Husqvarna m38

Riktig patina, tung av känsla, rik på dofter man bara finner på härliga gamla vapen. Precis, bössan kom idag efter att enligt avin jag fick med posten idag ha legat och dammat på nån hylla borta på utlämningsstället sen den 4/11. Alltså ända sen i fredags, idag är det tisdag. Undrar varför den blivit liggande där utan att avin kommit förrän idag. Nåväl, bättre sent än aldrig kan man ju alltid klämma till med. Så är fallet, den här var som alltid värd att vänta på även om det givetvis hade varit fint om jag kunnat hämta den redan i fredags, då hade jag varit ute på rangen i helgen och testat vilket jag alltså inte kunnat göra. Men det kommer jag göra så snart en lucka i kalendern visar sig för det här har jag sett fram emot länge. Min gamla krigshäst, omskodd till civil. Den är verkligen riktigt skön.
Hur man inte skulle kunna gilla en sån här finner jag inte utrymme för att förstå så det ska jag inte ens försöka göra. För egen del är den så gott som allt man kan önska i allt från patina till kaliber och mekanism. Gammal nog att vara halvvägs antik känns det som och ändå så modern att den ännu har mycket att ge och lite till. Förunderligt nästan faktiskt att patronen 6,5x55 är så gammal som den är, en produkt av sent 1800-tal defacto, liksom bössan. Även om just det här exemplaret är tillverkat på 1940-talet. Mekanismen och patronen däremot har som säkert bekant är sina rötter i det sena 1800-talet. För så är det med saker av aktningsvärd ålder, många av dem förblir mer eller mindre odödliga.

Detaljen som slog mig allra först när jag packade upp det gamla undret ur emballaget var hur otroligt smidig den är. Ganska kort känns det som, inte direkt lätt men med en rätt skön balans som gör att den nästan känns mindre än den egentligen är. Formatet är mig således till absolut belåtenhet. Sen att den saknar pistolgrepp ser jag faktiskt som en fördel, man greppar och får oavsett handstorlek genast rätt grepp med avtryckarfingret. Anläggningen likaså, man tar upp och lägger an och siktet är rakt på direkt. Så långt är det ett original att räkna med som den är då den inte lämnar mycket att önska, även om det finns saker man kan göra om andan skulle till att falla på, vilket den gärna gör.
Nu ska jag låta den vara original att börja med och får jag för mig att göra något med den blir det att göra så med delar som byts ut. Jag vill kunna ha den som den är samtidigt som det kommer bli svårt att inte vilja göra om. Skönheten i ett original är något fragilt som tål att vara försiktig med.
Men så har den till synes en hel del potential för så mycket. På det viset känns det lite kluvet hur jag ska bära mig åt för jag vet att det kommer vara svårt att helt låta bli. Nog för att ett gammalt hedervärt original är vad det är så känns det som det vore synd att inte ta fram allt det som finns att ta fram. I grunden är den just perfekt för projekt Scout Rifle. Antingen förblir den ett original eller så är den förädlad till något mer modernt, även om den på sätt och vis redan är lite modern som den är. Men den kan bli rysligt mycket mer om kreativiteten får löpa mer eller mindre fritt. Till saken hör värdet på vapnet som sådant, det är inte mycket, inte rent ekonomiskt och kanske inte direkt annat heller. Synd på sätt och vis men samtidigt finns det en del av dem där ute så frågan är vilket som är mest synd; att låta den vara eller bygga custom.

