Bisysslor som att pyssla om gamla vapen är något av det bästa man kan ägna sig åt, särskilt när man som jag dessutom experimenterar mig fram friskt utan att något som helst rädas. Fast inte fullt så friskt kanske men lite. Idag var det nämligen dags att få till det sista med trästocken på m46:an. Köpte ju lite bivax för ett tag sen som kommit och blivit liggande spridande sin ljuvliga honungsdoft ute i verkstan i väntan på den lust som driver alla dessa projekt med varierande fart framåt. Däremellan, alltså emedan de befinnes i vila, håller man på med annat till dess lusten gör sig övermäktig och man gör saker. Idag kom den, lusten, och med den en rolig liten överraskning, som kanske inte var så överraskande men ändå.Eftersom vaxet jag beställt kom i form av ark, typ motsvarande A3 i storlek, var det läge att smälta ner en bit för vidare förädling. Så fram med gasolköket ute i verkstan och ner med en bit i ett typ decilitermått av rostfritt stål. Fram med en gammal gaffel som jag samtidigt som detta rostfria kärl köpte på loppis tidigare och kröka till den som handtag till det hela. På med den och på med gasen och på med alltihop över den hett väsande blå lågan. Det började genast smälta till en honungslik vätska vilken osade helt ljuvligt, och det var jag förstås inte ensam om att tycka. Plötsligt var hela verkstan full av lyckligt surrande bin, som tyckte det luktade hem eller nåt. Så där i ett närmast öronbedövande surr av dessa bin blandade jag till ett välgörande vax över värmen med en skvätt linolja. Jag tyckte det verkade bra och det var det.
Senare smorde jag in min stock med bivaxoljekladdet och lät det stelna till en gulvit gegga över hela skiten. Bina surrade och kröp omkring på mina vaxkakor, dom verkade nästan som drogade av njutning och så harmlösa som bin kan vara. Inte ett dugg griniga eller hotfulla, bara flummiga och lite tätt ivriga av de paradisiska ångorna från min smälta. Ja, jag fångade dem sen och släppte ut dem igen, varenda bi för jag tyckte det vore trist att ha en massa döda bin bland mina verktyg. Och så var dom ju så rara.
Nå, nog med bin, det var ju bara en bisak i sammanhanget. Dags alltså senare att polera den fina sörjan in i trät med en bit Turtle polerduk som fungerade utmärkt. Först satt jag där på en stol ute i skuggan och gned så armarna domnade av och till, för ska man göra nåt ska man göra det med själ och hjärta. Och det var förbluffande att se en sån förändring i det redan fina resultatet ren inoljning åstadkommit. Trät blev genast mörkare över hela stocken och detaljer som förut som bäst kunde anas trädde nu påtagligt fram. En helt ny lyster sken allt klarare för varje litet gnugg och sådär satt jag polerandes tills det kändes lagom. Sen fram med en ren polertrasa och polera mera, sen polera ännu mera med en bomullstrasa. Och nä, det blev inte blankt utan härligt sidenmatt och fint, precis som jag ville ha det.
Nu återstår förstås att se ehuru denna synnerligen amatörmässiga stockrenovering står sig ute i det vilda på riktigt men det bådar gott såvitt jag kan se. Redan efter att jag polerat in sista oljningen sist tog jag mig in från verkstan för att hänga på tork i laddskrubben. Då föll ett lätt regn och jag tyckte det kändes lite lagom trist att ta den förvisso bara några meter genom vätan och in men det var förstås helt harmlöst. Väl inne pärlade sig vattendropparna som den lättaste dagg på det precis nyoljade trät. För givetvis var den redan där och då vattenresistent nog att klara ett lätt duggregn några sekunder. Förmodligen bra mycket mer ändå.
Med nya oljemixade vaxningen inpolerad bör den vara så väl skyddad en gammal träbit kan. För övrigt gör det inget om den inte står pall för den ska som sagt bytas till förmån för en laminat vad det lider ändå. Men tills vidare duger den gott, dessutom doftar den oerhört gott med sin blandning av linolja och bivax. Och så tror jag den klarar både fukt och regn nog att hålla tillräckligt som den är, den ska ju inte användas som paddel i saltvatten eller så. Det är ju ett gevär och sådana vårdar man efter att de utsatts för väder och vind, så även stocken, naturligtvis. Så jo, den duger gott som den är.
Roligast av allt det här är helt klart allt man lär sig längs vägen, man blir bättre för varje steg man tar, för varje försäk man gör. Det har blivit ett par jobb nu och av dem har jag lärt nog att våga mig på allt större projekt. Laminaten blir nästa och kanske gör jag en helt egen gevärsstock en dag, för det vore verkligen kul. Men laminaten ska jag passa in och polera till nästa gång, när det nu blir. Snart vill jag gärna tro. Ett grovfräst stockämne, ja, jag ryser av välbehag vid blotta tanken så jag tror jag måste dra ut på njutningen bara lite till innan jag gör slag i saken. Först tar vi en pilsner, lite senare, sen tar vi nästa sak när det är dags för det.
Nu blir det en promenad, hösten visar sin bästa sida där ute med sol och färgsprakande träd, små lätta moln på en ljusblå himmel. Risken är överhängande att det blir inte bara en pilsner ikväll, det kan mycket väl bli tre. Minst. Såna här tillfällen som med ännu honungsinpregnerade händer och nyvaxad gevärsstock till bakgrund av sådant väder en årstid som denna kräver sin tribut. Ety, vad kunde väl bättre lämpa sig än ett litet smygfirande, hösten och de små ivriga bina som snart går till vila till ära, medelst honungsfärgat öl. För även att njuta ölets vederkvickande svalka betraktar jag helt from som en av livets kanske allra nyttigaste bisysslor. Vackert så det svider i varenda liten stump till sinne, så ja, vi säger väl så.
Bi happy, don´t worry,,
//The Orator
0 kommentarer:
Skicka en kommentar