Om Revolvrar

Smith, det enda som i verkliga längden är nåt att ha, om man tycker som jag. Nog för att Ruger finns, och Colt och Taurus men när det kommer till trycke står sig allt Smith ensamt på toppen, högt tronande över allt annat. Jag har med tiden haft förmånen att testa allt från fina gamla Coltar till Rugers och Taurusar, alla för all del bra på sitt vis men Smith förblir vad bara Smith & Wesson är. Och vad det är handlar om är teknisk fulländan i avseende framför allt DA-trycke för revolvrar. Colt är nog det märke jag gillar minst i just det avseendet, de är sträva, långa och skumma. Tycker jag. Och Ruger duger, ganska jämt och fint, ungefär som de flertalet revolvrar från Taurus jag haft. Inte fantastiskt bra DA-tryck men helt ok. Så skulle jag då ta och rangordna dem efter hur jag upplever dem skulle det vara Smith på första plats, sen Ruger och så Taurus och sist Colt.
Colt är förvisso det märke jag har förhållandevis lite erfarenhet av jämfört med andra märken men de upplevelser jag haft med dessa har talat sitt tydliga språk. Officers Model har jag testat och det är en trevlig revolver med lite egen ergonomi och inte minst trycke. Fint SA men DA känns strävt och ojämnt, inte jättefint. Sen har jag testat King Cobra och Python, båda fina men inte i klass med konkurrenten S&W.
Ruger och Taurus är lite egna på sina respektive vis, särsklit Ruger som jag nog finner mest eget av alla. Av Ruger har jag testat Speed Six, GP100 och SP101, mest GP100. Mjukt och jämnt som jag minns det, helt ok, riktigt bra. Taurus har jag till skillnad från Colt och Ruger ägt själv och det flera stycken. Colt och Ruger har jag lånat och testat genom åren så erfarenheten är väl begränsad men dock erfarenhet, om än aldrig så liten. Taurus har jag som sagt haft flertalet av och erfarenhet därefter. Trycket på detta Brasilianska märke finner jag helt ok, som övriga har de bra SA-trycke och rätt bra DA. Nån sorts mellanting mellan Colt och Smith, bättre än Colt men inte lika bra som Ruger och Smith. Allt enligt min högst personliga erfarenhet och smak.

Revolver är ju mysigt och få ting går upp mot mysfaktorn i en retro-Smith med dess typiska kolv. Ergonomin är ett eget kapitel i sig, mycket tack vare just den där kolven vilken ger ett grepp som saknar allt motstycke. Oavsett om man jämför med en Colt 1873 eller något annat, för just den gamla Colten är något eget. Så eget att den rättvist eller rätt inte kan jämföras med något annat, den är och förblir helt egen. Däremot liknar Colts retrokolvar de som Smith har, jag tänker Python och Officers Match, formen är liknande men Smithen vinner. Det är något unikt med en gammal Smith, så är det bara.

