och modernisera såväl funktion som teknisk funktion till bästa möjliga förädling. Sen förse pipa och andra synliga ståldetaljer med en mattsvart duracoat och på det ett kikarsikte för montage framför mekanismen. Precis som på andra vapen av typen, exempelvis Rugers Gunsite Scout Rifle. Fäste för kikare monteras med ett en pryl som monteras där det ställbara järnsiktet nu sitter, man tar av det och montrar dit ett specialgjort fäste för kikare. Såna finns att köpa, alternativt gör man det själv, eller rent av outsourcar på lämplig entreprenad. Vips efter montering har vi en supermodern liten studsare värd namnet.
Eller så behåller man ett stycke doftande relik till skönhet precis som den är. Frågan är fortfarande bara vilket av alternativen som är bäst. Rent ekonomiskt är svaret lika givet som självklart men så handlar sånt här inte om ekonomi, det handlar om passion. Sånt kan förstås inte värderas i pengar, möjligen i svett, kanske kallsvett och helt säkert i tårar och stora doser adrenalin och per definitivt endorfiner.

Hur som helst gillar jag den skarpt som den är, patina rakt igenom. Old Scool. War horse. Ärrad gammal hårding, brutalt skabbig och grov. Helt fantastisk skulle man kunna säga men det känns liksom tunt utan att åtminstone först försöka ge uttryck för allt den är. Samtidigt som den alltså har allt av den där intensivt lockande potentialen för så mycket mer. Fast egentligen samma sak men i kraftigt uppdaterad version.
Hur det nu blir blir det bra. Förmodligen kommer jag inte kunna hålla mig till den smala vägen utan måste förr eller senare ge mig på allt det där man kan om man vill. Att hålla kreativiteten i stränga tyglar är knappast mitt adelsmärke, inte att hålla tillbaka alls, för något som helst. Men oavsett vad för utbrott av lust för det potentiellt möjliga som hända kan ska tiden till dess ägnas åt njutning av patina och skytte. Med originalammo från förr, jag råkar som av en händelse ha ett par nävar gammal kronans övningsammo liggande i skåpet. Vad skulle väl passa bättre än att inviga det nya gamla aset med än just detta. Såklart, så blir det.
Med andra ord har jag precis skaffat mig något att grubbla på nu när kvällarna smyger in redan under eftermiddagarna. Nu sitter jag här med ett levande ljus bredvid datorn, bössan står lutad mot väggen intill, kastande sin skugga över tapeten bakom. Det är en syn. Och händerna doftar av just patina, gammalt unket kolvträ fullt av decenniers samlade smuts och av härlig metall. Underbara dofter.

Vilken bössa, ett sånt potentiellt projekt,,

//The Orator

Never ending plan

2011-11-04T15:33:00.029+01:00

Vissa saker släpper helt enkelt bara aldrig riktigt taget, likt nån sorts precis hopplöst envis parasit biter de sig fast och hänger med. Särskilt saker som gamla idéer på projekt framför allt. En av dessa smått halvtokiga planer går som kanske bekant ut på att kraftigt redigera en gammal Lathi L-35 till något, låt säga annorlunda. Nog för att vapnet som sådant redan är lagom eget och just däri ligger större delen av potentialen för vad mitt inre visionära öga ser. De flesta, mig själv inräknad, tycker nog att den här pistolen är rätt ful, kanske fulsnygg, i alla fall jämförd med estetiska under som 1911 och Browning HP. Om inte ful så i alla händelser udda, för den ser ganska mycket ut som en Luger men ändå inte. Och Lugern är ju cool på sitt vis med sin form och tekniska funktion. L-35 är det perfekta mellantinget, den är perfekt för min idé, som alltså vägrar dö. Om det blir något av det hela i slutänden må vara en annan fråga men det är som bäst mindre viktigt. Visionerande är abstrakta saker som ibland tar fysisk form men egentligen är det i stort själva visionen i sig som är grejen, även om resultatet av det hela kan vara nog så bra.
Galen och meningslös kanske men så kan man inte tänka. En vision ska vara lika mycket vansinne som seriös, minst. Och ful som stryk men tuff på gränsen till det orimliga, den här pistolen skulle verkligen kunna komma till sin fulla rätt om man ser saken genom mina visionära glasögon, vilket jag förstås gör. Jag har bilden klar för mig i mitt inre men det är svårt att sätta ord på.

Gamla saker har en viss charm som även det vissa nya har men ändå inte riktigt. Moderna bilar till exempel blir bara tråkigare för varje årsmodell nyare de är, man ser knappt nån skillnad på olika märken längre. Slätstrukna och trista, fulla med meningslös opersonlighet. Ungefär samma sak gäller med vapen. Plast och gjutsömmar istället för bearbetat material, på gott och ont som med det mesta. Praktiskt är det utan tvivel på sina rätta ställen men känslan går hopplöst förlorad med all denna syntetiska brist på karaktär. Inte för att praktiskt är något fel med, tvärt om men ska man gilla saker ska de naturligtvis ha lite känsla och det har gamla saker. Materialen man använde förr var och förblir lika praktiska nu som de var, med vissa undantag för exempelvis rostfritt stål. Allt var inte bättre förr.
Tar man hand om träkolven håller den bra även om den möjligen inte blir fullt så tålig som en av plast, men plast är inte alltid så bra det heller. Att ta hand om saker är något man förr tog för givet, man vårdade och var rädd om sina prylar medan man numera tycker allt tar för mycket tid så man sliter ut och slänger istället för att sen köpa nytt. Har man inte tid att hantera sina saker med ömhet och underhåll har man missat något viktigt och kan man inte lista ut vad det är har man mycket självrannsakan att ta itu med.
Jag är tämligen säker på att om hundra år kommer ingen hitta en gammal Glock eller liknande hos handlaren och tänka "oj, en sån gammal goding, den tar jag och bygger om". Nej, materialen inbjuder inte direkt till kreativa ingrepp. Däremot en gammal 1911 eller L-35 riktigt lyser av potential för ombygge, tack vare just material och konstruktion. Båda dessa modeller för övrigt anser jag nog vara de två kanske förnämligaste att ge sig på för modifiering. Inte för att någon av dem behöver det men för att projektet som sådant, rent kreativt, är stimulerande nog. Trä och stål förblir därmed det man även i framtiden kommer betrakta som material för gedigna vapen, med känsla och rent av lyx. Plast hur bra det än är kommer aldrig kännas som klangen i bra stål eller karaktären i en bit riktigt fint trä.

Mauser C96 är en annan sån där goding som inte liknar mycket annat. Den har kanske inte riktigt samma potential för ombyggnad och modifikation som andra men så har den å andra sidan inte något uttalat behov därav. En C96 är brutal som den är för den är perfekt. Ungefär som 1911:an. Dock med skillnaden att den senare verkligen kan göras mycket klädsamt med för den som vill, även om jag personligen tycker den i stort är bäst som den är.
L-35 däremot tycker jag ser bara något obalanserad ut, rent estetiskt, för den är faktiskt inte så dum att hantera. Vad jag skulle vilja göra med en sån vore att förlänga pipan till sex tum och byta ut kolven till en mer ergonomisk av trä. En annan tanke är att helt enkelt mer eller mindre bygga om den till något av en karbin med en liten framstock under pipan som i så fall skulle vara kanske tio tum, eller tolv, kanske mer. Och så skulle den givetvis ha en skelettkolv, fällbar, i någon form. Fortfarande som halvautomat. Ställbara riktmedel kunde vara bra alternativt fästen för ett rödpunkt eller någon annan form av optiskt sikte. Det hade kunnat bli riktigt läckert, bara det att problem kan uppstå med lång pipa och funktion, eller driftsäkerhet rättare sagt. Omladdningen måste fungera och det kan vara en utmaning, eller så är det inte det. Har hört att konstruktionen på just den här pistolen är lite speciell och lär funka bra med lång pipa och rätt ammunition. Tanken tilltalar i alla fall, sen om den som sagt är realistisk må vara en annan fråga. Visioner måste tillåtas vara större än förnuftet annars är det inte en anständig vision.

Men en C96 alltså, en sån skulle man ha, som den är. Och en L-35 eller två, eller fler, faen, ta en hel hög, ett dussin torde räcka. Tolv stycken att bygga om i olika varianter, plus en trettonde att behålla. Sälja resten till såna som vill ha något ingen annan har. Det kunde verkligen vara en kul grej, pistoler finns gott om och priset på dem är som oftast såpass ringa att det nästan är svårt att inte impulsköpa. Kunde jag skulle jag, och kanske kan jag, det finns plats för mer än bara planer för såna här saker. Det finns gott om potential som jag ser det för så vill jag se det och då ser jag det så.

En trång tweedkostym med keps, och en av varje av dessa under kavajen,,

//The Orator

Planer för en lång vinter

2011-11-03T16:26:00.053+01:00

Nu undrars det förstås vad man hela långa vintern ska ha för sig då det sannolikt kommer vara väl kallt för allt för mycket skytte. Jag är ju en sån där typ som gillar vintern, har börjat på senare år ska tilläggas för tidigare har jag alltid varit en inbiten vinterhatare men nu tycker jag den kan vara helt fantastisk. Inte för att jag är nån galning till fartdåre på skidor eller så för sånt tar jag lika liderligt som starkt avstånd från. Däremot är långa promenader något jag gärna och ofta tar mig för, helst i skön solitud och sent på eftermiddagen och kvällen. Väl påklädd, lager på lager tills man ser ut som en tomte. Sånt kan och bör man göra mycket och ofta men att stå, eller sitta eller ligga för den delen, på rangen med ett frostigt vapen i handen och en ask djupfryst ammo är inte alltid skönt i flera timmar. Man kan och det går men det är ingen intensiv njutning på samma sätt som det å andra sidan definitivt är under mer tempererade delar av året. Sålunda är det med något av ett klassiskt nordiskt svårmod man ser fram emot detta Kung Bores frostbitna tid. Tur då att man precis gått och skaffat sig nya leksaken, precis, en riktig kamera.
Nog för att det är lika kallt att fingra på en kamera när tempen ligger långt ner under nollan men så handlar det mest om snapshots. Inte lika utdraget som skyttet på rangen är, där man dessutom ska hålla stadigt i ett mer eller mindre djupfryst vapen i bara händer och dessutom ladda om med snart lika stela fingrar som pipan. Nej, kameran har man nedstoppad i kameraväskan som ingick i köpet, hängande runt halsen. Redo att tas upp när den där fantastiska bilden kräver att fångas, knäppa och packa ner för att dra på vantarna igen. Mysigt värre.

Snapshots är ju egentligen en sorts skytte det med. Man skjuter givetvis inte kulor så det doftar krut och härligheter men man skjuter med slutaren inne i kamerahuset, linsen liksom blinkar till och fryser ett ögonblick. Bilden man tar finns plötsligt och vad man gör med den beror väl på. Antingen slänger man skiten, eller raderar gör man ju, eller så sparar man den som den är eller kanske gör något konstnärligt av den i Photoshop. Ibland är det kul att leka med en bild man tagit, ofta ser man omedelbart när man tar den att det här kan vara stoff för något riktigt cool. Kanske göra om den till svartvitt, skeva till kontraster och ljus. Man kan göra otroligt mycket med en bild bara genom att skruva omkring på ljus och kontrast, i färg eller svartvitt. Mest effektfullt är det med svartvitt, kontrasterna kan verkligen förvandla en bild totalt.
Sånt är nästan lika spännande med foto som det kan vara att ladda på revolvern, känna siktet ta bild mot målet skotten går. Resultatet blir en sorts bild, en träffbild. Spridd eller koncentrerad, allt beror på mig, på min sinnesstämning, mitt fokus och min inspiration. Nästan samma sak som när jag tar upp kameran laddad med fokus och perspektiv, rätt ljus och allt det där. Bilder på två olika vis, på samma sätt men ändå inte.
Kameran har förstås ingen rekyl och den ryker inte och doftar inte hett bly men den fångar saker på samma sätt som vapnet små instanta ögonblick. I samma sekunda slutaren klipper till är bilden tagen, ett ögonblick fångat, skapat. På samma vis som kulan gör hål efter hål i tavlan, skapande en träffbild, ett resultat. Och när allt klaffar en vacker dag, och den där femtiopoängaren sitter där lär både kameran och vapnet vara med om det magiska. Vapnet som gjort bilden, eller jag och vapnet förstås, och sen kameran som förevigar på bild. Och tavlan som ramas in att pryda väggen medan bilden hamnar i datorn, kanske publiceras på webben.

På så vis är skytte och foto lite besläktat, båda kräver fokus och känsla, koncentration och känsla för ögonblicket. När skottet brinner av är träffpunkten redan ett faktum på samma sätt som bilden är det med slutarens klick. För där skiljer det sig väsentligt genom att kameran ogärna ska smälla men hemskt gärna klicka men inte tvärt om. Vapen ska inte klicka, såvida man inte sitter, eller står, och torrklickar i syfte att öva sin avfyrningsteknik. Dock hjälper det föra att stå och klicka, det är när det smäller man lär sig på riktigt. Men, ja. Klick och pang, två sidor av samma mynt på nåt vis, om man lyckas se det som jag i alla fall.

Höst är det i alla fall och det på riktigt, träden är nakna, så gott som, och luften är lika fuktig som grå. Allt ser grått ut, gråa träd, grå himmel, grå luft, grå ånga pustar från andetagen om morgnarna. Snart är det vitt, sen grått igen i form av tidig vårsmälta med gråslask istället för böljande landskap av gnistrande snö. Alltså en perfekt tid att fånga i just svartvitt. Kameran kommer gå varm, var så säker.
Och laddskrubben känns det som, för att testa nya laddningar kan man med fördel göra i korta små sessioner. Man laddar upp lite, tar ut till rangen och testar några serier, åker hem och noterar hur det går. Kanske ändra receptet, testa en ny kula, en annan laddning, ut och testa en sväng igen. För man kan inte vara utan krutrök och rekyl hela vintern, det går inte. Kamera och konst i all ära men skytte är defacto en konst i sig det med. Särskilt när träffbilderna blir sådär å så fina att man måste rama in dem och hänga på väggen, eller åtminstone fota och spara på datorn. Med små noteringar om laddning och kulvikt och sånt där som bara riktiga träskallar till nördar begriper sig på. För det är så härligt att vara hängiven sitt nörderi, oavsett vad det går ut på. För undertecknad handlar det som alltid om sånt som avspeglar sig här.

Må midvintersolen skina så jag kan fota i dess ljus, och skjuta. Förstås.

//The Orator

Bössan, kameran & lite till

2011-11-01T16:10:00.039+01:00

En lätt dunkande huvudvärk och två koppar kaffe senare börjar man känna sig som en levande organism igen, kaffet lindrar så att säga. Dagen har gått hårt åt en gammal stofil men humöret är på halvstång och stadigt på väg upp efter att jag nyss, sent om sider vittjat brevlådan och som sagt satt mig ner med lite kaffe. Fast mycket kaffe. Blåvitt kuvert igen, det är det som räddat min dag från fullkomlig undergång, eller inte riktigt så illa men man måste ju få överdriva lite. Smygförkyld med bultande tinningar och ett lätt korsdrag vinande genom bihålorna. Ja, under såna förhållanden är allt gnäll tillåtet, annars blir jag kinkig på riktigt. Nå, orka, eller inte.
Brev från min favoritbyråkrat är medicinen som alltid råder bot på den djupaste nedstämdhet eller tinningsvärk för den delen. Korsdrag i grottsystemet snorkranen och större delen av ansiktet döljer också. Ett sånt brev lättar upp vilken vedermöda som helst, det skulle nära nog inte förefalla mig särdeles överraskande om ett dylikt skulle få mig att kliva rasande rask ur graven rent av. Kanske inte, förhoppningsvis inte, eller, -äh. Nå, har man som jag förlorat sig i förbryllande väntan med oväntade krumilurer på vägen blir glädjen av mått därefter när alla krumbukter rätats ut och saker ligger klarlagt. Det har varit flera förvirrade turer kring den här licensen, allt från bortslarvade licenser som säljaren skickat och sen snurr kring vem av två handläggare som egentligen hade hand om vad. Samma två handläggare, trevliga fina damer för övrigt, har bjudit på en kavalkad av härlig förvirring.
Handläggare nummer ett hade nämligen hand om licensen på revolvern jag fick i dagarna och den andra hade hand om geväret, licensen som kom idag. Nu stod handläggare nummer tvås namn på licensen för revolvern, som alltså handläggare nummer ett först hade hand om. Mycket märkligt men inget ont i sig, bara lustigt. Till sakens yttermera snurr hade handläggare nummer två för flera veckor sen via brev hört av sig angående den förlorade originallicensen varpå jag svarade och fick till uppgift att ordna så säljaren i dess ställe skicka in ett intyg om överlåtelsen. Detta skickades då genast och på nåt vis hamnade ärendet nu hos nummer ett. Och hur det nu är har dessa tu damer i byråkratins ärade tjänst korsat varandras handläggningar och båda gjort den andres. Kanske därför det tagit sån helt erbarmlig tid, vad ska man tro. För kan jag naturligtvis inte låta bli att tycka, har en handläggare skickat ett brev med frågor angående en licens man lämnat in förväntar man sig att licensen är så gott som klar, eftersom frågetecknen rätats ut. Men nej, då börjar snurret på riktigt och kalenderns blad bläddrar på i flera veckor innan något händer. Nu har det sånär hänt färdigt i alla fall, med dessa två, en återstår.

Svårt att hänga med, men verkligen. Ibland begriper man inte riktigt hur eller vad som egentligen händer, eller varför. Fast så begriper man förstås inte allt heller, kanske inte ens mycket. Men hur det än förhåller sig med allt det där orkar jag inte fundera mycket mer på det för då riskerar jag migrän. Nu nöjer jag mig med att vara glad då två av tre licenser hur struliga de än må varit och hur korshandlagda de än blivit på vägen. En mycket stor glädje i all förvirring, och glädjen är den som räknas.

Gevär på gång, en som alltid efterlängtad nyhet i skåpet. Husqvarna modell 38 kaliber 6,5x55 är på väg in för att sannolikt stanna. För man vet väl aldrig med mig men den här är så speciell och kalibern så mångsidig att det känns osannolikt som bäst att den skulle ryka. Dessutom är den ett stycke prima svensk historia, inte minst det. Och till råga på allt ett utomordentligt fint jaktvapen, det som förmodligen räknas mest av allt vad gäller den här. Men som om det inte var nog med allt detta duger den rent synnerligen väl som långhållsbössa på rangen. Något jag velat testa på riktigt länge och snart är det mer än bara dax.
Nånstans läste jag sen som en blek parentes att dessa bössor användes, förvisso i militär kontext men ändå, vid kriget i forna Jugoslavien. Tydligen förekom de där som krypskyttevapen av diverse trupper. Ingen vidare kuriosa i sak men en antydan om dess duglighet för extremt precisionsskytte på längre avstånd i alla fall. Jag tänker här på prestandan rent tekniskt, alla former av krig och dess förfärligheter tar jag starkt avstånd från. Nå, nog om det, kuriosa som sagt, kan vara intressant ur ett rent objektivt perspektiv, tycker jag och vad andra tycker är upp till dem. För jag gillar kuriosa, oavsett.
Men skit i det också. Det är en skön bössa och jag tänker ha den som precisionskäpp ute på vår skjutbana och kanske på andra. Definitivt kommer den få smaka på skogsluft året om, var det tänkt. Bäverjakten till våren tickar som en klocka i pulsen och kanske blir det nån sorts fågeljakt redan nu i vinter. Allt hänger på omständigheter och annat löst sammanhang. Man vet aldrig om sådana ting eftersom man omöjligen på förhand kan veta om det ännu icke inträffade. Ana och planera för vad som framom komma skall kan man däremot, och sia om man är så lagd. Jag ägnar mig gärna åt båda. Det man inte vet får man liksom se till att det blir. Man kan ju inte bara sitta med händerna i knät och vänta på himmelska mirakler som kanske aldrig inträffar, bättre då att sköta det framtida mirakleriet på egen hand, med egna krafter.

Appropå mirakler har jag idag hämtat ut paketet från cdon, vilket för övrigt var bra mycket större än jag väntat mig. Tog liksom en promenad tidigare i eftermiddags för att möta upp frubäret på jobbet och tänkte det att paketet kunde väl inte vara så väldigt. Men det var det, eller inte väldigt men bra mycket större än väntat. För jag gick alltså att möta min Quinna och på vägen dit hämtade jag upp paketet, tyckte nog det var lika bra, fast bättre än att hämta det på vägen hem. Nu fick jag kånka den där jättekartongen både flera kilometer till hennes arbete och sen hem därifrån. Som tur var vägde skiten inte särskilt mycket, det innehöll ju bara en systemkamera med lite tillbehör. Men kartongen var skitstor.
Trevligt, nu börjar det likna nåt på allvar. Två av till antalet trenne licenser i hamn, nu väntas bara en till. Och vapnen förstås, licenserna i sig kommer man liksom inte värst långt med men för den delen inte utan dem heller. Hur som helst, vapnen kommer, om det är jag tämligen säker. Postgång eller paketgång av vilket slag det nu blir är i detta nu det enda som skiljer mig från större delen av en längre tids väntan. Flera år faktiskt, fast decennier nästan för kameran i alla fall och egentligen lite revolvern som är av en modell jag redan tidigt fann mig förälskad i. Och bössan förstås, denna semimoderna relik. Så, systemkameran hemma so far, snart är allt hemma. Ser ut att bli bilder av de nya skjutjärnen tagna med nya kameran snart. Och en och annan bild på allt möjligt annat också men av det lär vi inte se mycket här, kanske annorstädes.

Den som vill får, om han vill tillräckligt mycket. Jag har velat ha mycket i livet och det mesta har jag sen fått, eller sett till att komma över snarare. Inget eller inte mycket får man ju gratis och än mindre blir det om man inte vill ganska mycket. Själv föredrar jag att vilja sånt jag vet att jag kan skaffa, resten drömmer jag högt om tills det är dags att göra nåt åt det. Viljans kraft i kombination med målmedvetenhet och lite skamlöst företagande ser till att inte mycket förblir onåbart mer än i värsta fall ganska länge.

För vad nästa krök döljer visar sig först efter nästa krök.

//The Orator

Systemkamera, ännu en dröm

2011-10-29T16:48:00.023+02:00

Råkade slinta på ett erbjudande som drällde in på mailen idag, det är något jag aldrig gjort förut men nån gång ska väl vara den första även för mig. Brukar knappt läsa sån post men från vissa brukar jag åtminstone titta vad det är för nåt, ibland är det kul att bara titta. Som nyhetsbrevet från Brownells, det brukar innehålla lite av varje, ibland riktigt bra saker och som oftast en massa man varken behöver eller är intresserad av. Idag fick jag ett nyhetsbrev med erbjudanden från cdon.com och jag föll som en gråsten för erbjudandet att köpa en systemkamera, närmare bestämt en Canon EOS1100D med enkelt basobjektiv, väska och en bok. Allt för så ringa pris att jag bara inte kunde hålla igen på lusten att låta mig få den där kameran jag nu gått och fantiserat om i säkert tio år i alla fall, om inte det dubbla. Fast inte exakt den modellen för den fanns förstås inte för tio år sen men en annan Canon EOS-nånting har jag haft, men det var ett tag sen och dessutom var den analog. Nu är det gjort, kameran är på väg, ännu en dröm kliver ur dimmorna och kommer hem. Det känns förbaskat bra måste jag säga, vilket år, massor av drömmar förverkligade. Hittills ska tilläggas, det är ju inte slut än.
Foto är ju mitt kanske efter allt det här med vapen, jakt och skytte allra största intresse, vid sidan av ett halvdussin andra saker. Jag har haft två systemkameror innan varav min första var ett lån av en dåtida svägerska, det var en Minolta med jätteobjektiv. Tror jag var kring sjutton år ungefär och jag fotade en hel del svartvitt, en del ganska skapliga bilder faktiskt. Sen hade jag den där andra, en Canon EOS, minns inte exakt men det var motsvarande den här som jag nu köpt fast som sagt analog. Nu äntligen får jag min drömkamera, nog för att det finns bättre men den passar en glad amatör alldeles utmärkt.

Världen är så full av förunderliga saker man allt för ofta förgrymmar sig över att man inte haft en bra kamera med sig att fånga på bild. Ibland har man haft kamera med sig men då har det som bäst varit en enkel gammal kompaktkamera och sådana i all ära men optiken på dessa sätter allt för ofta gränser för vad man vill åstadkomma. Optiken är naturligtvis på samma sätt som med kikarsikten absolut avgörande. En kompaktkamera har vidvinkellins för att fungera bra till vad de är tänkta för och nog för att det går att ta bra bilder med en sån men inte alltid. Begränsningarna är rätt stora om man en gång testat och vet skillnaden mot en systemkamera. Det är två helt skilda världar. Särskilt som man kan byta ut optiken på en systemkamera efter behov, även om ett standardobjektiv typ det som sitter på den jag nu köpt, 18-55. Huvudsaken är dock inte zoomen utan måttet på själva linsen, ljusinsläppet. Ljuset gör ju hela bilden, ungefär.

Roligare blir det inte. Revolvern från Tyskland räknar jag med kommer om ett par veckor eller så, det kan ta lite tid så det är bra att vara inställd på redan från början. Men den är på väg, licensen är klar och allt är grönt. Nu väntar jag med en hel rymd av glädje i bröstet på denna en av mitt livs mesta och faktiskt längsta och våtaste drömmar. En vacker, rostfri, fyra tums revolver från Smith & Wesson. Wow, vilket år.
Dessutom har jag mer på lut men mer om det när det börjar kännas aktuellt att på allvar ta itu med glädjen för det. Året som sagt ser ut att arta sig på ett vis jag aldrig kunde gissa när det för snart en full årscykel sedan, med allt möjligt roligt längs vägen. Särskilt nu. Allt det riktigt roliga händer nu, det kommer vällande som ett jordskred, fast på ett positivt sätt. Så gott som alla mina riktigt stora favoriter är på ingång och med den här kameran som grädde på moset kan jag bara förundras över livets generositet. Ödmjukt tar jag här för mig av allt jag kan komma över och idag känns det särskilt bra. Det är ju jag som bjudit mig själv. Ödmjukt värre.
Med andra ord har jag framför mig slutet på början, ellre var det början på slutet, eller kanske var det bara början på något utan slut. Fast allt har ett slut men det skiter jag i för sånt har jag inte tid med. Däremot har jag tid med att se fram emot allt fotograferande jag har framför mig, aldrig igen ska jag stå där utan kamera när det där fantastiska tillfället kommer. Det blir att dokumentera livet på rangen, på jakten, i skogen på promenaden och plötsliga infall precis som de kommer. Bäst av allt gillar jag snapshots, frusna ögonblick mitt i händelsernas oupphörliga flöde. Ja, jag är fotonörd också, lite.

För som man säger; kan nån kan Canon.

