Eller Bisley .45LC

Fast så finns alltid .45LC som alternativ till den annars mycket trevliga .44 Mag. Båda är gamla fina patroner som hängt med bra länge även om .45LC faktiskt hängt med längst, den har defacto varit med från början av 1870-talet. Inte illa. Bra saker går inte ur tiden och således måste .45LC vara en av de allra bästa som hittills kommit till över huvud taget. Inte överdrivet många andra patroner av samma ålder finns fortfarande i så stor utsträckning, inte ens .44-40 som under samma tidiga era var en av sin tids allra främsta och mest framgångsrika patroner. Nog för att den fortfarande finns och till del frodas men inte lika starkt som old .45LC vilken måste anses stå i något av en klass för sig. Man tillverkar fortfarande vapen för den i ganska stor omfattning och användningsområden dessa ofta ses inom är allt från cowboyskytte till seriös storviltsjakt. En milt uttryckt mångsidig patron med andra ord och en patron att räkna med, även jämfört med den berömda .44 Magnum.
Igår läste jag just en intressant artikel om just .45LC och Ruger Bisley. Fast egentligen har jag läst spaltmil om särskilt patronen men även revolvrarna den skjuts med, och bygelrepetrarna inte minst från Marlin. Men hur som helst, artikeln finns här och jag måste varmt rekommendera alla som är det minsta intresserade av ämnet att läsa.
Nå, patronen .45LC alltså. Enligt allt jag genom åren läst om den säger entydigt samma sak vart man än söker. Det är en potent gamling med fördelar man inte nödvändigtvis hittar hos andra patroner vilka förvisso kan vara nog så bra på alla de vis. Det jag särskilt imponeras av hos denna härliga antikvitet är dess fantastiskt elastiska egenskaper vid handladdning. Antingen laddas den beskedligt med standard 250 grains kula eller så tar man i med en 310 grains eller mer och trycker i krut därefter. Resultatet med det senare alternativet blir en ryslig buffelvältare till patron som enligt experterna är helt jämförbar med .44 Mag, utan att kräva samma höga gastryck som den senare. Den större kulan och hylsvolymen är svaret på ekvationen som gör detta inte bara möjligt utan rent av ballistiskt fördelaktigt. Enligt vissa är den i sin yttersta form rent av vassare än denna annars så förnämliga .44:a. Hm, det låter onekligen intressant.

Ska man nu ge sig på att ladda upp en .45LC på detta viset gäller det givetvis att ha en revolver som klarar av det. Här är det i princip Ruger som gäller och man kan välja mellan modeller som Blackhawk, Redhawk och Blackhawk Bisley. Och här finns dessutom två varianter Bisley varav en är klenare som heter Vaquero Bisley med fasta riktmedel och så Balckhawk Bisley vilken är betydligt kraftigare bygd och som dessutom begåvats med ställbara riktmedel. Redhawk är den udda genom att vara av DA-konstruktion medan de andra två är moderna varianter av Colt SAA, och Bisley ännu en variant av densamma, alltså SA. Fördelen som jag förstått det är formen på kolven som fångar upp rekylen från en hårt laddad patron betydligt bättre. Sen är avtryckare och hane av en rätt annorlunda form vilket tillsammans med kolven ger en starkt förbättrad ergonomi, även om den vanliga SAA/Blackhawk/Vaquero är nog så behaglig. Bättre är alltid lite bättre, så att säga.