Först ska den hur som helst njutas som den är, doftande och tung av historia, stött och nött, rå och lite trött. Underbar med andra ord, så skön att det nästan tar emot att plocka fram solvent och trasor, nästan så det gör lite ont att tvätta bort den där ingrodda doften som tagit sån tid att få dit. Men så är det ett bruksföremål, inte ett museiföremål.
Syndast av synd vore förstås att låsa in den i ett skåp som en konserv för framtiden att beskåda på behörigt avstånd när den är gjord för hårt bruk. Jag känner att den vill behålla sin slitna kostym från förr samtidigt som den förtjänar en ny, skräddarsydd med ett mer tids och ändamålsenligt snitt. Kolven kan för all del varsamt plockas av och förvaras sådär duktigt i ett skåp ifall man skulle vilja ha den som den är nån gång igen. Samma sak med allt det andra, delar och mekaniska detaljer. Det enda som skulle kunna vara ett brott mot det ursprungliga vore att göra om finishen på metallen, på pipa, underbeslag och det. Men å andra sidan känns det som varför inte, vore det inte bättre att blåsa nytt liv, ny ungdom, i den gamle istället för att oja sig över hur skön karaktären i patinan är. Nog för att den är fin men samtidigt, hm, ja verkligen. Det är frågan, det stora tvivlet kastar i sanning långa skuggor.

Hur som helst är fantasin den fattiges bästa palett att fritt göra vad man vill med utan att det färgar av sig på mer än sinnets obskyra duk. Så låt bilden av ett möjligt scenario visa vad tankens projekt kunde åstadkomma.

Projekt Scout Rifle av en Husqvarna m38: byta ut kolven till en Boyd´s laminat med rak kolvkam, sätta i ett nytt trycke från Bold med sidosäkring, byta boltshroud till en slimmad variant och ett cock-on-open kit. Allt för att slimma till och modernisera såväl funktion som teknisk funktion till bästa möjliga förädling. Sen förse pipa och andra synliga ståldetaljer med en mattsvart duracoat och på det ett kikarsikte för montage framför mekanismen. Precis som på andra vapen av typen, exempelvis Rugers Gunsite Scout Rifle. Fäste för kikare monteras med ett en pryl som monteras där det ställbara järnsiktet nu sitter, man tar av det och montrar dit ett specialgjort fäste för kikare. Såna finns att köpa, alternativt gör man det själv, eller rent av outsourcar på lämplig entreprenad. Vips efter montering har vi en supermodern liten studsare värd namnet.
Eller så behåller man ett stycke doftande relik till skönhet precis som den är. Frågan är fortfarande bara vilket av alternativen som är bäst. Rent ekonomiskt är svaret lika givet som självklart men så handlar sånt här inte om ekonomi, det handlar om passion. Sånt kan förstås inte värderas i pengar, möjligen i svett, kanske kallsvett och helt säkert i tårar och stora doser adrenalin och per definitivt endorfiner.

Hur som helst gillar jag den skarpt som den är, patina rakt igenom. Old Scool. War horse. Ärrad gammal hårding, brutalt skabbig och grov. Helt fantastisk skulle man kunna säga men det känns liksom tunt utan att åtminstone först försöka ge uttryck för allt den är. Samtidigt som den alltså har allt av den där intensivt lockande potentialen för så mycket mer. Fast egentligen samma sak men i kraftigt uppdaterad version.
Hur det nu blir blir det bra. Förmodligen kommer jag inte kunna hålla mig till den smala vägen utan måste förr eller senare ge mig på allt det där man kan om man vill. Att hålla kreativiteten i stränga tyglar är knappast mitt adelsmärke, inte att hålla tillbaka alls, för något som helst. Men oavsett vad för utbrott av lust för det potentiellt möjliga som hända kan ska tiden till dess ägnas åt njutning av patina och skytte. Med originalammo från förr, jag råkar som av en händelse ha ett par nävar gammal kronans övningsammo liggande i skåpet. Vad skulle väl passa bättre än att inviga det nya gamla aset med än just detta. Såklart, så blir det.
Med andra ord har jag precis skaffat mig något att grubbla på nu när kvällarna smyger in redan under eftermiddagarna. Nu sitter jag här med ett levande ljus bredvid datorn, bössan står lutad mot väggen intill, kastande sin skugga över tapeten bakom. Det är en syn. Och händerna doftar av just patina, gammalt unket kolvträ fullt av decenniers samlade smuts och av härlig metall. Underbara dofter.

Vilken bössa, ett sånt potentiellt projekt,,


//The Orator