//The Orator

Rostfritt tål fukt bra

2011-10-28T17:33:00.031+02:00

Idag slant den äntligen ner i lådan efter flera veckors tålmodiga väntan, för övrigt ett verkligt test på vad mitt obefintliga tålamod mäktar med. Auktionen på vapnet gick ut kvällen den 10 september i år, tur det inte var förra året för då hade jag vid det här laget suttit inlåst i ett rum med mjukstoppade väggar. Idag är det alltså den 28 oktober. En aldrig så liten koll i almanackan klargör för tidsrymden det handlar om här, en tidsrymd allt för ansenlig för att kunna kallas ens närmelsevis anständig men ändå har den närmast ostörd lyckats passerat. Personligen tycker jag det är helt åt väggarna, nästan genom taket och ut i höstkall och sur mossa nånstans utanpå takpannorna illa. Att en licensansökan ska ta en bra bit över en hel månad att handlägga är förstås fullkomligt vansinnigt, dock ingen direkt kritik till handläggarna då jag gärna tror gott om människor, kritiken riktas mer till den som bör ta åt sig, högre upp nånstans. Nå, nu har den till sist kommit i alla fall och väl är förstås det och inte minst är jag glad för detta trevliga faktum. Så glad att snart tänker jag ragla iväg till bolaget för att köpa mig ett par Boddingtons att fira med. För så tycker jag man ska göra när man har anledning att så göra.
Vapnet har förstås inte kommit än eftersom licensen kom först idag och i samma veva skickade jag med posten vidare nödvändiga dokument till säljaren som i sin tur snart skickar det vidunderliga lilla vapnet direkt hem till mig. Alltså har jag anledning till ytterligare firanden vad det lider. Och så har jag förstås ytterligare två licenser ligger och skvalpar och dem lär man väl inte se röken av förrän man blivit både gråhårig och kört ena benet halvvägs ner i graven. Eller så ska vi inte vara bittra utan snarare glada, så ta nu din sura min och gå. Fast glada var det visst, för jag är ju så glad, faktiskt. Jag har ju fått ett sånt där vitt kuvert med blå logga i brevlådan igen, det roligaste jag vet, sånär.

Vad jag fått ska vi ta och reda ut så snart omständigheterna kräver, var sak har ju sin tid på samma sätt som Boddingtons har sin. Ja, jag hör det redan, ljudet av kapsylen bryta tystnaden och skingra dimman. Boddingtons passar verkligen såhär års.
Men skit i Boddington och tänk framåt. Brevet är på väg så sakteliga ner över kontinenten för att snart ligga hos min tyske vän. Ja, jag betraktar honom närmast som en distant vän nu för det här vapnet köpte jag nu av samma säljare som jag tidigare köpte en viss 4" Taurus .22LR av. Han har liksom jag lämnat ett positivt omdöme på eGun och snart är förhoppningsvis ännu ett lämnat. Men först efter att varan kommit hem såklart, en sak i taget. Bra handlare det där, som säljer så fina och faktiskt lite halvudda vapen, den sorten jag gillar så särskilt. Ja, här sjuder verkligen av anledning att fira.
Nu återstår som sagt bara två, ett gevär och en pikka. När dessa väl landat efter ve och fasa vem vet hur många veckor till ska det firas för kung och fosterland, eller bara min egen, det räcker ju rätt bra faktiskt. Eftersom jag inte direkt är nån hängiven royalist, inte mycket ist alls faktiskt men mer precis vad det hade med saken att göra vet man inte. Snart är jag komplett som människa men inte förrän mina prylar manglats färdigt av myndighetens trötta kvarn, men när det väl är gjort till historia är det just vad det förblir. Det är en del av det fina med tiden, den har liksom en tendens att ständigt göra nuet till historia samtidigt som framtiden lika ständigt hägrar där borta, konstant onåbar men ändå inte. Märkligt det där.

Nåväl, nu är jag mer än lovligt sugen på att irra ut en sväng i det härligt råsvala grådasket där ute, fuktigt som bara den här årstiden kan vara. Tur den kommer varje år för jag skulle inte stå ut med att bo på ett ställe där möjligheten att uppleva detta aldrig kom. Särskilt som det finns så mycket atmosfär i det där grå som saknas i allt annat. För varje årstid har sin charm, men ingen liknar den här.

Ok, Smith & Wesson och Boddingtons är i alla fall bra skit. Skål.

//The Orator

Scout Rifle

2011-10-24T14:40:00.037+02:00

Rugers nya Scout Rifle är ett koncept jag faktiskt haft på hjärnan lite av och till under åren vilket bland annat en gång resulterade i att jag köpte mig en Marlin 1895. Inte riktigt samma sak men principen med det kompakta formatet är ändå en gemensam nämnare som räknas, det är ju det som i mycket är grejen. Men Scout Rifle, det låter ju snyggt på engelska men helt seriöst så är det väldigt praktiskt, och praktiskt är naturligtvis bra, särskilt när det gäller jaktvapen. Smidighet och låg vikt tillsammans med en patron som är kraftfull samtidigt som den ger bra precision på längre håll ger onekligen en riktigt praktisk plattform att utgå från. Ruger har förstås valt att köra med .308Win som är fin men nu har jag mina egna idéer om hur my Scoutrifle skulle kunna se ut, vilket är stoffet för dagens stora tanke. Och mina tankar är ju som bäst grumliga men skit i det, det här är kul.
Vapen ska givetvis vara praktiska i första hand, sen får de gärna vara fina och allt möjligt men just praktiskt är grundläggande. Smidighet är ju en egenskap som redan där gjort vapnet till precis det man kan önska, särskilt med en bra patron i magasinet. Smidig är liksom praktisk och tvärt om. En scout rifle har dessa egenskaper och en sån måste man ha, gärna tre, olika. En sån som Rugern, om än för egen del i min egen tappning, en bygel, gärna Marlin 1895 och en enkelskott i .30-30. Voilá och vi har den perfekta jaktbarderoben.

Tanken slog mig när jag tidigare idag kollade in Hickok45:s senaste video, vilken givetvis idag var om just Rugers senaste kreation till världen; men verkligen, en Scout Rifle. Konceptet som sådant var väl inte nyheten men däremot en intressant detalj på denna bössa som jag nog inte sett tidigare. De har satt en picatinny rail framför cylindermekanismen, för det är en cylinderrepeter, istället för att som vanligt ha kikarfästen i själva lådan. Intressant.
Eftersom jag har en Husqvarna m38 på ingång har jag redan här grunden till min Scoutrifle klar att bygga på. Nej, inte bygga om hela bössan, snarare precis tvärt om, det är det som är det fina. Mitt exemplar har inga kikarfästen utan är helt original med oborrad låda och så hade jag tänkt att den skulle förbli. Synd liksom att borra i ett orört original, men kikarsikte vore onekligen bra trevligt. Denna modell, m38 alltså, har ett litet sikte framför mekanismen vilket naturligtvis lätt modifieras utan behov av något större ingrepp. Vips har man installerat ett kikarfäste där järnsiktet satt och vi har gjort om vår gamla goda m38 till en semimodern superbössa, en sorts hemmagjord scout rifle. Samma bas för sikte som Rugers hypermoderna modifierade modell 77 som det i grunden är fråga om.
Men inte nog här, mekanismen tänkte jag modifiera med ett cock on open kit från Brownells, en gammal tanke som plötsligt fick en helt ny mening. Med den och lite annat får bössan en helt ny och smidigare profil. Det är det fina med utbytbara delar, inga permanenta förändringar av det fina originalet där heller. Ny boltshroud och ett trycke från Bold med sidosäkring, eller kanske ett utan. Tar man ett med säkring tvingas man dessvärre karva lite i kolven men så gör det kanske inte så förfärligt mycket även om det smärtar lite. m38:an är ju inte fullt så ovanlig som 94:an vilken har ett betydligt bättre samlarvärde. Det tillverkades däremot riktigt många m38:or, såväl i form av "riktiga" som ombyggda m/96 gevär. Min är en tillverkad m38. Ja för tänk en sån superbössa man skulle kunna få till, om man vill, och det ganska enkelt. Och då inte minst med patronen med anor, såklart 6,5x55.

Precis, en m38 har längre pipa än den där Rugern men det är inte helt säkert att man behöver korta ner den, bara kanske, högst eventuellt. Det vore att göra ett irreversabelt, så gott som, ingrepp på originalet men som sagt så rör det sig heller inte om ett ovärderligt utrotningshotat sista exemplar av något unikt heller, så kanske kunde man drista sig därtill. Det är dock än så länge som allra bäst hypotetiskt. Tror jag håller mig till lilla planen på modifieringar som inte kräver mer än utbytbara delar. Man kommer en bit med det också...

Nog om det. Nu måste jag tänka.

//The Orator

Rangereport Taurus 4" .22LR

2011-10-23T14:17:00.058+02:00

Värst mycket bättre sätt att börja en söndag på än packa väskan full med vapen och ammunition för att med denna packning veva iväg ut till klubben är svårt att få till. Solen sken, faktiskt skiner den fortfarande, och så var det precis lagom kallt för att vara lika friskt som skönt, i solen för skuggan var ganska kärv. Ja, det är verkligen livskvalitet att vara ensam på skjutbanan en hel förmiddag.
Idag var det alltså äntligen dags att lite mer grundligt testa min nya, begagnade men för mig nya, Taurus modell 96 med 4" pipa som är så vacker att det nästan är lite sådär härligt plågsamt. För den är verkligen skön, old scool men modern på samma gång, en klassiker helt enkelt. Mycket snyggare än så blir inte en revolver. Men nog om det, den är ju inte bara vacker utan skjuter vackert också. Testet idag var betydligt mer än det jag gjorde sist då jag bara sköt en ynka ask innan jag gav upp och åkte hem, för jag hade den gången bara en ask med mig. Klent men så hade jag inte all tid jag ville ha heller, det hade jag den här gången, och ammo i överflöd dessutom. Det är förstås så ett test ska gå till, fast helst skulle man haft minst ett par tre eller fler sorters ammo också men så fick det nu duga med två. Federal som jag testade sist och nu även Winchester.
Idag tog jag även med min gamla trotjänare High Standard också att köra lite jämförande med för att få en så bra test som möjligt. Tanken var att se hur de olika sorterna ammo kunde tänkas skilja sig i de olika vapnen, men det skilde väl faktiskt inget. Det lilla som kunde skilja berodde mer på mig än varken ammo eller vapen. För till min någorlunda förvåning gick Federal idag riktigt bra, i både Taurusen och HS. Att den gick så bra i revolvern överraskade starkt positivt då den inte gick alls sist. Måste det varit ett ovanligt dåligt tillfälle sist, en dålig dag kanske. Märkligast tycker jag nog det var att kulorna välte sist, vilket de även gjort i flera andra vapen vad jag vet men idag gick det mycket bra. Fina träffbilder och bäst ut blev faktiskt en föredömlig 49:a. Inte illa.

Idag sköt jag åter inyo bara en ask Federal men också en ordentlig gubbnäve Winchester. Federal skulle visa sig helt jämförbar i både pistol och revolver, inga ovala hål i tavlan och träffbilderna var helt ok. Inga klickar varken i pistolen, som har hänt tidigare vid flera tillfällen, eller revolvern. Revolvrar brukar å andra sidan sällan klicka ens med halvdassig ammo men ändå. Måste vara så att de här Federal kommer från en kvalitetsmässigt mycket ojämn produktion för i min HS har den fungerat bra, sånär som på några klickar men det kan faktiskt bero på pistolen som förvisso har ny slagfjäder men ändå är bra sliten trots allt. Nåväl, så långt erkänner jag mig positivt överraskad av denna revolver som idag imponerat och fyllt mig med stolt ägarglädje.
Winchester Western gick bra den med, inga skillnader i pistol eller revolver. Vissa pistoler kan ju vara kinkiga med hålspets men inte den här sladdriga gamla järnkroken till pistol, den verkar inte bry sig det minsta, den bara matade på och small hur snällt som helst. Och revolvern hade förstås inga problem den heller, patronerna trillade i kamrarna hur fint som helst och ur efter att de blivit tomhylsor. Och träffbilderna var som sagt jämförbara, inte ens någon skillnad i vare sig knall eller rekyl. Federalen är tydligen High Velocity den med, enligt asken.

Så för att summera det hela kan jag bara känna mig nöjd, en 49:a är ju inte att fnysa åt, även inte alla serier var lika bra men det beror ju på mig. Revolvern levererar vad jag presterar, som alltid. Att jag inte skjuter 50 poäng beror väl på att jag inte fixar avfyrningen helt perfekt på samma sätt som orsaken är densamma när jag skjuter som hagel över hela tavlan. Kramar man inte av perfekt samtidigt som korn och sikte linjerar precis exakt rätt resulterar detta i ofrånkomligt usla resultat. Relativt lite hänger så sett på varken vapnet eller ammom man petar i det, allt hänger däremot på den som avfyrar det hela.

Taurus har verkligen lyckats med den här revolvern, trycket är riktigt bra, särskilt SA men så blev jag positivt överraskad när jag testade skjuta double action. Jag som inte skjutit överdrivet mycket DA upplevde en starkt positiv erfarenhet när jag kollade tavlan efter en första skjutna serien. Ingen guldserie och ingen tia men däremot en rätt liten ring av träffar i nian och åttan. Mycket bättre än jag trodde jag skulle åstadkomma. DA-trycket är på den här ganska jämnt hela vägen, ganska styvt men inte hårt och det rullar fint som en ren rörelse innan hanen faller. Ganska kort upplever jag det som och trumman låser verkar det precis innan hanen faller, en skillnad jag tycker mig finnas hos Smith som ju har ett föredömligt DA-trycke. Dessa låser trumman något tidigare och avtryckaren löper några millimeter lättare den där sista biten. Men alltså, trots att jag alltså är en minst sagt medioker DA-skytt lyckades jag riktigt bra och bättre blir det förstås med lite övning. Tur då det är så roligt att öva skytte.
SA-trycket är som man väl kan förvänta sig av de flesta något sånär anständiga revolvrar rent och distinkt. Mycket bättre tror jag helt ärligt inte det blir och gör det det handlar det om nyanser av skillnad. Nyanser som förvisso kan göra nog så mycket men det här är så gott det blir. Faktum är att jag tycker det känns som jag kört in den lite nu, jag tror inte den varit särskilt mycket skjuten med innan. Den kändes aningen rå först när jag packade upp den, bra men med en lätt tendens till råhet rent mekaniskt men efter att jag som alltid med nya vapen rengjort och oljat in på mitt sätt har den stadigt bara blivit bättre. Särskilt nu efter ett par hundra smällar på banan. Både DA och SA känns nu mjukare och mer följsamt och det är trevligt. En sån sak bidrar till att man upplever vapnet som sådant bättre över lag, och sen att den är så otroligt fin rent estetiskt gör förstås inte saken sämre.
Alltså ser det ut att bli mycket skytte med denna framöver. Idag sköt jag både på vanlig tavla, på träklossar och en del på ett hängande stålmål. Det senare är av storleken av det svarta på en vanlig tavla ungefär och hängs upp i en grov ståltråd på en spik. Det är för övrigt helt ypperligt som mål att öva DA-skytte på då varje träff genast bekräftas av ett litet pling och att målet vinglar till. Man laddar om och matar på, riktigt bra och väldigt kul med det där härligt belönande plinget för varje träff.

Och så kom jag av nöden att testa en ny sak idag. Efter att jag skjutit första serien klev jag glad fram för att markera men märkte då att mina klisterlappar var spårlöst försvunna. Först blev jag sur som fan men så hittade jag några trötta lappar liggande lite här och var, några användbara och fler sura och klisterlösa. Jag markerade med det jag hittade och bestämde mig istället för att klistra ta och krita träffarna istället. Detta skulle visa sig vara en riktigt bra idé, för inte nog med att man sparar klisterlappar som faktiskt egentligen är helt onödigt vid träning då man ändå skjuter sönder en tavla som bara är att kasta när man är klar. Om man skjuter så mycket som jag gjorde idag i alla fall. Men alltså, krita hålen och sen skjuta på igen och igen. Så kommer jag fortsätta göra för det funkade bra.
Fast nya klisterlappar måste jag ha ändå, får väl köpa ny dispenser och rullar med lappar vid nåt tillfälle, om nu inte nån hittat mina och låst in dem i skåpet i klubbhuset. De ligger förmodligen där, om jag nu ser skillnad på vilken som är min. Kanske den med en stor rulle vita lappar kvar i och en med liten med svarta. Dessutom är de vita runda och de svarta fyrkantiga, eller om det var tvärtom. Olika är de i alla fall, så hur som helst är min dispenser kanske inte fullt så svår att skilja från klubbens ändå, kanske. Annars klarar man sig uppenbarligen bra utan lappar också även om de förstås är bra att ha.

Vackrare blir det inte, bättre blir det knappast.

//The Orator

Om planer, iver och verklighet

2011-10-21T16:47:00.038+02:00

Medan brådmogna drömmar får lov att ligga i lake tills tiden är redo för affär åter igen lär jag ägna mig åt annat. Inte sluta drömma, nej för höge farao, aldrig, men däremot emotse vad annat som faktiskt är på gång och som redan är här. Ta itu med nuet helt enkelt. Det är faktiskt en hel del i rörelse nu så att låta Bisleyfebern ha sin gång lite vid sidan av känns rätt bra. Den lär inte svalna i första taget för den är het, osande vitglödgat skållhet. Och vad jag då har att ta itu med så länge är inget mindre än att testa lilla Taurusen med den oemotståndliga estetiken och balansen med Winchester ammo, vilket jag tänkte gjort idag men tiden knep. Har inte fått till det men kanske under helgen, om allt nu går som det ska. Sen har jag fler godsaker på ingång. Tre licenser ligger som sagt under lupp och om jag dristar mig att något om dessa tro så ser åtminstone en eller rent av två ut att vara så smått på väg hit. En trettiåtta, Smith, och en viss 6,5x55. Om den tredjes öde anar jag i detta nu inte ens lite.
Fast som alltid, first things first, som man gärna säger men inte alltid lika gärna gör. Nå, nog gör man det här gärna alltid, men ändå. Testa Taurusen med den vassa Winchesterammon först och det ska bli lika intressant som roligt. Det är ju så roligt att skjuta revolver och inte minst att skjuta high velocity .22LR som är riktigt mysigt. Inte fullt så mysigt som att skjuta .38 Spl eller .45ACP men så kan det nog vara det ändå, på sitt vis. Detta är mitt främsta projekt, det som verkligen står på dagordningen för närmast kommande dagar. Förhoppningen är givetvis att resultaten blir bättre än med besvikelsen Federal. Det blir nog bra, om inte annat väldigt kul.

Men, jag kan verkligen inte släppa det där med en jättelik Bisley. Vilken grej, gud va roligt att stå på 80 meter och skjuta stora hål i små tavlor. Och på 25 meter. Problemet med såna här drömmar är dock att finansiera dem, drömmar av den här dimensionen kostar nämligen på. Jag kontaktade naturligtvis min iver trogen Sportec idag för att höra mig för vad en dylik fantasi tänkas kosta kan och svar lät inte dröja på sig. En eloge för det snabba och trevliga svaret är på sin plats. Och jo, en sådan kostar i dag 7800kr precis och den finns enligt uppgift på lager dessutom. Aj, aj och aj så nästan overkligt jobbigt. Jag har ju inte såna pengar liggande bland dammråttorna under sängen, och på banken ekar som vanligt tomt. Knappt jag lyckas zooma in det i stora framtidskikarn ens, men drömmars horisonter gäckar även dessa vidunderliga instrument, så den som tål att svettas ett tag lär riskera belönas rikligt. Det är något jag lärt av tålamodets ack så stränga tukthus. Tålamod är dessvärre en dygd.
Och en sån där vansinnig tanke slog mig, att om jag tar en promenad om dagen med en tom påse med mig och samlar tomburkar kan jag nå dit jag vill. Fast, det blir samtidigt inte mindre än exakt sjutusenåttahundra burkar. Jobbigt. Så tanken slog mig sen lika snabbt som jag avslog den, att jag dricker själv detta antal öl för att sedan panta desamma, tomma, men det skulle förstås bli en bra dyr Bisley. Nä, promenad och plocka burkar verkar bättre. Jag började faktiskt för en stund sen då jag promenerade i höstsolen och samlade under en halvtimme in inte mindre än hela tio riksdaler. Inte så mycket men ganska lite. Nåväl, samtidigt som man njuter promenadens rika fröjder gör ju man en miljöinsats på kuppen. Inte illa.
Fast så kan man förstås inte göra, det går förmodligen fortare att förskingra matkontot utspritt på x antal månader istället. Eller så vinner man pengar på en trisslott. Jag är ju registrerad på Panel.se där man efter visst antal genomförda statistiska undersökningar kan välja trisslotter som belöning för genomförd möda. Idag cashade jag in en hel bunt med trisslotter då mitt konto var fullt av fina poäng att lösa in. Kanske vinner jag, förmodligen inte men chansen finns där rent teoretiskt i alla fall och det räknas. Den som lever får som så ofta se.

Men nog nu om denna förbålda Bisley, eller inte. Eller, fast skit i det. Först ut till rangen med fyra tum blånerad Taurus och en pappkista full med Winchester ammo, hålspets HV, ve så styggt. Fast inte, papptavlan bryr sig inte det minsta men det ser allt lite mysigt ut att stå där och peta ner små förkopprade hålspetsar i trumman. Bara lite. Med solens glans i den glasartat djupa blåneringen, den lilla nästan näpna rekylen och så öppna trumman, dratta ur hylsorna och i med nya. Igen och igen. Förhoppningsvis blir träffbilderna fina.
Sen framåt nästa vecka hoppas jag innerligt någon av mina licenser kommer, jag har mailat "min" handläggare och det låter vagt positivt. Inga direkt raka besked då hon uttrycker sig milt uttryckt korrekt med stelaste möjliga kanslispråk. Men det låter som det kunde vara dax, det kan och det räcker för att jag redan nu ska börja tugga fradga av förväntan, hälsosamt eller inte.

Bäst att ta en pilsner innan jag börjar kvälja. Adíeu.

//The Orator

Eller Bisley .45LC

2011-10-20T10:51:00.056+02:00

Fast så finns alltid .45LC som alternativ till den annars mycket trevliga .44 Mag. Båda är gamla fina patroner som hängt med bra länge även om .45LC faktiskt hängt med längst, den har defacto varit med från början av 1870-talet. Inte illa. Bra saker går inte ur tiden och således måste .45LC vara en av de allra bästa som hittills kommit till över huvud taget. Inte överdrivet många andra patroner av samma ålder finns fortfarande i så stor utsträckning, inte ens .44-40 som under samma tidiga era var en av sin tids allra främsta och mest framgångsrika patroner. Nog för att den fortfarande finns och till del frodas men inte lika starkt som old .45LC vilken måste anses stå i något av en klass för sig. Man tillverkar fortfarande vapen för den i ganska stor omfattning och användningsområden dessa ofta ses inom är allt från cowboyskytte till seriös storviltsjakt. En milt uttryckt mångsidig patron med andra ord och en patron att räkna med, även jämfört med den berömda .44 Magnum.
Igår läste jag just en intressant artikel om just .45LC och Ruger Bisley. Fast egentligen har jag läst spaltmil om särskilt patronen men även revolvrarna den skjuts med, och bygelrepetrarna inte minst från Marlin. Men hur som helst, artikeln finns här och jag måste varmt rekommendera alla som är det minsta intresserade av ämnet att läsa.
Nå, patronen .45LC alltså. Enligt allt jag genom åren läst om den säger entydigt samma sak vart man än söker. Det är en potent gamling med fördelar man inte nödvändigtvis hittar hos andra patroner vilka förvisso kan vara nog så bra på alla de vis. Det jag särskilt imponeras av hos denna härliga antikvitet är dess fantastiskt elastiska egenskaper vid handladdning. Antingen laddas den beskedligt med standard 250 grains kula eller så tar man i med en 310 grains eller mer och trycker i krut därefter. Resultatet med det senare alternativet blir en ryslig buffelvältare till patron som enligt experterna är helt jämförbar med .44 Mag, utan att kräva samma höga gastryck som den senare. Den större kulan och hylsvolymen är svaret på ekvationen som gör detta inte bara möjligt utan rent av ballistiskt fördelaktigt. Enligt vissa är den i sin yttersta form rent av vassare än denna annars så förnämliga .44:a. Hm, det låter onekligen intressant.

Ska man nu ge sig på att ladda upp en .45LC på detta viset gäller det givetvis att ha en revolver som klarar av det. Här är det i princip Ruger som gäller och man kan välja mellan modeller som Blackhawk, Redhawk och Blackhawk Bisley. Och här finns dessutom två varianter Bisley varav en är klenare som heter Vaquero Bisley med fasta riktmedel och så Balckhawk Bisley vilken är betydligt kraftigare bygd och som dessutom begåvats med ställbara riktmedel. Redhawk är den udda genom att vara av DA-konstruktion medan de andra två är moderna varianter av Colt SAA, och Bisley ännu en variant av densamma, alltså SA. Fördelen som jag förstått det är formen på kolven som fångar upp rekylen från en hårt laddad patron betydligt bättre. Sen är avtryckare och hane av en rätt annorlunda form vilket tillsammans med kolven ger en starkt förbättrad ergonomi, även om den vanliga SAA/Blackhawk/Vaquero är nog så behaglig. Bättre är alltid lite bättre, så att säga.

Jag kan inte låta bli att fascineras av att en antik patron som .45LC fortfarande är så aktuell som den är, trots eller kanske rent av tack vare all sentida konkurrens. Främst då av .44 Mag som är i högsta grad en synnerlig konkurrent. Båda dessa har förstås sina för och nackdelar men ingen av dem är förmodligen varken mycket bättre eller sämre än den andra, det handlar nog i slutänden mycket om preferens och smak.
Fördelarna med .44 Magnum är utan vidare vanligheten, den är mycket starkt etablerad och det är lätt att komma över ammo. Samma sak gäller utbud av kulor, den är väl i princip lika vanlig som .357 Mag. Man kan med fördel ladda och skjuta .44 Special i en magnumrevelver på samma sätt som man skjuter .38 Special i en .357 Magnum. .44 Mag är en mycket uppskattad patron världen över och det har naturligtvis sina grunder. Den jagas och skjuts målskytte med och så handladdas det förstås. Dessutom finns det massor av fina vapen som skjuter den, såväl revolvrar som pistoler. Främst revolvrar då den är en utpräglad revolverpatron på samma sätt som .45LC, de skapades ju långt före pistolernas intåg.
Fördelarna med .45LC sen är som sagts redan tidigare dess stora potential för handladdning och dess fantastiskt mångsidiga ballistik. För de som kan jaga med revolver är ofta detta patronen man väljer, om man inte kör .44 Mag förstås, särskilt vid jakt på farligt storvilt i olika former. Inte här i vackra Svedala dessvärre vilket jag ser som en mycket trist och nog lite onödig restriktion, men det är stoff för en annan diskussion. Prestandan spänner över allt från mysiga "special"-laddningar typ .44 Spl till styv magnumprestanda, utan att för den delen kallas för magnum, även om det är precis det. I rätt revolver, eller bygel, har man här ett klart trevligt alternativ till den all hedervärda .44:an. Och hur fin en förtifyra än är blir den aldrig fullt så het som de mulliga proportionerna av en trind förtifemma.

