Taurus 4" & .22LR

Så smidigt då att man hade sovmorgon just idag för runt elva eller vad klockan nu var ringde det glatt på dörren och vem står inte där och trampar om inte herr paketbud. Trevligt, två mycket hett efterlängtade paket lämnades och jag skrev glatt på kvitteringen för de sköna tu. In till soffan, fram med fällkniven som alltid sitter i sitt clips på jeansen och upp med bladet för att sprätta upp lite tejp. Ur första lådan plockar jag trumman och strax därpå ur den andra, lite större kartongen, själva revolvern. Måste jag erkänna hur en primal rysning av välbefinnande for över ryggen och ut under naglarna. Nä det måste jag inte men vem bryr sig, så varsågod.
Ja faktiskt, det är en Taurus modell 96 i kaliber .22LR och ja det är en 4 tums variant av just densamma. Kunde när jag snubblade över den på eGun i somras inte låta bli. Vafalls, 99 Euro och lite frakt, klart man ska ha en sån, trots att det inte är en Smith. Hade det varit det hade den inte kostat vad den gjorde och inte haft det fina skicket och jag hade inte haft råd. Nu, då det begav sig i slutet av Juli månad, fann jag mig befriad från vankelmod och affären var genast ett faktum. Nu har den kommit, efter ett par månaders härlig byråkrati och transport. Och ja, den är såhär långt värd sin vikt i brons, eller guld rent av.
Nej, som sagt, det är inte en Smith men det är en Taurus. Har ju haft några Taurusar nu och en sak har jag av detta märke lärt mig och det är att de är billiga, välgjorda och inte minst prisvärda. Dessutom är den här modellen av en sådan sammansättning att jag inte känner till att Smith har en motsvarighet. För Smith mod 17, underbar revolver i all ära, verkligen, men den saknar den feta pipan jag gillar så mycket. Har ju haft en modell 96 tidigare men den var i sex tums utförande, underbar revolver, men så ville jag så hemskt gärna ha en i fyra. Nu har jag det.

Just estetiken är en sak den här modellen, Taurus modell 96 alltså, har som S&W modell 17 saknar. Nog för att Smithen har en annan estetik men inte samma. Inte den feta pipan, den där saken som får mig att rysa sådär avslappnat och spontant. Sen är kolven faktiskt inte så dum utan rent av skön. Inte till .357 Mag dock vilket jag haft i form av en viss modell 669. Att skjuta .357 Magnum med den hala träkolven på var en utmaning, inte en njutning. Hal som en tvål och rent svår att hålla ordentligt, eller snarare hopplös att behålla greppet på efter ett par smällar. En .357 avger en helt annan rekyl än en .22LR, nämligen, förstås. Att däremot skjuta det senare är en ren och närmast obeskrivligt stor njutning.
Nu har jag lite svårt att sätta de exakta känslorna jag upplever inför just den här modellen på pränt i skrivet språk eftersom det är en helt personlig upplevelse. Sånt beskriver man inte hur som helst, eller åtminstone inte jag. Nå, låt göra ett försök. Till att börja med handlar det om något så basalt som estetik, proportioner, ja intryck rent synmässigt. Jag gillar framför nästan allt annat faktum att den som sagt begåvats med en helt cylindrisk pipa, en grov sådan. Dessutom tilltalas jag i det närmaste ojämförligt mot andra revolvrar av faktum att den helt saknar underlugg. Den är old scool, den har ju bara den där lilla prylen som håller stiftet till pinnen trumman sitter på. Det är skönhet, denna kombination av egenskaper, alltså den feta runda pipan på dessutom ojämförligt ergonomiska fyra tums längd. Ja, det är såhär en riktigt komplett revolver ser ut om man frågar mig. Eftersom ingen frågat gör jag det själv, som alltid i en monolog, och därtill utdelar jag svar. Fantastique.

Fast en svaghet har den och den heter avsaknad av ett trycke från Smith & Wesson, vilket just är det bästa som finns. Nu är trycket på den här helt ok, som det enligt min erfarenhet brukar även om det förstås inte är som på en Smith. Men det är det ju bara Smith som är. Nå, SA-trycket är rent och fint och DA-trycket en smula rått men fortfarande rullande och faktiskt riktigt dugande. Jag ska ju ha den till precision och förstås fält och är det en sak jag verkligen anser om att vara en god skytt så är det att lyckas utnyttja vad man har. Kan man det är man i mina ögon en fantastisk skytt. I allt övrigt är det här, den här revolvern, ett lika dugande precisionsverktyg som det mesta annat, rent tekniskt. Resten är upp till mig och det är sport på riktigt.

Men skönheten framför allt, och tekniken. Skönheten bjuder min tvivelsutan mycket vackra Taurus modell 96 på med sin närmast sensuella fyra tums pipa. Blåneringen sen är bara en bonus att den är så vacker som den bara kan önskas vara, fullblods vacker retroblå. Djup som bara en riktigt fin blåneirng kan vara, sådär på gränsen mellan mörkt blå och svart, liksom glas i ytan. Helt enkelt utomordentligt välgjord. Dessutom är den lagd på en revolver vilket gör det hela om möjligt än bättre, för inget är så vackert som en anständigt blånerad revolver. Ja, jag är sjukligt svag för revolvrar, om man det ens är möjligt, att vara sjukligt förtjust alltså, i nåt sånt.

Full galopp, vild rodeo. Vad annars,,


//The Orator