Smith & Wesson mod 64-1

En längre tids väntan senare kom den till sist, min fina Smith & Wesson modell 64 Military & Police. Kalibern på detta lilla under av skönhet är .38 Special vilken jag med tiden kommit att uppskatta som ingen annan patron. Fast med undantag för .45ACP förstås vilken är en annan favorit, kanske den främsta men .38Spl är nära nog så fin. Som koncept för revolver är den i alla händelser nummer ett på samma sätt som förtifemman är detsamma för pistol, eller 1911 för att vara helt korrekt. Men .38 Special alltså, fyra tum, rostfri, old scool, revolver. Mycket bättre blir det inte. Nu ska kalendern bara öppna en aldrig så liten lucka och molntäcket likaså och sen blir det att veva ut till rangen för provskjutning. Det var ett litet tag sen jag var där nu och det känns, inte bra. Dessutom ska bössan med på samma tur så det blir dubbelt så roligt när det väl blir dags.
Vintage är ju rätt mysigt och den här revolvern tycker jag nog klassar in i den kategorin då den är tillverkad i mitten på sjuttiotalet. En klassiker över många andra, Military & Police, modell 10 och sen rostfria modell 64. Just modell 10 var en av mina tidiga och mest seglivade drömmar när jag funderat på revolvrar och just modell 64 som är rostfri finner jag särskilt fin. Även om väl blånerat rent estetiskt är strået vassare så har den rostfria en karaktär av praktisk råhet man bara finner i just rostfritt. Den tål vad som helst och sånt gillar jag.

K-stommen denna revolver bygger på är den kanske optimala storleken på revolver åtminstone för mig. Den har de perfekta proportionerna, vikten, estetiken och ergonomin. L- eller N-stomme blir det genast betydligt mindre smidigt, samtidigt som de blir desto starkare. Då har vi en rätt rejäl pryl istället för den där smäckra och fina, förvisso starkare för de betydligt hårdare patronerna de är gjorda för (.357Mag och .44Mag). Förvisso har vi modeller som 13 och 65 som även de bygger på K-stommen och skjuter .357 Magnum och klarar det utan problem men vid massivt skytte med hårt laddad ammo är en L-stomme rent teoretiskt bättre lämpad. Som S&W 686 till exempel, eller Taurus 669 eller modell 689 vilka jag haft båda två. Samma storlek som Smith 686:ans L-stomme känns den vid en jämförelse med den fina K-stommen nästan klumpig. Allt detta enligt min högst personliga åskådning.
Just .38 Special och K-stomme är den perfekta plattformen för den kanske helt perfekta revolvern. Mild och mysig patron att skjuta, förnämlig att ladda, förstklassig precision och allt detta till ringa kostnader. Ska man skjuta magnum kostar det lite mer och genererar betydligt mycket mer rekyl, vilket kan vara skoj och praktiskt på sina vis. Magnum är roligt det med men just när man som jag uteslutande skjuter på vanlig tavla på 25 meter känns det nästan onödigt att stå och bränna hårda laddningar. Ska jag skjuta hårt laddat, typ magnum, vill jag skjuta på långa håll och metallmål. Ja, då lutar det åt .44Mag eller styvt laddad .45LC. Kanske i så fall en Ruger Redhawk eller gärna en Bisley, fast det är en helt annan historia.
Min vackra Smith har med sina fyra tum pipa och sex kamrar .38 Special precis allt jag vill ha och behöver just nu. Skåpet dignar av laddad ammo som bara väntar på att skjutas av och sen laddas om igen. Äntligen ska jag få fart på mitt revolverskytte på riktigt och det med en revolver av bästa tänkbara modell. En Smith & Wesson modell 64 med bull barrel. Mysigt så det nästan är lite sjukt.