Vilken av dessa båda härliga gamla charmtroll ska man då satsa på; den antika överlevaren eller den av legendaren Elmer Keith skapade bjässen. I sanning en omedelbart delikat fråga som nog inte har något enkelt svar. Eller så har den det genom att man helt sonika tar och skaffar sig en av varje. Det vore förstås det bästa men följdfrågan blir samtidigt lika efterhängsen som skuggan i solsken; kan man verkligen göra så. Klart man kan.
Fast rent nyktert bör man kanske lägga band på sin iver, eller inte. Så låt oss istället för att sluta drömma ge oss i kast med det enda anständiga, nämligen drömma lite. Bena ut frågan ytterligare vad man i så fall skulle välja och varför. Det känns som det är lika bra, en sån sak kommer ändå hemsöka en under kallsvettiga dagar och nätter i form av jagande mardrömmar i stil med ångest och bittra kval annars. Att inte ge sig hän är att be om psykiska problem, uppdämda lustar är orsak till mycket lidande i världen och sånt undviker vi gärna.

.44 Magnum skulle förmodligen för egen del handla om S&W mod 29 antingen i 4" eller kanske 6" utförande. Möjligen en äldre 629 men i så fall helst en med slät trumma för det tycker jag ser så äkta brutalt ut, det passar liksom på en rostfri best av den här dimensionen. Dels för att Smith som sagts till skavsår är och förblir vad bara Smith når upp till att vara. Inte ens Colt eller för den delen Ruger når dit. Smiths trycken är helt enkelt av en annan skola, en helt annan värld. Och estetiken sen, den finns knappt, det är för mig ett mysterium hur någon lyckats formge ett ting med sådan närmast övernaturlig skönhet. Och sen är Smith och patronen i sig något av en synonym på samma sätt som den ständiga 1911:an med sin .45ACP. Just .44 och Smith har alltid intimt hängt ihop från 1800-talets mynningsladdare fram till till Elmers magnifika Magnum. Hm, men nog är det en bra svårslagen dröm alltid.
.45LC å andra sidan skulle i så fall uteslutande handla om Ruger, även om Smith faktiskt har sin eleganta mod 25 som kunde vara nåt. Well, antingen i form av en Redhawk som finns för både .44 Magnum och .45LC, i rostfritt eller blånerat. Båda mycket trevliga, alltså båda färgvalen, blått eller rostfritt. Kanske rostfritt ändå, just på ruger, fast så är deras blå vapen bra fina de med. Hm, jobbigt. Eller så varför inte en Bisley, tanken har nog på allvar aldrig riktigt slagit mig förr men sen jag för ett tag sen läste en artikel i Vapentidningen såddes ett litet frö som sedan dess grott som av sig själv. Tills igår kväll när jag snubblade på den där intressanta artikeln jag nämnde tidigare, då sköt det bokstavligen skott och det med besked. Ja se, nu svajar här i mörkret av mitt obscena inre inget mindre än en jättelik planta med en enda stor brådmogen frukt dignande från toppen; en blånerad Ruger Blackhawk Bisley i .45LC med slät graverad trumma, flamhärdad stomme och kolv av horn.

Suck, kallsvetten känns plötsligt så varm, vad ska jag ta mig till,,

//The Orator

Plan Redhawk eller mod 29

2011-10-19T15:38:00.042+02:00

Att ligga på latsidan med planer betraktar jag som en ytterligt ful synd, alltså har jag alltid minst en plan i ständig beredskap. Vanligtvis har jag en hel kärve planer och idéer på lut, mer eller mindre aktuella att sätta i verket, och det har jag förstås nu med. Somliga kräver mer tid, kanske mognad, än andra medan ytterligare vissa är utkomsten av ren impuls. Ibland en orimlig korsning av alltihop på en gång även om det är mer ovanligt. Vanligast för min del är helt klart impulsköpen, även om de ofta underbyggts en längre tid av abstrakt önskande och/eller rent fluktande. För när man som jag varit en hängiven vapenentusiast i hela sitt liv är det mycket man sett i tidningar och böcker, eller annat, som väckt intresse och ofta rent begär. Är man intresserad av vapen på det sätt jag är finns alltid något tilltalande med så gott som allt i vapenväg. Antingen är det historiskt, ofta, eller tekniskt eller estetiskt, eller vanligtvis en korsning av allt. De är ju inte bara intressanta rent tekniskt och historiskt utan även estetiskt, såklart. Också fantastiska att uppleva rent praktiskt förstås.
Just i detta ständiga nu har jag haft en intensiv period av förnyelse på vapenfronten och det känns bra för nu är renodlingen på väg att bli total. Efter mitt myckna testande av saker vet jag bättre än nånsin hur mitt ägande behöver se ut för att tillfredsställa alla behov. Detta gäller förstås såväl jakt som sportvapen. Balansen på vardera hållet är på god väg att bli definitiv även om det självklart alltid är någon liten detalj som ännu behöver justeras aldrig så lite.

Planen för dagen, eller tiden snarare för just idag är inget klart för investering, går sålunda ut på att skaffa en anständig big bore revolver, och ett till gevär. Så vi tar en sak i taget för att se vad det är för vansinne som pågår här. Alltid en sak i taget.
Big Bore revolver var det och så får det bli, en riktig revolver för en riktigt grov patron saknas mig för att jag ska kunna betrakta mig som komplett. Jag snackade ju lite med gubbarna på klubben under fikastunderna mellan arbetspassen i helgen och bland annat luskade jag lite om det här med metallsilhuett. Vi har ingen bana för det, det vet jag men man måste ju snoka läget lite, kanske är där nåt på gång. Nya femtiometersbanan var ju rätt oväntad så varför inte metallsilhuett. Men det verkar inte vara aktuellt då våra banor inte riktigt lämpar sig, enligt regelboken. Men inte hindrar det mig från något, alls inte. Tips fick jag dock om att magnumklubben, en separeat liten klubb vi har sades kunde tipsa om nån bana de åker och skjuter på en bit härifrån. Kommer inte ihåg vart banan låg nu men det ska tas reda på och kanske går man med i denna magnumklubb, kanske vore lite bra. Fast hur som helst tänkte jag prova skjuta lite på älgbanan med denna ännu hypotetiska magnumrevolver. Planen går helt enkelt ut på att snickra ihop en liten träbox att vari ett stålmål pacera och sätta upp på 80 meter. Vips har vi rikoschettskydd och ingen borde ha allt för mycket att grina över. Kanske.
Geväret sen är förstås en helt annan sak då det fortfarande handlar om det där udda projektet som jag trots tvivel och grubblerier inte riktigt lyckats släppa. Precis, en enkelskottsbössa i klass 2, gärna kaliber .30-30. Den idén ser jag fortfarande som tilltalande, jag vet egentligen inte riktigt varför men det bara känns otroligt rätt. En smidig liten kortpipad bössa för smygjakt på riktigt, en scoutbössa a lá old scool. Hemskt gärna en ombyggd Remington Rolling Block. Jag har ju sett ett par såna på eGun under senare tid vilket givetvis spätt på bränslet för mina planer på just en sån. Det ser verkligen trevligt ut och jag kan bara föreställa mig hur mysigt ett dylikt redskap skulle vara, se bara här, detta är precis en sån jag vill bygga. Nog ser den bra näpen och fin ut alltid. Tror det blir att höra med smeden i kroken imorrn, bara på kul för att höra vad han tror om det hela.

Som sagt, planer har man gott om för utan dem hade jag varit blott en ihålig och murken gammal rotvälta i ett stinkande dike i utkanten av nåt övergivet industriområde. För mycket värre än det som öde har jag nämligen svårt att komma på. Men skit i det, planer är mitt livs bränsle och alla vet förstås hur viktigt bränsle är för sakers fortskridande. Eld behöver just bränsle liksom syre och så, precis som gammel moí. Kroppen kräver sitt rent fysiskt men en kropp som matas med blott näring är inte mycket att ha om den inte drivs av någon sorts inre eld. Precis, den behöver mig och min livsvilja, mitt visionerande, drömmande och fantiserande. Utan denna inre eld vore jag blott en levande död och en sån vill man helst inte vara. Ingen gillar zombies överdrivet mycket och än mindre önskar man själv vara en. Alltså, planer och visioner är livets drivmedel och drömmar dess raketbränsle. Så, en god plan (avsikt, vision, dröm) förlänger livet.

Ok, så om jaktskåpet behöver en smygbössa av mest exotiska tänkbara slag behöver skyttet ute på rangen något det med. Där lutar det brant åt främst två saker; antingen en S&W mod 29, gärna med 4" pipa och standard retrokolv, eller en Ruger Redhawk. Båda förstås i kaliber .44 Magnum. Smithen lockar klart starkt med sin svårklådda estetik och harmoni i allt från ergonomisk balans till ren estetik, inte mycket är vackrare än just en sån. Samtidigt lockas jag intensivt av Rugerns fantastiskt rustika uppenbarelse i rostfritt stål, tung, gedigen och vädertålig. Det är verkligen två giganter ställda mot varandra och ska man vara helt korrekt är det helt fel att ens tänka tanken på jämförelse dessa två emellan, men måste man så är man tvungen.
Smithen har sina givna fördelar och dem slår man inte hur som helst, fast för att vara helt korrekt; man slår inte en Smith mod 29 på fingrarna, oavsett piplängd, aldrig. Mycket bättre än så blir det helt enkelt inte för det är och förblir omöjligt. På samma sätt som en 1911 är ojämförbar med allt den ställs inför eller läggs bredvid. Vissa saker är bara så. Men så har givetvis Ruger med sin helt fantastiskt robusta Redhawk på sitt respektive vis egentligen inte heller mycket av motsvarighet, oavsett vad man jämför den med. Nog för att en S&W 629 (en rostfri mod 29) skulle kunna vara något men så är det ju faktiskt inte samma sak då en Smith är en Smith och en Ruger förblir vad bara en Ruger är och förblir. Särskilt modell Redhawk måste jag nog säga, så det gör jag. Ruger Redhawk. Med 5 1/2" pipa, eller rent av bjässemodellen med hela 7 1/2". Kanske räcker det med 5 1/2", det ger en viss estetisk fördel och faktiskt tycker jag nog även ergonomisk, balans utgör ju en viktig del av ergonomin och den något kortare pipan känns rätt perfekt. Tror jag. Hm.

Planerna slutar förstås inte här, nej det skulle väl se ut. Några av dem jag hade för ett par månader eller mer sen har redan eller håller på att sättas i verket. Flera av dem har faktiskt satts i rullning, jag har just nu inte mindre än tre licensnsökningar liggande i kö på någon stackars handläggares förmodligen redan sviktande skrivbord. Men någon har jobb och jag betalar för mig, så sett allt bra. Synd bara att det ska ta sån förbenad tid. Men en god plan tål lite tid, även om det handlar om tom väntetid, det är ju tid det med. Tid att begrunda sina planers långsamma tillväxt, samtidigt som man ömsint gödslar och vårdar sin trädgård av framtida små planer. Varav vilka börjat svälla och bli stora redan nu.
Vissa planer går liksom lite i utkanten av kärnan som utgörs av ren hårdvara, alltså vapen som ska till. Det handlar om allt möjligt, om stora saker och små ting. Att skaffa dugande transport att ta sig till härliga torpet bland annat för det lockar också, dit vill jag för att arbeta med renovering och tukt av den precis infernaliskt vildvuxna tomten. Här krävs en farkost med dragkrok att dra stora lass med gammalt rivningsmaterial och för att transportera dit annat som behövs. Mycket med ett gammalt torp i skogen, mycket trevligt.
Så var det planerna på den där fantastiska jaktresan, den som ska bli av men som kräver mer än bara viljan att åka. En sådan avsikt kräver sin tid för den kräver mer än bara medel och tid, den kräver helt enkelt mycket av det där jag är så förtvivlat usel på. Pengar och dess fördelning över alla de håll jag ständigt sprider dem, inte för att det är mycket men det lilla jag har eller ibland lyckas skrapa ihop. Just nu räcker den planen inte längre än till just planen då jag redan på förhand spenderat mitt lilla på andra tryckande planer. För är man omöjlig så är man, bara fortsätta blicka framåt.

Visionera mera, för svindel och framåtskridande,,

//The Orator

Ny skjutbana till klubben Dag 2

2011-10-16T16:05:00.027+02:00

Nu är jag verkligen helt slut i kroppen av hårt slit i det vackra vädret, idag har jag nämligen grävt bort all mossa, sly, ris och gräs som vuxit över hela skjutområdet. Och framsidan av huset med skjutlängor i. Låter kanske inte så märkvärdigt men tro mig, det är märkvärdigt, särskilt när man inte är van vid hårt kroppsarbete. Men gud så härligt det är i all ömmande rygg och trötta muskler man inte hade en aning om att man faktiskt har. Väderbiten och trött så det sjunger i varenda fiber i kroppen sitter jag nu här med en kopp kaffe och njuter känslan av allt detta. Man är verkligen egentligen gjord för sånt här och kunde jag välja fritt skulle jag leva såhär jämt. Vara ute i friska luften och arbeta med kroppen, hårt och mycket. Det är livet, det är hälsa och det är lycka på riktigt. Inne blir man slö och deprimerad, dammig och ful.
Och så nästan obeskrivligt fint det blir, nu hade jag olyckligtvis ingen kamera med mer än den usla som finns i gamla mobilen, men en dålig bild tog jag i alla fall. Det ska alltså föreställa en vy över längan med prima skjutplatser. Man ser de jättelika luckorna och de elektroniska anordningarna med vilka måltavlorna skickas fram och tillbaka. Och ja, jag förundras om möjligt än mer idag hur en sån här resurs kunnat lämnas åt förfall under så lång tid, att kalla det obegripligt vore förstås en allvarlig underdrift. Men nu är den åter på väg i bruk igen tack vare en handfull klubbmedlemmars friska insatser, det är vad som betyder nåt.

En detalj som jag igår helt missat är faktum att där finns typ vikbara bord vid varje skjutplats vilka är till för liggande gevärsskytte. Att borden stod där såg jag förstås igår när jag dammsög kring, under dem och på skjutplatserna i övrigt men att de var vikbara tänkte jag aldrig på. Det var en som visade idag och ytterligare förbryllas jag över hur en så fin och påkostad anläggning kunnat stå bortglömd på det här viset så sjukt länge. Mycket mystiskt.
Men hur som helst, nu blir man förstås lite sugen på att skjuta lite gevär också när det finns en sån fin anläggning. Man får dock, tror jag, endast skjuta .22LR där men det är ju ingen direkt nackdel. Tjutvåa är kul att skjuta och även i gevär. Särskilt trevligt tycker jag det är med dessa motordrivna linbanor som med en enkel knapptryckning skickar ut måltavlan till önskat avstånd, upp till 50 meter. En sån sak är ju fantastisk, särskilt dagar då vädret är vått och grått. Ja, det ser milt uttryckt lovande ut det här.
Kanske skulle man ta och ge sig på fripistol rent av, eller så satsa på att skjuta gevär lite mer på allvar. För gevär är kul. Fast att skjuta över huvud taget är kul och att skjuta på lite längre håll än standard tjugofem meter kan vara en frisk utmaning som omväxling i sig bara det. Så åter igen, för det kan inte nog understrykas, vilken fantastisk anläggning vi har, det ska förstås utnyttjas mesta möjligt.

För övrigt ska det bli intressant att testa lite olika ammo till nya lillrevolvern, Taurusen med fyra tums pipa. Jag har som sagt testat den med Federal Champion, en patron som fungerat rätt bra i High Standarden men som jag samtidigt vet fungerar mer eller mindre inte alls i vissa vapen. I min HS har jag fått en del klickar, lite för många för att det ska vara normalt. Även en del andra har haft samma bekymmer. Precisionen likaså har visst varit väldigt olika i olika vapen, men min HS har bortsett från klickar åstadkommit mycket bra precision. Taurusen däremot var en katastrof med denna ammo, liksom den varit för en skyttekamrats Walter SSP. Där har problemet varit så extremt som att kulorna tumlat och träffat med bredsidan till vilket gör fula avlånga hål i tavlan. Samma sak med min vackra lilla Taurus. Snyft.
Definitivt en betydande besvikelse men så verkar det knappast förefalla vara revolverns fel utan snarare ammon. Många av klubbvapnen av vitt skilda modeller har uppvisat samma trista mönster liksom som sagt polarns SSP. Så vill man inte ha det men så vet jag av erfarenhet att olika ammo kan ge väldigt varierande resultat och träffläge i olika vapen. Det här fallet är förstås extremt med tumlande kulor på 25 meter. Kanske är det ett kass parti av just den här ammon, kanske är den kass rakt av. Billig nåt helt vansinnigt var den i alla fall, kanske har det nåt med saken att göra, kanske inte. Hur som helst funkar den lite sisådär uppenbarligen över lag bland olika vapen. Tur då att jag har en 500 pack med Winchester stående i skåpet, den ska ut på test nästa gång. Hoppas den går bättre, håller väl tummarna så det knastrar i brosket så länge.

I övrigt ser det ut att bli ytterligare en helgs arbete ute på nya skjutbanan då vi hårt slit och mycket möda trots allt inte hunnit riktigt färdigt. Håller vädret samma klass som det gjort dessa dagar lär det bli att cykla ut igen nästa lördag, och kanske söndag. Även om det mesta av det tyngsta jobbet nu är gjort så är det alltid mer man kan göra. Nu är i alla fall all sly och mossa och allt trassligt ris borta från framsidan av byggnaden liksom framme vid målvallen. Det känns i ryggen och resten av kroppen för den delen. Och fint är det, otroligt hur mycket det kan växa igen. Bitvis kändes det nästan som något av en arkeologisk utgrävning att stå böjd med spaden och skyffla bort tjocka lager av mossa och ris från betongen. Spännande och tillfredsställande jobb det där, nu känner man sig både kroppsligt och själsligt duktig och det är lön jag kallar bra betalt. Bättre känsla finns inte.

Väderbiten, öm och ödmjukt levande. Så borde man känna sig varje dag. Alltså ska jag ägna resten av hösten till att vid lediga tillfällen gränsla min sköna skrevkringla av knallröd dammodell och fara ut till torpet för att röja upp där med. På samma sätt som vid klubben, jag har nämligen fått för mig att man på så vis inte bara får massor nyttigt gjort, man mår därefter också. Man mår så gott att man verkligen känner sig levande på det där nästan lite primala viset. Musklerna ömmar, man är trött men känner sig samtidigt starkare och friskare än nånsin. Solen och den klara luften nyper i kinderna som hettar hela kvällen efter en dag ute. Kroppen trivs och själen trivs och allt känns bara sådär härligt euforiskt.
Särskilt uppskattar jag känslan av att vara riktigt väderbiten, gärna i kombination av kroppslig utmattning. Sinnet är fullt av intryck, man är tom på tankar samtidigt som man är full av dem. Det är nästan lite som att vädra ur ett instängt gammalt rum, som att öppna fönstren, puts dem och låta både sol och frisk luft välla in. Ja verkligen, arbetet ute i höstluften är inte bara nyttig för kroppen, den är mer än bara nyttig för sinnet och själen. Att vara väderbiten är därmed det nyttigaste som finns, så måste det förstås vara.

Så ut igen, ut på promenad i eftermiddagssolen. Ut, ut, ut,,

//The Orator

Ny skjutbana till klubben

2011-10-15T18:19:00.020+02:00

Idag var en av de härligaste dagar jag haft på flera dagar, det var en bra dag helt enkelt. Anledningen var att jag på mailen för några dagar sen fick frågan av klubben om att ställa upp att hjälpa till med upprustandet av en gammal halvt bortglömd skjutbana ute vid klubben, en supernice 50 meters. Klart man gör, klubben är ju en sån trevlig plats och folket där inte minst. Dessutom visade sig skjutbanan vara utomordentligt fin, mycket märkligt måste jag tycka den lämnats åt förfall i kanske femton år. Snackade med en av gossarna där som sa att under de tolv år han varit medlem hade han aldrig tidigare satt sin fot i den där skyttelängan. Det fina med den är dels det mycket trevliga huset med skjyttelängorna i, det har allt, verkligen. Elekroniska målbanor man skickar fram och tillbaka måltavlorna med. Markerat ut är 10, 25 och 50 meter. Sagolikt. Alltså rent obegripligt att allt detta bara stått övergivet och växt igen på det där bedrövliga viset. Själv hade jag ingen aning om att den tillhörde vår klubb, jag har hela tiden trott det var nån obskyr gevärsklubbs lokaler och banor. Hurra liksom, det här bådar gott.
Min digra uppgift bestod idag av att medelst dammsugare göra rent alla skjutplatser, vilka som vanligt verkar vara är klätt i nån sorts sträv filt. Nu räknade jag inte antalet skjutplatser men längan var lång, många många skjutplatser. Allihop var helt nedlusade med gammal isolering som fåglar och möss roat sig med att finfördela till ett snuskigt dammigt inferno vilket givetvis satt sig i den där sträva filten. Detta blandat med drygt ett decennium av annat damm, fågelskit och vem vet vad. Jo, det var en fröjd att med stenhård nit gå loss med dammsugaren på det där för nu är det så rent som aldrig förr.
Utanför skyttegluggarna, som är jättestora och fina, löpte några andra herrar amok på den närmast ogenomträngliga skog av sly som erövrat hela stället. Vissa träd, som tallar och björkar var stora små riktiga träd. Motorsågar, sekatörer och en röjsåg hade vid dagens ände rensat upp nästan hela skjutbanan, ett fantastist åstadkommande. Nu ser jag fram emot att åka dit imorrn igen för att röja lite till.

Så just i detta nu sitter jag här med en kall pilsner framför mig och från köket doftar av rotfrukter på rostning i ugnen, med smör och örtkryddor. Doften är helt fantastisk och vid servering blir det ett glas rödvin. Rostade rotfrukter, i det här fallet potatis, morot, kålrot, gul lök och lite tomat är otroligt gott med lite rosmarin och salt på. Vill man är det utsökt att servera det hela med en köttbit men ikväll blir det vegetariskt för något kött hade vi inte. Vegetariskt är gott det med. Och så till detta serveras en kryddig créme fraiche vilken man rikligt klickar på och njuter under stor glädje. Ja, för god mat är också väldigt trevligt, särskilt efter en dags hårt arbete ute i kalla höstluften full av härlig sol.

Dessutom har jag bestämt gått ner ett par kilo, minst, på senare. Mest tror jag på grund av mitt myckna cyklande och promenerande. Så fort jag får tillfälle går jag långa promenader, ibland tar de flera timmar, eller åtminstone ett par. Sen cyklar jag förstås på min röda damcykel till klubben lite då och då och ibland lite var stans. Dessutom har jag för vana att promenera med frubäret till jobbet och då har jag cykeln med mig så jag kan cykla hem. Sen möter jag henne så ofta jag kan efter jobbet, allt för att komma ut så mycket och ofta som möjligt. Jag är liksom en nästan extrem utemänniska, jag tål inte att vara inomhus.
Nu när hösten äntligen gått och blivit riktig höst med fina klara soldagar med kall frisk luft full av mustiga dofter av jord och löv är utelivets fröjder närmast obeskrivliga. Jag skulle nästan kunna bo som en igelkott i en hög med löv om nätterna och promenera i skog och mark om dagarna. Fast så är det onekligen rätt trevligt att sitta här också med doften av härligt rustik mat från köket och med en kall öl framför sig. Och datorn, denna besynnerliga pryl genom vilken hela världen på nåt vis ligger för ens fötter. Fantastiskt hur bra man kan ha det.

För övrigt ska jag ut till klubben en dag snart för att skjuta lite med nya revolvern också för det är kul. Har redan varit ut en kort sväng och testat lite. Den är bara för mysig, verkligen rolig att skjuta med. Fyra tum och blånerat utan underlugg är verkligen vad jag personligen betraktar som det allra mest estetiska och ergonomiska som finns. Jag är helt såld på det konceptet, så såld att jag håller på att spåra ur helt.
Visst, precis. Jag vill köpa igen, jag vill stilla begäret av det kanske mest optimala man kan äga. En Smith & Wesson mod 29. Fyra tum, äldre modell, gärna 70-tal i bra skick. Ja det är definitivt nästa stora dröm.

Ut igen och ut lite till.

//The Orator

Taurus 4" & .22LR

2011-10-11T17:14:00.006+02:00

Så smidigt då att man hade sovmorgon just idag för runt elva eller vad klockan nu var ringde det glatt på dörren och vem står inte där och trampar om inte herr paketbud. Trevligt, två mycket hett efterlängtade paket lämnades och jag skrev glatt på kvitteringen för de sköna tu. In till soffan, fram med fällkniven som alltid sitter i sitt clips på jeansen och upp med bladet för att sprätta upp lite tejp. Ur första lådan plockar jag trumman och strax därpå ur den andra, lite större kartongen, själva revolvern. Måste jag erkänna hur en primal rysning av välbefinnande for över ryggen och ut under naglarna. Nä det måste jag inte men vem bryr sig, så varsågod.
Ja faktiskt, det är en Taurus modell 96 i kaliber .22LR och ja det är en 4 tums variant av just densamma. Kunde när jag snubblade över den på eGun i somras inte låta bli. Vafalls, 99 Euro och lite frakt, klart man ska ha en sån, trots att det inte är en Smith. Hade det varit det hade den inte kostat vad den gjorde och inte haft det fina skicket och jag hade inte haft råd. Nu, då det begav sig i slutet av Juli månad, fann jag mig befriad från vankelmod och affären var genast ett faktum. Nu har den kommit, efter ett par månaders härlig byråkrati och transport. Och ja, den är såhär långt värd sin vikt i brons, eller guld rent av.
Nej, som sagt, det är inte en Smith men det är en Taurus. Har ju haft några Taurusar nu och en sak har jag av detta märke lärt mig och det är att de är billiga, välgjorda och inte minst prisvärda. Dessutom är den här modellen av en sådan sammansättning att jag inte känner till att Smith har en motsvarighet. För Smith mod 17, underbar revolver i all ära, verkligen, men den saknar den feta pipan jag gillar så mycket. Har ju haft en modell 96 tidigare men den var i sex tums utförande, underbar revolver, men så ville jag så hemskt gärna ha en i fyra. Nu har jag det.

