Aldrig blir man som nitisk pedant helt nöjd, knappt ens när det blir riktigt bra, definitivt inte när det är som bäst halvbra. Därför tog jag tag i min bössa ånyo för att polera till den kanske mest vitala av alla delar; pipan. För efter att ha låtit den vila ett tag tog jag ut den ur laddskrubbens trånga skumrask för att syna den under lysrörets vassa ljus, och ack, även här syntes dessa trista rostporer på sina håll. Det är trots allt en ganska så väderbiten gammal bössa jag lyckats komma över, fin men milt uttryckt full av karaktär i form av tämligen påtaglig patina. Förvisso lite charmigt i sig men ska den ändå blåneras om, om än med kallblånering, så vill man förstås att resultatet ska se lite bättre ut än innan. Inte för att varenda litet märke ska utplånas men rosten ska naturligtvis bort, det är själva grundförutsättningen för att det ska kallas renovering. Och i det avslöjande ljuset av lysrör syns allt, särskilt det man helst inte vill se, men som man ändå vill se för att kunna avslöja oönskade brister. För brister är något jag inte tål.Sagt och gjort, jag hade ändå tvättstugan att springa till lite då och då vilket var en lika skön som välbehövlig paus i det intensiva polerandet. Naturligtvis för hand, nog för att borrmaskin skulle gjort det både snbbare och effektivare men å andra sidan svettas man inte med en sån, och inte blir man skitarg och öm i hela kroppen heller. Otränad till pinsam nivå som man dessa dagar måste erkännas vara, men skönt att avreagera sig lite, mycket behagligt. Så fram med ett par gamla nötta slipklossar, en grov från 3M och en fin från Biltema samt en bit halvfin vanlig smärjelduk. Allt man behöver.
Först skrubba bort blåneringen med grova slipklossen, för övrigt ett rent himmelskt påfund dessa halvmjuka klossar, och till viss förvåning måste jag säga kallblåneringen satt riktigt bra. Det var inte utan att det krävdes viss möda, faktiskt riktigt ansenlig sådan för en klen och konditionstrött människa som undertecknad. Imponerande och ett stort plus i kanten till Birchwood Casey för den prima blåneringsvätskan. Men sen alltså vidare med smärjelduk, fruktansvärt jobbigt men effektivt att få till en grovslipad men jämn och fin yta. Sen på med den fina, mer eller mindre redan utnötta slipklossen från Biltema. Bra där att den redan var halvt utsliten för det bidrog starkt till det fina slutgiltiga resultatet som var lagom blankt för att bli perfekt. Sen på med kallbånering igen, med trasa, sen olja in, sen vila och där står den.
Inte lätt att få till det ibland och perfekt blir det inte men det ska det heller inte vara, bara bra nog att vara den förbättring jag var ute efter. Rent estetiskt alltså, och förstås hållbarhetsmässigt då den givetvis ska tåla väder och vind ett bra tag till. Håller gör den inte med ytrost över stora delar av metallen, utvändigt, för pipan invändigt är som en spegel med skarpa räfflor. Inte är det lätt att få till kolven perfekt heller men det gör inget, den blir god nog. Det är trots allt ett vilt experiment, ett första försök med just den här, kolven alltså. Men det ser bra ut, jag putsade till den också lite nyss och strök på lite till linolja att polera in om några dar när den härdat ordentligt (och ömmande muskler vilat sig lite).
Tålamodet håller på att rinna mig mellan fingrarna, det gör det, jag vill inget hellre nu än skruva ihop den och ta med den ut en sväng i det märkliga tövädret. Sämsta vintern verkligen, katastrof men så är det. Bra att det inte är så kallt om man skulle ta sig ut och skjuta lite. Men som sagt så tryter tålamodet när jag ser hur pass bra det ser ut att bli. Sjukt vore väl annat. Så därför blir det att sätta ihop den så snart allt härdat färdigt, kolven just nu eftersom jag inte kunde låta bli att bättra på den lite till, igen. Oljig som den är måste den nu stå och härda tills den är helt hård för ger man sig på att polera innan den härdat ordentligt blir det trist, det går helt enkelt inte. Bara till att vänta med andra ord, hur mycket det än tar emot.
Enda detaljen som ännu inte är klar, förutom det där med härdningen, så saknas fortfarande en rembygel fram på stocken (... och ett par andra vitala delar). Baktill kör jag med originalet och frågan är vad jag ska ha fram, det lutar åt att kolla hos handlarn en bit bort, han kanske har nåt bra universal man kan ta. Fast att ha en till rembygel är förstås inte vitalt för funktionen som sådan, snarare praktiskt nödvändig vid bruk i fält så det får lösa sig vartefter. Rembyglar finns, det vet jag.
Bilden av resultatet hemsöker mig dock intensivt hela tiden. Jag ser detaljer som kornskydd, sikte och slutstyckesfrigörare sitta monterat och stocken på plats. Helheten bedårar, blåsvart metall mot halvljust ådrat trä. Mysigt så det nästan är plågsamt men så vet jag hur vackert det blir när den väl satts ihop och det gör sötman i det bitterljuva allt ljuvare. Jag orkar vänta tills det är klart, tills det verkligen är klart för att slarva kan jag inte med, det går inte. Även om jag dessvärre tvingas inse att jag måste vänta med delarna jag ska köpa, den får helt enkelt duga som den är tills ekonomin rättat till sig. Hemska tanke. Lite synd att sätta ihop ett projekt som får hjärtat att bulta så utan att göra det helt klart, fast mycket synd, förfärligt. Ändå måste så ske. Nåväl, det medger i alla fall att jag kan provskjuta skrället, det är ju alltid nåt.
Tills det blir läge att skaffa delarna jag inte har råd med funderar jag sedan en tid på att testa någon sorts platsbäddning. Inget avancerat men en aldrig så liten bäddning för att få pipan att garanterat flyta fritt från stocken som annars ligger på gränsen till väl tight intill. En lätt bädd av någon sorts epoxy borde funka efter vad jag lyckats läsa mig till.
Sen om det blir någon mer stock till den återstår att se, dels har jag lust att göra en till likadan av ett original, mest för att det är lärorikt och kul men samtidigt umgås jag vagt med tanken på en Boyd´s. Kanske men högst kanske, mer sannolikt blir det en sån till nästa projekt. Vad nu det blir men känner jag mig själv rätt lär det bli nåt bygge av nån gammal övergiven m98 eller så. Kanske en 640 eller 1640. Mest för nöjet att bygga om och snygga till. Sen har jag som alltid tusen och en annan idé om saker som borde göras men hur det än är med all denna lust som kliar i fingrarna kommer inget av det på tal förrän den vreda finansguden sansat sig. Till dess har jag fullt upp med det jag har.
Tålamod är svåra saker, men sannerligen ödmjukande.
//The Orator
0 kommentarer:
Skicka en kommentar