Min Smith

Min Smith, min favorit bland allt som finns att välja på. Hade jag varit tvungen att leva resten av livet i monogamt ägande i fråga om vapen (enhands) torde valet falla på denna gedigna skapelse. Smith & Wesson modell 64 av årsmodell 1975. Världens utan vidare skönaste revolver, vid sidan av andra nämnvärda godingar som Colt SAA, S&W mod 29 och Ruger Redhawk. Och Ruger Bisley. Och 1911 förstås men det är ju en pistol och inte en revolver. Eller Browning High Power för den delen, eller kanske en Star Firestar eller Tokarev TT33 eller...
Oj, spårade visst ur lite. Är man hopplös så är man. Nå, skulle jag alltså tvingas leva solo med en enda revolver resten av evigheten hade valet ändå fallit på denna pålitliga gamla skottsnurra. Nog för att 1911 har vad inget annat har men ska man dra det till sin yttersta spets, vilket var den fasansfulla tanken, måste den ändå falla åt sidan till förmån för en revolver. Till förmån för denna Smith. För när det handlar om absolut driftsäkerhet finns inget som slår en gammal hederlig DA-revolver, oavsett om man jämför med en 1911 eller Glock eller vad det må vara. Nog för att det mesta, och kanske i synnerhet nämnda pistoler, är mer än pålitliga så kan ammunitionen kärva. Skulle man lyckas försätta sig i en slik situation önskar man om någon gång (ve för det men som sagt, i yttersta tänkbara fall hur osannolikt det än må vara) kunna lita på att det smäller. Gör det då inte det på grund av exempelvis en död tändhatt vore det inte hela världen med en revolver. Man klämmer bara av avtryckaren igen och trumman roterar fram en ny patron som antagligen smäller. Med pistolen krävs en mindre manöver innan nästa skott kan avlossas.
Förvisso meningslösa funderingar men så sitter det ändå nån stump av en primat nånstans där inne i ryggmärgen, eller om det är i roten av hjärnan. Den där lilla gnistan av ursprunglig drift snarare än förnuft finns där på oss alla och i mitt fall är jag relativt bra kompis med min. I teorin i alla fall, för att det ibland är kul att spåra ur i onödiga funderingar. Livet är ju så väl ordnat nu för tiden att lite av det där primala tänkandet onekligen kittlar lite mysigt. Varför annars titta på horribla filmer och serier som Walking Dead till exempel, om det inte var för att reta den där numera sorgligt nog halvt domesticerade nerven aldrig så lite. Det behövs, man mår bra av det.

Fast skit i det. Revolvern på bilden är hur som helst i mina ögon och för mina händer och sinnen för den delen något av det mest delikata jag vet. Smith & Wesson har enligt min ringa mening med skapandet av denna fantastiska revolver kommit så nära perfektion man kan komma. Vacker så det nästan skapar ångest, så väl balanserad med sina 4" bull barrel att den bokstavligen känns som en förlängning av kroppen. Sen rostfri till råga på allt, med andra ord i det närmaste oförstörbar, eller ouslitlig i alla fall. Dessutom kamrad för den kanske mest mångsidiga patronen som finns, jämte .45ACP och .45LC. Men gamla .38 Spl duger allt bra den med. Dels för att den är så behändig att skjuta, precis lagom även om man jagar upp laddningarna över medel. Alltså med denna bredd på laddområdet erbjuder den mig som lycklig ägare allt jag kan önska.

Nu är det lyckligtvis så att jag inte behöver välja blott ett enda vapen, för målskytte, utan jag har möjlighet att ha fler. Prisat vare detta faktum i höjden. Därför äger jag även en 1911 i form av en Norinco, vilket i sin tur betyder så original 1911A1 man kan komma utan att vara en Colt. Faktiskt ska sägas är mitt exemplar riktigt fint med djupt blåsvart blånering och tajt nog att vara solid men ändå funktionssäker. För tajt är inte bra heller, minsta krutrest kan då orsaka trista eldavbrott som följd och sånt vill man inte ha. Särskilt inte under fält, då om någon gång önskar man driftsäkerhet före mycket annat. Vilken tur då att jag har en så bra 1911 som komplement till min fina Smith. Dom utgör tillsammans verkligen det optimala paret.
Skulle jag då ha en triss börjar det bli jobbigt. Och ja, klart jag vill ha triss, det vill man givetvis ha, eller fyrtal eller för all del, kåk. Nåväl, vad denna tredje då skulle vara är något jag på senare grubblat mig skrynklig i halva ansiktet över, utan att komma till något som helst definitivt utslag. Egentligen har jag nog grovt räknat tre mer eller mindre definitiva kandidater att välja på, fast fyra egentligen.
Nummer ett av dessa är inte helt oväntat Rugers Bisley i kaliber .45LC. Den förblir något av en optimal fantasi. Nummer två skulle mycket väl kunna vara en Ruger Redhawk i kaliber .44 Mag alternativt .45LC. Den har något helt eget över sig den med, en verklig pjäs. Och nummer tre är skulle jag vilja tro lite kluven. Antingen en S&W mod 66 med 6" pipa eller en Colt Trooper. Två riktigt heta alternativ i kaliber .357 Magnum. Så primärt kan man väl säga att dessa är de varianter jag grunnar över att eventuellt i en förlorad framtid möjligen köpa. Om jag alls ska ha något mer men livet är allt för långt och förvisso dessutom såvida pass höljt i absolut dunkel att sådant blott kan hänvisas till blind spekulation. Vilket samtidigt är något av en fröjd i sig.

Dessutom kliar det nåt precis infernaliskt i laddnerven på senare. Laddskrubben är städad efter att den varit överhopad av pågåendet med projektet med bössan som numera är så gott som klar. Några få detaljer återstår men inget som kräver något direkt utrymme. Så, laddpressen står där och väntar omgiven av kulor, tomhylsor, krut och tändhattar. Nog för att jag redan laddat upp några hundra .38:or men ammo kan man förstås aldrig ha för mycket av. Bara det att egentligen vill jag inte ladda på en massa utan att först veta hur denna laddning går i revolvern. Alltså måste jag invänta bättre väder så jag i lugn och ro kan åka till rangen och testa laddningen jag redan har. Det brukar krävas något hundratal skott eller så innan man säkert kan avgöra ehuru laddningen duger eller kräver vidare förädling.
De senaste dagarna hade jag haft siktet inställt och fixerat på att åka ut och testa lite men så kom det stora snöovädret. Snön har verkligen vräkt ner i helt bisarr omfattning i flera dagar, till idag då solen strålar som bäst. Men då är väl skjutbanan helt igensnöad istället och att vada fram genom minst en halvmeter snö till tavlan för att markera med stelfrusna fingrar känns solskenet till trots inte nödvändigtvis helt lockande. Med andra ord blir det att skjuta på det hela ytterligare lite, igen. Men snart, snart ska jag ut och njuta krutrök igen.

Min Smith är hur som helst utan all konkurrens, i alla avseenden.


//The Orator