Just estetiken är en sak den här modellen, Taurus modell 96 alltså, har som S&W modell 17 saknar. Nog för att Smithen har en annan estetik men inte samma. Inte den feta pipan, den där saken som får mig att rysa sådär avslappnat och spontant. Sen är kolven faktiskt inte så dum utan rent av skön. Inte till .357 Mag dock vilket jag haft i form av en viss modell 669. Att skjuta .357 Magnum med den hala träkolven på var en utmaning, inte en njutning. Hal som en tvål och rent svår att hålla ordentligt, eller snarare hopplös att behålla greppet på efter ett par smällar. En .357 avger en helt annan rekyl än en .22LR, nämligen, förstås. Att däremot skjuta det senare är en ren och närmast obeskrivligt stor njutning.
Nu har jag lite svårt att sätta de exakta känslorna jag upplever inför just den här modellen på pränt i skrivet språk eftersom det är en helt personlig upplevelse. Sånt beskriver man inte hur som helst, eller åtminstone inte jag. Nå, låt göra ett försök. Till att börja med handlar det om något så basalt som estetik, proportioner, ja intryck rent synmässigt. Jag gillar framför nästan allt annat faktum att den som sagt begåvats med en helt cylindrisk pipa, en grov sådan. Dessutom tilltalas jag i det närmaste ojämförligt mot andra revolvrar av faktum att den helt saknar underlugg. Den är old scool, den har ju bara den där lilla prylen som håller stiftet till pinnen trumman sitter på. Det är skönhet, denna kombination av egenskaper, alltså den feta runda pipan på dessutom ojämförligt ergonomiska fyra tums längd. Ja, det är såhär en riktigt komplett revolver ser ut om man frågar mig. Eftersom ingen frågat gör jag det själv, som alltid i en monolog, och därtill utdelar jag svar. Fantastique.

Fast en svaghet har den och den heter avsaknad av ett trycke från Smith & Wesson, vilket just är det bästa som finns. Nu är trycket på den här helt ok, som det enligt min erfarenhet brukar även om det förstås inte är som på en Smith. Men det är det ju bara Smith som är. Nå, SA-trycket är rent och fint och DA-trycket en smula rått men fortfarande rullande och faktiskt riktigt dugande. Jag ska ju ha den till precision och förstås fält och är det en sak jag verkligen anser om att vara en god skytt så är det att lyckas utnyttja vad man har. Kan man det är man i mina ögon en fantastisk skytt. I allt övrigt är det här, den här revolvern, ett lika dugande precisionsverktyg som det mesta annat, rent tekniskt. Resten är upp till mig och det är sport på riktigt.

Men skönheten framför allt, och tekniken. Skönheten bjuder min tvivelsutan mycket vackra Taurus modell 96 på med sin närmast sensuella fyra tums pipa. Blåneringen sen är bara en bonus att den är så vacker som den bara kan önskas vara, fullblods vacker retroblå. Djup som bara en riktigt fin blåneirng kan vara, sådär på gränsen mellan mörkt blå och svart, liksom glas i ytan. Helt enkelt utomordentligt välgjord. Dessutom är den lagd på en revolver vilket gör det hela om möjligt än bättre, för inget är så vackert som en anständigt blånerad revolver. Ja, jag är sjukligt svag för revolvrar, om man det ens är möjligt, att vara sjukligt förtjust alltså, i nåt sånt.

Full galopp, vild rodeo. Vad annars,,

//The Orator

Om patroner & skjutjärn

2011-10-08T10:43:00.051+02:00

För att vara helt nöjd behöver man olika saker och för egen del handlar det föga överraskande om vapen. Bland annat. Och vad man då behöver kan delas in i två grova block där jaktvapen utgör ena delen och sportskyttevapen den andra. Dessa i sin tur delar jag nu upp i kalibrar där 9,3x57 och 6,5x55 täcker upp de behov jag har för jakt. En grovkalibrig för smyg och vakjakt på kanske framför allt gris men gärna även älg om och när tillfälle ges. En mer finkalibrig för all övrig jakt, det vill säga allt från bäver till rå, gäller för mig här och nu 6,5x55. Den tänkte jag även ha till en del banskytte på längre håll, det är något jag länge sett fram emot och det ska bli kul när bössan väl kommit hem, vilket den gör snart.
På sportskyttefronten finns tre kalibrar som helt grundmurar allt skytte jag har för avsikt att ägna mig åt. Två av dem har jag och den tredje är så smått under lupp för införskaffande. Den första av dessa är givetvis .22LR, den absoluta grundbulten i allt skytte som jag ser det. Rolig, billig och trevlig att skjuta. Den har jag skjutit med i snart två decennier och fler lär det bli. Övriga två är mina absoluta favoriter bland de grova, nämligen .38 Special för revolver och förstås .45 ACP för pistol. För revolver, som för övrigt är mitt favoritvapen, är det .38 Spl som gäller och den har jag skjutit en hel del, inte lika mycket som de andra två men det är under förändring. På senare har jag skjutit en del handladdat och mer lär det bli med tiden. Dock har jag inte haft någon egen revolver i kalibern förrän på senare år då jag haft flera olika, förvisso kamrade för .357 Mag men de skjuter som bekant lika bra .38 Spl. En absolut sagolik patron. Däremot .45 ACP har jag haft av och sen jag började med sportskytte. Mitt tredje vapen var nämligen en AMT Hardballer (1911) i just .45 ACP, en rostfri pistol med 6 tums pipa, en kortad variant av modell Longslide som i original har sju tums piplängd. Ett underbart vapen och en underbar patron. Totalt har jag hittills haft tre olika 1911:or och på ingång ser ut att vara en fjärde.

Pistol och revolver är utan vidare det roligaste jag vet att skjuta jämte gevär, för allt som går att skjuta med tycker jag om. Tjutvåa har man förstås skjutit mest med delvis för att det är kalibern man vanligtvis börjar med och dels för att den är så trevlig. Den kostar väldigt lite att skjuta och så har den en förnämlig precision i så gott som alla typer av vapen. Allt från gevär till revolvrar och pistoler i alla dess former och modeller där jag provat mig fram bland rätt mycket. Även det är en av fördelarna med den lilla patronen, att den finns tillverkad i hur många varianter som helst. Själv har jag haft flera olika pistoler, allt från Walter PP till Domino 602, Ruger MKII och den märkliga Hafdasa, halvkopia på Colt 1911. Och ett par revolvrar och en bössa i form av en Ruger 77/22 Allweather. Alla trevliga på sina respektive vis och utan vidare mest svårskjutna var Walter PP och Hafdasan. Men väldigt roliga.
Fördelen med just revolver är att den kan skjuta vilken .22LR patron som helst, hålspets och hårt laddad jaktammo, inga problem. Pistoler kan i många fall vara rent olämpliga att skjuta den typen av patroner i medan revolvern gör det utan problem. Sen kan precisionen naturligtvis vara si och så med beroende på laddning men det går att peta i riktigt heta jaktpatroner och skjuta om man vill och bara en sån sak gör att det blir väldigt roligt. Sen är och förblir känslan i en revolver helt olik allting annat, faktiskt särskilt med en lite kraftigare .22-patron i trumman. Den lilla men bestämda rekylen erbjuder en kittlande mysig känsla.
Allt detta då medan pistolen givetvis har kvalitéer en revolver saknar. Som att man kan ladda på ett fullt magasin, eller bara fem skott om man så vill, eller tre, och avfyra snabbt mot tavlan. Klart man kan skjuta snabbt med en revolver också men samtidigt är det en helt annan sak att skjuta pistol och kanske särskilt i .22LR. Den obefintliga rekylen gör att det är ganska lätt att skjuta täta träffbilder på korta tider, och att mata av skotten i snabb takt med hylsorna nästan sprutande åt sidan är roligt. Särskilt när träffbilden på tavlan kan täckas med en snusdosa, då är det roligt på riktigt. Så med andra ord behöver man båda, alltså pistolen och revolvern i den här förnämliga lilla kalibern. Revolver för att den är som bara en revolver kan vara och pistolen för att inget är som en pistol i .22LR. Friskt skjutglädje.

Revolver i .38 Special är sen en hel skola i sig. Handladdningen till patronen är något av det allra trevligaste som finns, den är så mångsidig och har så vitt spektrum av laddata och kulor vilket gör patronen milt uttryckt extremt mångsidig. På många sätt är den som en hårt trimmad .22LR och jag minns första gången jag avfyrade en .38, tanken var just att det där var ju som att skjuta en förstorad tjutvåa. Mild men bestämd, precis lagom. Sen kan man förstås ladda på så den i princip tangerar vad en måttlig .357 Mag är att skjuta. Själv gillar jag just det där mysiga med .38:an så jag föredrar att ladda relativt snällt, nånstans mitt i laddtabellen brukar ge den bästa laddningen både upplevelsemässigt och resultatmässigt. Ja, mysig är just ordet som kanske bäst beskriver den patronen, den är verkligen hur skön som helst. Kanske den perfekta patronen på många vis, även om jag hyser ångande svettiga drömmar om att en dag äga en SA-revolver i .45LC, men det är en annan historia.

.45 ACP sen är en allmänt fantastisk patron. Jag har gillat den sen jag började skjuta men har inte handladdat den, hittills. Plocka hylsor som studsat åt alla håll har avskräckt men egentligen är det väl inte så hemskt, jag ska nog ge det en chans.
Första grova vapnet jag köpte var lustigt nog en 9mm pistol, en jättefin Taurus PT92 i duo tone med mattförnicklad mantel och mattsvart stomme. Ibland saknar jag den lite, det var en på många sätt väldigt fin pistol men patronen har jag aldrig helt kommit överens med. Klart mer ekonomisk än .45 ACP men inte lika fin, möjligen ammo laddad med 147 grains kula, men just den varianten verkar inte överdrivet vanlig här. Den är i alla fall bäst så länge det gäller 9mm, även om .45 ACP är och förblir något helt annat.
En del menar att .45 ACP har krafigare rekyl än 9mm men det är en åsikt jag med stor bestämdhet ifrågasätter. Nu är upplevelsen av rekyl en högst personlig sak men en sak tror jag de flesta som testat dessa kan vara överens om och det är att 9mm är mer ilsken i smällen. Förtifemman är så att säga rundare i rekylen vilket gör att den känns snällare även om det fysiska uppslaget kanske blir större. Men allt detta är som sagt en fråga om personlig upplevelse och har väl redan debatterats till världens ände och tillbaka igen. Själv anser jag med stor övertygelse att det i särklass finaste man kan uppleva rent skyttemässigt med pistol är kombinationen .45 ACP i en fin 1911. Det enda som verkligen är nåt att ha i pistolväg, allt enligt min ringa mening.

Dags alltså att återknyta till tidigare inlägg där ämnets dryftats. Tjutvåan för allsidigheten, det enkla nöjet och ekonomin. Den patronen utgör helt klart grundbulten i åtminstone allt mitt skytte. Och trettiåttan helt klart för att den på ett helt motstyckeslöst sätt är en sann upplevelse att skjuta, i revolver så klart. Att handladda inte minst, den är både billig och mysig, den är så gott som allt man kan önska. Sånär som på den sista vilken man inte kan vara förutan om man ska kalla sig något sånär komplett. Precis, .45 ACP naturligtvis och detta lika självklart i en 1911, även om det finns andra pistoler som kunde vara kul att ha. Smith & Wesson mod 4506 eller SigSauer P220 till exempel, eller Ruger P345. Fast inget slår en gammal 1911 oavsett vad den jämförs med, möjligen kunde något komplettera men knappast ersätta. På samma sätt som inget kan slå en äkta old scool K-frame Smith.
Och på jaktfronten finns mycket även där men inte mycket slår ändå 9,3x57 och 6,5x55, även om där finns gott om dugande komplement. Särskilt skulle et sådant i så fall bestå av en enkelskottare i kaliber .30-30 och kanske en .45-70 och en .22 Hornet och en .223 och...

Ja, alla goda ting är i sanning tre [minst]

//The Orator

Meningen med livet

2011-10-07T15:09:00.037+02:00

Det jag utan tvekan skulle sakna allra mest av allt vid ett liv långt från civilisationen vore öl. Ett liv utan denna obeskrivligt trevliga dryck skulle förvisso fungera utmärkt men saknaden tror jag skulle kunna bli något av ett dilemma. Mycket gillar jag med det urbana livet samtidigt som få ting egentligen känns särskilt nödvändiga, jag tänker bekvämligheter och annat man helt enkelt fötts med och därmed vant sig vid såpass att de är svåra att inte vilja ha. Nu är jag förvisso en enkel man med små krav på moderna bekvämligheter för att trivas, men vissa saker är mer eller mindre grundläggande. Rent vatten är naturligtvis den första och största, vatten måste man ha och tjänligt måste det vara. Det går att ordna, landet vi lever i, Sverige alltså, är fullt av rent vatten ute i naturen. För övrigt har jag en sommar bott på en plats helt utan vatten vilket innebar att jag fick ta med vatten i dunkar till stugan jag bodde. Ingen värme, bara stearinljus och en liten gasolspis typ campingmodell med två plattor. När jag behövde varmvatten kokade jag bara upp lite i en kastrull och använde till vad det nu kunde vara, hygien och disk tex. Fantastiskt hur energisnål och medveten om hur mycket man förbrukar man blir under såna förhållanden. Men öl hade jag, och Whisky och böcker och levande ljus. Och mörkt var det om kvällarna och kallt om nätterna, trots att det var mitt i sommaren. Och trevligare tid har jag nog aldrig upplevt. Asketen i mig trivdes och nu längtar den mer eller mindre konstant efter ett sånt liv igen, men då ogärna utan öl, denna fantastiska lyx man högst ovilligt är utan.
Fast mycket mer finns förstås man ogärna skulle vilja vara förutan. Till exempel skulle jag vid en flytt ut i det enkla ta med en nagelsax för det är en sån där liten sak jag bara inte gärna klarar mig utan, även om det går. Jag skulle naturligtvis packa det givna nödvändiga så det behöver knappast nämnas. Men andra saker som en knippe tandborstar och tandkräm vore bra, man är ju så van och så är det så praktiskt även om det går att sköta munhygien med skogens många material. Praktiskt ska det vara, åtminstone under en övergångsperiod tills man kommit underfund med det verkligt enkla livets många finesser som finns där att upptäcka och lära. Det är ju så härligt med ett enkelt liv, lagom besvärligt att man aldrig hinner bli uttråkad.

Just det med att man lätt blir både rastlös och uttråkad är en av de större nackdelarna med ett liv i det moderna samhället. Allt är så praktiskt, så tillrättalagt och präktigt att det blir trist. Allt finns i överflöd överallt, som mat och varmvatten, affärer dignande av godsaker och snabbmat i vartannat gathörn. Skitpraktiskt och bra på sina sätt och vis men samtidigt så urlakande trist att man kan bli gråhårig (och fet) för mindre.
Ja, jag är verkligen en bakåtsträvande träskalle av mått. Jag har levt asketliv i olika former under perioder och så fort det blir för bekvämt längtar jag hem igen, till det bitterljuvligt besvärliga. Dessutom tål jag inte elektrisk belysning, jag blir irriterad och arg. Det finns överallt och dränker världen i en motbjudande ljusförorening man numera med viss svårighet alls kommer undan. Som här, utanför huset man bor i ligger parkeringen en bit bort på baksidan, belyst till vansinne med jättestora gatlyktor i stora klungor, nästan som en fotbollsarena. Det är förfärligt och jag hatar det innerligt. För nä, jag är inte mörkrädd för fem öre, snarare ljusskygg. Folk däremot verkar lida av nån sorts närmast pervers skräck (med förvisso på sina håll tragiskt fog) gentemot såväl sina egna medmänniskor som obelysta platser i allmänhet. Var och varannan inte bara dränker sina hem med lampor högt och lågt, de tänder utanför dörren och på altanen. Trots att hela bostadsområdet som sagt redan dränks i bländande gatljus.
Visst är det härligt att vara sådär ohämmat kärv och grinig på saker man inte gillar, ja det är det. Jag njuter av att avsky saker ibland och min kanske största fiende är det elektrsika ljuset, därefter ljudet av all trafik och allt annat som inte är tyst. Därför längtar jag svårt efter ett liv utanför det bebygda, belysta och asfalterade. Trots att det inom allt det där ryms så mycket gott. Men hur jag än vrider på det ser jag i slutänden fler nackdelar än fördelar gentemot ett asketiskt liv långt från allt det där.

Men ölet, ack, detta det moderna livets förmodligen enskilt allra godaste sida. Bara en sån sak som att lagom ivrigt öppna kylskåpet, bländas för ett ögonblick av dess intensiva belysning och plocka ut en iskall pilsner. Öppna den, dofta den och låta svalkan fylla kroppen med sitt helt oförlikneligt njutbara innehåll. Känna första klunken bli som ett med kroppen och sakta gifta sig med sinnet, ett i taget tills rötterna vill ha mer. Själen själv reser sig som för att ropa lyckligt av behag. Ja, ack att gå miste om något sånt, ack och uppriktigt ve. Här krävs en kompromiss. Jag bor där borta, lagom långt bort att fortfarande nå dit det gyllne ölet säljs, och såklart att jag har pengar nog att köpa det åtminstone ibland. Att njuta förstås där, hemma där borta.

För övrigt är det en närmast omåttlig berusning i sig att avnjuta blotta smaken av kallt öl ute i det tysta, mörka, gärna lite kalla. Höst ja, lite lagom kyligt och klart, lagom blåsigt. Omgiven av höga doften från sumpigt fuktig jord, av skog och fallande löv. Omgiven av blotta suset från granar och andra svajande träd långt från alla andra (o)ljud. Möjligen belyst av en full eller halv måne på väg över natthimlen. Det mina damer och herrar är njutning på riktigt.
Sen vakna hemma i radhuset, lagom törstig på vatten, pissnödig förstås, kliva ur sängen och sätta på en kanna kaffe. Äta frukost bestående av apelsinjuice och en macka med ost och härlig gurka. Modernt och bekvämt. Sen fortsätter man drömma medan man långsamt ser till att livet går i den riktning drömmen anger, för dit ska man, det är livets mening. Drömma först, leva lite under tiden, vara duktig och njuta så gott det går mellan varven. Reta sig på gatljusen, gå långa promenader ut i "skogen" med motorvägen som granne. Leva på utflykterna och promenaderna mellan räkningarna och de ändlösa plikterna. Ta en öl till mitt i veckan, bara för att det är så in i helvete gott, filosofera lite grann och kanske öppna en flaska vin. Sudda lite lagom, sudda ut gränserna en stund.

Sen en dag öppna vapenskåpet, ta ut revolvern, lite ammo och allt det där. Packa ner i väskan, ut till cykeln och veva bort till rangen. Skjuta lite, leva lite och sen åka hem och knåda lite på frun, varm och fin. Livet, det är livet. Reta sig på saker, drömma sig bort och planera för nästa inköp av nåt roligt, köpa det, förverkliga sina drömmar och sig själv. Köpa en 1911 och skaffa sig en Smith och ett par trevliga hölster, ta ännu en pilsner. Det är kvalitet.

Härlig är jorden, fast särskilt ölsmak,,

//The Orator

Plan Oryx

2011-10-04T16:30:00.025+02:00

Framför allt två jakter ser jag fram emot med särskilt stor iver, den ena går ut på jakten på bäver framåt våren och den andra vildsvinsjakt. Att man använder rätt verktyg för olika ändamål är ju föga nytt under solen så att jag tänkte köra med 6,5x55 till bäverjakten och 9,3x57 till grisen ter sig sålunda föga mystiskt. Förmodligen går det minst lika bra att använda vilken som men nånstans känns det som den ena är mer optimal än den andra för vardera uppgiften. Skit samma, båda duger gott till oavsett men nu har jag den här idén och jag tror på den eftersom min magkänsla säger mig att den är bra. Oryx 15 gram till grisen och kanske rent av Oryx även till 6,5:an. En bra kula vad jag förstår och en bra kula ska man givetvis ha och nu äger Oryx de egenskaper jag uppfattar som lämpliga. Efter en del studier både praktiska och mer teoretiska har jag nämligen slutit mig till det att en tung kula tenderar ge större genomslag, djupare penetration och i negativa fall sämre expansion. En lättare kula däremot av lämplig typ ger med rätt laddning det precis motsatta, nämligen mer kontrollerad expansion och grundare penetration. Beroende på träff förstås, direktträff i mjukdel avses i denna grunda slutsats.
Nåväl, nu är jag varken erfaren jägare eller expert på ballistik men som den lekman på området jag är tar jag mig vissa friheter. Denna frihet resulterar sålunda i en slutsats baserad på diverse enklare skottest och mycket studie av andras intressanta resultat. Man kan väl säga jag har dragit en sorts genomsnitt av allt detta. Svaret lyder hur som helst i huvudsak Oryx, kanske till 6,5x55 kan det bli fråga om Barnes TSX, ett tämligen lovande alternativ.

Hur utfall sker vet bara framtiden och den avslöjar sällan saker på förhand, hur ivrig man än är på svar. Just nu hänger allt på ekonomi, som alltid. Planen på en jaktresa på gris har sin solida grund klar och priset på densamma lovar möjligheter som alls inte ter sig det minsta orimliga. Dock är jag på det finansiella planet en formidabel katastrof så mycket ska förstås till att dessa planer, hur väl grundade de än må vara, ska utfalla i godo. Viljan är det inget fel på och utrustningen och allt det är klart, nu saknas (bara) tillfälle rent tidsmässigt och förstås detta med finansieringen av det hela.
Ja, jag är ju rätt bra på att spendera mina ynka medel, så effektiv på detta är jag att så snart en slant kommit inom räckhåll är den spenderad. Ibland redan på förhand, innan jag ens pengen har. Precis, för jag tenderar i stunder av ivrig köplust att tänka i banor som att det löser sig, eller än värre; det får lov att lösa sig när betalningen ska erläggas. Hittills har jag kastat mig rakt ut i ett flertal dylika vansinneshandlingar och alla har på målsnöret löst sig vilket orsakat ett måhända lite lätt osunt brådmod. Jag sitter nu med det ena projektet efter det andra på brant lut varav två av tre redan är lösta, ett hänger lite halvt löst men ser ut att gå i lås. Med dessa knappt bordlagda förehavanden ter sig den där resan som att på allvar utmana ödet. Fast värre har det sett ut förr så det ska nog gå bra. Optimist javisst.

Det fina med att jag gris är bortsett från det givna med en sådan jakt att den bedrivs över hela året, överallt. Bäverkräket klarar sig så sett lindrigare undan genom att vara mer reglerad till kortare perioder. Dessa två är mina stora utmaningar att få till just nu, alltså samtidigt som jag gång efter annan förlorar mig i övriga projekt av mindre planerad natur. Men det ska gå för allt går eftersom jag vill det. Nu ska jag hur som helst ut och övningsskjuta lite till inför dessa spännande äventyr, vilka kräver att man är stadig på handen med avtryckaren under fingret. En bäver eller en gris är förstås något helt annat än en förutsägbar pappfigur på förutbestämt avstånd. Så är det för det är så det är.

Inte bara ambivalent, jag är förvirrad också. Och visionär.

//The Orator

En sorts paradis (skjutbanan)

2011-10-03T10:22:00.023+02:00

Inte mycket går upp mot att packa ner lite prylar i cykelkorgen på röda damfaran och veva ut till skjutbanan. Jag har varit där flera gånger de senaste dagarna för att förlusta mig i denna livets allra bästa av fröjder. Sist hade jag bössan i ett vadderat vapenfodral tight över ryggen och väskan med pistolen (High Standard) i korgen tillsammans med en del ammo. Solen sken förstås och svetten lackade. På vägen dit för den är jobbigast även om den inte är hemsk, det lutar lite lätt mot hela vägen så gott som men bara nästan. Bitvis rullar det på rätt bra och det är behagligt att sitta där och få små flugor i ansiktet, och sol och vind och skogsdoft. Det är en stunds vevande meditation på väg till det roligaste jag vet.
Väl framme packar man upp, plockar fram målmaterial och ordnar inför en stunds härligt skytte. Pistolen först, det var en annan på inskjutningsbanan (80 meter) så jag tyckte det var lika bra att skjuta lite tjutvåa först en stund. Helst vill jag vara ensam när jag ger mig dit men det är man inte alltid och lite sällskap med någon likasinnad kan vara riktigt trevligt det med. Även om det inte är samma sak som att vara solo.
Nå, det gick väl lite sisådär, inga fantastiska resultat, men så är det inte alltid det viktiga även om det förstås är kul när allt går som det ska. Bara att vara där, bara att skjuta en serie, knalla fram och klistra, fundera lite, ragla tillbaks och ladda om. Det är livskvalitet.

Bössan fick sitt även den när tjutvåorna var slut, jag hade bara tagit med en ask för att mysa lite med. En utdragen stund på pistolbanan blev det och snart alltså en stund till på älgbanan. Så packa upp ammo och bössa där, ladda och Pang. Det är mysigt att skjuta bössa, den sparkar bestämt och behagligt. Dammet i sandvallen yr i den knappa vinden när kulorna slår i och man förundras lite lätt av den massiva kraften man håller i. Ja, bössa är kul det med, väldigt kul.
Öppna riktmedel går bra även om 80 meter nog är gränsen. Det går men en kikare förändrar saken betydligt så kikarsikte kan vara bra att ha, när man vill det. Dessutom ska jag ta och skaffa mig ett bättre hörselskydd till när jag skjuter gevär då kåporna jag normalt använder kommer lite i vägen för kolvkammen. Vid anläggning trycker kolven mot kåpan och stör, det går men är ingen höjdare. Nu har jag provat ett par varianter men inte riktigt hittat en bra variant som jag tycker är helt bra så det blir att fortsätta leta och testa. Vanliga öronproppar är en variant jag varit lite inne på men så tycker jag de är lite bökiga att få till bra. Jag har även testat ett par modeller där propparna sitter som på en plastbåge men dessa har inte funkat alls för mig. Mina öron är nog lite sneda eller nåt.

Jag testade några laddningar med allt från lätta helmantel till 18,5 grams jaktammo och skillnaden i rekyl är påtaglig. Jag gillar 15 grams Oryx, fin kula till 9,3x57 och trevlig som tusan att skjuta. Olika kulor och kulvikter har förstås olika användningsområden och syften men 15 grams Oryx tror jag duger bra till det allra mesta. Och så mysig att skjuta, mjuk men bestämd. Ja, 9,3x57 är en trevlig kaliber, mycket trevlig.

