En lätt dunkande huvudvärk och två koppar kaffe senare börjar man känna sig som en levande organism igen, kaffet lindrar så att säga. Dagen har gått hårt åt en gammal stofil men humöret är på halvstång och stadigt på väg upp efter att jag nyss, sent om sider vittjat brevlådan och som sagt satt mig ner med lite kaffe. Fast mycket kaffe. Blåvitt kuvert igen, det är det som räddat min dag från fullkomlig undergång, eller inte riktigt så illa men man måste ju få överdriva lite. Smygförkyld med bultande tinningar och ett lätt korsdrag vinande genom bihålorna. Ja, under såna förhållanden är allt gnäll tillåtet, annars blir jag kinkig på riktigt. Nå, orka, eller inte.Brev från min favoritbyråkrat är medicinen som alltid råder bot på den djupaste nedstämdhet eller tinningsvärk för den delen. Korsdrag i grottsystemet snorkranen och större delen av ansiktet döljer också. Ett sånt brev lättar upp vilken vedermöda som helst, det skulle nära nog inte förefalla mig särdeles överraskande om ett dylikt skulle få mig att kliva rasande rask ur graven rent av. Kanske inte, förhoppningsvis inte, eller, -äh. Nå, har man som jag förlorat sig i förbryllande väntan med oväntade krumilurer på vägen blir glädjen av mått därefter när alla krumbukter rätats ut och saker ligger klarlagt. Det har varit flera förvirrade turer kring den här licensen, allt från bortslarvade licenser som säljaren skickat och sen snurr kring vem av två handläggare som egentligen hade hand om vad. Samma två handläggare, trevliga fina damer för övrigt, har bjudit på en kavalkad av härlig förvirring.
Handläggare nummer ett hade nämligen hand om licensen på revolvern jag fick i dagarna och den andra hade hand om geväret, licensen som kom idag. Nu stod handläggare nummer tvås namn på licensen för revolvern, som alltså handläggare nummer ett först hade hand om. Mycket märkligt men inget ont i sig, bara lustigt. Till sakens yttermera snurr hade handläggare nummer två för flera veckor sen via brev hört av sig angående den förlorade originallicensen varpå jag svarade och fick till uppgift att ordna så säljaren i dess ställe skicka in ett intyg om överlåtelsen. Detta skickades då genast och på nåt vis hamnade ärendet nu hos nummer ett. Och hur det nu är har dessa tu damer i byråkratins ärade tjänst korsat varandras handläggningar och båda gjort den andres. Kanske därför det tagit sån helt erbarmlig tid, vad ska man tro. För kan jag naturligtvis inte låta bli att tycka, har en handläggare skickat ett brev med frågor angående en licens man lämnat in förväntar man sig att licensen är så gott som klar, eftersom frågetecknen rätats ut. Men nej, då börjar snurret på riktigt och kalenderns blad bläddrar på i flera veckor innan något händer. Nu har det sånär hänt färdigt i alla fall, med dessa två, en återstår.
Svårt att hänga med, men verkligen. Ibland begriper man inte riktigt hur eller vad som egentligen händer, eller varför. Fast så begriper man förstås inte allt heller, kanske inte ens mycket. Men hur det än förhåller sig med allt det där orkar jag inte fundera mycket mer på det för då riskerar jag migrän. Nu nöjer jag mig med att vara glad då två av tre licenser hur struliga de än må varit och hur korshandlagda de än blivit på vägen. En mycket stor glädje i all förvirring, och glädjen är den som räknas.
Gevär på gång, en som alltid efterlängtad nyhet i skåpet. Husqvarna modell 38 kaliber 6,5x55 är på väg in för att sannolikt stanna. För man vet väl aldrig med mig men den här är så speciell och kalibern så mångsidig att det känns osannolikt som bäst att den skulle ryka. Dessutom är den ett stycke prima svensk historia, inte minst det. Och till råga på allt ett utomordentligt fint jaktvapen, det som förmodligen räknas mest av allt vad gäller den här. Men som om det inte var nog med allt detta duger den rent synnerligen väl som långhållsbössa på rangen. Något jag velat testa på riktigt länge och snart är det mer än bara dax.
