Resultatet av tanken på att göra om en gammal m96 kolv till något nytt går hittills mycket bra. För det började som alltid med en tanke, en idé, en vision. En originalkolv att göra om verkade vara en lika lysande idé som det börjat visa sig såhär en bit in i praktiken. Originalet sparar jag som den är medan trästocken jag köpte bearbetats till något helt annat än den en gång var. Just i detta nu hänger det som som är på väg att bli ett komplett resultat på tork inne i laddskrubben, rekonstruerad med rasp, fil och mjuka slipklossar. Det ser såhär långt riktigt bra ut och bäst av allt så känns den riktigt bra. Jag har förstås monterat ihop den lite löst under bearbetningens gång för att se hur det utvecklat sig och det här går som sagt bättre än jag vågat hoppas. Såhär långt i alla fall. På bilden syns processen cirka mitt i första hälften av jobbet.Till skillnad från m46:an är den här kolven betydligt trindare i framstocken samtidigt som den har ett helt rakt grepp. Särskilt framstocken gör att den här kolven känns betydligt bekvämare att hålla, m46:an är mycket mer slimmad och ger inte samma fulla grepp för stödhanden. Dessutom har den här kolven en bit längre framstock vilket enligt min ringa mening framhäver vapnets estetiska linje till fördel, detta utöver den avsevärt förbättrade ergonomin. Båda är egenskaper av högt värde men kanske särskilt den ergonomiska.
Projektet började alltså med en inre bild, en tanke på hur jag ville ha mitt gevär. En kolv hittades i form av en m96 original, det perfekta råmaterialet enligt bilden av min tanke. Den fick stå här ett par dagar medan jag bekantade mig med hur den var i skick och förstås för att syna dess potential före definitivt ingrepp. Så var det dags. Jag tog med stocken ut i verkstan, plockade fram gerlåda och ryggsåg, sen var projektet gone live. Först kapades yttersta biten av, den smala delen längst fram, sen satte jag i pipan för att se och känna efter. Först tyckte jag det blev lysande men efter en stunds tänkande och måttande med blicken kändes det inte helt rätt ändå, något med harmonin i linje och balans var fel. Svårt beslut, irreversibelt som det är att såga av ytterligare en bit, men så gjorde jag och så bra det blev. I med pipan igen, känna efter, titta, lägga an och titta igen. Perfekt.
Viktigast av allt med stocken till ett gevär är känslan vid anläggning, det ska komma naturligt och det hela ska peka precis rätt på en gång. Så känns den, precis harmonisk både estetiskt och framför allt praktiskt. Efter kapningen rullar det på och man kommer in i som en andra andning. Först är man lite ängslig för att ge sig på det hela, hur ska man börja, våga ta steget och göra det där som sen inte går att göra ogjort. Lite spännande är det även med en träbit som inte har något direkt ekonomiskt värde. Här handlar det inte om sånt, att förstöra något värdefullt eller så, det handlar om att sätta en process i rörelse, blåsa liv i något som tidigare bara varit en abstrakt tanke. Att ta det där steget är delikat, känsligt, ömtåligt samtidigt som det är så väldigt spännande och roligt. Har man väl satt saken i rörelse slutar det inte förrän det antingen ändar med fiasko eller succé. Det här ser lovande ut och det är känslan man vill uppnå, det är halva poängen. Annars hade man liksom lika gärna kunnat köpa sig en färdig kolv eller en ny bössa klar redan ur kartong. Nu var själva projektet halva grejen, känslan av att sedan säga sig själv att det här gjorde jag själv och jag gjorde bra.
Raspen är första verktyget som åker fram efter kapning med ryggsåg och gerlåda. Det blir rakt och prydligt kapat. Själva formen måste först raspas fram ur det överdimensionerade materialet och jag börjar med att ta fram räta former. Jag raspar rakt och platt först innan det är dags att göra likadant med kanterna som blir. Först kantigt, rakt och sen hörnen från dessa innan själva formen försiktigt tas ut. Sen kommer filen, en krysskuren halvgrov fil som är perfekt för att snygga till efter raspens ganska grova tag. Med filen finarbetas resultatet varpå slipklossen gör sista touchen av finlir. Nu är formen klar, nu börjar det jobbiga, mindre roliga, nämligen att slipa bort all gammal finish och ta bort skador och slagmärken. Detta görs försiktigt med rasp på sina håll, annars med filen och på det slipkloss. Det är tidskrävande och svettigt men väl värt mödan.
Efter flera timmar stående med kramp i vaderna och ömmande överkropp börjar det äntligen likna nåt. Resultat tar tid när man gör det för hand, några maskiner vägrar jag använda, inte så länge det går att göra med muskelkraft. Det är så resultatet får sin själ, anser jag, old scool som jag är, även om maskiner förvisso kan vara både nyttiga och bra men skit i det. för hand ska det göras. Och att se ådringen komma fram under slipklossens envisa gnidande är helt fantastiskt, för att inte nämna oljningen som senare kommer på det. Där börjar det likna nåt på allvar.
Nu hänger alltså det formgivna resultatet på tork. Idag fick den ännu en påstrykning linolja då den sugit i sig av första omgången. Det var en torr gammal träbit jag fått tag på och det är bra för då tränger oljan in och härdar bra på djupet. Olja och finslipa i omgångar tills trät är mättat. Nu oljar jag enbart med kokt linolja redan från början men vad jag förstått kan man egentligen med fördel använda kallpressad olja första strykningarna då den tränger djupare in utan att härda lika fort som den kokta gör. Å andra sidan får jag för mig att den här metoden fungerar bra den med, det är trots allt inte en stolpe till en brygga som ska stå i vatten året runt i hundra år, där hade kallpressad olja säkert varit bättre. Den kokta oljan tränger in rätt bra den med och dessutom härdar den och bildar därmed en vattenavvisande försegling en bra bit in i träfibrerna. Lager på lager och polering ytterst ger nog ett för ändamålet fullgott väderskydd åt min gevärskolv.
Eftersom trät är i dessa kolvar är ganska ljust, eller väldigt ljust faktiskt, ska en extra behandling till i form av en påstrykning av en brun oljebets. Detta har jag inte testat tidigare och tror inte jag läst om någon annan som gjort heller men det känns logiskt. Oljebetsen jag tänkt använda består av en fint färgpigmenterad linolja och efter prov på den avkapade frontbiten av stocken ger en riktigt fin nyans av valnötsliknande färg. Den framhäver ådring och ger lite karaktär, även om jag nog tycker den ljusa boken är ganska trevlig den med. Bara lite för ljus, jag föredrar trots allt en lite mörkare ton på åtminstone den här bössan. Och för övrigt kommer betsen läggas på som ett mellanlager mellan de vanliga inoljningarna, den läggs bara på för färgens skull, resten görs av ren linolja.
Ytterst tänkte jag som sist göra ett eget vax att försegla det hela med. Receptet jag utgick från sist har till det här projektet ställts på huvet och kommer blandas precis tvärt om mot hur jag gjorde sist. Då tog jag en god bit ren bivax, smälte och tillsatte en skvätt linolja för att ge det hela en lite fastare konsistens. Nu blir det en mindre mängd vax och en större skvätt olja. Blanda till lämplig konsistens, mindre hård än sist, för att sedan poleras in som top finish. Blir det inte bra gör jag en till bara för att det är kul, eller så gör jag en till ändå, kanske fler.
Detaljer som bakkappa har jag inte tänkt färdigt över än.
//The Orator
0 kommentarer:
Skicka en kommentar