Smith & 1911

Vid sidan av allt detta med projekt, som förvisso är något av det roligaste jag i hela mitt liv stött på, så växer lusten allt starkare att åka ut och skjuta lite revolver. Och 1911, helst hembakad ammo förstås eftersom jag har laddverktyg, men inte mycket mer. Men det kommer tids nog, först framåt våren kommer skyttet igång igen, på allvar. Än är det för kallt även om det av och till töar upp till plusgrader, om än inte särskilt många. Fortfarande lite för kallt för att jag ska finna full tjusning i det, och det måste man ju. Allt har liksom mer eller mindre stannat av sen det blev mörkt och kallt, som vanligt, men nu börjar det kännas att säsongen trots allt vänt åt rätt håll igen. Inte utan att man får lite vårkänslor av all denna tö, till och med fåglarna verkar av och till inbilla sig det är vår i luften. Vilket förstås fallet inte är, än på ett tag.
Men så satt jag en lång stund i laddskrubben idag, tyst petande liteförstrött på laddpressen och på bössprojektet där det ligger utspritt i delar. Kolven står lutad mot väggen, blank av linolja, igen. Pipan står och vilar med nya blåneringen på eftertänksam vila i väntan på montering. Kulor i några hundratal till .38:an ligger på lagring och krutdispensern ser lite halvtom ut. Det beror därpå att den är halvtom, fast nästan heltom, kanske räcker det till ett femtiotal laddningar .38Spl. VV N340 är det för mitt N320 är sen länge slut, förvisso uppladdat i ammo som ligger i skåpet. Flera hundra .38:or faktiskt som givetvis nån dag borde trotsa töfrosten för en stunds härligt skytte.

1911:an däremot ser det trött ut för, ingen ammo, eller sånär som på några enstaka gamla patroner som ligger i ena hörnet på ammoskåpet. För jag har ett eget litet skåp för ammo, inte så stort men ganska litet. Dock skulle jag ju ta mig till polarn nån dag på en stunds trevligt kulgjutande och laddande. Givetvis .45ACP eftersom jag redan har lite .38:or på lager, inte värst mycket men något. Dessutom har jag laddkomponenter klara för att ladda upp några till. Fast inte så många eftersom krutet var på upphällningen men man måste vara lite positiv. Några skott är alltid fler än inga.
Men .45ACP skulle smaka delikatess att skjuta snart nån dag, jag menar, den har ju legat där på vänt ett tag nu. Inte bra, 1911:or ska inte ligga och samla damm, de ska skjutas mycket, helst, men åtminstone något. Hittills har jag inte ens provat en enda smäll och det är bara för uselt. Så om det blir en sväng ut till klubben i dagarna blir det att ta med den och de där få skotten jag trots allt har, även om det bara är ett par. Det är en princip att ta den med, även om det så bara smäller en gång, eller tre. Eller som bäst fem eller tio. Känslan av att ha avfyrat åtminstone de få knallarna kommer räcka som gnista att få fart på saker och ting, det känner jag på mig för det vet jag. För man har ju skjutit .45ACP förr.
Dessutom är det hög tid att klämma av något hundratal smällar med Smithen inte minst, den rara modell 64 som jag lyckats komma över. Det är verkligen en helt utsökt revolver, såväl estetiskt som tekniskt och ergonomiskt. K-stommen är sån och särskilt i det här utförandet. Just K-stommen är för mig för revolvrar vad 1911 är för pistoler. Allt annat må vara bra men inget kommer ens riktigt nära någon av dessa. Särskilt en Norinco 1911 eller vilken annan trogen originalet som helst och definitivt respektive Smith mod 10, 13 eller 64. De är top of the cream.

Vad som ska till på 1911:an är att trimma in trycket som är lite grovt, möjligen en ny beavertail men högst eventuellt. Den är så skön som den är. Trycket däremot behöver vårdas en smula för att vara tillfredsställande, men det får bli en senare fråga. Den funkar utmärkt som den är tills vidare. Jag gillar den sådär grov och enkel, det är inte helt utan att den på vissa vis påminner rätt påtagligt om min gamla krigshäst Remington Rand som jag hade och sålde. Ren 1911 när den är som bäst. Och på sätt och vis är faktiskt Norincon bättre än RR:en på det att den inte är antik, dessutom är den bättre än många andra finare varianter på just det att den är så rå, så ren. Inget onödigt krams, bara 1911, rakt igenom. Så det enda den egentligen behöver är lite kärlek på sear och hane, kanske peta lite på mainspring. Det är allt, sen är den exakt som jag vill ha den. I princip original.

Smithen ska jag inget annat med göra än skjuta, mycket.


//The Orator