Bottenplattan blev upptäckte jag rätt kass så den fick igår en rejäl refinish. Stålborsten gjorde rent men där rosten bitit sig fast och börjat äta sig in i metallen blir som små frätgropar, väldigt små samlade i små områden. När ytan sen blåneras syns dessa väldigt tydligt i form av fula fläckar då blåneringen tar olika på en ojämn yta, inte snyggt. Först såg det bra ut men efter att jag putsat till den syntes det att underarbetet på just den delen inte var tillräckligt. Den ser för övrigt ut som den gjutits, jag vet inte säkert men jag tycker det ser så ut i kvalitén på materialet. Hur som helst krävdes förbättring eftersom det är en rätt synlig och vital del.Sagt och gjort åkte engradiga filen fram igen, arbetshandskar på och fila till ytan som var rätt grov och som sagt såg ut lite som gjutgods. Rostangripet sådant. Inget en bra fil inte lätt råder bot på. Sköter man bara filandet på rätt sätt blir det riktigt bra och än bättre blir det när det hela putsats till med smärjelduk och sen på det polerats med en sån där mjuk slipkloss. De där slipklossarna är för övrigt verkligen helt fenomenala saker att jobba med. Den här gången körde jag med den finaste av tre i ett paket jag köpt på Biltema. Kan jag bara å det allra varmaste rekommendera, även om 3M är bättre rent kvalitetsmässigt men båda funkar. Nu kunde jag väl polerat mer men det fick duga med ett semiblankt resultat, det är gott nog till den här bössan men det skulle gå att gnida till bra mycket mer om man vill. Och alltså på med blånering efter det, nu har den legat inoljad sen igår och det ser riktigt bra ut.
Jag gillar att jobba med handverktyg i första hand även om exempelvis borrmaskinen kan vara den kanske bästa hjälpredan som finns. För rätt använd är den en riktigt bra pryl för arbeten som är lite besvärliga att komma åt på annat sätt. Som kornskydd och sikte, detaljer som skulle gå att putsa till för hand men som definitivt lämpar sig bättre att ge en omgång med roterande stålborste. Den kommer åt på ett annat sätt och så jobbar den betydligt intensivare. Ja, jag gillar borrmaskinen och tillbehören man kan ha till den. Nästa gång ska jag använda en sån där fin sliprulle när jag putsar till exempelvis en bottenplatta, även om det går bra även för hand. Att fila är skönt men ibland måste även jag erkänna att en maskin på sina håll kan vara både smart och praktisk. Men mina handverktyg kommer alltid i första hand, först i andra hand maskiner med tillbehör, hur bra de än är. Handverktyg har fingertoppskänsla, det har inte maskiner och till vissa saker behövs det medan det till andra är mindre viktigt.
Nu ser jag bara fram emot att få möjlighet att beställa de där delarna som saknas för att göra det här projektet klart. Det känns som bäst halvkul att sätta ihop den med delar som ändå ska bytas ut innan den egentligen är klar. Nog för att det vore roligt att se den monterad men ändå inte om inte framför allt bulthuvet bak på slutstycket bytts ut. Den detaljen är absolut avgörande för estetiken i sin helhet så det lutar åt att helt avstå från montering tills den biten är hemma. Dessutom ska den borstas med stålborste på maskin och blåneras innan montering, sen är den klar. Fast nästan bara, för nya trycket och slagstiftet ska också bytas.
Sen lutar det redan mer än lovligt brant åt nästa projekt. Jag kan inte tänka mig att inte ha något att pyssla med så planer finns gott om i beredskap. Allt som saknas är förstås pengar, detta ändlösa aber som hela tiden sätter stopp för allt gott här i världen. Men det löser sig för något alternativ till en bra lösning finns inte. Frågan är bara vad nästa projekt ska bli, vilken sorts bössa, hur det ska göras och bli. Hagel eller kula, antik eller modern. Lite är jag inne på att bygga om en Husqvarna 1640 eller en Rullblock, kanske nån udda hagel.
Hur det än blir med allt det här ska projektet som nu närmar sig mållinjen göras färdigt för det är mig så kärt. Det utan vidare roligaste jag gjort i hela mitt liv, att bygga om den här bössan. En så givande hobby har jag aldrig tidigare stött på i hela mitt liv. Att bygga om, renovera och snygga till gamla vapen, eller mindre gamla för den delen. Det har uppenbarats för mig att detta är något jag hjärtans gärna skulle ägna mig åt professionellt på heltid som yrke. Förvisso har det länge varit drömmen och med tiden kanske det blir så. Att skaffa handlarlicens är redan klart att jag ska göra, det är bara att invänta rätt omständigheter så kör jag.
På något sätt ska jag skaka fram de hundralappar delarna jag behöver kostar och köpa dem från Brownells, sen sätta ihop mitt favoritprojekt. Tålamodet börjar nämligen sina. Att se stocken klar med fin bakkappa inpassad och allt känns underbart. Att se pipa, låda och andra delar blånerade och färdiga känns nästan överväldigande. Att då sakna ett par små sura detaljer som gör det hela komplett känns som bäst en smula bittert. Jag har liksom hela bilden klar för mig hur den kommer se ut monterad och klar och att inte kunna sätta ihop den plågar mig aldrig så lite. Bitterljuvt är för all del härligt men nu börjar det bli svårt att stå ut mycket längre.
Dessutom kliar det, för att till vansinne upprepa, i fingrarna att komma igång med nästa projekt, vad det nu må vara. Vila får man göra sen, nu vill jag bara framåt, göra mer, åstadkomma, njuta. Jag vill montera ihop mitt drömprojekt så nästa kan komma igång. Kanske rent av ge mig på att karva till en helt egen gevärsstock till den här, ur en bit solid träbalk, bara för att det vore den nog ultimata utmaningen. För absolut vore det intressant att lära sig mer om hantverkets underbara mysterier. Mina händer bokstavligen värker av lust därtill och mina sinnen yrar i det närmaste av upprymdhet inför blotta tanken. Svindel.
Att skapa med tanken och händerna är verkligen livet.
//The Orator
0 kommentarer:
Skicka en kommentar