Och kolven kom och jag vevade på min röda skrevkringla först en sväng ner på stan för att luncha med frubäret och på vägen hem plockade jag upp den på Bussgods. Inte i farten men nästan, min skrevkringla är nämligen snabb. Och döm av min positiva förvåning över hur fin kolven var, den ser nästan ut som ny. Jämför man med kolven som sitter på min bössa är skillnaden närmast total. Sen ser det ut att vara två olika sorters trä, den nya ser helt annorlunda ut i karaktären mot originalet som ser helt annorlunda ut. Vet bestämt att jag läst nånstans att man använde två olika sorters trä till de här bössorna varav bok lär varit det ena och vad det andra var sviker mig minnet men det var något ljust. Originalet är ju väldigt mörkt till färgen men det beror mest på patina då båda ser ungefär lika ut på insidan. Skillnad hur som helst och den nya ser ut att kunna bjuda på en trevlig karaktär efter lite bearbetning. För bearbetas ska den, ganska mycket.När jag nu jämfört de båda trästockarna intill varandra kan jag inte låta bli att tycka det vore lite spännande att slipa och olja om det gamla originalet men ändå inte. En del av mig tycker den ska behållas som den är med patina medan en annan vill ta fram skönheten i trät som jag vet skulle komma fram efter lite slip och olja. Men frågan är vilket som är rätt, patina eller renovera till dess forna nyhets behag, det är i sanning ett dilemma.
Detta stycke trä, jag kan inte släppa hur fin den är. Eftersom jag fick den för ringa tvåhundra spänn var förväntningarna inte värst höga, särskilt med tanke på hur mitt original ser ut, nästan brutalt patinerad. Den här däremot ser nästan ut som den knappt sett dagsljus en gång, några små märken men knappt värda namnet. Och tittar man på insidan, vid urtagen för låda och pipkanal blir man helt lycklig, den ser ut som den kommer direkt från fabriken. Inte för att jag sett något exemplar lämna fabriken men den är så fin att man knappt ser att den faktiskt suttit på en bössa. Än mindre syns att den alls varit använd. Slitaget är lika med noll. Inte helt utan att det känns lite ömt att sätta sågen i den men så kan man inte hålla på. Det här kommer bli något helt unikt.
Lite svårt att sätta ord på en plan är det alltid så det får bli att visa upp resultat vartefter arbetet går. Huvudsaken är att jag själv har koll på vad och hur saker ska ske. För att inte säga resultatet av alla dessa obskyra planer. Ett resultat jag i starkt tilltagande börjar förstå vidden utav först nu när jag verkligen har för händer lite av råmaterialet som ska transformeras till något helt annat. Om jag kunde telepatiskt förmedla en bild i jpg-format skulle jag men fullt så begåvad är jag inte och inte ens kan jag teckna med papper och penna. Inte kan jag rita med datorns hjälp heller, inte ens med paint. Desto livligare är bilderna där inne under svålen.
Ack, detta roliga projekt. Det har på relativt kort tid blossat upp från kanpp idé till fullskalig vision till praktisk verklighet. Bössan fick jag syn på rätt tidigt, började fundera, gillade tanken på att ha den som den är men insåg rätt snart potentialen den har. Till skillnad från exempelvis modell 46 har den här flertalet detaljer som gör den särskilt lämplig för det jag tänkt mig. Så tiden gick men ingen verkade inrtresserad av att köpa, annonsen låg kvar och tankarna roterade som i kretslopp runt runt tills jag insåg mitt eget bästa och slog till. Skamligt att inte ta till vara på en sån möjlighet till projekt till det priset och saken var klar. Och här sitter jag med bössan, ny kolv och ett mycket lovande projekt framför mig.
