Rostfritt tål fukt bra

Idag slant den äntligen ner i lådan efter flera veckors tålmodiga väntan, för övrigt ett verkligt test på vad mitt obefintliga tålamod mäktar med. Auktionen på vapnet gick ut kvällen den 10 september i år, tur det inte var förra året för då hade jag vid det här laget suttit inlåst i ett rum med mjukstoppade väggar. Idag är det alltså den 28 oktober. En aldrig så liten koll i almanackan klargör för tidsrymden det handlar om här, en tidsrymd allt för ansenlig för att kunna kallas ens närmelsevis anständig men ändå har den närmast ostörd lyckats passerat. Personligen tycker jag det är helt åt väggarna, nästan genom taket och ut i höstkall och sur mossa nånstans utanpå takpannorna illa. Att en licensansökan ska ta en bra bit över en hel månad att handlägga är förstås fullkomligt vansinnigt, dock ingen direkt kritik till handläggarna då jag gärna tror gott om människor, kritiken riktas mer till den som bör ta åt sig, högre upp nånstans. Nå, nu har den till sist kommit i alla fall och väl är förstås det och inte minst är jag glad för detta trevliga faktum. Så glad att snart tänker jag ragla iväg till bolaget för att köpa mig ett par Boddingtons att fira med. För så tycker jag man ska göra när man har anledning att så göra.
Vapnet har förstås inte kommit än eftersom licensen kom först idag och i samma veva skickade jag med posten vidare nödvändiga dokument till säljaren som i sin tur snart skickar det vidunderliga lilla vapnet direkt hem till mig. Alltså har jag anledning till ytterligare firanden vad det lider. Och så har jag förstås ytterligare två licenser ligger och skvalpar och dem lär man väl inte se röken av förrän man blivit både gråhårig och kört ena benet halvvägs ner i graven. Eller så ska vi inte vara bittra utan snarare glada, så ta nu din sura min och gå. Fast glada var det visst, för jag är ju så glad, faktiskt. Jag har ju fått ett sånt där vitt kuvert med blå logga i brevlådan igen, det roligaste jag vet, sånär.

Vad jag fått ska vi ta och reda ut så snart omständigheterna kräver, var sak har ju sin tid på samma sätt som Boddingtons har sin. Ja, jag hör det redan, ljudet av kapsylen bryta tystnaden och skingra dimman. Boddingtons passar verkligen såhär års.
Men skit i Boddington och tänk framåt. Brevet är på väg så sakteliga ner över kontinenten för att snart ligga hos min tyske vän. Ja, jag betraktar honom närmast som en distant vän nu för det här vapnet köpte jag nu av samma säljare som jag tidigare köpte en viss 4" Taurus .22LR av. Han har liksom jag lämnat ett positivt omdöme på eGun och snart är förhoppningsvis ännu ett lämnat. Men först efter att varan kommit hem såklart, en sak i taget. Bra handlare det där, som säljer så fina och faktiskt lite halvudda vapen, den sorten jag gillar så särskilt. Ja, här sjuder verkligen av anledning att fira.
Nu återstår som sagt bara två, ett gevär och en pikka. När dessa väl landat efter ve och fasa vem vet hur många veckor till ska det firas för kung och fosterland, eller bara min egen, det räcker ju rätt bra faktiskt. Eftersom jag inte direkt är nån hängiven royalist, inte mycket ist alls faktiskt men mer precis vad det hade med saken att göra vet man inte. Snart är jag komplett som människa men inte förrän mina prylar manglats färdigt av myndighetens trötta kvarn, men när det väl är gjort till historia är det just vad det förblir. Det är en del av det fina med tiden, den har liksom en tendens att ständigt göra nuet till historia samtidigt som framtiden lika ständigt hägrar där borta, konstant onåbar men ändå inte. Märkligt det där.

Nåväl, nu är jag mer än lovligt sugen på att irra ut en sväng i det härligt råsvala grådasket där ute, fuktigt som bara den här årstiden kan vara. Tur den kommer varje år för jag skulle inte stå ut med att bo på ett ställe där möjligheten att uppleva detta aldrig kom. Särskilt som det finns så mycket atmosfär i det där grå som saknas i allt annat. För varje årstid har sin charm, men ingen liknar den här.

Ok, Smith & Wesson och Boddingtons är i alla fall bra skit. Skål.


//The Orator