Hela dagen man kallar nyårsafton höll jag på med min bössa, det började med att jag skulle fixa till en liten detalj på kolven men slutade sent på eftermiddan med att 97% av all blånering var klar. Ett stort kliv framåt alltså på årets sista dag. För det är ju så att har man väl börjat pilla lite i kanten på nåt så fortsätter man gärna. Precis så gjorde jag, för först hade jag helt ärligt inte i tankarna att spendera hela nyårsaftons dag med att greja med bössan men så blev det, och vilken nyårsafton det blev sen. Fantastisk. Liksom resultatet som nu hängt i skrubben sen dess.Precis nyss gjorde jag också färdigt det lilla som inte blev klart sist, nämligen kornskyddet och siktet som nu ligger och gottar sig med olje-bivaxbehandling bland de andra delarna. Kolven står här bredvid med en detalj fixad. Med andra ord är det nästan klart. Sorgligt för jag vill inte att det ska bli färdigt för då har jag inget att göra när jag känner för att pyssla. Men det blir kul att se den ihopsatt snart, efter allt jobb, det ska bli mer än bara lovligt kul. Fler projekt ligger på lut, ännu i planstadiet, i väntan på att lite pengar ska komma till. Fast innan fler projekt sätts i sjön ska några delar köpas till den här men det har jag inte råd med nu så allt får vänta. Bitterljuva väntan, ack så bitterljuv för samtidigt som jag som sagt inte vill att allt ska bli klart allt för snart vill man som något av en naturens begåvning ha det klart igår, nu, genast. Men att vänta är en dygd, eller nåt i den stilen. Var sak har som bekant sin tid, alltid.
Kolven är alltså klar, bakkappan sitter på och den känns riktigt bra. Bättre nästan än jag vågat hoppas på. Att montera den var inte så besvärligt som jag nog fruktade innan jag väl kom igång, det här med att fila i gummi var inte särskilt märkvärdigt, inte alls. Och så fint det ser ut med en riktigt bakkappa på istället för den där gamla förvisso lite coola hästskon till bakkappa i stål, som förstås inte är särskilt optimal rent användarmässigt. En mjuk och dessutom snygg kappa i gummi både ser bra ut och känns trevligt mot axeln. Helheten blir faktiskt en helt annan med den på, min helt egenhändigt omdesignade originalstock á la m96. Nu ser den knappt ens lite ut som att det en gång varit ett original, den ser helt unik ut, vilket den förvisso även är. Från egen idé till färdigt resultat.
Hittills är jag mycket nöjd med allt, det ser lovande ut. Kolven är både vacker och mer sannolikt än något annat även mycket praktisk. Bakkappan ger den annars något korta stocken lite mer passande längd, den ger rekylabsorberande effekt och så ser den ut som något av kronan på verket. Det är en mycket tilltalande modell, på kolven alltså, som passar mig utomordentligt bra såväl estetiskt som praktiskt. Ljus, njo, lite men det är snyggt. Lite nordiskt, inte direkt exotiskt. Passar på en ombyggd gammelsvensk från 1943. En numera tämligen modern åldring såhär några större ingrepp senare.
Blåneringen sen är ett kapitel i sig bara den. Resultatet vågar jag än så länge påstå vida överträffa alla förväntningar. Kallblånering som det till sist blev kändes till en början som ett sista nödtvång medan jag nog mer var inne på någon form av coating, men glad är jag nu att det trots allt blev ett försök. Birchwood Casey heter produkten jag använt tidigare och det har funkat helt okej men nu ser det väldigt bra ut. Allt hänger på underarbetet, gör man det inte grundligt noga blir resultatet därefter, allt hänger på grundarbetet. Förra gången använde jag avblåneringsvätska av samma märke samt lite lättare puts med våtslip vilket blev rätt bra men nu är det superfint. Påpelkas bör även att materialet har en direkt avgörande betydelse, fel sorts stål blir mindre bra eller inte bra alls. Den här bössan är uppenbarligen gjord av rätt sorts stål.
Som sagt blånerade jag hela bössan för cirka en vecka sen, sånär som kornskydd och sikte vilket jag alltså gjorde idag. Sen dess har delar legat och pipan hängt i ett snöre på härdning. Jag får för mig att det inte skadar att låta den vila ett tag, låta blåneringen sätta sig och låta oljan och metallen trivas ihop innan man börjar polera. Kanske kan man polera direkt men jag är en saktfärdig man som trivs med det långsamma, eftertänksamma tempot i livet. Nu ska i alla händelser delarna jag inte gjorde färdigt tidigare bli färdiga innan något ihopsättande kommer på tal. Jag har ju inte det nya trycket än, inte nya bulthuvet heller. Alltså kan det gott ligga där i mörkret tills antingen jag fått råd att köpa det sista eller tills tålamodet sinat. Man har liksom lust att bara sätta ihop och provskjuta samtidigt som det är lika härligt att dra ut på det hela tills allt är helt klart. Den som lever lär se.
Innan jag bestämde mig för att kallblånera med det jag hade hemma kom jag fram till att bästa sättet att göra underarbetet vore med en roterande stålborste på borrmaskin. Ett beslut som skulle visa sig ypperligt för ändamålet. Endast 19 kr på Jula, funakar som en dröm. Arbetshandskar, hörselskydd och mycket viktigt ögonskydd på, sen borsta loss. Jag nötte nästan ut den där borsten helt, inte riktigt men nästan och hela bössan blev ren som något kan bli. Först tänkte jag bara borsta delarna och lådan medan pipan skulle våtslipas och stålullas men det blev så bra på delar och låda att hela bössan fick samma behandling. Vilket var bra för blåneringen bet som något jag aldrig kunnat drömma om. Diskhandskar på, för inte ta i ren metall med bara fingrar, en bit sönderklippt T-shirt och kemikalien. Dutta blöt trasan och på metallen och en underbar nästan flamblånerad yta uppenbarade sig, stryka på mer och snart var allt djupt blåsvart. Helt fantastiskt. På med oljevaxet och sen vila där det ligger än. Vila kan man inte få för mycket av. Ett underbart resultat så långt således, hoppas nu bara det duger i längden också, annrs är det bara att göra om med annan metod.
En detalj jag blev särskilt nöjd med, bortsett från att jag är rätt nöjd med alltihop, är spärren man släpper loss slutstycket med. Den såg lite trött ut, som de brukar på dessa gamla krigsvapen men nu ser det annorlunda ut. En dyr men sitt pris väl värd enkelgradig fil från Sandvik gör under med såna detaljer. På med arbetshandkarna (före blåneringen givetvis) och en handduk att fånga upp filspån med på köksbordet. Mysigt att sitta där och pyssla ibland, när man inte vill gå i gubbexil ute i gubbskrubben. Men alltså, fila och fila och sen fila lite till, alltid i en riktning, hela tiden, alltid. Borsta ren filen från spån med korta intervaller och snart såg den ut som en bit ren custom. Jämn, rak och exakt. På med blånering (på nyårsaftonens dag) och sen lite oljevax. Den biten blev otroligt fin och kommer likt bakkappan på kolven vara den där detaljen som sticker ut, liten som den är. Så bra blev det, aj så nice.
Passion är en viktig del av livet, helt avgörande,,
//The Orator
0 kommentarer:
Skicka en kommentar