Eftersom jag gillar allt mer eller mindre så betyder det att jag kan uppskatta nyanser av de många egenskaper som exempelvis bara Colt har. En Python, ett av tidernas i särklass mest fantastiska vapen av sin typ, men samtidigt inte mig personligen så uppskattad att den konkurrera ut en Smith av samma årgång. Nog för att jag gärna skulle ha både en Python och en Trooper MKIII men det är en annan historia. Och Ruger sen, jag hade gärna haft en 3" SP101, en 4" GP100 och en 7 1/2" Redhawk. Gärna det, och en 4" Taurus 669 och en 96 och en 627 Tracker. Alla med sin charm och sina unika kvalitéer.
Nu måste man förstås förhålla sig lite nyktert till vad man vill och kan tänka sig gentemot vad som är praktiskt och ekonomiskt. Det senare inte minst. Så vad gör man då i en situation som denna om inte anpassar sig, man prioriterar och kompromissar. Gjorde man inte det skulle man snart sitta här med ett mindre museum av vapen och det är framför allt inte helt ekonomiskt hållbart. Jag har inte råd med allt detta viljande. Man får således sålla och välja, man tvingas avgöra vad som är mest användbart och då finner jag mig där med just Smith.
Smith & Wesson gäller alltså, det är som jag ser det själva udden på spjutspetsen av kvalitet man kan önska. Och då snackar vi retro, inte nyproduktion. Inte för att det nödvändigtvis är något fel på nutida Smith men det är heller inte mycket som skiljer det allra senaste åt. Kvalitén rent tekniskt är i stort jämförbar då så gott som alla moderna tillverkare utgår från såväl samma material som framstälningsmetoder. Man producerar numera, men bygger inte vapen på samma sätt som man en gång gjorde och det beror på framför allt en sak; tid. Tid och pengar är den klart ledande orsaken, idag betraktas tid i produktionssammanhang som en oönskad kostnad, inte en tillgång. Förr gjorde det inget om det tog lite tid så man fräste och svarvade ut saker ur solida stålstycken, man härdade och byggde. Numera är det MIM-teknik som gäller, volym och tidspress, tid är dyrt och trist. Inget ont i MIM och liknande, tvärtom är tekniken bra och materialen duger och mer därtill men något har gått förlorat. Inget flamhärdat bearbetat stål i avtrycken, nu är det gjutsömmar istället. Det är här så att säga själen försvinner, känslan går förlorad och det är just den som märkligt nog gör så mycket. Känns revolvern på ett visst sätt skjuter den på nåt mystiskt vis bättre.

Eller så handlar det bara om psykologi. Jag upplever att en revolver från förr med flammhärdad hane med fast slagstift gör mig till en bättre skytt än med en ny revolver gjord av gjutet pulverstål. Kvalitén är det inget fel på men kvalitet är ett relativt begrepp. Det handlar förstås inte bara om fysisk hållbarhet, slitstyrka. Det handlar om något så subtilt som känsla. Detta för mig heliga ord, eller begrepp snarare. Mitt livs ledstjärna.
För psykologiska undereffekter ska inte underskattas i betydelse när det kommer till praktiska ting som skytte. Tvärt om har den här en direkt avgörande betydelse. Skytte går således i mycket ut på psykologi, som det mesta här i livet. Alltså, om jag upplever en Smith som bättre än något annat gör det mig mer självsäker och stolt, jag äger en riktigt retro-Smith. En sån känsla gör en del för resultatet på tavlan, vill jag gärna tro. Fast det tror jag egentligen inte men det känns bra och då låter jag det vara så. Jag skjuter ju minst lika bra med en Taurus eller en Ruger, eller en Colt eller en Uberti. Men jag tilltalas nog ytterst av en gammal Smith, det är något med den där kolven och det där märkligt genuina, nästan mytiska DA-trycket. Tillsammans med estetiken skapas här något som är svårt att förklara, det bör upplevas.

Därför måste jag ha en Smith. Därför har jag för avsikt att tillfredsställa mina behov på ett sådant sätt att mina estetiska, abstrakta behov sammanfaller med mina praktiska. Allt annat vore fel. Jag gillar att skjuta och att se resultat och jag älskar att tävla med mig själv samtidigt som jag måste tillåta mig njuta estetiken och detaljerna i tekniken. Skytte för mig är mer än bara mål och resultat, det är en komplex helhet av allt från historia, teknik, estetik och ergonomi. Allt sammanfaller i en enda stor härlig sak kallad hobby. Jag gillar skyttet, jakten och allt däremellan. Från hårdvara i detalj och historia till inre rymd i form av upplevelse, sådant man bara själv begriper när man väl upplevt det.
Att ha ett sånt här intresse är fantastiskt, jag rekommenderar alla att upptäcka sin grej, sitt lilla hörn i världen och att sätta sig där och snöa in. Det är verkligen trevligt, att snöa in på sitt eget nörderi är nyttigt. Jag är insnöad för det tycker jag man ska vara.

Mycket snack om ingenting, eller tvärt om.


//The Orator