Så var jag ute en dag i slutet av förra veckan och plinkade med .38:an, en väldans trevlig patron för övrigt, särskilt i revolver. Nu har jag förvisso inte skjutit den i någon pistol men revolver och .38 Special är ungefär lika synonymt som .45 ACP är med 1911. Båda dessa är just de trevligaste man kan skjuta vid sidan av .22LR som alltid är omåttligt kul. Men trettiåtta, ja, verkligen. Kanske världens roligaste kaliber, sannolikt rent av.
Och hur kul som helst har jag till råga på allt fått för mig att filma lite med min urusla kamera och lägga ut på YouTube. Kvalitén på materialet är som bäst uselt men det är inte så noga, det är roligt och det räknas. Idén slog mig att det kunde vara lite roligt att lägga ut lite film med denna rätt ovanliga revolver för världen att beskåda, jag har inte lyckats hitta mycket om den annars så varför inte dela med sig liksom. Klart man ska så sagt och gjort ligger där nu två urkassa små filmsnuttar med stjärnan i dramat, CZ ZKR 551, den udda revolvern.
Med tiden, när det nu blir, lär det hur som helst bli att investera i en kamera, främst för att foto är ett av mina största intressen jämte jakt och skytte. Sen kunde det förstås vara lite kul att kunna göra lite bättre filmmaterial till tuben också, för blotta nöjet som sådant. Den internetska tekniken är ju så fantastisk och ett utmärkt media att dela med sig av saker man gillar, som skytte och sånt.

Nåväl, det får väl bli en 1911 också, det är lika bra. Att ingen sådan ha när året till ära faktiskt firar modellens hundraårsjubileum vore ju onödigt. Man måste ha sina tre favoriter, tjutvåan, trettiåttan å förtifemman, för allt jag nu saknar är just ett A-vapen. Ibland vill man liksom vara med och smälla den kategorin på tävlingarna för det har hur man än vrider på det sin charm det med, även om revolvrar är min generalgrej. Dessutom håller två av polarna på med just 1911:or, gjuter egna kulor och laddar med fina Dillonpressen. Inbjudan till både gjutning och laddning vore väl korkat att neka, liksom nöjet att skjuta the fortyfive. Klart man ska.

Well, hur det blir med allt vet man inte,,

//The Orator

Bisyssla sig lite

2011-09-29T15:42:00.047+02:00

Bisysslor som att pyssla om gamla vapen är något av det bästa man kan ägna sig åt, särskilt när man som jag dessutom experimenterar mig fram friskt utan att något som helst rädas. Fast inte fullt så friskt kanske men lite. Idag var det nämligen dags att få till det sista med trästocken på m46:an. Köpte ju lite bivax för ett tag sen som kommit och blivit liggande spridande sin ljuvliga honungsdoft ute i verkstan i väntan på den lust som driver alla dessa projekt med varierande fart framåt. Däremellan, alltså emedan de befinnes i vila, håller man på med annat till dess lusten gör sig övermäktig och man gör saker. Idag kom den, lusten, och med den en rolig liten överraskning, som kanske inte var så överraskande men ändå.
Eftersom vaxet jag beställt kom i form av ark, typ motsvarande A3 i storlek, var det läge att smälta ner en bit för vidare förädling. Så fram med gasolköket ute i verkstan och ner med en bit i ett typ decilitermått av rostfritt stål. Fram med en gammal gaffel som jag samtidigt som detta rostfria kärl köpte på loppis tidigare och kröka till den som handtag till det hela. På med den och på med gasen och på med alltihop över den hett väsande blå lågan. Det började genast smälta till en honungslik vätska vilken osade helt ljuvligt, och det var jag förstås inte ensam om att tycka. Plötsligt var hela verkstan full av lyckligt surrande bin, som tyckte det luktade hem eller nåt. Så där i ett närmast öronbedövande surr av dessa bin blandade jag till ett välgörande vax över värmen med en skvätt linolja. Jag tyckte det verkade bra och det var det.
Senare smorde jag in min stock med bivaxoljekladdet och lät det stelna till en gulvit gegga över hela skiten. Bina surrade och kröp omkring på mina vaxkakor, dom verkade nästan som drogade av njutning och så harmlösa som bin kan vara. Inte ett dugg griniga eller hotfulla, bara flummiga och lite tätt ivriga av de paradisiska ångorna från min smälta. Ja, jag fångade dem sen och släppte ut dem igen, varenda bi för jag tyckte det vore trist att ha en massa döda bin bland mina verktyg. Och så var dom ju så rara.

Nå, nog med bin, det var ju bara en bisak i sammanhanget. Dags alltså senare att polera den fina sörjan in i trät med en bit Turtle polerduk som fungerade utmärkt. Först satt jag där på en stol ute i skuggan och gned så armarna domnade av och till, för ska man göra nåt ska man göra det med själ och hjärta. Och det var förbluffande att se en sån förändring i det redan fina resultatet ren inoljning åstadkommit. Trät blev genast mörkare över hela stocken och detaljer som förut som bäst kunde anas trädde nu påtagligt fram. En helt ny lyster sken allt klarare för varje litet gnugg och sådär satt jag polerandes tills det kändes lagom. Sen fram med en ren polertrasa och polera mera, sen polera ännu mera med en bomullstrasa. Och nä, det blev inte blankt utan härligt sidenmatt och fint, precis som jag ville ha det.

Nu återstår förstås att se ehuru denna synnerligen amatörmässiga stockrenovering står sig ute i det vilda på riktigt men det bådar gott såvitt jag kan se. Redan efter att jag polerat in sista oljningen sist tog jag mig in från verkstan för att hänga på tork i laddskrubben. Då föll ett lätt regn och jag tyckte det kändes lite lagom trist att ta den förvisso bara några meter genom vätan och in men det var förstås helt harmlöst. Väl inne pärlade sig vattendropparna som den lättaste dagg på det precis nyoljade trät. För givetvis var den redan där och då vattenresistent nog att klara ett lätt duggregn några sekunder. Förmodligen bra mycket mer ändå.
Med nya oljemixade vaxningen inpolerad bör den vara så väl skyddad en gammal träbit kan. För övrigt gör det inget om den inte står pall för den ska som sagt bytas till förmån för en laminat vad det lider ändå. Men tills vidare duger den gott, dessutom doftar den oerhört gott med sin blandning av linolja och bivax. Och så tror jag den klarar både fukt och regn nog att hålla tillräckligt som den är, den ska ju inte användas som paddel i saltvatten eller så. Det är ju ett gevär och sådana vårdar man efter att de utsatts för väder och vind, så även stocken, naturligtvis. Så jo, den duger gott som den är.

Roligast av allt det här är helt klart allt man lär sig längs vägen, man blir bättre för varje steg man tar, för varje försäk man gör. Det har blivit ett par jobb nu och av dem har jag lärt nog att våga mig på allt större projekt. Laminaten blir nästa och kanske gör jag en helt egen gevärsstock en dag, för det vore verkligen kul. Men laminaten ska jag passa in och polera till nästa gång, när det nu blir. Snart vill jag gärna tro. Ett grovfräst stockämne, ja, jag ryser av välbehag vid blotta tanken så jag tror jag måste dra ut på njutningen bara lite till innan jag gör slag i saken. Först tar vi en pilsner, lite senare, sen tar vi nästa sak när det är dags för det.
Nu blir det en promenad, hösten visar sin bästa sida där ute med sol och färgsprakande träd, små lätta moln på en ljusblå himmel. Risken är överhängande att det blir inte bara en pilsner ikväll, det kan mycket väl bli tre. Minst. Såna här tillfällen som med ännu honungsinpregnerade händer och nyvaxad gevärsstock till bakgrund av sådant väder en årstid som denna kräver sin tribut. Ety, vad kunde väl bättre lämpa sig än ett litet smygfirande, hösten och de små ivriga bina som snart går till vila till ära, medelst honungsfärgat öl. För även att njuta ölets vederkvickande svalka betraktar jag helt from som en av livets kanske allra nyttigaste bisysslor. Vackert så det svider i varenda liten stump till sinne, så ja, vi säger väl så.

Bi happy, don´t worry,,

//The Orator

Före & Efter, nästan klart

2011-09-23T16:14:00.018+02:00

Klart så långt, fast inte färdigt, men nästan. Slipad, oljad, slipad, oljad, slipad och polerad och oljad igen och så lite polerad. Nä, inte polerad blank men slät som inte mycket annat. Synd bara att bilder säger så mycket utan att lyckas förmedla känslan av hur otroligt slät och fin den blivit. Förr var den sträv av smuts och gammal intorkad väderbitenhet. Nog för att jag gillar karaktär men gammal sumpig smuts är inte mycket till karaktär, inte den sorten som var vad stocken bestod av innan jag gick loss på den. Den var ful, ojämn i färgen och full med blessyrer. Nu är det mesta av gamla slagmärken och repor borta, allt fick jag inte bort men det var inte heller avsikten. Jag ville snygga till den lite, inte slipa ner den helt. Och rätt ok blev det även om vaxningen återstår att göra men när det väl är gjort kommer den vara finfin.
Dock upptäckte jag en pytteliten tendens till spricka efter att oljan trängt in och polerats, vid bakre bulten. Klassiskt sprickställe. Den lilla sprickan syntes inte förut men efter slipning och oljning såg man den och nu sticker den mig i blicken. Alltså blir ny stock en nödvändighet, inte för att jag tror bössan kommer klyvas vid nästa skott men har det väl börjat spricka så har det. Nå, den får vara så länge, det gör inget.

Boyd´s laminat lär det bli men just nu är den varianten jag vill ha slut i lager så beställer gör jag om ett tag, det är ju inte bråttom. Så idag skruvade jag ihop bössan igen efter att metallen fått sig en omgång rengöring och inoljning. Det är en vacker bössa, mycket väl balanserad och fin. Dock är jag numera helt säker på att ny avtryckare ska till för att greppet, och trycket förstås, ska bli helt perfekt. Bold gör fina trycken som jag tänkte trycka dit, sannolikt med sidosäkring för det känns betydligt mer praktiskt.
Jag har i dagarna medan stocken torkat mellan oljningarna funderat intensivt på hur jag ska göra med allt. Stock måste bytas oavsett på grund av sprickan, jag vill inte ha en spricka i min bössa, punkt. Lite roligt vore det att skaffa en till originalstock att slipa till på samma sätt eftersom trä är så individuellt. Min stock har ett karaktäristiskt mönster i fibrerna och en annan ett annat. Och en laminat som är helt olik alla andra vanliga original. Lite variation förnöjer alltid. Men hur det blir med delar som boltshroud och så är jag lite halvt osäker, jag tror det blir att byta ut om det blir trycke med sidosäkring. Vilket det lutar brant åt, flaggsäkringen är inte jättesmidig även om den för all del fungerar. Lite stökig om man har kikarsikte på och det blir det nog, en lågförstorande sådan av lämpligt slag och då vill man gärna ha sidosäkring. Man kan ju alltid byta tillbaka till original om och när man vill.
Och fördelen med att byta ut boltshrouden och trycket med sidosäkring är att bössan får en lite mer trimmad profil. Nu är tycker jag m96:ans mekanism rätt smäcker och fin som den är men just det där med flaggsäkringen är väl inte helt fantastiskt, tycker jag. Den duger men det finns bättre, även om det rent originalmässigt är charmigt med gamla delarna. Dessutom lurar jag på ifall man skulle prova det där cock-on-open kitet när man ändå håller på. Mest för att det vore kul att testa hur det blir, om det känns och funkar bra. Har inte hört eller läst om nån annan som gjort detta så det kunde liksom vara lite intressant. Eftersom det liksom övriga delar är lösa delar som kan bytas ut genom enkla ingrepp känns det inte så allvarligt. Skulle man inte tycka det blir bra är det bara att byta tillbaka igen. Inte är det särskilt dyra delar heller så länge man handlar från exempelvis Brownells.

Hur det än blir med allt ombyggande lär det ta sin tid, man drar gärna ut på det lite för annars tar det roliga slut för snabbt. Varför ha bråttom när man kan ta det lugnt, liksom, eller nåt. Det är lite av en njutning i sig att sitta på kammarn och klura och planera, drömma liderligt och vilja mycket. Ta en skön höstpromenad och fundera lite till, visionera och fantisera. Kör man på för hårt med en gång försvinner stora delar av det roliga och då blir det tråkigt.
Hur som helst är det otroligt roligt att jobba med gamla trästockar som den här, att slipa ner det gamla och avslöja underliggande skönhet. Det är obeskrivligt kul, har man inte provat kan jag bara å det varmaste rekommendera att testa. En gammal bössa som den här är inte särskilt dyr och det gör inget om det inte blir perfekt. Lite slipkloss, sandpapper och kokt linolja blir några kronor men inte många, runt hundralappen eller två. Däremot får man ut närmast löjligt mycket nöje för dessa små utgifter, lönen får man igen flerfalt genom resultatet som blir rätt bra. Man behöver inte vara proffs, det är inte jag men det blir fint ändå, förvånansvärt fint. Som sagt är det lite synd att bilder som annars säger mer än tusen ord ändå inte kan förmedla känslan fingertoppar kan. Men men, som sagt, prova själv så får du se. Roligare blir det inte, inte bättre heller för känslan av att man gjort det själv späder på upplevelsen av kvalitet rejält.

Trä är fantastiskt, handarbete ännu mer fantastiskt. Minst.

//The Orator

m46 stockrenovering

2011-09-20T16:38:00.059+02:00

Så nu hänger den där ute i mitt lilla uthus som jag mer eller mindre helt ockuperat som verkstad, även om vi har cyklar och lite sånt där också. Tur det är såpass stort att det räcker till som både förråd och verkstad för jag behöver verkligen båda. Särskilt verkstad, det har jag mer eller mindre alltid saknat men sen flytten i våras har jag både garage, verkstad med förråd och inte minst laddskrubben inne. Det lämnar inte mycket att sakna faktiskt. Eller jo, jag saknar en bra uppsättning verktyg och ett par enklare maskiner. Önskelistan består bland annat av en bänkslip som jag kan sätta polertrissor på, en pelarborr och optimalt vore förstås en mindre svarv, gärna kombinerad med fräs. Annars är jag faktiskt rätt nöjd, man kommer långt med det lilla jag redan har, vilket inte är mycket men det räcker för nu.
Ja just det, kolven till bössan alltså, det är den som hänger där ute på en spik i taket. En bit varp ger den fritt häng att torka in oljeboningen i. Jag fick ju ett ryck här i dagarna när det plötsligt slog mig att det var dags att sätta igång. Det är så med saker, den spontana lusten måste få komma av sig själv, annars blir det inget bra. Så kom den helt plötsligt, det ösregnade ute hela dan och kanske var det vädret som avgjorde saken, vad vet man om sånt. Hösten är ju lite speciell på det viset, full av märklig inspiration.
Så än har jag hunnit slipa ner den gamla trötta och väl så nötta ytan vilken var mörkt halvmatt och full av små märken. Inget fel i sig, lite karaktär tycker vi om men så är det ju roligt att pyssla om gamla bössan, liksom blåsa nytt liv i den på nåt vis. För som ny blir den, sånär, det ser väldigt bra ut såhär långt.

Rätt verktyg för uppgiften har jag väl egentligen alltid vetat man ska ha, det säger sig självt, men ibland kommer snåljåpen i en fram och det är ibland bra men inte alltid. Nu hade jag för ett tag sen köpt en slipsvamp på Clas Ohlssons, av märket 3M. Inte billig men av känslan att döma tyckte jag den verkade hålla hög kvalitet, och det den skulle den visa sig vara. Jag köpte även efter det en trepack liknande svampar på Biltema, mycket billigare, alltså tre slipsvampar för samma pris som en dyrare märkessvamp. Skitbra tyckte snåljåpen, tills jag började slipa. Inget ont i Biltemas saker generellt, de har en del riktigt prisvärda prylar även om den här kanske inte var en av dem. Jag hann kanske grovslipa knappt halva stocken innan slipet var mer eller mindre borta på skiten, jag vände på den och sen fick jag nog. Spånet fastnade kopiöst i den och slipmedlet lossnade fortare än materialet det skulle slipa bort. Nä, fram med dyrsvampen från 3M och vilken skillnad, spånet fastnade inte och så tog den mycket jämnt och fint. Underbart verktyg, helt fantastiskt och jag kan inte annat än varmt rekommendera.

Grovjobbet med denna grova svamp, det var den grövsta varianten, efterlämnade ett förvånansvärt fint resultat. Först när jag skulle köpa var jag på väg att ta en lite finare men så föll valet på den här trots allt och glad för det är jag. Den tog jämnt och rejält, den var som en dröm att jobba med. Och som sagt, lent och fint blev det grovleken på slipytan till trots.
Efter första grovslipningen tog jag fram ett vanligt sandpapper och putsade till en ytterligare lite finare finish innan jag torkade ren med en handduk. Nu var trät ljust och fint och dessutom relativt fritt från slagmärken och så, redo att smörjas upp med en ordentlig omgång kokt linolja. Det är fint att se hur trät omedelbart reagerar genom att mörkna av törst, ådringar och mönster kommer fram och det är verkligen en fröjd att se. Från decenniers lager av väder, vind, svett och smuts till denna renhet snart mättad med naturlig linolja med ny karaktär. Samma karaktär som fanns under all den där smutsen och alla slagmärken och repor. Gammal fast ny.
Nu har jag idag förmiddag polerat den ömt med finaste sandpapper till en ännu slätare finish varpå ett nytt tunt lager olja applicerats med trasa. Jag masserade in oljan i det tålmodigt handpolerade trät med en bomullstrasa dränkt i linolja och det är i detta skede den nu hänger där på långtork. Jag kollade till den för en liten stund sen och ytan är helt matt och fin, den har sugit i sig oljan duktigt. Nu ska den hänga till åtminstone imorrn, sen upprepa processen. Polera med fint slippapper, typ våtslip. Det går åt mycket slippapper men så blir resultatet därefter, väl värt varenda cirkulär liten rörelse av polering.

När oljningsprocessen väl är klar, det är den när jag anser den vara det och trät är mättat, ska den få en slutgiltig ytpolering av rent bivax. Detta har jag beställt av en biodlare och jag räknar med att ha det hemma tids nog. Jag är nämligen av uppfattningen den att denna slutfinish torde vara det kanske optimala, dessutom minst hundra procent naturligt. Sånt är alltid trevligt, en ekologisk bössa att fullborda den naturliga processen i livets cirkel för något av skogens många invånare. Ja, det känns bra, väldigt bra. Bössan är ju dessutom ett rustikt gammalt allmogevapen, klart den ska vara ekologisk, åtminstone vad stocken anbelangar.

Att blåsa nytt liv i något gammalt och nött, det är kvalitetstänk på hög nivå, inget slit och släng här inte. För även om jag framöver köper mig en stock från Boyd´s, en laminat, så blir det i så fall att köpa en halvfärdig att ge samma finish som originalet nu fått. Dock lär jag behålla den som den är nu ett tag, den är sällsamt fin och särskilt med nybehandlat trä. Bara att sätta ihop med nyinoljade och bivaxdoftande trästocken och det blir som att uppleva något av en hög religiös intoxinering av bästa klass, nära nog Nirvana. Eller Asgård, eller nåt i den stilen.
Nä, inte riktigt men nästan. Just nu känns det faktiskt lite avlägset med ny stock, eller kolv eller vad det nu heter. Skit i det, stock. Förvisso vore det fint med en laminat med rak kolvkam så det blir nog en framöver, men bara att ha att växla mellan. Original på när man är på humör för den och laminat när stämningen eller blotta nycken säger så. Det är ju tjusningen med det hela, att det ena inte utesluter det andra, eftersom det bara är att byta.

Makalösa bössa, enkla, rena klassiska m46,,

//The Orator

Tre favoriter

2011-09-19T09:44:00.056+02:00

Dels för att den gamla headern milt uttryckt var mer än lovligt slätstruken och trist, minimalistisk javisst och det i sig kan för all del vara bra men inte i det här fallet. Anonymitet i något så viktigt som en webpublikation går givetvis inte för sig. Nu har jag ändrat på det och gjort så med besked. Förr bestod den av en rätt smal rem av förvisso behagligt mörkgrönt med titel och undertitel i vitt. Stilrent kanske men inte särskilt iögonfallande. Plötsligt var bakgrunden istället vit med svart text och bilden av min favorit bland favoriterna, en 1911, min gamla Remington Rand som jag hade och dessvärre av gammal vana trogen vansinnigt nog sålde. Och de två patronerna .45 ACP som jag fotograferat, liksom 1911:an, vilka sedan redigerats aldrig så lite i Photoshop, ett mycket trevligt program. Allt detta sammansatt i en egen bild, en ny header att kröna denna min blogg med. Tycker nog det ser rätt mycket mer talande ut nu, man ser liksom direkt när man kommer hit att här handlar det ju om intressanta saker.
Bakgrunden tänker jag låta vara, det var bara headern som var väl anonym, sannolikt för att vara så allmän som möjligt. Kanske tänkte de som gjort mallen att man ska sätta sin egen bild som header. Nu har jag gjort så och är väl relativt nöjd. Ingen lär missa vad den här bloggen handlar om nu. Dessutom passar just 1911:an in som ingenting annat, den och patronerna. Fortyfive är ju ett koncept.

Dessutom har jag kommit fram till att det finns tre grundläggande patroner, eller kalibrar, som jag gillar. Det finns naturligtvis många fler jag gärna skulle ta med men måste jag välja blott tre skulle det med stor sannolikhet se ut ungefär såhär.
.22 LR är givetvis hörnstenen, den är rolig, billig och bra. Man kan plinka, skjuta precision och inte minst duger gott att jaga smått och gott med. Utbudet av patronvarianter är enormt, allt från rundnos till bana och fält med pistol och revolver till dräpande hålspets för jaktgevär. Allt från sub sonic till high velocity. Ja, det här är en stor liten patron som verkligen äger sin givna plats i varje anständig vapengarderob. Passar som sagt lika bra i revolvern som pistolen och geväret. En i klart bokstavlig mening mycket allsidig patron.
.38 Special är den andra, lite som med tjutvåan fast mycket mer potent utan att för den skull vara ens nästan extrem. Mild och fin samtidigt som den med rätt kula och laddning kan åstadkomma vad som tangerar en .357 Mag. Antingen kör man WC-laddat för tavla på 25 meter eller så kör man med en mer normal laddning för allmänt skytte eller så laddar man på rejält med exempelvis en 125 grains hålspets. Mångsidighet med stor variation avseende prestanda beroende på vad man vill ha den till. Kan som tjutvåan fördelaktigt laddas i revolver, för vilken den är skapt, men kan även skjutas i pistoler som S&W mod 52. Vill man finns det en hel del bygelrepetrar från både Marlin, Winchester, Uberti och Rossi att välja på, vilka vanligen även skjuter .357 Mag. Ungefär lika mångsidig som en tjutvåa helt enkelt, fast mycket kraftigare utan att var för mycket för något som helst ändamål.
.45 ACP förstås, den av dessa tre helt utpräglade pistolpatronen. Den går dock även att skjuta med revolvrar som S&W 625 med flera liksom det finns, även om de är mindre förekommande, gevär. Inte helt vanligt men det finns. Dock är det givetvis 1911 man tänker när man ser en .45 ACP, den är helt synonym med det vapnet då de togs fram för varandra. Dessa två, 1911:an och patronen är ett koncept, de hör ihop. Världens mysigaste pistolpatron av grov kaliber, den är som jag ser det helt utan konkurrens på många sätt. Och givetvis har jag själv haft flera, senast denna Remington från 1943, ett original nummerriktig från WWII. Nu pryder den som en krona min blogg, passande nog. Klassikernas klassiker, tidlös estetik och funktion.

Nu finns det som sagt bra många fler men ska man begränsa sig till tre tycker jag nog dessa är vad man bör ha. En liten men god, en lagom en och en riktigt grov. Tjutvåan passar lika bra i pistol som revolver eller gevär, ingen större skillnad, mycket mångsidig. Trettiåttana är precis lagom till allt sånär, precis lysande till revolver, världens trevligaste handeldvapen. Förtifemman är given att avfyras från en standard 1911, helst ett gammalt lagom slitet original men kan lika gärna vara en Norinco eller en Springfield Trophy Match. Så länge det är en något sånär nykter 1911 kan man inte gärna önska mycket mer.

Med andra ord har jag tjutvåan, jag har trettiåttan men ingen fortyfive, skamligt men sant. Alltså begriper ju var och en att nästa projekt går ut på att åtgärda denna syndiga brist. Nä, inte nu, just nu har jag fullt upp med annat, närmare bestämt en annan gammal krigshäst. Husqvarna m38, eller Mauser m38 om man så vill, sak samma, tillverkad av vår anrika gamla vapenfabrik. Ett jaktspett och precisionsverktyg för långa håll. Och storviltsbössan 9,3x57 förstås, ett projekt av klass det med. Så, jag har fullt upp och något att drömma högt om ska man ha så blodtrycket inte sjunker under hälsosamma nivåer. Därför ska jag tills vidare förkovra mig i övriga projekt. En 1911 blir det tids nog.
Eftersom hösten som bäst håller på att invadera vår värld är det läge för projekt av alla de slag sommaren inte bjuder till. Mer pyssel, inte lika mycket skytte men förmodligen lite jakt. Var sak har sin tid och hösten har tveklöst sin med allt vad det innebär.

För alla goda ting är tre [minst]

//The Orator

Kronan på verket

2011-09-16T09:22:00.041+02:00

Jag som gillar allt har svårt att inte vilja ha just allt, men det går inte och det är för mig ett dilemma. Ivrig och glad hittar man ständigt nya prylar man gillar men måste avstå ca 99% av det och sånt gillar vi inte. Fast så är det faktiskt rätt roligt om man tar ett imaginärt kliv åt sidan och betraktar det hela som från ett tredje perspektiv en stund ibland. Väl där, stående som lite snett från ovan ser det ganska komiskt ut. Man ser där en lätt förivrad man med aptit på allt som denne betraktar såsom trevligt, han frossar och han vältrar sig i lusten till allt och lite till, minst. Särskilt då intressanta vapen då han är både historiskt och tekniskt orienterad samtidigt som han är en svår estetiker. En härligt kärv stofil, något av en enfaldig drömmare och hopplös perfektionist, en nitälskande pedant till egensinnig torrboll. En tvättäkta nörd. Inte helt smickrande kan man tycka men så kan jag ändå i denna betraktelse ändå inte annat än beundra någon så trist som denne besynnerliga individ. Moí, herr Fortyfive, The Orator. Världens förmodligen långrandigaste excentriker.
Nej nog med självberöm nu, nog med narcissism. Att vara enfaldig är bara något man är och själv trivs jag och mår som få uti denna min syndiga enfald. Ety, ack ja, jag har förstås gjort det igen, jag har ånyo snavat på min egen ambivalens och jag gör det offentligt. Varför skyla sin personliga svaghet när man öppet kan skylta med den. Men precis, klart man gör.

Jag har köpt, eller för att vara mer korrekt, jag har precis inlett den administrativa delen av vad som snart är att betrakta som en fullbordad affär. Ett gevär, en (HVA) Mauser m38 i original är objektet för denna gångs upphandling. Affären som sådan är praktiskt taget klar sånär som på en del pappershantering via myndigheten och så, men att bössan är på väg att bli min, rent juridiskt och fysiskt är klart. På så vis är den redan min och därmed har köpkorrespondensen utfallit i det att affären i detta nu bordläggs.

