Vissa saker släpper helt enkelt bara aldrig riktigt taget, likt nån sorts precis hopplöst envis parasit biter de sig fast och hänger med. Särskilt saker som gamla idéer på projekt framför allt. En av dessa smått halvtokiga planer går som kanske bekant ut på att kraftigt redigera en gammal Lathi L-35 till något, låt säga annorlunda. Nog för att vapnet som sådant redan är lagom eget och just däri ligger större delen av potentialen för vad mitt inre visionära öga ser. De flesta, mig själv inräknad, tycker nog att den här pistolen är rätt ful, kanske fulsnygg, i alla fall jämförd med estetiska under som 1911 och Browning HP. Om inte ful så i alla händelser udda, för den ser ganska mycket ut som en Luger men ändå inte. Och Lugern är ju cool på sitt vis med sin form och tekniska funktion. L-35 är det perfekta mellantinget, den är perfekt för min idé, som alltså vägrar dö. Om det blir något av det hela i slutänden må vara en annan fråga men det är som bäst mindre viktigt. Visionerande är abstrakta saker som ibland tar fysisk form men egentligen är det i stort själva visionen i sig som är grejen, även om resultatet av det hela kan vara nog så bra.Galen och meningslös kanske men så kan man inte tänka. En vision ska vara lika mycket vansinne som seriös, minst. Och ful som stryk men tuff på gränsen till det orimliga, den här pistolen skulle verkligen kunna komma till sin fulla rätt om man ser saken genom mina visionära glasögon, vilket jag förstås gör. Jag har bilden klar för mig i mitt inre men det är svårt att sätta ord på.
Gamla saker har en viss charm som även det vissa nya har men ändå inte riktigt. Moderna bilar till exempel blir bara tråkigare för varje årsmodell nyare de är, man ser knappt nån skillnad på olika märken längre. Slätstrukna och trista, fulla med meningslös opersonlighet. Ungefär samma sak gäller med vapen. Plast och gjutsömmar istället för bearbetat material, på gott och ont som med det mesta. Praktiskt är det utan tvivel på sina rätta ställen men känslan går hopplöst förlorad med all denna syntetiska brist på karaktär. Inte för att praktiskt är något fel med, tvärt om men ska man gilla saker ska de naturligtvis ha lite känsla och det har gamla saker. Materialen man använde förr var och förblir lika praktiska nu som de var, med vissa undantag för exempelvis rostfritt stål. Allt var inte bättre förr.
Tar man hand om träkolven håller den bra även om den möjligen inte blir fullt så tålig som en av plast, men plast är inte alltid så bra det heller. Att ta hand om saker är något man förr tog för givet, man vårdade och var rädd om sina prylar medan man numera tycker allt tar för mycket tid så man sliter ut och slänger istället för att sen köpa nytt. Har man inte tid att hantera sina saker med ömhet och underhåll har man missat något viktigt och kan man inte lista ut vad det är har man mycket självrannsakan att ta itu med.
Jag är tämligen säker på att om hundra år kommer ingen hitta en gammal Glock eller liknande hos handlaren och tänka "oj, en sån gammal goding, den tar jag och bygger om". Nej, materialen inbjuder inte direkt till kreativa ingrepp. Däremot en gammal 1911 eller L-35 riktigt lyser av potential för ombygge, tack vare just material och konstruktion. Båda dessa modeller för övrigt anser jag nog vara de två kanske förnämligaste att ge sig på för modifiering. Inte för att någon av dem behöver det men för att projektet som sådant, rent kreativt, är stimulerande nog. Trä och stål förblir därmed det man även i framtiden kommer betrakta som material för gedigna vapen, med känsla och rent av lyx. Plast hur bra det än är kommer aldrig kännas som klangen i bra stål eller karaktären i en bit riktigt fint trä.
Mauser C96 är en annan sån där goding som inte liknar mycket annat. Den har kanske inte riktigt samma potential för ombyggnad och modifikation som andra men så har den å andra sidan inte något uttalat behov därav. En C96 är brutal som den är för den är perfekt. Ungefär som 1911:an. Dock med skillnaden att den senare verkligen kan göras mycket klädsamt med för den som vill, även om jag personligen tycker den i stort är bäst som den är.
L-35 däremot tycker jag ser bara något obalanserad ut, rent estetiskt, för den är faktiskt inte så dum att hantera. Vad jag skulle vilja göra med en sån vore att förlänga pipan till sex tum och byta ut kolven till en mer ergonomisk av trä. En annan tanke är att helt enkelt mer eller mindre bygga om den till något av en karbin med en liten framstock under pipan som i så fall skulle vara kanske tio tum, eller tolv, kanske mer. Och så skulle den givetvis ha en skelettkolv, fällbar, i någon form. Fortfarande som halvautomat. Ställbara riktmedel kunde vara bra alternativt fästen för ett rödpunkt eller någon annan form av optiskt sikte. Det hade kunnat bli riktigt läckert, bara det att problem kan uppstå med lång pipa och funktion, eller driftsäkerhet rättare sagt. Omladdningen måste fungera och det kan vara en utmaning, eller så är det inte det. Har hört att konstruktionen på just den här pistolen är lite speciell och lär funka bra med lång pipa och rätt ammunition. Tanken tilltalar i alla fall, sen om den som sagt är realistisk må vara en annan fråga. Visioner måste tillåtas vara större än förnuftet annars är det inte en anständig vision.
Men en C96 alltså, en sån skulle man ha, som den är. Och en L-35 eller två, eller fler, faen, ta en hel hög, ett dussin torde räcka. Tolv stycken att bygga om i olika varianter, plus en trettonde att behålla. Sälja resten till såna som vill ha något ingen annan har. Det kunde verkligen vara en kul grej, pistoler finns gott om och priset på dem är som oftast såpass ringa att det nästan är svårt att inte impulsköpa. Kunde jag skulle jag, och kanske kan jag, det finns plats för mer än bara planer för såna här saker. Det finns gott om potential som jag ser det för så vill jag se det och då ser jag det så.
En trång tweedkostym med keps, och en av varje av dessa under kavajen,,
//The Orator
0 kommentarer:
Skicka en kommentar