Ingen annan kaliber tilltalar på så bred front som den jag för egen del ser och mycket länge sett som den absoluta favoriten över alla andra; .45ACP. Kanske för att den har en så att säga rätt färgstark historia. Helt säkert för att den är mysigast, för så är det.Nu är det förstås rätt svårt att på ett begripligt sätt att klä i ord något så stort som detta delikata ämne vilket helt bygger på personlig smak och känsla men stämningen sen igår kräver åtminstone ett försök. Jag klämde nämligen lite på mina vapen igår kväll, något jag inte gjort på ett tag och än mindre har jag skjutit med något av dem. Skamligt men sant. Hur som helst tog jag fram min relativt nyinköpta Norinco 1911A1 för att i aftondunklets mysiga skumrask avnjuta dess mytiska tyngd. Inte för att den är tung i vikt utan för att den är en sån tungviktare rent historiskt, och naturligtvis estetiskt inte minst. För att den är det mest magnifika jag vet. Den har allt. Inte minst är den byggd på en kaliber och en patron som gjort den tidlös, till en ikon. Patronen .45ACP i koncept med en pistol av helt ojämförlig framgång.
Patronen av den moderna grova kalibern bygger på traditioner långt tillbaka i tiden då finkalibriga projektilvapen av praktiska orsaker var mindre vanligt förekommande, om alls. På den tiden då krutet ännu var ungt och skjutvapen kom i bruk laddades ett skott åt gången från mynningen. Man anar redan här det smidiga med en grov kaliber. En allt för fin kaliber skulle dels kräva att halva pipan fylldes med krut och det vore givetvis inte helt praktiskt, det skulle mer likna en potentiell rörbomb än ett lyckat skjutvapen. En grov kaliber ger naturligtvis större laddvolym åt en i sin tur tung kula som med en enkel fysisk beräkning åstadkommer, låt säga, intressant ballistik. Så från tunga luntlås, hjullås, flintlås och slaglås till gastät enhetspatron har grov kaliber framgångsrikt alltid gällt och fortsätter så göra. Särskilt för handeldvapen avsedda för kort distans. Fin kaliber har helt andra egenskaper men det säger sig själv och mer om det en annan gång.
Min 1911 är en fröjd att hålla, att känna och inte minst se på. Som alla 1911:or för övrigt men särskilt min eftersom den är just min. Att snegla in mot mynningen ger onekligen en viss känsla av, som man säger på engelska awe. I brist på svenskt ord lika bra lämpat lånar jag helt fräckt av det täcka språket från öriket i väst. Ordet uttrycker precis vad man känner vid åskådandet av den den fantastiska mynning en 1911 erbjuder. Den tunna pipan, det mycket grova eldröret ur vilket den gruvliga projektilen under extremt gastryck slungas mot målet. Det ser nästan lite sjukt ut med en så grov mynning, eller fantastiskt helt enkelt. Vilket det dessutom defacto är till råga på allt. Fantastiskt.
Samtidigt kan jag ibland tycka mynningen och trumman på min trinda S&W mod 64 kan te sig rätt grov. Den uppfattningen bleknar dock dramatiskt jämfört med den större, men ändå. En .36 kaliber (patronen heter förstås .38Spl men är defacto kaliber .357, eller avrundat till .36) är inte direkt en liten, eller som man säger fin kaliber utan snarare ganska grov. Knappt en centimeter i diameter på en projektil är ganska grovt, egentligen. För övrigt en synnerligen angenäm patron att ladda och skjuta, kanske den trevligaste som finns, jämte .45ACP och .45LC. Jag tittade på den igår när jag beundrade 1911:an och den är en grann syn. Inte lika groteskt brutal jämförd i mått vid mynningen med 1911:an men fullgod, det perfekta mellantinget. Den är som vi säger, lagom.
Men skulle jag ha något mer att skjuta med i grov kaliber måste det nästan utom allt tvivel bli en revolver i kaliber .45LC. Företrädelsevis en Ruger Bisley. Nu har jag allt utom råd att skaffa mig en och lika bra är väl det men önskan är inte mindre för det. Lust har man alltid, till endera det ena eller det andra. Alltid till något i kaliber .45 och särskilt något i stil med en Colt SAA eller någon variant därav.
Som sagt är det något med historia och vad den fört med sig in i våra dagar. Som grova kalibrar till exempel och inte minst den främsta av dem alla som överlevt och mer, som lever och frodas som aldrig förr -.45ACP. En gamling, en klassiker som tycks begåvad med evig ungdom. Det är den patron som utan tvekan står för en hel klass för sig. Även om 9mm är vanligare är den som bäst ett utmärkt komplement men aldrig ett fullgott alternativ. Båda är bra, båda är fina men som alltid kan bara en vara störst och där råder inga tvivel, oavsett hur man mäter. Det finns ingen upplevelse som kan mäta sig med en .45ACP i en 1911, hur bra det än är. Inte ens en Luger artillerimodell i 9x19 väcker sådana känslor och då förstår varje sann entusiast vad det är fråga om, det är stora saker det här.
Annars är jag åter igen inne på att skaffa en Remington rullblock i kaliber .50 att ladda modernt svartkrut med. Skaffa en sån, renovera den ordentligt, snickra ihop den där kofferten med fack för kultång och hela kitet. Köpa hylsor, tändhattar och ladda själv med egenhändigt stöpta kulor där varje smäll är en salut till det grovkalibriga vidundrets högvördiga ära. En sån och den där Bisleyn och jag är helt nöjd, vågar jag nästan påstå. Jag menar, jag har min 1911 i .45ACP, jag har min S&W modell 64 i .38Spl och jag har mitt 6,5x55-projekt. Mycket mer behöver inte ens jag. Eller så känns det bara så, bara för att det känns så bra, just nu.
.45 och .50 är läckrast, så är det bara. Även om .38 är bra mysigt,,
//The Orator
0 kommentarer:
Skicka en kommentar