Kalibern 6,5x55 är ju inte bara en klassiker i sig, bössan, en Mauser m38 är om möjligt något av det mest åtråvärda marknaden har att erbjuda. Och den erbjuder inte just detta särskilt ofta och absolut inte till detta pris. m96, halvkarbin, långhållskaliber, historia, estetik och teknik inbäddat i ett enda objekt. Jag hisnar vid blotta insikten av mina handlingars bottenlösa storhet, jag är på väg att investera i ett stycke ovärderlig, intakt historia.
Med tanke på min 9,3x57 vill jag ha en långhållsbössa med potential för extrem precision på upp till åtminstone ett par hundra meter. Här kommer gamla patronen 6,5x55 in i bilden som det enda egentligen riktigt attraktiva alternativet, som dessutom är en Svensk nationalstolthet. Med dessa två bössor ligger grunden för en lysande heltäckande ballistisk framgång i skog och på bana fast som en klippa. 9,3x57 till gammelgrisen och älgen, 6,5x55 till mer eller mindre allt annat, kanske med utrymme även för en klass 2 nån gång i framtiden, förmodligen om jag känner mig själv rätt. Kanske en Marlin 336 i .30-30, kanske en NEF Handirifle i .223 Rem. Men som det ser ut nu har jag allt jag kan önska. Priset på m38:an tillåter utrymme för det där stora projektet för den grövre bössan och det var där beslutet slutligen föll. Jag får båda, två allmogska klassiker av oförliknelig karaktär, var och en på sitt vis. Och jag har råd, halleluja.

Är jag en lycklig människa eller är jag en lycklig människa. Det är ingen fråga, det är ett faktum, ett påstående. Jag är lyrisk, berusad på min egen enfald, hög på ambivalensens trinda afrodikum. Lyckan är total, sånär.

Varför inte hänge sig medan tid är,,

//The Orator

Storsatsning på 9,3x57

2011-09-13T15:13:00.050+02:00

Istället för att falla tillbaka i ren vana och köpa något nytt ska jag ta mig samman och göra klart vad jag startat. Stort beslut, slutsatsen slog mig för ungefär en minut sen, lite grovt. Det är ju en tanke som retat mig rätt länge, fast inte så länge men ett litet tag och det räcker. Jag vill förstås i jakten på det perfekta förhållandet av bestånd i vapenskåpet avseende jakt även ha en fin klass 2 bössa. Det har jag velat sedan länge och särskilt den senaste tiden då begäret varit mig närmast till börda. Som en besatt har jag finkammat allt från Blocket till de handlare jag känner till och dessutom eGun. Inga fynd gjorda, dels för att jag ännu är lite kluven i vad jag ska satsa på. Blir det en Remington 700 .223 eller en HandiRifle, eller blir det en Marlin 336 i kaliber .30-30. Stora frågor varpå jag inga svar funnit och därmed heller ingen ro. För övrigt kunde jag göra saken lätt för mig genom att helt avfärda hela tanken på ny bössa med att jag inte har råd. Punkt. Ändå vill man, ändå letar man och grubblar sig till grånad i pannan.
Istället blir det som det ser ut att satsa fullt ut på denna förträffliga 9,3:a. Kanske skulle man ta och ge den det där relativt enkla lyftet med nya delar, utbytbara sådana som medger enkel återställning till rent original om man så skulle vilja. Det kunde sannerligen vara ett alternativ.

Vad jag då skulle göra istället för att försöka köpa bössan jag vill ha men inte kan bestämma vilken eller ens har råd med, ja vad vore väl det. Jo, jag skulle nog börja med att köpa det där trycket, ett Bold med sidosäkring, ny boltshroud och ny kolv. Nog även ett sånt där "cock-on-open-kit". Bara för att det vore kul, bara för att det går och inte minst för att det har jag nog råd. För en ny, eller begagnad för den delen, klass 2 bössa räknar jag med skulle kosta betydligt mer. Och så har jag ju en prima bössa att bygga på och inte minst laborera laddningar till.
Det där med laddning sen är jag för övrigt sjukt sugen på att komma igång med, till bössan alltså för laddning till revolvern är jag rätt varm på nu. Jag har fått för mig att en 15 grams kula av rätt sort kunde vara universalmedlet att utgå från. Det känns som att med den kulvikten till den här patronen borde det gå att få fram ett par riktigt mångsidiga laddningar. Man har liksom studerat både kulutbud och ladd-data på senare och intresset för att ta fram två riktigt bra laddningar riktigt kliar i fingrarna. Laddverktyg och hylsor har jag och ett gäng 18,5 grams kulor, men inget krut och inga 15 grams kulor. Det är inte mycket som skiljer mig från rangen och testmålet. Jag är på G, jag är het som en briserande vulkan.
Men ladda är ju bara en sida av det hela, det här är ett komplett projekt som ju mer jag betraktar det lovar allt mer. Och det ser lovande ut. På sätt och vis gillar jag bössan starkt som den är, ren allmoge sånär som på kikarfästena, med kolven krokig och allt. Men så tilltalas jag samtidigt av tanken på den moderna varianten som ligger vilande i dess potential, den jag så gärna skulle vilja se mer av. Den skulle som sagt bara byggas om på sådant vis att den med lätthet åter kunde sättas samman igen till sin ursprungliga konfiguration. Snacka om mångsidig. Jag tror det inte är mycket annat att göra än dra igång.

Fast frågan är då hur jag vill göra. Trycke med sidosäkring från Bold vet jag redan att jag vill ha och resten av det mekaniska, men kolven. Hur det ska bli med den är jag aldrig så lite osäker på. Ena stunden är jag inne på en färdig valnöt, från Boyd´s, samtidigt som jag är mer än lovligt sugen på en laminat. Men vilken laminat ska man då välja, den grå eller den mer trägula varianten, eller något annat. Färdig finish eller ska man göra den själv, och spara ett par slantar på kuppen, slantar man kunde lägga på något annat samtidigt som man får passa in kolven själv. Det senare är just en tilltalande tanke och då med den grå laminaten, tror jag.
Svåra lyxproblem man har att brottas med. Laminat eller inte, vilken laminat i så fall eller ska man ha valnöt, klassisk och fin. Ska man passa in med allt jobb det innebär eller köpa färdig med finish och allt. Fast så är det ju samtidigt rätt roligt att göra själv, trots att det är besvärligare än man först tänkt sig. Ja svåra bekymmer, ack så ljuvliga och ack så härliga att ägna sig åt. Vardagen behöver helt klart lite konkurrens och sånt här lämpar sig särskilt bra.

Laddning är som sagt ett omfattande kapitel i sig bara det. Hitta en kula som är bra, fast två eller kanske tre. All jakt är ju inte samma, allt vilt kanske inte lämpar sig för samma kula och så kanske dom har helt olika träffläge och förstås olika laddning. Här finns utrymme för mycket intressant forskning. Jag älskar sån här forskning, helt redneck och inte ett dugg vetenskaplig. Eller så är den det, eller både ock rent av.
Jag är nämligen av den uppfattningen, i min ännu ringa erfarenhet på området gällande just denna för mig närmast mytiska patron, att detta vidunder kan vara hur mångsidig som helst. Jag tror det och därför ska jag ge mig i kast med utredning därom, huruvida den är så mångsidig som jag gärna tror att den har kapacitet att vara. Man vet helt enkelt inte förrän man själv tagit reda på hur saker förhåller sig, för som det verkar är patronen ifråga, 9,3x57 alltså, inte helt överväldigande vanlig om än långt ifrån ovanlig. En smula anonym kanske. Den verkar inte vara föremål för någon större offentlig experimentlusta i alla fall, inte som jag lyckats hitta. Något har man ju läst men inte helt överväldigande mycket och särskilt inte i fråga om dess potential som allround. Kanske för att den inte är värst allround men samtidigt kan jag inte låta bli att tro just det att den mycket väl kan vara precis det, rätt hanterad.
Nu är jag alltså på väg att erfara, både vad denna gamla bössa och patron tillsammans kan göra och inte minst i avseende handladdat. Därtill lätt moderniserad, med rak kolv, fint trycke och en bra kikare. Vad trycket i original anträffar ska sägas till dess fördel det att det är riktigt bra, inte fantastiskt men rent och ganska lätt. Har inte vägt in det men efter ett visst förtryck är själva brytet rent som man kan önska. Dock har det en baksida och det är av denna orsak jag gärna byter till ett nytt. Nämligen det att avtryckaren kommer väl långt fram i varbygeln för mitt finger, jag når inte fram riktigt bra när jag håller handen om pistolkolven. Jag kan nu inte hålla om den faktiskt utan måste hålla rätt långt fram vilket ger ett så att säga mindre tillfredsställande grepp om vapnet vid avfyrning. Här kan framförallt ett nytt trycke göra susen och faktiskt en ny rakare kolv. Det senare inte minst för kikarsiktets skull.

Den ska naturligtvis bevaras (i delar) för att kunna användas i det skick den är nu, så gott som helt original. Sånär som på kikarfästen som sagt, men dessa är knappast i vägen så egentligen gör de varken av eller till som så. För bössan med den här gamla kolven är faktiskt som skapt att skjuta över öppna riktmedel med, nästan lite hagelkänsla. Man lägger an och kornet ligger perfekt. Men så var det det där med avtryckaren och avståndet till kolven med handen, där är det ju inte skitbra, även om det går utmärkt. Vad som alltså kan göras bättre utan att man för den skull fördärvar eller ens närmelsevis permanent vanställer vapnets ursprungliga utförande bör därmed också göras. Allt för perfektionen.
Eftersom jag nu gillar bössan redan som den är kan jag såhär på kammarn bara hisna vid tanken på hur fullkomlig den torde kunna bli genom vissa förädlingar. Nya kolven och trycket, nya smådelar och en trevlig finish på det och jag anar något ofantligt. En ballistiskt och ergonomiskt fulländad bössa av det slag man knappast vågar tro kan vara möjlig, men så är det precis vad det är fråga om här. En förmodligen perfekt jaktbössa i alla avseenden.

Projekt ska ta tid, som gott vin och Whiskey. Allt gott tar tid.

//The Orator

Om Revolvrar

2011-09-11T11:10:00.044+02:00

Smith, det enda som i verkliga längden är nåt att ha, om man tycker som jag. Nog för att Ruger finns, och Colt och Taurus men när det kommer till trycke står sig allt Smith ensamt på toppen, högt tronande över allt annat. Jag har med tiden haft förmånen att testa allt från fina gamla Coltar till Rugers och Taurusar, alla för all del bra på sitt vis men Smith förblir vad bara Smith & Wesson är. Och vad det är handlar om är teknisk fulländan i avseende framför allt DA-trycke för revolvrar. Colt är nog det märke jag gillar minst i just det avseendet, de är sträva, långa och skumma. Tycker jag. Och Ruger duger, ganska jämt och fint, ungefär som de flertalet revolvrar från Taurus jag haft. Inte fantastiskt bra DA-tryck men helt ok. Så skulle jag då ta och rangordna dem efter hur jag upplever dem skulle det vara Smith på första plats, sen Ruger och så Taurus och sist Colt.
Colt är förvisso det märke jag har förhållandevis lite erfarenhet av jämfört med andra märken men de upplevelser jag haft med dessa har talat sitt tydliga språk. Officers Model har jag testat och det är en trevlig revolver med lite egen ergonomi och inte minst trycke. Fint SA men DA känns strävt och ojämnt, inte jättefint. Sen har jag testat King Cobra och Python, båda fina men inte i klass med konkurrenten S&W.
Ruger och Taurus är lite egna på sina respektive vis, särsklit Ruger som jag nog finner mest eget av alla. Av Ruger har jag testat Speed Six, GP100 och SP101, mest GP100. Mjukt och jämnt som jag minns det, helt ok, riktigt bra. Taurus har jag till skillnad från Colt och Ruger ägt själv och det flera stycken. Colt och Ruger har jag lånat och testat genom åren så erfarenheten är väl begränsad men dock erfarenhet, om än aldrig så liten. Taurus har jag som sagt haft flertalet av och erfarenhet därefter. Trycket på detta Brasilianska märke finner jag helt ok, som övriga har de bra SA-trycke och rätt bra DA. Nån sorts mellanting mellan Colt och Smith, bättre än Colt men inte lika bra som Ruger och Smith. Allt enligt min högst personliga erfarenhet och smak.

Revolver är ju mysigt och få ting går upp mot mysfaktorn i en retro-Smith med dess typiska kolv. Ergonomin är ett eget kapitel i sig, mycket tack vare just den där kolven vilken ger ett grepp som saknar allt motstycke. Oavsett om man jämför med en Colt 1873 eller något annat, för just den gamla Colten är något eget. Så eget att den rättvist eller rätt inte kan jämföras med något annat, den är och förblir helt egen. Däremot liknar Colts retrokolvar de som Smith har, jag tänker Python och Officers Match, formen är liknande men Smithen vinner. Det är något unikt med en gammal Smith, så är det bara.

Eftersom jag gillar allt mer eller mindre så betyder det att jag kan uppskatta nyanser av de många egenskaper som exempelvis bara Colt har. En Python, ett av tidernas i särklass mest fantastiska vapen av sin typ, men samtidigt inte mig personligen så uppskattad att den konkurrera ut en Smith av samma årgång. Nog för att jag gärna skulle ha både en Python och en Trooper MKIII men det är en annan historia. Och Ruger sen, jag hade gärna haft en 3" SP101, en 4" GP100 och en 7 1/2" Redhawk. Gärna det, och en 4" Taurus 669 och en 96 och en 627 Tracker. Alla med sin charm och sina unika kvalitéer.
Nu måste man förstås förhålla sig lite nyktert till vad man vill och kan tänka sig gentemot vad som är praktiskt och ekonomiskt. Det senare inte minst. Så vad gör man då i en situation som denna om inte anpassar sig, man prioriterar och kompromissar. Gjorde man inte det skulle man snart sitta här med ett mindre museum av vapen och det är framför allt inte helt ekonomiskt hållbart. Jag har inte råd med allt detta viljande. Man får således sålla och välja, man tvingas avgöra vad som är mest användbart och då finner jag mig där med just Smith.
Smith & Wesson gäller alltså, det är som jag ser det själva udden på spjutspetsen av kvalitet man kan önska. Och då snackar vi retro, inte nyproduktion. Inte för att det nödvändigtvis är något fel på nutida Smith men det är heller inte mycket som skiljer det allra senaste åt. Kvalitén rent tekniskt är i stort jämförbar då så gott som alla moderna tillverkare utgår från såväl samma material som framstälningsmetoder. Man producerar numera, men bygger inte vapen på samma sätt som man en gång gjorde och det beror på framför allt en sak; tid. Tid och pengar är den klart ledande orsaken, idag betraktas tid i produktionssammanhang som en oönskad kostnad, inte en tillgång. Förr gjorde det inget om det tog lite tid så man fräste och svarvade ut saker ur solida stålstycken, man härdade och byggde. Numera är det MIM-teknik som gäller, volym och tidspress, tid är dyrt och trist. Inget ont i MIM och liknande, tvärtom är tekniken bra och materialen duger och mer därtill men något har gått förlorat. Inget flamhärdat bearbetat stål i avtrycken, nu är det gjutsömmar istället. Det är här så att säga själen försvinner, känslan går förlorad och det är just den som märkligt nog gör så mycket. Känns revolvern på ett visst sätt skjuter den på nåt mystiskt vis bättre.

Eller så handlar det bara om psykologi. Jag upplever att en revolver från förr med flammhärdad hane med fast slagstift gör mig till en bättre skytt än med en ny revolver gjord av gjutet pulverstål. Kvalitén är det inget fel på men kvalitet är ett relativt begrepp. Det handlar förstås inte bara om fysisk hållbarhet, slitstyrka. Det handlar om något så subtilt som känsla. Detta för mig heliga ord, eller begrepp snarare. Mitt livs ledstjärna.
För psykologiska undereffekter ska inte underskattas i betydelse när det kommer till praktiska ting som skytte. Tvärt om har den här en direkt avgörande betydelse. Skytte går således i mycket ut på psykologi, som det mesta här i livet. Alltså, om jag upplever en Smith som bättre än något annat gör det mig mer självsäker och stolt, jag äger en riktigt retro-Smith. En sån känsla gör en del för resultatet på tavlan, vill jag gärna tro. Fast det tror jag egentligen inte men det känns bra och då låter jag det vara så. Jag skjuter ju minst lika bra med en Taurus eller en Ruger, eller en Colt eller en Uberti. Men jag tilltalas nog ytterst av en gammal Smith, det är något med den där kolven och det där märkligt genuina, nästan mytiska DA-trycket. Tillsammans med estetiken skapas här något som är svårt att förklara, det bör upplevas.

Därför måste jag ha en Smith. Därför har jag för avsikt att tillfredsställa mina behov på ett sådant sätt att mina estetiska, abstrakta behov sammanfaller med mina praktiska. Allt annat vore fel. Jag gillar att skjuta och att se resultat och jag älskar att tävla med mig själv samtidigt som jag måste tillåta mig njuta estetiken och detaljerna i tekniken. Skytte för mig är mer än bara mål och resultat, det är en komplex helhet av allt från historia, teknik, estetik och ergonomi. Allt sammanfaller i en enda stor härlig sak kallad hobby. Jag gillar skyttet, jakten och allt däremellan. Från hårdvara i detalj och historia till inre rymd i form av upplevelse, sådant man bara själv begriper när man väl upplevt det.
Att ha ett sånt här intresse är fantastiskt, jag rekommenderar alla att upptäcka sin grej, sitt lilla hörn i världen och att sätta sig där och snöa in. Det är verkligen trevligt, att snöa in på sitt eget nörderi är nyttigt. Jag är insnöad för det tycker jag man ska vara.

Mycket snack om ingenting, eller tvärt om.

//The Orator

Gamla favoriter och nya utsikter

2011-09-06T11:26:00.019+02:00

Säsongen är på långsamt glid mot höst och det känns bra, jag gillar hösten. Lite soft, lite sval, precis lagom dyster och skön. Kanske en tid för något nytt att fila på till våren för under tider som nu komma skall kommer det att bli allt mer tid för sådant och mindre skytte. Det blir lätt så även om man gärna tänker positivt i stil med att man kommer skjuta även om snön ligger meterdjup. Så blir det dessvärre sällan när det kommer till kritan, minusgrader i dussin och snö och is borgar inte för några större, eller åtminstone längre skyttetillfällen. Händerna blir snabbt lila av kyla och kinderna blossar frostbitna i den arktiska luften, inte min grej. Däremot är jag mer än gärna väl påklädd ute på långa promenader, i skogen eller bara ute i största allmänhet, kanske inte lika mycke på rangen dessvärre. Fast en och annan sväng blir det för helt utan skytte en hel vinter överlever man inte, då tar man gärna en stunds kyla i fingrarna, även om dom blir lila och stela. Man kan ju värma dem när man kommer hem.
Fast nu är jag allt en bra bit in i framtiden och irrar, det är ju knappt höst än, eller jo, lite höst är det allt. Men långt ifrån vinter så än blir det en del skytte ett tag till. Jag har verkligen kommit igång med laddandet nu (.38 Spl) och så köpte jag på mig ett litet lager med .22-ammo rätt nyligen också. Perfekt, nu har jag ladorna fulla med ammo och mer blir det. Kulgjutningen är ju på gång den med.

Men min High Standard, den trevliga gamla reliken. Jag har efter ett par svettiga och lustfyllda duster med diverse kolvprojekt kommit fram till att den gör sig bäst som den är. Platt, hög, tung och eländig. Och så grann, så sned och fin, den skjuter som inte mycket annat. För synar man den noga i sömmarna ser den inte mycket ut för världen, ombyggnader och allt till trots. Jag menar, den ser bra ut, den funkar hur bra som helst men den är sliten och trött. Fast så gör det inget då den verkligen är en gammal järnspis i ordets verkliga mening. Den är måste jag tro i det närmaste odödlig. Sen jag bytte slagfjäder och satte på originalkolven igen har den nästan överraskat med sin prestanda. Ja, den är verkligen something else.
Inga fler klickar sen nya fjädern kom på plats, alltså hade jag rätt i min slutsats att detta var en av orsakerna till att den klicka så infernaliskt. Nu går den som hade den fått nytt liv, det smäller som det ska, med andra ord varje gång jag laddat och kramar av. Dessutom träffar den exakt där jag siktar och slarvar jag är det inte den som missar utan jag, såklart. Och så kolven på det sen, denna halvruttna gamla träbit, eller träbitar för det är ju två kolvsidor. Platt och ansenlig men nu när jag äntligen helt förlikat mig med den är den mig en riktig fröjd att greppa. Jag har märkt på senare att när jag greppar den på ett speciellt sätt pekar riktmedlen ofelbarligen spikrakt rakt på target så att säga, den är grym. Kanske lite tung men det är väl bara ännu en sak att förlika sig med. Jag vill ju ogärna att den är för lätt heller, lite tyngd ger stabilitet och det är bra.
Det enda jag saknar med min tjutvåa är en kompis i form av en nätt liten revolver, kaliber .22LR naturligtvis. För dels gillar jag patronen som sådan och så gillar jag revolvrar. Samtidigt som jag gillar pistolens egenheter som en revolver inte har, därför måste jag ha en av varje. HS har sin ohotade plats på pistolfronten även om den med tiden kan komma att få sällskap i någon ännu okänd form. I egenskap av pistol i den näpna kalibern känns den dock riktigt bra, tänk då att ge den en vän i form av en revolver som den kan dela ammo med. Nice, ja verkligen.

Vad kan man säga, det finns kanske lite grovt uttryckt tre kalibrar, eller patroner är måhända en mer korrekt term, som gäller för mig. De tre är föga överraskande .22LR, .38 Spl och .45 ACP. Nu har jag tjutvåan och den ger jag aldrig upp, den är så in i fruktansvärt rolig och fin att skjuta, både i pistol och revolver. Alltså ska man ha båda så man får ut maximalt av nöjet och nyttan med denna fina lilla patron. Att tävla både pistol och revolver med den i magasinet (och trumman) är givet, det vill man och det gör man. Än så länge lånar jag revolver på klubben men snart blir det ändring på det, om jag får som jag vill och det brukar bli så. Men man vet aldrig och man ska aldrig ta saker för givet. Därför återstår att se hur det blir med den där 1911:an i .45 ACP, kanske blir det en sån framåt våren. Eller så blir det en revolver i .45 LC istället, eller både ock, man vet aldrig.
Nå, det blir som det blir, det gäller att hålla rodret med bestämda grepp så brukar det lösa sig till det bästa. Man måste tänka positivt, alltid. Därför har jag siktat in mig på att skjuta massivt med trettiåtta framöver, laddpressen har gått varm och snart glöder det om kultången. Har precis fått nys om 15kg bly som kan vara på gång. Dessutom plockade jag ett par kilo från skjutvallen här om dan. Ser lovande ut.

Senaste laddningen jag tryckt ihop består av 5,0 grains N340, en 158 grains pläterad FP kula och samma gamla Magtech magnumhatt. Hattarna är för övrigt på upphällningen så nästa gång blir det standardhattar, känns som en bra idé. Och så tog mitt N320 slut, det var då jag gick över till N340 som enligt laddtabellen från VV föreslår 4,9 grains som startladdning för den kulan. Detta ska bli mycket intressant att se hur en sån laddning presterar. Intressanta saker händer under tiden hösten smyger sig in, sån är hösten, för moí.

Hösten; tidernas tid.

//The Orator

Smitthad av den stora Smithsjukan

2011-09-05T13:03:00.029+02:00

Min superslitna gamla pistol, den är bra skön som den är, inga konstigheter, bara rak och klumpig. Ja, den är bra fin och så skjuter den väldigt bra så länge jag sköter mitt. För så är det med vapen har jag sen rätt länge kommit fram, att precision och prestanda handlar i regel mer om hur man gillar ett vapen än om dess tekniska beskaffenhet. Min gamla High Standard är förvisso nu på senare tid en smula omgjord men faktiskt inte helt väsentligt annorlunda än sitt originalutförande. Den är som sagt fortfarande mer än lovligt klumpig, har en rak och platt kolv och är till råga på allt rätt tung, faktiskt ganska rejält tung. Men jag gillar den, har alltid gjort sånär som på originalsiktet som var och är att betrakta som ett tekniskt fiasko. Visst, det funkar men är inget man önskar sig direkt. Nu har den i alla fall nya sikten och fungerar klockrent.
Senast jag sköt med den var igår och det var lika trevligt som alltid. Särskilt en serie stack ut från mängden, som vanligt. Vi laddade och på kommando eld höjde jag min gamla järnspis för att sikta in. Jag klämde och siktade ganska noga tyckte jag tills det small. Jag kände instinktivt att skottet for helt åt fanders så jag beslutade mig efter en kort vila efter det misslyckade skottet för att skjuta av resterande fyra i snabb följd. Serien var som jag såg det förlorad ändå. Och vad ser jag när jag ska markera om inte en äcklig liten sexa klockan ett till ungefär. Resten satt mycket tätt, under en enkronas yta ungefär i övre halvan av tians ring. Suck men wow på samma gång.

Ja, det gamla aset kan och jag kan och tillsammans kan vi mer än man ibland tror eller ens har för omedelbar avsikt att göra. Som att skjuta tätt, nästan hål i hål. Två av skotten i tian var faktiskt hål i hål, kant mot kant bildande en trevlig liten åtta. Snyggt, de andra två satt precis intill med knappt meterial emellan, och så den femte ute i sexans ring, det första förlorade skottet.
Vad detta sedan alltså betyder är dels att min gamla teori om snabbt intuitivt skytte ofta är nyckeln till bra träffbilder och samtidigt att avslappnat skytte är rätt skytte. Anstränger man sig medvetet för mycket att göra rätt blir det lätt fel, slappnar man istället av och bara skjuter blir det som regel bra resultat. Inte alltid, teknik och rätt handhavande i stort är givetvis nödvändigt men det kommer av sig själv när man inte anstränger sig utan bara gör. Så funkar i alla fall jag.
Och ergonomin sitter lika mycket i huvet som i handen som den sitter i vapnets form, teknik och estetik. Det senare ska enligt min ringa mening ingalunda underskattas. Jag har alltid skjutit bra med vapen jag gillar rent estetiskt medan jag i många fall, inte alla men de flesta, skjtutit uruselt med "bra" vapen. Ett av favoritexemplen på detta är för egen del då jag började med pistolskytte för nu många år sen. Man föreslog att en Unique var en bra pistol och den skulle jag skjuta med, tyckte alla. Jag testade och det var katastrof, det gick inte. Så valde jag själv nästa gång, en mycket ranglig gammal Beretta model 76, så sned och glapp att man nästan kunde tro den skulle trilla isär när som helst, men det gjorde den förstås inte. Den var bara väldigt glapp, hela pistolen, men jag tyckte den såg trevlig ut och inte minst kändes den naturlig i handen. Den pistolen skjöt jag sen min första 48-poängare med och på den många fler guldserier. Så med detta som referens för egen del säger jag att följa sin egen känsla är det enda rätta, även om tips och goda råd alltid skall tas tillvara, självklart. Men kläm, känn och döm själv, det kan med stor sällsynthet som jag ser det bli fel.

