För allt annat vore förstås otänkbart så jag slog till när tillfället uppenbarade sig. Därmed är jag äntligen att betrakta som en hel människa igen, på riktigt, för gott, permanent. Att köpa en 1911 år 2011 känns nästan som ett måste, det är ett måste. Dels för att hedra hundraårsjubileet men egentligen mest för att man bara måste ha en 1911, för ingenting väger upp mot något som en ren 1911, oavsett vad man jämför med. Den är och förblir oförliknelig. Sen att som sagt hedra året såhär i elfte timmen mer eller mindre bokstavligt känns förstås extra bra. Köpa en 1911 nu alltså, år 2011, månad 11. Nu tog licensen bra med tid men det räknas inte, nu äger jag den och har så gjort i lite drygt en vecka. Lycka är att ha en 1911, lycka är att vara lycklig.Först såg jag den, annonsen på skytteforum, jag fick genast hjärtat långt upp i halsen, pulsen höll intensiv takt till dess hjärtflimmer närmast kunde beskriva tillståndet. Annonsen låg kvar, ingen verkade vilja köpa mer än jag men jag tyckte jag borde behärska mig. Det borde jag naturligtvis inte och det gjorde jag förstås inte heller. Klokt nog. Nu däremot lär det bli att ligga lågt med köp ett tag för dels har jag ganska precis allt jag behöver och vill ha, i princip. Alltid finns det något mer man vill ha men som det ser ut är jag rätt nöjd faktiskt. Jag har min 1911, jag har min Smith mod 64, min tidlösa High Standard och min bössa. Mycket mer kan man inte begära. Fast jo, en hagelbössa borde man ha, det vore bra, och en revolver i .45LC. Och en Marlin 1895 i .45-70 och en enkelskottare, helst i .30-30. Kanske en Browning HP när man ändå håller på, eller så får det vara bra som det är. Ett tag i alla fall.
1911 som sagt, en riktigt fin faktiskt, djupt blåsvart med riktigt bra yttre finish. Just det, det är en Norinco. Jag gillar Norinco, har ju haft en Commander tidigare, bra grejer som nästan inte kostar nånting, skamligt billiga. Och bra för sin peng. Jag gillar just att de är såpass original, de har inte en massa onödigt, bara 1911 rakt igenom. Rå, grov, vacker och praktisk. Allt man kan önska av en utomordentlig pistol. Dessutom givetvis i den enda kalibern som duger i längden, sitt höga pris till tros. Precis, vad annars än .45 ACP.
Direkt när jag såg den ligga där i originalkartongen av papp inredd med äkta frigolit var det som att komma hem. Jag sträckte ut handen och plockade upp den och fylldes genast av en närmast religiös övertygelse om att skulle jag tvingas till det orimliga att välja ett enda vapen att leva med resten av livet torde detta vara valet. Dock inte utan våldsamt kval trots allt, för Smithen (m64) äger ungefär samma tjuskraft, men det är en revolver och därmed något helt annat. Så att välja bara en av dem vore orimligt. Tur jag slipper välja, nu har jag båda och ingen av dem ska offras, inte för något som helst i världen. Möjligen att döden själv kan skilja mig från dem men då tar jag nog och blir hedning på riktigt. Alltså jag anammar tron på ett liv efter detta varvid jag efter hädanfärd likt en viking tar mina saker med mig, typ sköld, svärd och lite bröd och mjöd. Med andra ord min 1911 och min Smith, kanske en påse Falcon Bayersk.
Ergonomi och teknik i absolut harmoni. 1911 är vad man än jämför med helt överlägsen allting annat. Snarare är det så att allt annat jämför man med en 1911 och inte tvärt om eftersom den kom först, slog ut all konkurrens och tronar än och kommer för all framtid utgöra måttet efter vilket allt annat kommer fortsätta jämföras. Nog för att många vapen är bra men inget är väsentligen bättre än den gamle. Detta känner jag intensivt varje gång jag tar den i hand, en sann upplevelse. Sen att patronen överglänser allt annat är bara en bonus, och vad gäller åsikter därom bryr jag mig inte nämnvärt. För att citera en gammal sanningssägare (Clint Eastwood); opinions are like shitholes, everybody´s got one,,
Dessutom har jag såhär i nådens år 2011 beslutat utöka mitt laddande med verktyg även till den härliga .45:an. Därmed kommer jag ladda till allt jag skjuter, sånär som på .22LR förstås för den laddar man inte själv. Kanske inte hagel förresten men nån hagel har jag för närvarande inte heller. Dock ska det bli en och vad det blir vet man inte. Kanske en Husqvarna 51 eller en WInchester 1200. Båda har sin charm på varsitt vis. Men ladda upp måste jag göra om det ska bli något skjuta av. Sist jag köpte .45ACP kostade de drygt tvåhundra spänn asken, för dyrt för att det ska smaka tillräckligt bra. Nästan men inte riktigt för .45 är värd i princip vilket pris som helst men att vara ekonomisk är att vara klok och dessutom kommer skyttet smaka än ljuvare av blotta vetskapen om att man laddat varje patron själv. Det är något visst med att ladda sin egen ammo, det liksom skänker skyttet ytterligare en dimension av njutning. Eller flera faktiskt, dels den man njuter i laddskrubbens timida dunkel och förstås den på rangen. Det blir liksom lite extra högtidligt varje gång det smäller.
Sålunda ska min vackra 1911 lämnas som den är, nästan helt. Det enda jag har för avsikt att göra är att byta ut sear, disconnector och hane. Trimma till det så det känns bra och sen ska den vara precis så. Möjligen byta ut beavertailen till en bara något mer avrundad variant då den som sitter på är aningen vass. Kanske, högst kanske. Eventuellt kan det bli fråga om ny mainspring då det är en detalj som intimt hänger samman med tryckets övriga delar. Till det yttre ska inget göras för den är redan perfekt som den är. Det är ju en 1911.
Alltså blir det till att ragga pengar framöver för nu börjar det bli mycket som ska köpas hem till både denna och till bössprojektet. Inte minst kostar jiggen till tryckestrimning med brynen och allt en del, men det är det värt. Bra verktyg och delar kan man aldrig ha för mycket av. Om inte annat kanske man rent av kan trimma trycken åt andra mot en ringa kostnad, mest för att det är roligt att pyssla. Om projekten tar slut får jag ångest och sånt vill man inte veta av. Alltid ha minst ett par projekt rullande och nu ser det ut som jag skaffat mig så det räcker ett litet tag. Att trimma trycke och bygga bössa och dessutom ladda ammo att sen skjuta. Mysigt att ha nåt vettigt att göra av livet liksom.
För övrigt tar det flera veckor att få till oljningen på en träkolv som ska duga något till, nu har kolven till bössan hängt på tork en vecka till. Mognaden såg här om dagen ut att tillåta nästa steg i processen; att polera slutfinish med stålull. Sen återstår blott tid för mognad av karaktär i färg och det gör sig självt. Dessutom ska jag skaffa mig en likadan kolv till att göra ungefär samma sak med, fast nästa ska betsas före oljning, bara för att se hur det blir. Och för att det är så löjligt kul. Av projekt med trä kan jag omöjligen få något som helst nog.
- 1911,,
//The Orator
0 kommentarer:
Skicka en kommentar