Jag kan inte låta bli att fascineras av att en antik patron som .45LC fortfarande är så aktuell som den är, trots eller kanske rent av tack vare all sentida konkurrens. Främst då av .44 Mag som är i högsta grad en synnerlig konkurrent. Båda dessa har förstås sina för och nackdelar men ingen av dem är förmodligen varken mycket bättre eller sämre än den andra, det handlar nog i slutänden mycket om preferens och smak.
Fördelarna med .44 Magnum är utan vidare vanligheten, den är mycket starkt etablerad och det är lätt att komma över ammo. Samma sak gäller utbud av kulor, den är väl i princip lika vanlig som .357 Mag. Man kan med fördel ladda och skjuta .44 Special i en magnumrevelver på samma sätt som man skjuter .38 Special i en .357 Magnum. .44 Mag är en mycket uppskattad patron världen över och det har naturligtvis sina grunder. Den jagas och skjuts målskytte med och så handladdas det förstås. Dessutom finns det massor av fina vapen som skjuter den, såväl revolvrar som pistoler. Främst revolvrar då den är en utpräglad revolverpatron på samma sätt som .45LC, de skapades ju långt före pistolernas intåg.
Fördelarna med .45LC sen är som sagts redan tidigare dess stora potential för handladdning och dess fantastiskt mångsidiga ballistik. För de som kan jaga med revolver är ofta detta patronen man väljer, om man inte kör .44 Mag förstås, särskilt vid jakt på farligt storvilt i olika former. Inte här i vackra Svedala dessvärre vilket jag ser som en mycket trist och nog lite onödig restriktion, men det är stoff för en annan diskussion. Prestandan spänner över allt från mysiga "special"-laddningar typ .44 Spl till styv magnumprestanda, utan att för den delen kallas för magnum, även om det är precis det. I rätt revolver, eller bygel, har man här ett klart trevligt alternativ till den all hedervärda .44:an. Och hur fin en förtifyra än är blir den aldrig fullt så het som de mulliga proportionerna av en trind förtifemma.

Vilken av dessa båda härliga gamla charmtroll ska man då satsa på; den antika överlevaren eller den av legendaren Elmer Keith skapade bjässen. I sanning en omedelbart delikat fråga som nog inte har något enkelt svar. Eller så har den det genom att man helt sonika tar och skaffar sig en av varje. Det vore förstås det bästa men följdfrågan blir samtidigt lika efterhängsen som skuggan i solsken; kan man verkligen göra så. Klart man kan.
Fast rent nyktert bör man kanske lägga band på sin iver, eller inte. Så låt oss istället för att sluta drömma ge oss i kast med det enda anständiga, nämligen drömma lite. Bena ut frågan ytterligare vad man i så fall skulle välja och varför. Det känns som det är lika bra, en sån sak kommer ändå hemsöka en under kallsvettiga dagar och nätter i form av jagande mardrömmar i stil med ångest och bittra kval annars. Att inte ge sig hän är att be om psykiska problem, uppdämda lustar är orsak till mycket lidande i världen och sånt undviker vi gärna.

.44 Magnum skulle förmodligen för egen del handla om S&W mod 29 antingen i 4" eller kanske 6" utförande. Möjligen en äldre 629 men i så fall helst en med slät trumma för det tycker jag ser så äkta brutalt ut, det passar liksom på en rostfri best av den här dimensionen. Dels för att Smith som sagts till skavsår är och förblir vad bara Smith når upp till att vara. Inte ens Colt eller för den delen Ruger når dit. Smiths trycken är helt enkelt av en annan skola, en helt annan värld. Och estetiken sen, den finns knappt, det är för mig ett mysterium hur någon lyckats formge ett ting med sådan närmast övernaturlig skönhet. Och sen är Smith och patronen i sig något av en synonym på samma sätt som den ständiga 1911:an med sin .45ACP. Just .44 och Smith har alltid intimt hängt ihop från 1800-talets mynningsladdare fram till till Elmers magnifika Magnum. Hm, men nog är det en bra svårslagen dröm alltid.
.45LC å andra sidan skulle i så fall uteslutande handla om Ruger, även om Smith faktiskt har sin eleganta mod 25 som kunde vara nåt. Well, antingen i form av en Redhawk som finns för både .44 Magnum och .45LC, i rostfritt eller blånerat. Båda mycket trevliga, alltså båda färgvalen, blått eller rostfritt. Kanske rostfritt ändå, just på ruger, fast så är deras blå vapen bra fina de med. Hm, jobbigt. Eller så varför inte en Bisley, tanken har nog på allvar aldrig riktigt slagit mig förr men sen jag för ett tag sen läste en artikel i Vapentidningen såddes ett litet frö som sedan dess grott som av sig själv. Tills igår kväll när jag snubblade på den där intressanta artikeln jag nämnde tidigare, då sköt det bokstavligen skott och det med besked. Ja se, nu svajar här i mörkret av mitt obscena inre inget mindre än en jättelik planta med en enda stor brådmogen frukt dignande från toppen; en blånerad Ruger Blackhawk Bisley i .45LC med slät graverad trumma, flamhärdad stomme och kolv av horn.

Suck, kallsvetten känns plötsligt så varm, vad ska jag ta mig till,,


//The Orator