Nu är jag verkligen helt slut i kroppen av hårt slit i det vackra vädret, idag har jag nämligen grävt bort all mossa, sly, ris och gräs som vuxit över hela skjutområdet. Och framsidan av huset med skjutlängor i. Låter kanske inte så märkvärdigt men tro mig, det är märkvärdigt, särskilt när man inte är van vid hårt kroppsarbete. Men gud så härligt det är i all ömmande rygg och trötta muskler man inte hade en aning om att man faktiskt har. Väderbiten och trött så det sjunger i varenda fiber i kroppen sitter jag nu här med en kopp kaffe och njuter känslan av allt detta. Man är verkligen egentligen gjord för sånt här och kunde jag välja fritt skulle jag leva såhär jämt. Vara ute i friska luften och arbeta med kroppen, hårt och mycket. Det är livet, det är hälsa och det är lycka på riktigt. Inne blir man slö och deprimerad, dammig och ful.Och så nästan obeskrivligt fint det blir, nu hade jag olyckligtvis ingen kamera med mer än den usla som finns i gamla mobilen, men en dålig bild tog jag i alla fall. Det ska alltså föreställa en vy över längan med prima skjutplatser. Man ser de jättelika luckorna och de elektroniska anordningarna med vilka måltavlorna skickas fram och tillbaka. Och ja, jag förundras om möjligt än mer idag hur en sån här resurs kunnat lämnas åt förfall under så lång tid, att kalla det obegripligt vore förstås en allvarlig underdrift. Men nu är den åter på väg i bruk igen tack vare en handfull klubbmedlemmars friska insatser, det är vad som betyder nåt.
En detalj som jag igår helt missat är faktum att där finns typ vikbara bord vid varje skjutplats vilka är till för liggande gevärsskytte. Att borden stod där såg jag förstås igår när jag dammsög kring, under dem och på skjutplatserna i övrigt men att de var vikbara tänkte jag aldrig på. Det var en som visade idag och ytterligare förbryllas jag över hur en så fin och påkostad anläggning kunnat stå bortglömd på det här viset så sjukt länge. Mycket mystiskt.
Men hur som helst, nu blir man förstås lite sugen på att skjuta lite gevär också när det finns en sån fin anläggning. Man får dock, tror jag, endast skjuta .22LR där men det är ju ingen direkt nackdel. Tjutvåa är kul att skjuta och även i gevär. Särskilt trevligt tycker jag det är med dessa motordrivna linbanor som med en enkel knapptryckning skickar ut måltavlan till önskat avstånd, upp till 50 meter. En sån sak är ju fantastisk, särskilt dagar då vädret är vått och grått. Ja, det ser milt uttryckt lovande ut det här.
Kanske skulle man ta och ge sig på fripistol rent av, eller så satsa på att skjuta gevär lite mer på allvar. För gevär är kul. Fast att skjuta över huvud taget är kul och att skjuta på lite längre håll än standard tjugofem meter kan vara en frisk utmaning som omväxling i sig bara det. Så åter igen, för det kan inte nog understrykas, vilken fantastisk anläggning vi har, det ska förstås utnyttjas mesta möjligt.
För övrigt ska det bli intressant att testa lite olika ammo till nya lillrevolvern, Taurusen med fyra tums pipa. Jag har som sagt testat den med Federal Champion, en patron som fungerat rätt bra i High Standarden men som jag samtidigt vet fungerar mer eller mindre inte alls i vissa vapen. I min HS har jag fått en del klickar, lite för många för att det ska vara normalt. Även en del andra har haft samma bekymmer. Precisionen likaså har visst varit väldigt olika i olika vapen, men min HS har bortsett från klickar åstadkommit mycket bra precision. Taurusen däremot var en katastrof med denna ammo, liksom den varit för en skyttekamrats Walter SSP. Där har problemet varit så extremt som att kulorna tumlat och träffat med bredsidan till vilket gör fula avlånga hål i tavlan. Samma sak med min vackra lilla Taurus. Snyft.
Definitivt en betydande besvikelse men så verkar det knappast förefalla vara revolverns fel utan snarare ammon. Många av klubbvapnen av vitt skilda modeller har uppvisat samma trista mönster liksom som sagt polarns SSP. Så vill man inte ha det men så vet jag av erfarenhet att olika ammo kan ge väldigt varierande resultat och träffläge i olika vapen. Det här fallet är förstås extremt med tumlande kulor på 25 meter. Kanske är det ett kass parti av just den här ammon, kanske är den kass rakt av. Billig nåt helt vansinnigt var den i alla fall, kanske har det nåt med saken att göra, kanske inte. Hur som helst funkar den lite sisådär uppenbarligen över lag bland olika vapen. Tur då att jag har en 500 pack med Winchester stående i skåpet, den ska ut på test nästa gång. Hoppas den går bättre, håller väl tummarna så det knastrar i brosket så länge.
I övrigt ser det ut att bli ytterligare en helgs arbete ute på nya skjutbanan då vi hårt slit och mycket möda trots allt inte hunnit riktigt färdigt. Håller vädret samma klass som det gjort dessa dagar lär det bli att cykla ut igen nästa lördag, och kanske söndag. Även om det mesta av det tyngsta jobbet nu är gjort så är det alltid mer man kan göra. Nu är i alla fall all sly och mossa och allt trassligt ris borta från framsidan av byggnaden liksom framme vid målvallen. Det känns i ryggen och resten av kroppen för den delen. Och fint är det, otroligt hur mycket det kan växa igen. Bitvis kändes det nästan som något av en arkeologisk utgrävning att stå böjd med spaden och skyffla bort tjocka lager av mossa och ris från betongen. Spännande och tillfredsställande jobb det där, nu känner man sig både kroppsligt och själsligt duktig och det är lön jag kallar bra betalt. Bättre känsla finns inte.
Väderbiten, öm och ödmjukt levande. Så borde man känna sig varje dag. Alltså ska jag ägna resten av hösten till att vid lediga tillfällen gränsla min sköna skrevkringla av knallröd dammodell och fara ut till torpet för att röja upp där med. På samma sätt som vid klubben, jag har nämligen fått för mig att man på så vis inte bara får massor nyttigt gjort, man mår därefter också. Man mår så gott att man verkligen känner sig levande på det där nästan lite primala viset. Musklerna ömmar, man är trött men känner sig samtidigt starkare och friskare än nånsin. Solen och den klara luften nyper i kinderna som hettar hela kvällen efter en dag ute. Kroppen trivs och själen trivs och allt känns bara sådär härligt euforiskt.
Särskilt uppskattar jag känslan av att vara riktigt väderbiten, gärna i kombination av kroppslig utmattning. Sinnet är fullt av intryck, man är tom på tankar samtidigt som man är full av dem. Det är nästan lite som att vädra ur ett instängt gammalt rum, som att öppna fönstren, puts dem och låta både sol och frisk luft välla in. Ja verkligen, arbetet ute i höstluften är inte bara nyttig för kroppen, den är mer än bara nyttig för sinnet och själen. Att vara väderbiten är därmed det nyttigaste som finns, så måste det förstås vara.
Så ut igen, ut på promenad i eftermiddagssolen. Ut, ut, ut,,
//The Orator
0 kommentarer:
Skicka en kommentar