Nånstans läste jag sen som en blek parentes att dessa bössor användes, förvisso i militär kontext men ändå, vid kriget i forna Jugoslavien. Tydligen förekom de där som krypskyttevapen av diverse trupper. Ingen vidare kuriosa i sak men en antydan om dess duglighet för extremt precisionsskytte på längre avstånd i alla fall. Jag tänker här på prestandan rent tekniskt, alla former av krig och dess förfärligheter tar jag starkt avstånd från. Nå, nog om det, kuriosa som sagt, kan vara intressant ur ett rent objektivt perspektiv, tycker jag och vad andra tycker är upp till dem. För jag gillar kuriosa, oavsett.
Men skit i det också. Det är en skön bössa och jag tänker ha den som precisionskäpp ute på vår skjutbana och kanske på andra. Definitivt kommer den få smaka på skogsluft året om, var det tänkt. Bäverjakten till våren tickar som en klocka i pulsen och kanske blir det nån sorts fågeljakt redan nu i vinter. Allt hänger på omständigheter och annat löst sammanhang. Man vet aldrig om sådana ting eftersom man omöjligen på förhand kan veta om det ännu icke inträffade. Ana och planera för vad som framom komma skall kan man däremot, och sia om man är så lagd. Jag ägnar mig gärna åt båda. Det man inte vet får man liksom se till att det blir. Man kan ju inte bara sitta med händerna i knät och vänta på himmelska mirakler som kanske aldrig inträffar, bättre då att sköta det framtida mirakleriet på egen hand, med egna krafter.
Appropå mirakler har jag idag hämtat ut paketet från cdon, vilket för övrigt var bra mycket större än jag väntat mig. Tog liksom en promenad tidigare i eftermiddags för att möta upp frubäret på jobbet och tänkte det att paketet kunde väl inte vara så väldigt. Men det var det, eller inte väldigt men bra mycket större än väntat. För jag gick alltså att möta min Quinna och på vägen dit hämtade jag upp paketet, tyckte nog det var lika bra, fast bättre än att hämta det på vägen hem. Nu fick jag kånka den där jättekartongen både flera kilometer till hennes arbete och sen hem därifrån. Som tur var vägde skiten inte särskilt mycket, det innehöll ju bara en systemkamera med lite tillbehör. Men kartongen var skitstor.
Trevligt, nu börjar det likna nåt på allvar. Två av till antalet trenne licenser i hamn, nu väntas bara en till. Och vapnen förstås, licenserna i sig kommer man liksom inte värst långt med men för den delen inte utan dem heller. Hur som helst, vapnen kommer, om det är jag tämligen säker. Postgång eller paketgång av vilket slag det nu blir är i detta nu det enda som skiljer mig från större delen av en längre tids väntan. Flera år faktiskt, fast decennier nästan för kameran i alla fall och egentligen lite revolvern som är av en modell jag redan tidigt fann mig förälskad i. Och bössan förstås, denna semimoderna relik. Så, systemkameran hemma so far, snart är allt hemma. Ser ut att bli bilder av de nya skjutjärnen tagna med nya kameran snart. Och en och annan bild på allt möjligt annat också men av det lär vi inte se mycket här, kanske annorstädes.
Den som vill får, om han vill tillräckligt mycket. Jag har velat ha mycket i livet och det mesta har jag sen fått, eller sett till att komma över snarare. Inget eller inte mycket får man ju gratis och än mindre blir det om man inte vill ganska mycket. Själv föredrar jag att vilja sånt jag vet att jag kan skaffa, resten drömmer jag högt om tills det är dags att göra nåt åt det. Viljans kraft i kombination med målmedvetenhet och lite skamlöst företagande ser till att inte mycket förblir onåbart mer än i värsta fall ganska länge.
För vad nästa krök döljer visar sig först efter nästa krök.
//The Orator
0 kommentarer:
Skicka en kommentar