Kameran åkte fram när jag kom hem efter den långa cykelturen och ut på baksidan för att ta ett par bilder medan ljuset ännu var något sånär. Det blir snabbt mörkt ute numera och även om man har en bra kamera krävs ljus för att återge i bild vad som ska förevigas. Ljuset är verkligen allt. Nu var det halvskumt redan och dessutom mulet så resultatet blev därefter men man får ändå en hum om skillnaden i de båda stockarnas rätt påtagligt olika karaktär. Det är alltid lite lurigt att återge hur saker faktiskt ser ut på bild då ljuset har sådan avgörande betydelse för hur resultatet blir. En dag med sol och blå himmel är givetvis bäst. Så är det ju, tämligen självklart men ändå, att det som fotograferas reflekterar ljuset det bestrålas med, på samma sätt som en sjö under blå himmel blir vackert blå respektive kallt grå om det är mulet. Samma sak med saker, som en revolver eller en bössa eller vad det nu är. Men skit i det, kolven ser ut som den gör men inte länge till. Tror jag till detta projekt ska använda mig av bets i oljan för att ge en lite djupare färg åt det annars rätt ljusa trät. Min andra bössa, 46:an, har med tiden mognat ett par nyanser sen oljningen men den här tror jag skulle tjäna på lite umpf i tonen. Det skulle framhäva ådringen rätt fördelaktigt är jag tämligen säker.
Blånering av själva lådan och pipa var en annan sak jag gick en promenad och funderade på för en liten stund sen. Frågan huruvida den ska blåneras eller lämnas med patina som den är, alternativt något så djärvt som ges en finish med Duracoat eller liknande. Jag är lite kluven på den punkten. Originalkolven vill jag ju låta vara, tror jag, skabbig och brysk som den är men då frågar man sig helt naturligt hur det då blir med finish på metallen. Ändrar jag på den, oavsett om det skulle bli kokblånerat eller coatat på annat sätt kanske man lika gärna kan fräscha upp trät också. Hm, svårt. Tills vidare lär den vara som den är men tanken på att bygga en fin custombössa utan att göra en fin metallfinish känns ju lite fattigt. Jag menar, allt annat ska ju bli nytt och fräscht, så förmodligen blir det någon form av finish även på de delar som är av metall. Därmed kanske även restaurering av originalstocken.
Fördelen med coating istället för att blånera är flera. Dels kräver blånering av delar stora som pipa med låda en hel del resurser man slipper ge sig på om man coatar. Att kokblånera vore helt klart trevligast men samtidigt ska det till en del att åstadkomma det. Blånera smådelar som underbeslag och varbygel till exempel kräver inte väsrt mycket, en rostfri kastrull duger bra medan pipor är betydligt mer krävande. Man behöver ett specialkärl, en avlång bytta att ha vätskorna i och därtill värmekälla med termostat. Såhär rakt på känns det som att bygga upp en pryl för kokblånering av dessa dimensioner tar sig ett helt eget projekt i anspråk. Men man vet aldrig, kanske blir det en del av projekt m38 som sådant. Hur som helst är inte en finish något irreversibelt, man kan alltid göra om, däremot kan gammal patina aldrig göras om. Men så kanske det inte är så viktigt att behålla patina på den här. Kanske, kanske inte.
Hur som helst behöver jag inte kasta mig på att koka hela bössan blå det första jag gör då det är en detalj som med fördel rent av kan vänta till sist. Först ska kolven till. Faktiskt tycker jag nästan det är det roligaste med alltihop, trä är så kolossalt tacksamt att arbeta med, så levande. Bäst av allt är utan vidare oljningsprocessen. Det är där man verkligen ser vad för trä man haft under slipklossar och sandpapper. Upplevelsen är total när man efter allt damm lagt sig och oljan väcker magin till liv i det mystiskt unika trät. Att sen upprepa oljningen tills man känner på kvalitén att den är mätt, att polera och gnida tills resultatet är optimalt. Det är lön för vilken möda som helst. För att inte säga sätta ihop det hela. Metall och trä i den perfekta harmonin sammansmält i ett vackert vapen.
Hantverk är verkligen en sorts magi,,
//The Orator
0 kommentarer:
Skicka en kommentar