Igår, som många gånger förr, lånade jag dessutom en av klubbens gamla Smithar, en K17 som ser väl nött och trött ut. Jag gillar verkligen dessa, ja hela K-stommeserien faktiskt, få vapen kommer ens i närheten av känsla som en sån. Sliten och trött men himmel en sån ergonomi. Kolven på den gamla revolvern liknar verkligen ingenting annat, verkligen inte nåt. Helt vansinnig, fullkomligt lysande form för naturligt ergonomisk känsla. Jag sköt några serier och känslan dessa härliga skott gav bekräftade vad jag så länge känt men aldrig riktigt tillfredsställt, nämligen att detta är världens mysigaste vapen. K17 som K38 eller i princip vilken annan vintage Smith som helst.

Lite som med min gamla High Standard, den är skön på sitt vis även om en Smith är och förblir det förmodligen både skönaste och vackraste som finns. HS är inte på långa vägar så vacker men skön och trevlig. Den är ju en pistol och inte ens en 1911 är lika estetisk som en gammal Smith, fast så är det kanske fel att jämföra äpplen med päron, ja så är det förstås. En revolver förblir en oförliknelig tingest på samma sätt som en 1911, båda är episka. HS är varken episk eller något ens i närheten men den är min och den har varit det hela tiden, den är och förblir mitt allra första vapen och dessutom är den bra. Alltså måste den kompletteras med minst en Smith & Wesson K-stomme av något slag och en 1911. Nån gång.
Köpet hänger som ett högtryck över mig, frågan är bara när var och hur det ska bli med allt det där. En Smith, ja, en sån sen är jag nog banne mig nöjd. Minst en, kanske fler. Men framför allt den där Smithen, jag måste ha en Smith, minst en. Kolla bara in det här, Hickok45:s fina video säger allt, trots att det inte är en K-stomme, däremot en m29. Inte så dumt det heller.

För har man en gång tagit en Smith i handen är det kört,,

//The Orator

Kulgjutningen kan börja

2011-08-29T17:15:00.013+02:00

Äntligen drar det ihop sig på allvar mot det riktigt roliga då jag idag fick hem kultången jag beställt från Titan Reloading. Världens förmodligen snabbaste leverans. Beställningen lade jag i torsdags, det var alltså den 25 augusti och idag är det måndag den 29:e. Det kallar jag snabb service, särskilt som varan jag beställt skickats från USA och då har min beställning processats, packats och sen åkt rätt långt. Imponerande!
Särskilt roligt som jag funderat och grubblat på detta så länge, det här med kulgjutning alltså, det har liksom varit på tapeten en bra tid nu. Plötsligt fick jag för mig att nu var det dags så jag kasta ut en liten köpesblänkare på skytteforum och svar kom med en länk till Titan Reloading. Kul för jag har precis i dagarna nära nog beställt från LEE direkt men kom mig aldrig helt för. Bra det för nu gjorde jag ett riktigt kap, eller vad sägs om rätt precis $30 inklusive frakt. Rätt bra pris med dagens dollarkurs och så inte minst denna rent heroiska leveranstid som slår knock på allt jag ens hört talas om förr. Makalöst, bra pris och så snabb leverans. Det borgar för än fler beställningar där och nästa gång blir det ett kalibreringskit, en blyslev och något mer. Kanske en kultång till rent av.

Okej, roligt så det förslår. Tången jag beställt är alltså av modell TL358-158-SWC, med andra ord en tång för två styck 158 grains Semi Wadcuttkulor med LEE:s egna microgrooves för tumblelubing. Jag tycker det verkar vara en ypperlig kula och inte minst verkar det här med tumblelubing vara riktigt smidigt. Man vräker ner de kalibrerade kulorna i en burk, klickar i lite (smörjan lär vara rejält dryg) över alltihop och ruskar runt lite. Vräk ur skiten och låt torka till, klart. Metoden lär funka med alla typer av blykulor, alla former och såväl till gevär som pistol/revolver. Lysande, absolut fantastiskt.
På lite sikt blir det alltså att skaffa någon mer form till .38:an, man kan aldrig ha för många tänger att gjuta sina egna kulor med. Dessutom har jag i princip bestämt mig för att köpa en tång för kaliber .30, precis, till gevär. Förmodligen som det ser ut närmare bestämt .30-30 Winchester, en ypperlig patron att gjuta kulor till.
Men först av allt ska jag ta hem min gasolspis modell mini från torpet i skogen, den har råkat hamna där och även blivit liggande. Oanvänd så gott som. Nu plötsligt har jag konstaterat det smått briljanta användingsområdet för den; smälta bly med. Lysande, fullkomligt skitbra. Nu ska jag bara skaffa den där blysleven och ett kalibreringskit, vilket jag inte redan gjort då mina finanser inte riktigt tål det just nu. En sak i taget. Att jag fått min första kultång är som jag ser det i alla händelser en mycket stor händelse. Ett jättekliv i rätt riktning.

Blotta känslan av att ha en kultång hemma är obeskrivlig, ja för mig är det så stort, nu kan jag smälta bly och göra mina egna kulor. Det är stort. Tillsammans med laddpressen blir med kultången cirkeln sluten, jag är så gott som självförsörjande sånär som på krut och tändhattar. Sånt gör man inte själv hur som helst. Men en kultång alltså, hallelujeha, Otroligt vad häftigt det ska bli att lära sig, nu har jag suttit här i flera dagar igen och tittat på filmsnuttar i ämnet på YouTube. Otroligt lärorikt, jag älskar internet.
Dessutom måste jag bara inflika innan jag springer vidare att nu är jag bra sugen på att börja skjuta med svartkrut också. Slaglås, gevär och revolver. Helst en Remington 1858 original men det inser jag är en utopi, men nån sorts svartkrutsdon lär det bli. Och en kultång till det förstås, ja så lär det bli. Ack, denna hobby är stor, så mångfacetterad, så fri, så trevlig. Hu ja, ack så glad jag är att just skytte, jakt och vapen är mina främsta intressen i livet.

Bly är livet!

//The Orator

Mer av livets Goda

2011-08-26T13:17:00.045+02:00

Så kom den till sist, licensen på en viss revolver, CZ ZKR 551 i förnämliga kalibern .38 Secial. Det lilla vita och blå kuvertet låg där i min rangliga gamla brevlåda av vitmålat trä och trängdes med bland annat tre mycket tunga vadderade kuvert. Såna där gröna Posten-kuvert. Och vad var det i dessa digert vägande små påsar om inte till antalet precis 500st fräscha kulor av den där coatade sorten som gick så bra i den här revolvern. Tyckte liksom det var lika bra att köpa ett litet gäng på en gång, laddade ju upp resten av de jag hade kvar från sist. Det var blott 50 stycken kvar av dem så det räckete inte långt, av förbrukningsmaterail måste man ständigt ha mer. Man måste ju skjuta, det är ju så förfärligt roligt och särskilt med den här helt oförlikneliga revolvern. Den liknar verkligen inget jag praktiskt upplevt tidigare i vapenväg. Det här, mina damer och herrar, är inte bara vad man kallar ett vapen, det är en Revolver.
Rekylen rullar upp i handen mjukt och fint tack vare den förnämliga kolven vilken faktiskt är som en korsning av en Colt SAA och en Smith K-frame. Eller möjligen en S&W Schofield som jag bara haft äran att klämma på en gång men aldrig skjutit. Ja, ett original, tror jag nämnt det nån gång här i nåt sammanhang, otroligt intressant vapen det där. Men skit i det, kolven på denna CZ är hur som helst något alldeles eget, dels på grund av själva formen men även dess placering eller hur man ska säga. Hela stommen och kolven är så byggd att greppet hamnar rätt högt, om man vill, eller lågt, långt ner på kolven. Kanske lite beroende på hur stora händer man har och jag har väl cirka medium. För mig är den optimal, både estetiskt och förstås ergonomiskt, kanske främst det senare.

Nu har jag som sagt laddat upp en omgång ammo med denna intressanta kula fast denna gång med en något reducerad laddning. Man måste ju testa lite. Den här gången blev det 4,0 grains N320 med samma tändhatt, jag har ju bara dessa magnumhattarna hemma så dom får duga. Ska köpa vanliga Small Pistol när tillfälle dyker upp, jag vet i min ännu ringa erfarenhet kring handladdning inte hur stor betydelse tändhatten har men kan tänka mig att den är lika viktig som övriga delar i ett recept. Nå, en lättare laddning hur som helst för att se hur den ter sig för precision.
En annan gång ska jag testa en hetare laddning igen, bara för att se hur skillnaden blir på tavlan och förstås för att rekylpunda lite. Inte för att det är min stora grej men ibland är det bara roligt när det dunsar till lite i handen när man kramat av avtryckaren. Dessutom kanske en annan kula, exempelvis den här kopparpläterade jag har som gick så illa sist, kanske visar sig gå skitbra med lite mer krut bakom. I den här revolvern, för det är ju så att olika laddningar, kulor och vapen går olika bra ihop, så mycket har jag lärt mig.
Nu ska jag inte bara testa olika laddningar i all oändlighet, jag ska hitta en kula och en laddning som går bra och sen hålla mig till den. Kanske testa nåt nytt nån gång eller åtminstone variera kula, jag ska ju gjuta kulor snart, och då blir det roligt med lite variation. Dock kan det som i fallet med dessa två kulor jag kört med nu bli lite stökigt med laddverktygen. Jag ogillar att kalibrera om sakerna för att kulorna har helt olika karaktär och form. Den kopparpläterade vill tack vare crimprillen sitta lite djupare och då måste jag pilla på kalibreringen vid kulbyte och det vill jag helst slippa. Särskilt ogärna vill jag det med verktygen jag har nu som är RCBS, bra grejer men eftersom jag även haft Lee vet jag vilka jag gillar bäst. Blir att beställa så småningom.

Dessutom har jag farit åstad och beställt mig en kultång från Titan Reloading, mycket bra priser på Lee-prylar. Köpte mig en 2 cavity tång för en 158 grains SWC kula med microrims för tumble lube. Tyckte det verkade som en bra början för med en sån kula behöver jag bara en kalibreringssats och en flaska LEE-smörja att kaldda på med. Nästa gång jag köper kultång blir det en konventionell kula med vanlig fettrill och så blir det att skaffa fettpress, men som sagt så spar man en del pengar på att börja med en kula som inte kräver någon fettpress. Jag har inte råd men vill börja gjuta nu och efter vad jag läst mig till verkar dessa LEE-kulor fungera bra. Nu återstår förstås att se hur min revolver gillar den kulan men det ska nog gå bra. Rätt laddning bara så blir det fint.

Nu är det i alla händelser fredag och väderleken där ute borgar för återupptagandet av en annan fin tradition, nämligen den att dricka Guinnes och Murphy´s Irish Stout. Såna njutningar hör sensommar som tidigast och höst och definitivt vintern till. Högsommar lockar till lättare lager som Pripps Blå, Carlsberg, Falcon och Heineken. Nu är det lite grått ute, nästan lite tidig höst i luften och då vaknar suget efter mustigare doningar, som Stout och rödvin. Särskilt Stout och i synnerhet Murpy´s vilken jag håller för vara en av världens förmodligen ädlaste drycker.

Nog om det, eller som de gamla romarna sa; Acta non verba

//The Orator

CZ ZKR 551 Premiär

2011-08-23T19:36:00.046+02:00

Ett hundra avfyrade patroner senare kan jag konstatera en hel del saker om min senaste investering, min CZ ZKR 551. Så sent som idag sköt jag premiär då jag tidigare inte riktigt haft rätt puls för det, att skjuta premiär är förstås delikata saker och kräver därför särskilda omständigheter. Idag inföll alla dessa och testet var därmed att betrakta såsom oundvikligt. Solen sken och tiden tillät och till råga på allt hade jag naturligtvis byggt upp ett milt uttryckt starkt behov av testskjutning att det var helt oundvikligt. Och ut längs vindlande vägar vevade vi, revolvern och jag, på min röda fara ut ur bygden och in på skjutområdet. Rangen, denna ack så vackra plats på jorden, särskilt när den som idag låg dränkt i sol under en klarblå himmel. En bra dag att premiärtesta super-revolvern.
Det första jag slogs av efter första skottet var hur fantastiskt mjukt och fint den rullade upp i handen av rekylen, precis som en Colt SAA 1873. Kolven på det här förnämliga lilla undret är ju mycket lik och det är en form jag uppskattar. Det är dessutom en form som begåvar vapnet med en obeskrivligt angenäm ergonomisk karaktär vilken å det synnerligaste lämpar sig för just precisionsskytte. Väldigt mysig att skjuta med andra ord.
Resultatmässigt är jag nöjd, bästa serie på 25 meter blev förvisso blott knappt skrytbara 43 poäng men för att vara första testet med vapnet känns det helt okej. Snyggaste serien var väl en 49:a som jag åstadkom efter att ha klivit fram några steg för att avfyra på kanske dryga 15 meter. Fusk, ja kanske, eller bara ett annat utgångsläge. Serien jag nog var mest stolt över var dock en som i sin helhet inte var så grym men lite. Det var en treklöver, tre skott hål i hål i form av en snygg liten treklöver placerad cirka klockan två mitt i åttans ring. Precis, lite skevt och två flygare nere i nian men den där treklövern var fin. Helst skulle det förstås vara en femklöver mitt i tian men den tar vi en annan gång.

Nu testade jag dagen till ära inte bara revolvern utan även två olika kulor framför samma laddning vilken alltså bestod av 4,3 grains N320 och en Magtech magnumhatt. En färgcoatad blykula och en kopparpläterad dito á 158 grain. Den färgade varianten var jag först lite halvt skeptisk till men efter att ha fyrat av femtio av dem var min bild en helt annan. Den kulan var fantastisk, åtminstone i den här laddningen och den här revolvern. Träffbilderna avlöpte varandra och den ena snyggare än den andra dessutom. Trevlig överraskning. Nu köpte jag mina kulor på Tradera men jag Googlade upp leverantören, om någon skulle känna sig manad att testa.
Den andra kulan som var en vanlig typ flatnos fungerade till min stora förvåning däremot inte alls. Enda anständiga träffbilden jag fick med dessa framför krutet var den där 49:an som jag alltså sköt från blott ca 15 meters håll. Detta efter att jag skjutit serie efter serie med katastrofala resultat som jag givetvis först antog måste bero på mig, vilket kanske var fallet men ändå lite märkligt. Skillnaden kom genast vid byte av patron, från den coatade blykulan som gick precis hur fint som helst till den här som inte gick alls. Vet inte vad det kan bero på men inte en enda vettig serie fick jag till, hålen satt lite varstans trots mycket noga kontrollerad avfyrning.
Kulornas form skiljer en del och förstås ytbehandlingen men dessutom var sättdjupet rätt olika på de två. Kopparkulan satt ett par millimetar djupare, vad nu det kan ha för betydelse. Och formen, om det kan vara det eller vad. Förbluffande hur olika de var att skjuta, har aldrig varit med om något liknande förr. Hur som helst lär jag satsa hårt på kulgjutning framöver, det känns nu mer aktuellt än nånsin.

Trycket på den här saken är sen en saga i sig, så otroligt rent, dessutom har den ett triggerstop som givetvis hjälper till. Avståndet till avtryckaren för min hand är helt perfekt vilket ytterligare bidrar till upplevelsen av trycket i sin fulla helhet. Detta tillsammans med kolvens form och stil åstadkommer en helt fantastisk känsla av balans i hela skyttet. Ja, jag är lyrisk.

Det enda jag inte gillar med revolvern är kolven på vänster sida där den har en liten tumhylla, som jag innan jag provskjöt gillade skarpt. Efter skjutning konstaterade jag dock att vid sådant grepp med tummen på avsedd plats skog den i vid trumman under rekylen. Inte jättehemskt men inte särskilt skönt. Kanske är den bra vid skytte med riktigt klent laddad WC-ammo. Nu höll jag följande serier kolven som om där inte var någon tumhylla och det var betydligt bättre. Dock kom formen av den där hyllan lite i vägen i handen så önskvärt vore att slippa den helt och hållet.
Precis, detta föranleder förstås planer på min favoritsjälvplåga, att göra en ny kolv. Fast att göra kolv till denna lär inte vara på långa vägar så besvärligt som till en viss High Standard som har en massa konstigheter att ta hänsyn till på insidan av kolvsidorna. Precis, säkringar, mekanism och skruvskallar som tittar ut. Den här revolvern har bara två enkla träsidor med ett hål rakt igenom för kolvskruven, inte helt komplicerat. I frågan om material har jag inte kommit fram till något än men att formen blir som originalet står klart, inga krumilurer, dock ingen tumhylla.
Kolven i original är det enda på vapnet som inte är särskilt välgjord eller ens väl inpassad. Allt annat är sjukt välgjort in i minsta detalj medan kolven är påfallande trist ihopslarvad. Dessutom ogillar jag som regel nätskärning då jag föredrar släta och rena ytor att greppa om. Smaken är som baken vad gäller den biten och så vill jag ha det och så blir det.

Well, det här är en fantastisk revolver, på alla önskvärda vis.

//The Orator

CZ ZKR 551 .38Special

2011-08-19T17:20:00.040+02:00

Sådär, det där gick ju bra. Lånelicens var då ordnat med tills det riktiga pappret behagar dyka upp, vilket jag förväntar mig ske senast mitten på nästa vecka. Nu har jag precis kommit hem med den så något test på banan har jag förstås inte hunnit med men det kommer, var så säker. Att ha den liggande här, skinande blå med det renaste trycke jag känt i hela mitt aktiva skytteliv känns fantastiskt för att hålla sig till ett försiktigt språkbruk. Som jag längtat efter att ha den sen jag såg den presenteras för mig hos handlarn den där dan. Den är liksom ett litet enigma den här revolvern, unik och besynnerlig som den är. Och vacker faktiskt, otroligt ren i linjerna, rätt mycket Remington 1858 tycker jag nog, i profil och elegans. Fast helt egen ändå, ett saligt plock av allt möjligt annat i revolverväg som den är. Allt i ett, allt det goda.
Mekaniskt är den något av ett underbart under, att öppna laddluckan och spinna trumman som man gör på exempelvis Colt SAA ger mig nästan gåshud. Trumman spinner som jag vet inte vad där den sitter som gjuten i stommen med väl tilltagna dimensioner som ändå inte gör att den känns det minsta klumpig, snarare tvärt om. Och trumlåsningen, denna är verkligen en fröjd att känna, höra och se i operation. Den spinner som sagt vid roterande i öppet laddläge, distinkt som låset på ett kassaskåp. Otroligt. För att inte tala om kolven, denna geniala form, en lustig hybrid av denna Remington, Bisley och faktiskt lite S&W K-stomme fast med en liten diskret men skön tumhylla. Ja, inte lämnar den då mycket att önska, det är ett som är helt säkert.

Stommen är verkligen rejäl om man tittar på hur revolvern är byggd, med fast trumma som den så klokt begåvats med. Ingen swing out, man laddar alltså som en SAA på höger sida genom att dra ner ett reglage som både öppnar för kamrarna och frigör trumman för roterande. Hylsorna stöter man ut på precis samma manér som SAA 1873. Framtill på stommen sitter en liten pryl man vrider några grader nedåt varpå en liten låsning som frigör rumman som tas ur åt höger. Mycket SAA 1873 i detaljerna med det mekaniska och en hel del Remington 1858 och Webley revolver i det yttre, med nyanser av båte Smith och möjligen bara av lite Bisley. Crossbreed av förnämligaste möjliga slag, det bästa sammansatt i en egen sort.

Skulle tro man kan ladda upp rätt heta .38:or till den här om man skulle vilja med tanke på hur den är byggd. Inte för att en revolver med swing out skulle vara klen men det att den sitter fixerad i samma läge hela tiden i den kraftiga stommen ger i alla fall intryck av att vara en särskilt stark konstruktion. Stabil om inte annat.
Nu kommer jag förmodligen inte ladda något särskilt hårt, då hade jag lika gärna kunnat ladda .357 Mag istället till en revolver byggd för det. Men det är väl lite som med drömbilen BMW M5, en sån har långt större kraftresurser än man behöver eller ens kan utnyttja värst mycket. Fast kan kan man förstås men om man bör må vara en annan fråga, om man inte absolut vet vad man gör och är väl medveten om sina begränsningar. Men skit i det nu, stommen är som en BMW M5 ungefär kan man väl säga, den är bra stabil för att vara en .38.
Med andra ord är jag mer än bara överväldigande imponerad av den här pjäsen, den är mekaniskt, och faktiskt estetiskt ju mer jag ser den, något av det vackraste jag sett och hanterat. Rejäl, precis egen och kapitalt elegant att handskas med, en så kallad natural pointer. Kolven och balansen ger ett vapen av högst angenäm karaktär, jag kan knappt bärga mig till provskjutning.

Nu har jag laddat upp en omgång patroner bestående av 158 grains kopparpläterad kula framför 4,3 grains N320 och en Magtech SP magnum tändhatt. Och så fick jag ju ett paket lustiga kulor som ska laddas upp ett gäng med, samma laddning tänkte jag. Dock kan det bli lite intressant då crimprillen sitter lite olika på de olika kulorna vilket ger ett lite olika sättdjup i hylsan. Kopparkulan sitter djupare, den andra, märkligt ytbehandlade grå lite mindre djupt. Hur stor, om någon skillnad alls återstår att se på rangen. Det blir att testa en ask (50st) av vardera för allmän utvärdering.
Sen blir det att gjuta mina egna kulor framöver, jag har handlat en del prylar till det på senare och då blir det kul på riktigt. Ska välja ut ett par kultänger bara sen fixa lite med koket som jag har på gång ute i verkstan. Jag tror det kan bli riktigt bra. Sen blir det fettpress och allt det där, men mer om det en annan gång. Nu har jag fullt upp med mitt senaste tillskott i skåpet; den grandiosa CZ:an.

En revolver, en hybrid, en dream come true.

//The Orator

Kolven klar & CZ-Dax

2011-08-19T13:25:00.027+02:00

Tävling precision igår och det var premiär för senaste kolven, den jag karvat fram ur en gammal bit En direkt från skogen. Resultatet på själva kolven är väl helt ok även om jag inte orkat ge den någon särskilt avancerad finish mer än halvgrovt sandpapprad och oljad. Och resultatet på banan var väl inte riktigt vad jag hade hoppats på, ett mycket stabilt och fint grepp till trots. Kolven är bra så det är väl inte egentligen där felet sitter, inte helt och hållet i alla fall, mest sitter det som alltid uppe i skallen. Men bra grepp, aldrig så lite tight så kanske jag tar och karvar till men annars är jag nästan benägen att sätta tillbaks gamla originalet igen. Ja faktiskt, det känns som med den här pistolen specifikt spelar kolven inte helt stor roll trots allt. Jag har ju skjutit både mycket och väldigt bra med den enkla, raka originalkolven, många 49:or och nedåt. Kanske är den bra till den här pistolen ändå, trots allt, trots all logik. Det är verkligen en rustik pjäs till järnspis, rak i stommen, tung och grov. Den vill vara enkel på gränsen till simpel och alla fåfänga försök att göra något annat med den har resulterat i tankar på att låta den vara. Dock gillade den (och jag) besöket hos smeden med nya spången med sikten och det men när det kommer till kolv är den mer stram i sin hållning. Jag börjar tro en sån här pistol ska bemästras som den är och inte varken mer eller mindre.
Fast så har jag en annan liten fundering som går ut på att helt bekvämt köpa en kolv från Numrich Gunparts i USA. Dom har en fin valnötskolv som påtagligt liknar den jag gjort, fast kanske bättre eftersom min inte är helt hundra. Men bra är den, precis filad efter min hand så den borde rimligen vara perfekt men så är den här pistolen i det mesta övrigt allt utom perfekt, precis som jag. Hur som helst åker originalet tillbaka på igen, hatkärlek måste det vara det handlar om här, ja så måste vara fallet.

Tävling Precision var det och jag sköt enligt min förväntan och faktiska standard numera riktigt kass. Snittade bedrövliga ca 40 poäng och det är förstås inte bara genant, det är tragiskt. Jag som trodde en skräddarsydd kolv av doftande En skulle göra susen. Därmed har jag verkligen satt svart på vitt en gammal tanke jag alltid haft som går ut på att jag som oftast skjuter bäst med enkla don. Den här pistolen är enkel och bara jag gör mitt så gör pistolen resten.
Ja, det handlar mer om att göra en bra avfyrning än att ha ett perfekt grepp om vapnet, även om ett bra grepp underlättar. Eller bör underlätta. Med vissa andra vapen har kolven visat sig fungera som en bidragande orsak till stabilt skytte, som exempelvis Walther KSP 200 och FAS 602. Den senare särskilt, jag ångrar att jag sålde den jag hade. Nu får det vara slut med säljandet av det jag köper. Fortsättningsvis behåller jag och lär mig bemästra istället för att ständigt byta pför att ibland ångra. Men kolven alltså på dessa vapen, den har en väldigt speciell form och den tillsammans med bra grepp och balans i övrigt ger just god ergonomi. Kolven i sig på "fel" vapen gör inte nödvändigtvis underverk, som en viss High Standard. Förvisso finns det riktiga ergonomiska kolvar även om de är svåra att få tag på, vi har ett par på klubben.
Men så var det det där med kolv till High Standarden, min HS. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra med den i avseende kolv. Just det har ju varit något av ett dilemma för mig en tid nu och ett par mer eller mindre lyckade kolvförsök senare är jag mer tvehågsen än nånsin. Är det verkligen så att den ska ha originalkolv, platt som den är men skön på sitt smått asketiska vis eller är det läge för något ergonomiskt. Det är frågan och den lär hänga i luften än ett tag, med originalet på tills vidare. Fast en "riktig" eller köpt ergokolv vore kanske inte så dumt, nja, det tål i sanning att kontempleras över.

För igår efter tävlingen råkade jag fingra lite förstrött på en del gamla saker i klubbens arsenal av lånevapen, däribland den anatomiska kolven på en High Standard och inte minst en FAS 602. Den senare fick återigen mitt arma hjärta att knyta sig ömt i bröstet, jag gillar verkligen den modellen. Det är något med linjerna, med formen, utseendet och inte minst balansen. Men så har den bara fem skotts magasin. En enda nackdel vilken förvisso går att kringgå med ett relativt enkelt fixande men så kunde man kanske ha en för enbart precision. Så har man HS:en uteslutande till fält. Ja men det kanske vore nåt. Eller inte, man kan ju inte köpa allt man tycker verkar bra, eller så kan man det. Nån gång.