Börja skjuta .38Spl på riktigt ja för det har jag hittills inte till 100% lyckats få till att göra tycker jag faktiskt. Först var det väl en fyra tums Taurus 669 som jag trots allt saknar en del, den borde jag inte sålt, den var riltigt tight och fin, det var dumt. Men såld är den så är det. Sen kom ett par andra varav en var ännu en Taurus men rostfri med 6" pipa och modell 689. Av dessa två Taurusar gillade jag nog såhär sett lite i backspegeln den första bäst, den hade bäst trycke och kändes mest rätt på rangen. Båda var fina men inte lika fina som den här. Möjligen som sagt skulle jag haft den där 669:an kvar, att skjuta magnum med. Hm, men skit i det.
Så köpte jag något så exotiskt som en CZ ZKR551, en udda SA-revolver i .38Spl som jag genast föll pladask för vid första kontakten. Det var en fin revolver och bra sköt den. Enda svagheten, och det skulle visa sig vara en allt för stor svaghet, var att den var så ofantligt kräsen med ammon. Det enda den gick att skjuta med var Sellier & Bellot, fabriksladdat eller omladdade hylsor av just det fabrikatet. Jag testade med allt möjligt, Magtech, Norma, Winchester men varken hylsor eller ens fabriksladdat gick att få in i trumman. Mystiskt men väl testat och dokumenterat. Så länge jag sköt S&B däremot gick det hur bra som helst, precisionen var fantastisk. Men en revolver som absolut inte skjuter något som helst annat än en enda sort kan jag inte acceptera så nu är den såld. Bra affär för övrigt, lade ut den på eGun och efter knappt tre timmar där ute hade en handlare i södra Europa köpt den för €495 plus avgifter för export och frakt. Själv gav jag blygsamma 1500kr när jag köpte den. För övrigt testade jag nu samma patroner som inte gick i CZ:ans trumma i Smithen som utan några som helst problem tog dem. Därmed kan jag alltså börja skjuta på riktigt.

Trycket på den här Smithen är något alldeles exceptionellt, särskilt SA. Vid double action är det så nästan poetiskt skönt att det knappast behöver någon närmare presentation. Den som någon gång haft förmånen att prova en Smith vet hur precis ojämförligt bra deras revolvertrycken är. Har man till äventyrs inte provat är det något som verkligen rekommenderas, låna en klubbkamrats vapen, ett klubbvapen eller gå till en handlare. Det är en ren upplevelse att bara torrklicka men att skjuta är naturligtvis bäst.
Trumlåsningen sen är helt i en klass för sig även den, nästan lustigt på ett vapen av den här typen som faktiskt är ett rent tjänstevapen. Förr i tiden var det ju revolvrar som var vad polis och annan beväpnad personal bar. Låset är tight så till den milda grad att inte minsta tendens till glapp finns, varken i slakt eller spänt läge. Otroligt. Om det inte är så att någon trimmat den för sportskytte nån gång, det kan förstås inte uteslutas men känns kanske inte helt sannolikt. Av skicket i övrigt kan bara konstateras det att den knappast kan varit föremål för något direkt intensivt bruk. Den ser så gott som ny ut i varje detalj, inte en repa, knappt så den ser skjuten ut mer än som bäst mycket lite. Kolven som förvisso kan vara utbytt visar så gott som inte ett spår av slitage. Nätskärningen är så till skicket att den är direkt vass i handen vid grepp, liksom lacken den har ser som nystruken ut. Dessutom kom den komplett med papper i originalkartong, något som verkligen ökar känslan av orördhet. Och för detta under av teknisk och estetisk njutning gav jag €198. Fantastiskt känns som en rättfram underdrift att kalla något såhär fint.

Fasta riktmedel kan tyckas vara mindre bra men se det behöver inte vara fallet. En revolver av den här typen ska givetvis ha just fasta riktmedel och fyra tums pipa, det är hela grejen. Att skjuta med fasta riktmedel behöver alls inte vara någon nackdel. Siktbilden är förträfflig så med rätt laddning i patronerna ska det inte vara något problem med precision. Som med vilket annat vapen som helst. Att träffa rätt handlar inte alltid bara om att skruva in siktet utan även se över laddningen man kör med. Ladda rätt och träffa rätt.

Nu ska jag fira med en kall Pripps, kanske en pytteliten Tullamore Dew på det för såna här dagar ser man inte många av på ett år. Hittills i år bara idag och under hela min livstid tidigare har jag aldrig fått hem just en sån här revolver, fått en sån här stor dröm come true. Firar man inte nåt så stort har man all anledning att ifrågasätta sin mentala hälsa. Så, till kylskåpet, här ska firas med en liten pils, kanske två, man ska ju upp i ottan imorrn igen.
Livet är vackert såhär på hösten och vackrare än att sitta här med en Smith av mest klassiska slag i skåpet är förstås svårslaget. Att sitta här med smaken av kallt öl pirrande i hela kroppen vetandes att bredvid den där Smithen står dessutom en Husqvarna m38. Ett projekt, en härlig bössa vintage, en annan sorts dröm.

Gäsp, Öl & Wesson mod 64 smakar bra ihop,,


//The Orator