Nu undrars det förstås vad man hela långa vintern ska ha för sig då det sannolikt kommer vara väl kallt för allt för mycket skytte. Jag är ju en sån där typ som gillar vintern, har börjat på senare år ska tilläggas för tidigare har jag alltid varit en inbiten vinterhatare men nu tycker jag den kan vara helt fantastisk. Inte för att jag är nån galning till fartdåre på skidor eller så för sånt tar jag lika liderligt som starkt avstånd från. Däremot är långa promenader något jag gärna och ofta tar mig för, helst i skön solitud och sent på eftermiddagen och kvällen. Väl påklädd, lager på lager tills man ser ut som en tomte. Sånt kan och bör man göra mycket och ofta men att stå, eller sitta eller ligga för den delen, på rangen med ett frostigt vapen i handen och en ask djupfryst ammo är inte alltid skönt i flera timmar. Man kan och det går men det är ingen intensiv njutning på samma sätt som det å andra sidan definitivt är under mer tempererade delar av året. Sålunda är det med något av ett klassiskt nordiskt svårmod man ser fram emot detta Kung Bores frostbitna tid. Tur då att man precis gått och skaffat sig nya leksaken, precis, en riktig kamera.Nog för att det är lika kallt att fingra på en kamera när tempen ligger långt ner under nollan men så handlar det mest om snapshots. Inte lika utdraget som skyttet på rangen är, där man dessutom ska hålla stadigt i ett mer eller mindre djupfryst vapen i bara händer och dessutom ladda om med snart lika stela fingrar som pipan. Nej, kameran har man nedstoppad i kameraväskan som ingick i köpet, hängande runt halsen. Redo att tas upp när den där fantastiska bilden kräver att fångas, knäppa och packa ner för att dra på vantarna igen. Mysigt värre.
Snapshots är ju egentligen en sorts skytte det med. Man skjuter givetvis inte kulor så det doftar krut och härligheter men man skjuter med slutaren inne i kamerahuset, linsen liksom blinkar till och fryser ett ögonblick. Bilden man tar finns plötsligt och vad man gör med den beror väl på. Antingen slänger man skiten, eller raderar gör man ju, eller så sparar man den som den är eller kanske gör något konstnärligt av den i Photoshop. Ibland är det kul att leka med en bild man tagit, ofta ser man omedelbart när man tar den att det här kan vara stoff för något riktigt cool. Kanske göra om den till svartvitt, skeva till kontraster och ljus. Man kan göra otroligt mycket med en bild bara genom att skruva omkring på ljus och kontrast, i färg eller svartvitt. Mest effektfullt är det med svartvitt, kontrasterna kan verkligen förvandla en bild totalt.
Sånt är nästan lika spännande med foto som det kan vara att ladda på revolvern, känna siktet ta bild mot målet skotten går. Resultatet blir en sorts bild, en träffbild. Spridd eller koncentrerad, allt beror på mig, på min sinnesstämning, mitt fokus och min inspiration. Nästan samma sak som när jag tar upp kameran laddad med fokus och perspektiv, rätt ljus och allt det där. Bilder på två olika vis, på samma sätt men ändå inte.
Kameran har förstås ingen rekyl och den ryker inte och doftar inte hett bly men den fångar saker på samma sätt som vapnet små instanta ögonblick. I samma sekunda slutaren klipper till är bilden tagen, ett ögonblick fångat, skapat. På samma vis som kulan gör hål efter hål i tavlan, skapande en träffbild, ett resultat. Och när allt klaffar en vacker dag, och den där femtiopoängaren sitter där lär både kameran och vapnet vara med om det magiska. Vapnet som gjort bilden, eller jag och vapnet förstås, och sen kameran som förevigar på bild. Och tavlan som ramas in att pryda väggen medan bilden hamnar i datorn, kanske publiceras på webben.
På så vis är skytte och foto lite besläktat, båda kräver fokus och känsla, koncentration och känsla för ögonblicket. När skottet brinner av är träffpunkten redan ett faktum på samma sätt som bilden är det med slutarens klick. För där skiljer det sig väsentligt genom att kameran ogärna ska smälla men hemskt gärna klicka men inte tvärt om. Vapen ska inte klicka, såvida man inte sitter, eller står, och torrklickar i syfte att öva sin avfyrningsteknik. Dock hjälper det föra att stå och klicka, det är när det smäller man lär sig på riktigt. Men, ja. Klick och pang, två sidor av samma mynt på nåt vis, om man lyckas se det som jag i alla fall.
Höst är det i alla fall och det på riktigt, träden är nakna, så gott som, och luften är lika fuktig som grå. Allt ser grått ut, gråa träd, grå himmel, grå luft, grå ånga pustar från andetagen om morgnarna. Snart är det vitt, sen grått igen i form av tidig vårsmälta med gråslask istället för böljande landskap av gnistrande snö. Alltså en perfekt tid att fånga i just svartvitt. Kameran kommer gå varm, var så säker.
Och laddskrubben känns det som, för att testa nya laddningar kan man med fördel göra i korta små sessioner. Man laddar upp lite, tar ut till rangen och testar några serier, åker hem och noterar hur det går. Kanske ändra receptet, testa en ny kula, en annan laddning, ut och testa en sväng igen. För man kan inte vara utan krutrök och rekyl hela vintern, det går inte. Kamera och konst i all ära men skytte är defacto en konst i sig det med. Särskilt när träffbilderna blir sådär å så fina att man måste rama in dem och hänga på väggen, eller åtminstone fota och spara på datorn. Med små noteringar om laddning och kulvikt och sånt där som bara riktiga träskallar till nördar begriper sig på. För det är så härligt att vara hängiven sitt nörderi, oavsett vad det går ut på. För undertecknad handlar det som alltid om sånt som avspeglar sig här.
Må midvintersolen skina så jag kan fota i dess ljus, och skjuta. Förstås.
//The Orator
0 kommentarer:
Skicka en kommentar