Nu förlorar jag dessutom snart helt tålamodet med licenshandläggningen som drar ut på tiden i vad jag nog anser väl utdraget. För mig är det helt okej att det tar ett par veckor max men sen börjar det kännas som något nånstans är fel. Att vänta är aldrig kul och att vänta längre än vad man kan anse rimligt betraktar jag som direkt bedrövligt. Är det så starkt underbemannat, vilket väl skulle kunna vara en förnuftig slutsats, torde det vara enkelt åtgärdat. Då det handlar om en offentlig service, för licensansökan ligger om inte annat under kategorin service på myndighetens fina websida, bör den behandlas som en sådan. Service som jag tolkar begreppet som sådant är inte förenligt med väntan på process i veckor. Det är som bäst avsaknad av just service, som jag ser det.
Nu kan jag förstås ta och be handlaren skriva ut åt mig en lånelicens på vapnet, hämta och betala det och ha det för provskjutning tills licensen kommer på riktigt. Detta ser jag som en i tilltagande tilltalande tanke med tanke på att jag redan väntat i fler veckor än jag har lust utan att få ett visst brev i brevlådan. I rimlighetens namn bör min licens inte dröja mer än ytterligare två veckor som i så fall blir tiden för en eventuell lånelicens.

*

Jahaja, så mitt i skrivande stund ringer handlaren av alla människor med svar på mitt sms som jag skickade förut angående lånelicens. Jag gör väl som så då att jag gränslar mig röda kringla för att åstad draga att hämta min vidunderliga CZ, revolvern med bara versaler i namnet. Jepp, så får det bli.

Au revoir,,

//The Orator

Kolvmakeri pågår

2011-08-16T17:46:00.041+02:00

Fingrarna ömmar, ja hela kroppen faktiskt, otränad och klen som man är. Har nu hållit på i flera dagar med senaste kolvprojektet som plötsligt tog fart igen. Mitt i allt laddande och skjutande. För senast jag sköt var på tävlingen, en liten klubbtävling Sport med nya slagfjädern i pistolen som fungerade klockrent. Inga klickar och inget strul, bara pang på och allt gick som det ska. Sånär som på skyttet. Sköt ju 49 poäng på provserien och sen gick det väl lite knappt ok en stund innan några serier spårade ur totalt. Det är jag som förlorar fokus och slarvar till det med avfyrningarna. Kramar man inte av ordentligt samtidigt som man stadig på hand siktar in blir det ofelbarligen elände till resultat framme vid tavlan. Särskilt irriterande när man samma ögonblick skottet brinner av känner hur fel det blev, men det är bara göra om och göra rätt.
Så tanken var som sagts nån gång tidigare att karva fram en ny kolv som ger ett lite stabilare grepp vilket i sin tur underlättar hela skyttet som sådant. En bra kolv är ju inte bara skön att greppa utan ger även balans och stabilitet vid sikte och avfyrning. Nu har jag snart karvat ut vad som ser ut att kunna bli riktigt bra. Roligt är det och svettigt och så får man blåsor på fingrarna och filspån i snoken och håret. Härligt.
Än är den alltså inte riktigt klar, bara nästan. Jag valde den här gången att arbeta med ett betydligt mer ändamålsenligt material, nämligen En. Jag kapade ju upp en bit av en död gammal grov en på väg från klubben för ett tag sen som nu legat och torkat fukten ur sig. Det är ett mycket fint trä med kompakt struktur som dessutom doftar helt ljuvligt gott. Väldigt tacksamt att arbeta i för sådana här saker. Väl torkad ska den vara, gärna rätt gammal och riktigt genomtorr, som biten jag hittade. Ska nog se om det inte går att ta en bit till nästa gång jag har vägarna förbi, material av den här kvalitén kan man inte ha för mycket av i förrådet.

Det blir en typ semianatomisk kolv som filats fram ur en solid bit gammal rejält torkad En. Ådringen är fantastisk att se framträda under bearbetningen och bitvis ser det nästan ut som nån sorts exotisk laminat, vilket det förstås inte är. Gammal ihjältorkad gammel-En är fina saker, exotisk på sitt vis, lite udda träslag på nåt vis som det är.
Modellen jag gått in för att åstadkomma bygger på två halvor, en för vardera sida och helt olika för att fylla olika funktion. Först har jag gjort höger sida som fyller ut själva skjuthanden och är kanske den viktigaste då det är den som gör greppets karaktär. Andra sidan har jag nu så gott som klar och den blir mer eller mindre bara en enda tumhylla. Sålunda har utseende kommit helt sekundärt och funktion absolut primärt och ändå ser det rätt bra ut. Inte för att anatomiska kolvar nödvändigtvis är helt vackra men tack vare materialets angenäma karaktär ser det rätt bra ut ändå. Dessutom har jag lagt ner viss möda på att slimma den så mycket som ergonomin tillåter för att inte göra den onödigt klumpig, det är varken estetiskt eller bra. Funktion är viktigt.

För övrigt är något nästan magiskt att se en gammal fallen enbuske, eller stammen av den i alla fall, långsamt bli något som en kolv. Att först av en ren tillfällighet hitta trädet till att kapa av ett par bitar för att sen lägga på tork. Mossan den legat i vem vet hur länge har gjort det annars torra gamla träet aldrig så lite fuktigt. Sen plocka fram en bit, granska den okulärt för att ytterligare senare först sätta sågen i den för att kapa av en lagom bit till vad som med tiden ska bli en kolv. Fantastiskt är faktiskt lätt underdriftigt att kalla det men i brist på bättre ord får det duga.

Här om dan gick jag nämligen till Biltema och Jula som ligger ett stenkast från där jag bor. Skitbra grannar det där, tar typ fem tio minuter att gå dit. Så jag gick åstad med planen för dagen att skaffa verktygen jag jag behövde från senaste kolvbygget. Fulgranen ja, den jag gned ihop med minimalt med vettiga verktyg och inte minst material. Nu köpte jag mig en ryggsåg, helt oumbärlig, världens bästa precisionsverktyg som är ett närmast måste vid sådant här arbete. En sån, en halvrund rasp och ett par nya tvingar, också mycket bra att ha till allt möjligt. Så nu har jag nog allt som behövs, för några maskiner använder jag icke, ingen dremel och ingen borrmaskin, bara två glada händer och lite handverktyg. Mer behövs inte.
Det är nästan förunderligt som sagt vad häftigt det är att med blotta händerna och lite till synes enkla verktyg se vad som åstadkommas kan. Från en mossig gammal träklabbe till något så utsökt som en riktigt behaglig kolv till pistolen. Mycket raspande och filande förvisso men så är det ju så härligt att använda kropp och sinne till vad det gör bäst; åstadkomma saker. Man tar en bra idé, lite material av lämplig kvalisort och sätter igång.
Till det här projektet hade jag väl egentligen inte mycket mer än en grov skiss i skallen på vad jag ville ha gjort men inte exakt hur det skulle göras. Jag började i rätt ände genom att skaffa framför allt den där ryggsågen och inte minst en halvrund rasp, billig från Biltema. Finare verktyg är säkert bättre men mycket sitter faktiskt i handhavandet. Inte för att jag är proffs eller ens värst bra, jag är novis men kanske med viss talang för det faller sig lätt bara jag börjar. Nåväl, skit i det men kolven blev nog varken bättre eller sämre med finare verktyg, huvudsaken är att man har rätt verktyg, sen är resten upp till mig att utnyttja dem på bästa sätt.

Trevligt hur som helst, ny slagfjäder i pickan som verkar gjort susen och snart en ny kolv av härligt doftande En. För övrigt har jag byggt den här kolven från en helt annan utgångspunkt än den förra, fulkolven. Den förra gjordes som kanske bekant med fingergrepp som primär finess som faktiskt var trevlig att hålla. Nu hade jag dock konstaterat att en del av orsaken till mitt ojämna skytte till stor del berott på att avståndet till avtryckaren varit lite snålt för min hand tidigare. Därför har jag byggt den nya kolven tvärt om mot den förra. Inga fingergrepp men bra med fyllnad baktill på kolven, mycket bättre. Nu fylls handen av välformat trä och så har avståndet till avtryckaren blivit exakt som jag vill ha det.
Vad som nu återstår att göra är lite sista finjusteringar för att få till den perfekta formen för handen och på det lite finish. Det här blir förstås en kolv som helt och hållet filats ut med så precis passform för min hand som jag kunnat uppbåda och det verkar gått bra. Den sitter som en handske och med aldrig så lite finputs här och lite där blir det extremt. Snart en dag blir det provskjutning och det ska bli intressant att se hur det går.

Mycket mer spännande än så blir det inte.

//The Orator

Kulor hemma; nu saknas bara revolvern

2011-08-11T15:20:00.046+02:00

Kulor i långa rader känns det som, helt fantastiskt. Köpte på mig ett gäng av polarn som hos honom bara samlade damm då han laddar med mantlade kulor till sitt skytte. Dessa kulor passar mig utmärkt så jag vevade ner på stan med röda skrevkringlan idag och hämtade en låda med hela 363 stycken fina 158 grains TC kulor med crimprill och allt. Kopparpläterade, ja det blir bra det här. Dessutom lade jag ett bud på ett gäng kulor på Tradera igår, också 158 grains flatnos blykulor. Har sett dessa kulor där förr och tänkte att de kunde vara värda ett prov, så dåliga kan de knappast vara. Hoppas jag, men det blir nog bra, dom verkar av vad jag kan se bra i alla fall sen finns bara ett sätt att utvärdera det hela och det är genom praktiskt användande. Kulor är liksom en förbrukningsvara så det är bara att ta vad man kommer över. Nu fick jag som sagt ett bra gäng till bra pris, kopparpläterade kulor som jag dessutom slapp betala frakt för. Det är just frakten som ofta sinkar priset eftersom det bokstavligen väger bly. Tunga paket blir tråkig fraktkostnad på.
Så med alla dessa kulor parkerade i laddskrubben är det bara en tidsfråga innan laddapparaten går varm igen. Kanske idag men jag ska grunna lite till på laddningen först, vet inte om jag ska ta och köra en lite soft laddning den här gången. Sist vi laddade hemma hos polarn körde vi på 4,2 grains N320 och det kändes rätt milt. Ska inte ladda klenare men ungefär där att börja med för sen är det till att testa sig fram vad revolvern vill ha för sorts recept. Det ska bli seriöst kul, knappt man orkar vänta men så är det inte mycket annat man kan göra.

Fast, vänta nu. Man kan ju om man vill skriva ut en lånelicens och ta hem vapnet innan den riktiga kommer i brevlådan, det kan man. Fast å andra sidan tar det lite udden av det bitterljuva i väntan på det där vackra kuvertet när det väl kommer. Inte mycket går upp emot att öppna brevlådan och se det där underbara brevet ligga där. Men åter igen så är det ju bara en formalitet, det har gått ett par veckor nu, har jag för mig, sen jag lämnade in min ansökan. Den kan komma vilken dag som helst men så kan den lika gärna komma om tre veckor, det vet man inte. Jag vill förstås inte vänta mycket längre nu när sommaren och säsongen är på glid, känns det som i alla fall trots att den långt ifrån är över. Bara det att man naturligtvis vill ha ut så mycket av den som möjligt hela tiden och särskilt när laddskrubben full med laddkomponenter. Varenda jävvla cell i kroppen bara skriker av lust att hämta ut revolvern direkt, ladda upp en ask eller tre och bara vrålcykla ut till rangen med svetten rinnande i ansiktet. För det är intensiva saker det här.

Trevligt i alla fall att ha kulorna på plats, krut har jag ett fullt krutmått (Lee krudsoserare) som bör räcka en stund till. Sen finns även en liten slatt N340 liggande också som ska testas innan jag köper nytt. Vad det blir för krut då återstår att se, ska grunna lite på det och höra mig för lite vad man kan hitta på. Man får ju olika bud vart man vänder sig. En säger att det enda som funkar är Vihtavouri medan en annan säger att det är skrot samtidigt som en tredje tycker något helt annat. Själv har jag bara använt just N320 och det funkar tycker jag väl och så finns det att köpa överallt. Sånt talar till fördel just det märket även om där finns fler.
Undrar dessutom i min stilla enfald hur stor den praktiska skillnaden kan vara mellan krut som N320 och N340. Märker man verkligen någon påtaglig skillnad eller är det mest en teoretisk fråga, sånt undrar man ibland. Men hur som helst lär jag märka det med tiden, mitt N320 räcker inte helt länge till och sen som sagt blir det att tömma burken med N340. Efter det faller beslutet om vad för nytt krut det blir fråga om.
Det finns ju Hodgdon, Rhino, Norma och såklart Vihtavouri varav till pistol och revolver kanske det finska krutet är vanligast. Fler finns men dessa är väl vanligast här i Svedala i alla fall. Till bössan tänkte jag köpa Norma eller Rhino som för övrigt vad jag förstår är typ samma sak med olika namn. Skit samma, den med bäst pris blir bra. Mest vill jag ha olika märken för bössa och revolver för att minimera risken att klanta till det med förväxlingar de båda emellan. Sånt kan ju få rent katastrofala följder och så kan vi inte ha det. Förmodligen blir det N320 och Norma N-201. Men inget är hugget i sten, jag tar vad jag kommer över så blir det bra med det.

Så, laddskrubben here I come.

//The Orator

Ny fjäder och mer skytte

2011-08-10T15:14:00.046+02:00

Laddandet gick väl bra, efter en del strul med herrns Dillon 650 som inte riktigt ville vara med men nästan. Tillräckligt för att till sist spotta ur sig sammanlagt etthundra patroner .38 Spl. Kulan var en mantlad bly-hålspets á 158 grains och laddningen bestod av 4,2 grains N320. Alla small fast med lite varierande knall och en av mina pös av som en avslagen pilsnerkapsyl, så illa att jag kände mig manad att kontrollera att kulan inte satt kvar i pipan men den hade nåt ända fram till tavlan. Detta var bara ett av problemen med laddapparaten, den doserade krutet lite som den ville. Minst var tionde patron var fel så vi hade fullt upp med att hålla koll på krutnivån i hylsorna, inte så bra. Poängen med en progressiv press är givetvis att den bara ska spotta ur sig färdig ammo, man matar med hylsor, tändhattar krut och kulor. Den ska sen göra resten, sånär som på att man drar i spaken. Nu gick det inte så bra då ungefär varannan hylsa fastnade i hulsmatningen och sen det där med krutmåttet som inte var direkt pålitligt. Synd, så illa att polarn bestämt sig för att köpa en enpetare istället, han var milt uttryckt sur på sin dyra investering.
Hur som helst var det problemen med tekniken till trots en väldigt trevlig dag, måndag som det var. Vi avrundade det hela med att ta med den lilla ammo vi orkade trassla fram till rangen med hans 6" S&W 686 och 2 1/2" S&W 66. Och även hans trevliga SigSauer X-Five med växelsats, en väldigt fin pjäs, skjuter otroligt bra. På klubben mötte vi under skjutningen ytterligare ett par glada gossar och roligt värre blev det långt framåt kvällen.
Testen med ammon vi laddat gick bra sånär som på lite ojämna laddningar och en pysare. Roligt var det främst och några serier blev helt ok. Och riktigt roligt var att skjuta lite plåtmål med .22:an, både Sigen och den andra polarns Glock 17, också med växelsats. Särskilt den senare ska erkännas kände jag mig oväntat tilltalad av, trycket kändes stumt och distinkt på ett mycket bra sätt. Ska ta och testa den med "riktig" ammo en dag. Den var riktigt mysig, för att vara en pistol. Ja, jag hade ju en Glock 19 tidigare men det var något positivt annorlunda med trycket på hans, trots att både min och hans är original gen 3. Nå, den tyckte jag om.

Sen har jag som en omedelbar effekt av måndagens trevliga laddutflykt med skytte som avslutning fått riktigt fart på laddivern. Städade ur laddskrubben igår och kalibrerade upp ett par hundra hylsor .38 för kommande laddning. Har fortfarande inga kulor hemma men ska nog köpa upp polarns 158 grains TC-kulor som han inte ville ha. Perfekt, ett par kanske trehundra i alla fall. Duger att börja med. För snart, hoppas jag, kommer nya revolvern och då blir det allvar. Det är ju så förtvivlat roligt med skytte och handladdning.

Och igår var det MilSnabb tävling på klubben, roligt. Jag hade ju tänkt åka bort till smeden för att låta honom installera nya slagfjädern som nyss damp ner i brevlådan men det blev aldrig av. Först tänkte jag skippa tävlingen med tanke på hur mycket förödande klick jag haft på senare men så var det väl inte hela världen, bara en liten klubbtävling. Förra gången fick jag bara en klick så jag tänkte det kanske skulle gå helt utan rent av, men icke. Först en klick och jag fick göra omskjutning, man får ju göra en omskjutning så jag tog den. Väl var det för då small alla fem, men i en serie senare hann jag bara få iväg två skott innan klick igen. Piss, bara att acceptera. Som väl var satte jag båda skotten jag trots allt fick iväg snyggt mitt i tian. Tur var väl det, tre nollor i protokollet är inget kul. Men klickarna hade jag förvisso nästan väntat mig så det var väl ingen större katastrof men lite trist är det alltid ändå.
Tävling är hur som helst kul och särskilt de här små enkla tävlingarna vi har på klubben, som regel två gånger i veckan. Jag försöker vara med på så många jag orkar och kan, det är ju väldigt roligt. För ska man bli bättre lär man vara på rangen så ofta som möjligt, dels för att som sagt bli en bättre skytt men kanske mest för att det är så fantastiskt kul. Så är det ju helt naturligt, det blir roligare ju bättre man blir.

Nu hoppas jag den slutar klicka för idag bytte jag själv ut slagfjädern på det gamla aset, tyckte det var lika bra. Anledningen att jag tänkte låta smeden göra jobbet var mest för att han har de rätta verktygen och det har inte jag, men det gick ändå. Rätt bökigt ska erkännas för det tog en stund innan sakerna satt ihop rätt igen. Nu sitter i alla fall en sprillans ny fjäder på plats och den bör tycker jag styra upp eländet med klickar framöver. Som synes på bilden är den gamla fjädern (till höger) ett par millimeter kortare än den nya. I sammanhang med fjädrar säger mig nu min ringa erfarenhet på området att en sådan skillnad är större i kraft än den kanske ser ut för blotta ögat. En gammal fjäder, och ingen vet hur gammal den här kan vara, tappar dessutom spänst i och med att materialet mattas ut med tiden. Alltså är den gamla både trött i metallurgin och dessutom kortare. Gör inte detta susen byter jag slagstift också men det känns som fjädern borde vara den svaga länken i det här fallet. Det återstår nu att se.
Spännande att åka ut till klubben nästa gång för idag blir det nog inte som det ser ut med grå himmel, hotfullt regntung som den är. Nog för att lite regnstänk i svålen inte kan vara farligt eller ens hemskt, det kan tvärt om vara rent njutbart, men det får nog vara. Jag har förstås mitt regnställ att ta till men fullt så ivrig är jag inte, bara nästan. Ska ju om inget oförutsett inträffar ut på Sport imorrn, på tävling igen. Så lyder planen för dagen i alla fall.
Dessutom rök fulgranskolven av idag, märkte igår under tävlingen att materialet börjat kärva på sina håll. Det förlorar formen så smått, det har börjat slå sig och på ena sidan är kolvsidan på väg att bli lite konvex. Och på andra sidan med, uppe vid mantelupphaket där det börjat ta i mot trät och orsaka oönskat knas. Men det var väl väntat, gammal skit som gran från diket är naturligtvis inte särskilt bra som kolvmaterial men det var liksom inte tanken heller. Mest var det ett projekt av övningskaraktär, ett kul slöjdande att förbättra det lite sega greppet som originalkolven ger. Nu sitter den som sagt på igen, trots att den inte är optimal, originalet alltså, knappast ens bra men inte konvex och sned som fulkolven börjat bli. Annars är den förhållandevis fin att hålla i faktiskt, men nu har den nog gjort sitt. Underbart är kort. Det var kul och lärorikt, nu blir det att skjuta med originalträ på kolven ett tag tills nästa förhoppningsvis bättre kolvprojekt står klart.

Ny fjäder i alla fall, ett litet steg mot en stor förbättring. Rent teoretiskt bör så vara fallet om jag inte är helt bakom flötet, vilket kanske är fallet. Det visar sig hur som helst, en fräsch och frisk fjäder bör rimligtvis ge bättre fart på slagstiftet vilket är vitalt för hela funktionen som sådan. För så gott som varje klick har uppvisat rätt klena anslag och det brukar betyda slapp fjäder. Men nog om det, min fjäderteori har nu resulterat i ny fjäder såhär långt, måtte det nu hjälpa. Jag vill ju skjuta utan avbrott och klick hela tiden. Jag ska ju skjuta femtio P snart. Minst.
Dessutom fick jag hem mina Hornady laddverktyg idag, 9,3x57. Trevligt, det betyder att snart har jag krut och tändhattar också, ska eventuellt beställa lite för här finns inte många handlare som har sånt på hyllan. Ska kolla med de två som finns först, sen beställa om det lönar sig bättre frakten till trots, annars stöder jag gärna de få lokala handlare vi har. Det blir väl som det blir, det brukar liksom bli så ändå.

Ok, over and out.

//The Orator

Laddat för uppladdning

2011-08-07T16:17:00.034+02:00

Uppladdningen är total, jag har på senare verkligen fått rejäl eld i pannorna vad gäller det här med laddning och skytte. Kanske är det årstiden som så sakteliga återgår från ivrig vår och försommar till sensommar på långsam väg mot höst. Kvällarna kommer tidigare, det blir mörkare och något i luften påverkar saker i naturen, av vilken man naturligtvis utgör del. Men det är även något med skyttet i stort, med allt. Det är roligare än på länge att skjuta och suget att ladda är nu så stort att det bara finns en sak att göra. Ladda, fast för det krävs kulor och för det krävs en tur till handlarn som har öppet först imorrn. För övrigt ska jag om allt går som det ska bort till polarn för att ladda .38:or i hans progressiva Dillon just imorrn. Blir det så, vilket jag i det närmaste kräver, köper jag kulor direkt av honom för han har på lager.
Dessutom slog jag till igår på en sats laddverktyg till bössan, det blev Hornady och jag förlade min beställning hos Torsbo Handels. Bra pris och vad jag måste anta bra märke på verktygen, återstår gör att se hur det går med leveransen. Det blir nog bra med den. Dessutom beställde jag ett Lee krutmått hos Midway, men den beställningen verkar gått snett på nåt vis. Betalde på sidan med kortbetalning men något verkar blitt fel, avvaktar och ser hur det går. Annars lär jag höra med dem vad som hänt, om betalningen gått igenom vilket den inte gjort vad jag kan se på min bank, ännu. Hur som helst ska jag ha det där krutmåttet för ett just ett likadant har jag nu och det gillar jag för det funkar så bra. Dessutom är det billigt vilket passar en fattig man bra.

Ladda är ju så in i fruktansvärt trevligt, jag älskar att sitta och pyssla med hylsorna tills de blivit nya fina patroner i långa rader. Ny revolver är ju på väg in och jag är så glad, jag känner på nåt vis att jag hittat rätt här och det ska bli så roligt att testa. Att bekanta sig med den nya och bli mer än bara dugande med den på banan, hitta en fin laddning sen köra så krutoset bara sprutar ur pipan. Underbart.
Sen ska det bli laddning av 9,3x57 också, hylsor har jag som sagt precis fått hem ett litet gäng, det duger gott att börja med. Lär ju skaffa fler framöver. Och kulor köpte jag en näve av en herre på forumet så nu saknas bara krut och tändhattar, vilket jag hoppas herrn med smedja och handel kan bidra med. Ja, köpa där alltså. Det ska bli trevligt det med även om det givetvis inte blir fråga om samma volymer laddning som till revolvern. En fin laddning ska provas ut för att ytterligare senare tas i bruk i skogen. Lyckliga utsikt!
Och så var det väl det väl då det här med planer påtalade om att bygga nån sorts klass 2:a som självklart ska laddas upp till vad det lider. Men mer exakt vad och hur det blir med den saken är dock ännu högst oklart, såväl vad för bössa det blir och i vilken kaliber. Dock ligger .30-30 bra till även om jag sneglar lite åt .223 eller faktiskt .243, de känns som tilltalande alternativ. Särskilt kanske .223 då den är så vanlig och dessutom kan köpas färdig köpeammo till i princip överallt, billigt, även om handladdning kommer vara primärt. Aldrig fel med bra tillgång på hylsor, alltså att själv engångsskjuta patroner att sen ladda om.

Detta föranleder en djupare titt på projekt enkelskott. Jag börjar redan vackla i övertygelsen om att bygga om den där rullblocken även om det är en kul idé. Plattformen som sådan är förstås intressant, sånär som på väl inte omedelbart optimal, ekonomisk kanske men egentligen inte det heller om man tar sig en nykter titt på lite distans. Rullblocken duger förvisso rent tekniskt men så har jag börjat umgås med tanken på att satsa på en Ruger No1 eller Handirifle. Man kan ju snygga till även en sån om man vill och särskilt Rugern som är av en synnerligen tilltalande och beprövad konstruktion. Handirifle å andra sidan är något smidigare och mindre. Med andra ord står det så sett mellan fallblock och kipplauf. Båda är bra och har sina egenheter som tilltalar såväl tekniskt som praktiskt och förstås estetiskt. Så hur jag ska tänka i det här återstår att se, jag har ändå inte råd att investera nu så tid att fundera lär jag ha gott om och det lär jag behöva som det ser ut.

Som sagt laddar jag för närvarande upp för laddning och det kostar på mer än vad man först kanske tänker sig. För det första laddverktyg till bössan, det kostar lite även om priset för den kvalitet jag nu köpt var mycket bra, knappt 600 spänn för fina Hornadyverktyg. Sen ska det till ännu ett krutmått för att ha ett mått som man pytsar olika krut fram och tillbaka ur är ingen bra idé. Ett sånt kostar inte särskilt mycket när man väljer Lee som funkar hur bra som helst, men kostar gör det förstås, lite. RCBS till exempel kostar ungefär tre gånger så mycket och kanske är det bättre men när funktionen i det billigare alternativet är fullgod väljer jag det. Har laddat upp en del ammo till revolver med det jag har och det håller definitivt konsekvent nivå, för jag kontrollväger mina laddningar rätt ofta. Och på detta ska alltså krut köpas och kulor inte minst. Kulor till bössan är dyrt, särskilt om man vill ha kvalitet och det vill man naturligtvis, särskilt när de ska användas för jakt. Det kostar på helt enkelt.
Den lilla budget jag nu lyckats tvinga fram genom offrande av andra saker går helt enkelt helt åt till det här med laddsaker, och nya revolvern som förvisso var skamligt bra pris på. Så någon ny bössa lär det inte bli utrymme för även om det smärtar att konstatera. Jaktsäsongen är här och med just en klass två kan mycket trevligt göras. Främst tänker jag dagjaktskort på nån fin mark, det är som upplagt för småviltsjakt med en smidig klass 2:a. Får väl se vad som händer, man vet aldrig från den ena dagen till den andra.

Laddat värre.

//The Orator